Vintertid

Vintertiden för våra förfäder var allt annat än det slöseri och frosseri som vårt moderna samhälle framför allt är i månaden december. Samtidigt visas det på många håll en slags pliktskyldig tacksamhet över vad vi har. Allt som så många ofta tar helt för givet och aldrig ens reflekterar över. Så december är därför av flera skäl en månad då vi borde ta oss tid att verkligen tänka på, värdesätta och ära våra förfäder extra mycket för deras slit, vedermödor, imponerande kunskap och yrkesskicklighet som gjort det möjligt för oss att ha det så bra som vi har idag. Vi behöver bara gå tillbaka 2-3 generationer för att förstå att deras hårda arbete och slit för överlevnad var ständigt närvarande i deras vardag och under hela deras liv…..

Många tror att vintern under medeltidens och senare tidens bondesamhälle var vilans tid ifrån arbetet för bonden. Men anda sysslor tog vid och mycket skulle åtgärdas under vintern samtidigt som alla de vanliga och återkommande sysslorna skulle utföras. Djuren skulle skötas och mjölkas. All mat gjordes från grunden och de åt mycket gröt och vällig gjorda på korn som basmat. Normalt åts endast två måltider om dagen på den tiden, trots det tunga och slitande arbetet de utförde. Brödet skulle även bakas av säden de själva odlat och kanske malt med gårdens handkvarn, smöret kärnas, fisken fiskas och rensas, djur slaktas och styckas. Ull skulle spinnas, garn färgas, tyg vävas, kläder sys och lagas, vattnet hämtas, disken diskas, tvätten bykas, ljusen stöpas, ved införskaffas och lagras, osv…. Listan kan göras nästan hur lång som helst och den är både en påminnelse och tankeställare om hur mycket av det vi idag ser som självklart och så ofta tar för givet, allt finns ju färdigt att köpa i affären.

Så för att klara allt detta var både mannen, kvinnan och barnen från mycket tidig ålder tvungna att arbeta på den egna gården. Mannen skötte normalt det mesta av arbetet utomhus och kvinnan alla sysslor på gården. Och att “bara få vara barn” som de får vara idag existerade inte och tonåring som begrepp fanns inte innan Andra Världskriget. Alla var tvungna att hjälpa till för att överleva. Ännu en tankställare är att medellivslängden under senmedeltiden bara låg på omkring 45 år för män och 42 år för kvinnor.

Men om man inte ägde egen jord som man kunde bruka så fick man arbeta för andra som t.ex statare, dräng, backstugesittare, deja (amma/frilla), dagkarl, inhyseshjon eller som under tidig medeltid träl eller ambátt (kvinnlig träl). Deras arbetsdagar var väldigt långa, ofta upp till sexton timmar. Men fattighjonen och rotehjonen var många på vissa håll så ett arbete för de som inte ägde egen mark var helt nödvändigt för deras överlevnad. Och samtidigt under den kalla vintern så arbetade många för andra med det tunga arbetet i skogen eller med vinterfisket. Och de fiskade med not, som är ett fiskeredskap i form av ett stort nät bundet av garn och som drogs genom vattnet och sen drogs ihop. Och just detta sätt att fiska med not finns dokumenterat nästan 800 år tillbaka i tiden så våra förfäder har med all säkerhet fiskat på detta vis mycket längre än så. Men vinterfisket var också av nödvändighet för så många för att dryga ut matförråde n för att inte svälta. Så man kan inte säga att våra nordiska bönder och anfäder under sin mångtusenåriga historia någonsin haft det lätt.

Och många tvingades dessutom arbeta extra med detta för att t.ex få ihop kontanter för klara av att betala den tvingande kyrko och kronoskatten som kallades tionde. Tionde började införas i Norden på 1000-talet. Enligt Upplandslagen från 1350 betalades sädestiondet med råg, vete, lin, hampa, rovor, ärtor, bönor och humle. Kvicktiondet kunde betalas med gårdens djur, fisk och gråverk (ekorrens vinterpäls). Hantverkare som t.ex inte odlade något fick då betala med kontanter. Så efter allt hårt arbete och slit så gick en tiondel av allt det man producerat eller t.ex ägt i djur istort sett bara till kyrkan. Och förlusten av denna tiondel kunde för de fattigaste bönderna många gånger vara det avgörade för överlevnaden. Vanligtvis gick 1/3 av tiondet till sockenprästen, och resten gick till sockenkyrkan, biskopen och de allra fattigaste.
Under Västerås recess 1527 då kungamakten underkuvade kyrkan så beslutades det att 2/3 skulle gå till kronan istället men prästen fick behålla sin tredjedel. Kronotiondet avvecklades helt så sent som 1903, och prästens tionde avskaffades 1910. Så det är inte så längesedan. Kyrkan har sedan dess inträde här i Norden gjort sig oerhört rika på våra anfäders hårda slit och vedermödor och där många av dem svalt ihjäl under år av missväxt som intäffade flertal gånger, men tiondet skulle alltid betalas oavsett.
Med digerdöden (“diger” kommer från fornsvenskans “digher” som betyder “stor”) så kom både böndernas och övriga befolkningens levnadsvillkor att förbättras då olika forskare räknat på att ända upp till mellan 40-60% av Sveriges befolkning dog. Och försök då att tänka er böndernas hårda villkor innan pestens intåg i mitten av 1300-talet. Men böndernas och befolkningen fortsatte leva under hårda villkor ända fram till förra århundradet. På 1600-talet ska ca 80000 ha svultit ihjäl och på 1700-talet dog uppskattningsvis 100000 av den hungersnöd som då rådde. Och uppe i Tornedalen “såldes” barn till Norge så sent som på 1800-talet eftersom föräldrarna inte hade något annat val för att överleva svälten, bara för att nämna några exempel …

Vet ni förresten att många av våra förfäder även under senare medeltid inte arbetade med hjul under tiden mellan de kristna dagarna Tomasdagen (21/12) och Trettondagen (6/1)? Man fick inte befatta sig med s.k. kringgärning, dvs något som har med hjul att göra, såsom mala på kvarn, spinna garn, splita, nysta osv. Och det hade att göra med att solen i den gamla tron var som ett hjul och när himlens hjul stod “stilla” under vintersolståndet så skulle även människornas arbetshjul stå stilla. Så mycket av våra ännu äldre förfäders tro och seder levde kvar länge och var levande trots kristendomens intåg och är fortfarande ända in i våra dagar 1000 år senare…….

Camilla Lilleberg.