Hallsten Ulvhuva del4

173

Berättelsen om Hallsten Ulvhuva

Av Linus Karlén

Del 4 av 4 – Blotgillet hos Torkalv den rike

Torkalv den rike hette en rik storman som bodde på den stora gården Tveåker i närheten av Fagersten. Han hade vunnit stora rikedomar på sina många långfärder till främmande riken och var vida beryktad som en modig kämpe. Torkalv hade lett sina krigare på många vågade räder och var omtyckt av de flesta i trakten, det fanns dock de som var avundsjuka på hans rikedomar och var därför fientliga mot honom. Många hade försökt råna hans gård, dock ingen hade lyckats. Han berättade gladeligen historier om sina äventyr och fjärran rikens seder och bruk. Torkalvs storhetstid låg dock bakom honom, han hade blivit äldre och tappat sin törst för äventyr och ära. Var tredje vår så anordnade han väldiga segerblot för att fira vårens ankomst. Det kom folk från hela landet, ibland långväga och vanligtvis var det över hundra gäster. Torkalv bjöd alla de som kom på god mat och dryck, blotet var på dagen och det efterföljande gillet pågick oftast ända till arla morgonstund dagen efter.

Det var en fin vårdag, våren hade kommit nästan all snö hade smält. Ulvhuva hade blivit arton vintrar gammal. Han, och de andra som bodde på Skalvbo, skulle självklart gästa blotet då de var bekanta med Torkalv. Att fira vårens ankomst och att åkalla asarna var viktiga ting, var de ej tillfreds med blotet och blotgåvorna så kunde det bli missväxt. Endast genom ett lyckat segerblot kunde man få asarnas välsignelse över den groende grödan. Ulvhuva, Liv, Ragnvald och Fastvi hade tagit sina finaste klädnader dagen till ära. Vandringen från Skalvbo till Tveåker var kort och enkel. Väl där hade alla samlats på en äng i närheten av gården, där blotet skulle äga rum. På ängen var det redan många tillresta gäster, flera som Ulvhuva kände igen från tidigare och några okända ansikten. I mitten av ängen stod det tre väldiga träfigurer, de förställde asarna Tor, Oden och Frej. Tor med sin hammare Mjölner, Oden med sitt spjut Gungner och Frej med en väldig manslem som stod rätt ut. Träfigurerna var breda och längre än en reslig man. Framför varje träfigur fanns det ett harg – ett platt stenblock, ungefär som ett bord, där man fick lägga sina blotgåvor. Man blotade till Tor för en god skörd och skydd mot sjukdomar, till Oden för lycka i strid och visdom och till Frej för kärlek och fred. Det var sedvanligt att ge gåvor till alla asarna och brukligt var att man gav något som man själv önskade. Denna dag bestod gåvorna mest av torkade blommor, mjöd, mjölk, ost, bröd, kött, ägg, slipade bärnstenar och små snidade träfigurer. Ulvhuva och de andra blev varmt välkomnade av Torkalv. Han hade bruna ögon, långt brunt hår och brunt skägg. Dagen till ära bar han sitt skägg i två stycken flätor som han trätt genom varsin breda guldring. Han hade även många fina halsband runt halsen och ringar på fingrarna. Runt sitt huvud hade han ett brett pannband av läder med ingraverade runor. Han bodde på gården tillsammans med sin fru Helga och deras många barn. På gården bodde det även ett antal gårdsfolk. Närvarade gjorde även Håmund, som numera kallades jarl Håmund. Han hade gift sig med Gunnar Starkes änka och på så sätt upphöjts till jarl.

Plötsligt så ljöd en gäll kvinnosång över ängen. Det var gydjan, blotets förrättare, som börjat åkalla asarna och alla gästerna tystnade. Hon stod ovanpå en stor sten med armarna utsträckta mot skyn och benen tätt ihop, i sina händer hade hon två stycken skallror som hon skakade. Gydjan var klädd i en väldig björnpäls, hon hade långt blond hår och var mager. Efter en stund så tystnade henne sång och hon började ropa efter asarna.

– “Vi åkallar dig Tor – Odens son, Sivs make, Mjölners ägare, bockarnas härskare och Rungners bane – skänk oss hälsa och god äring!” ropade hon mot himlen. “Vi åkallar dig Oden – Allfader, runornas skapare, sejdens och skaldekonstens kung, ulvarnas och korparnas härskare – skänk oss av din oändliga visdom! Vi åkallar dig Frej – Njords son, Frejas bror, Skidbladners ägare och kärlekens härskare – skänk oss fred och god sämja! Vi tackar asarna, vanerna och alverna för att våren till sist är kommen! Vi tackar för att dagen, värmen och ljuset besegrade natten, kylan och mörkret! Snön har smält och bäckarna och forsarna har fått nya krafter! Fåglarna återvänder och björnarna vaknar snart ur sina iden – skogen får liv! Låt Sols vagn fara över himlavalvet ständigt jagad av ulven Skoll, låt regnet falla, låt den milda vinden blåsa och låt grödan gro! Må asarna och skogens dolda makter uppskatta våra gåvor och må de höra våra rop!” fortsatte hon och blotgästerna utbröt i väldiga vrål och jubel.

Ulvhuva och de andra gästerna fortsatte att vråla, jubla och tjuta för att vara säkra på att asarna uppmärksammade dem, om de inte gjorde det så var hela blotet i onödan. Då gydjan klev ned från stenen så klev Torkalv upp på den och folket tystande åter.

– “Bröder, systrar, släkt och fränder” sade han med en kraftfull röst. “Jag känner inom mig hur asarna i denna stund sitter i Asgård och njuter av våra gåvor och vår vördnad. Jag känner inom mig att de kommer att välsigna grödan, även denna vår. Låt oss gå till min stora sal och bli druckna och mätta. Mjöd i Heidruns ära och fläsk i Särimners ära finns så det räcker till alla” fortsatte han.

Torkalv klev sedan ned från den stora stenen och ledde alla gästerna till ett ståtligt långhus, där blotgillet brukade hållas. Blotgillet var en del av blotet och man drack och åt i asarna ära. Stämningen var god och folket lovordade asarna och Torkalv och hans fru. Huset var ett väldigt långhus med ett högt lutande tak och en praktfull port med vackra järnbeslag. På var sida om porten var väggarna snidade med bilder av yviga trädkronor och ovanför den var det ett uthugget ståtligt drakhuvud med gapande käft. Utanför porten stod två stycken mycket höga pelare av vackert snidat trä, högre än två män. Dess toppar bestod av två stycken mansansikten med väldigt långt hår och skägg av trä som slingrade sig ned längs pelarna. Inuti huset var långborden dukade med tråg, fat, skålar och horn. Väggarna var klädda med sköldar, vapen, kofällar och tyger med märkliga mönster – sannolikt skatter från främmande riken. I taket hängde det älghorn och djurskallar i snören, i taket fanns det även öppna luckor som släppte in solens ljus. Då gästerna satte sig till bords blev de genast bjudna på dryck, gårdsfolket fyllde upp deras horn med mjöd ur små tunnor som de bar omkring på. Det var det klaraste mjödet som Ulvhuva hade fuktat sin strupe med på väldigt länge. Gästerna bjöds även på stora mängder fläsk och ost, de fick även sina horn fyllda på nytt. Efter en stund kort stund av drickande och ätande så blev ljudnivån något högre, för att senare utbryta i ett väldigt sorl. Utanför huset utmanade en handfull unga män varandra i glima, för att mäta sin styrka. Borta vid ängen med träfigurerna stod gydjan kvar och trummade på en trumma och åkallade asarna. Några gäster hade somnat där de satt utav mjödets rus, några andra sjöng och skaldade. Ett ungt par smög skrattandes ut genom porten tillsammans, ett annat munhöggs högljutt.

Mitt emot Ulvhuva, vid långbordet närmast porten, satt en man vad namn Ljot Yngvesson. Han hade isblåa ögon och insjukna kinder och var skägglös, lång och mager. Ljot bodde på gården bredvid Torkalv och de båda hade varit fränder länge, i yngre dagar hade de varit på flera långfärder ihop. Ju mer Ljot drack, ju bittrare verkade han bli – i synnerhet mot sin gamle frände Torkalv. Han påstod att Torkalv var girig och orättvis. Ljot hade förlorat sin fru och sina unga döttrar i sjukdom för några vintrar sedan, han hade sedan dess varit inbunden och vred och skyllde sin väldiga sorg på allt och alla, även på asarna. Han förbannade Eir, läkedomens asynja, som han hade åkallat ofta tillsammans med sin fru. Efter en stund så hade han druckit så mycket att han blivit odräglig. Ljot svepte ytterligare ett horn mjöd och reste sig hastigt upp, han stegade fram till bordet när Torkalv satt med sin fru Helga och sina barn. Alla vid bordet var vid gott mod och Torkalv hälsade gott på sin gamle frände, dock Ljot bara spände blicken mot Torkalv.

– “Torkalv!” ropade Ljot argt och Torkalv blev häpen. “Du, ditt giriga svin, under alla våra räder och av alla de skatter vi har vunnit så har du ständigt korpat åt dig mest! Du kunde likväl ha stulit ur mitt hem! Se på oss, varför bär jag inte guld och silver som dig?!” fortsatte han.

– “För att du har slösat allt på dryck, din hund…” svarade Torkalv undfallande och lyfte sitt silverbeslagna dryckeshorn mot munnen.

Ljot blev fasansfullt arg och ryckte hornet ur Torkalvs händer. Han slog det stora silverbeslagna hornet i Helgas ansikte så hårt att hornet sprack. Helgas ansikte blodades svårt och Torkalv vredgades och försökte slå Ljot, som i sin tur flydde ut ur huset. Alla blotgästerna i salen blev häpnade och tystnade. Ulvhuva, som satt nära den vidöppna porten, reste sig hastigt och rusade efter Ljot. Det var fortfarande dag och solen stod högt på himlavalvet. Ulvhuva jagade Ljot förbi ängen med träfigurerna och in i ett skogsbryn, de var båda obeväpnade. Efter en kort stund hann Ulvhuva ikapp Ljot och kastade sig över honom så att de båda föll omkull och tumlade omkring på marken. Båda deras klädnader blev lortiga av den fuktiga marken. Ulvhuva hamnade ovanpå Ljot och försökte slå honom i ansiktet, Ljot försökte i sin tur att värna sig och sprattlade vilt med sina armar. Ljot bönade och bad att Ulvhuva skulle låta honom gå, gråt bröt hans bräckliga röst. Han måste ha varit mycket rädd för vilket straff han skulle få av Torkalv. Ljot lyckades kämpa sig loss efter en hård kamp och Ulvhuva hamnade istället i underläge. Ljot satte sig på Ulvhuvas mage med all sin tyngd och försökte strypa honom med båda sina händer. Ulvhuva slog då Ljot i sidan av magen med två kraftfulla slag så att han kved och ramlade åt sidan. Ulvhuva tog då åter överhanden och slutligen lyckades han träffa Ljots käke med ett par kraftiga slag och han tuppade av. Bara något ögonblick senare kom Torkalv och de andra rusandes till platsen och såg Ljot ligga utslagen på marken, ovanpå honom satt Ulvhuva och var andfått. Torkalv var mycket arg och spottade på Ljot och svor. Han ville skära halsen av honom och drog fram en liten kniv från sitt bälte, dock han sansade sig. Ulvhuva, Torkalv och de andra beslutade sig istället för att bära honom åter till gården och ge honom sitt straff då han vaknat. Det var självklart stormannen Torkalv som skulle ge honom ett straff och det kunde mycket väl vara en dödsdom. Om någon blev dömd till döden fick det oftast själva välja hur de ville möta döden, brukligt var genom halshuggning. De bar Ljot åter till blotgillet och genast då de kom genom porten så rusade den blodiga Helga fram till Ljot och slog honom över munnen med knuten näve.

Ljot vaknade en stund senare då Torkalv kastade ett spann vatten över honom. Han satt på en stol i ett hörn av salen med sina händer bundna. Ljot var förstås skräckslagen och mycket ångerfull över sitt dåd. Alla de andra blotgästerna blickade på honom där han satt. Torkalv lade ned spannet tog tag runt Ljots hals och stirrade honom i ögonen.

– “Du är från denna stund min fiende” sade Torkalv argt. “Dock eftersom vi har många år av frändskap bakom oss så kommer jag ej att döda dig. Istället så förklarar jag dig, Ljot Hornbrytare, fredlös. Alla här vet vad det innebär, du måste genast lämna din gård och alla dina ting och aldrig komma åter. Ser jag dig igen så dräper jag dig” fortsatte han.

Torkalv böjde sig över Ljot och lossade hans händer. Ljot reste sig genast upp, blickade nervöst på Torkalv och de andra i salen och rusade ut genom porten. Han sågs aldrig någonsin i trakten igen. Torkalv stegade fram till Ulvhuva, lade sin hand på hans axel och tackade honom mycket. Han sade att utan Ulvhuvas skyndsamma handling så hade Ljot sluppit undan sitt straff. Troligtvis så hade han flytt trakten och Torkalvs vrede likväl. Torkalv tog av sig ett av sina många halsband och räckte det till Ulvhuva.

– “Ta emot denna gåva av min tacksamt, min frände” sade Torkalv.

Ulvhuva tackade och tog emot halsbandet och hängde det runt sin hals, det var en lång läderrem med ett vackert silverhänge som föreställde Odens ansikte. Silveransiktet var skäggigt, enögt och hade en fin krona på huvudet. Torkalv berättade att han fått smycket av en smed i norr, för mycket länge sedan, efter att han räddat smedens dotter från ett brinnande hus.

– “Ju mindre guld och silver man har, ju mindre är risken för oönskade gäster och plundrare – framförallt när man är äldre och bekvämare” viskade Torkalv till Ulvhuva med ett leende.

Ulvhuva blev mycket glad av den dyrbara gåvan och tackade Torkalv mycket. Många av blotgästerna lovordade Ulvhuva och ville nyfiket betrakta hans nyvunna smycke, även Liv tyckte att smycket var mycket vackert. Torkalv och Ulvhuva skålade tillsammans med sina dryckeshorn och det någorlunda udda blotgillet fortsatte hela natten ända tills att solen steg i öst, blotgillet blev vida omtalat i trakten en lång tid framöver.

Månen hade färdats två gånger över himlavalvet sedan segerblotet hos Torkalv. Det var nu högsommar och det vankades bröllop på Skalvbo, det unga paret Ulvhuva och Liv skulle gifta sig. De båda hade varit trolovade varandra en tid och det var dags att gifta sig inför släkter och asar. Skalvbo var en någorlunda fattig gård så bröllopet skulle bli ganska enkelt och utan överdådig prakt. Gästerna, som var Ulvhuvas och Livs släkt och fränder, var få till antalet. Bland dem fanns bröderna Sven och Alve Torgrimsson, stormannen Torkalv, hans fru Helga och deras barn, Ragnvald, Fastvi, Folkes syster Embla som Ulvhuva känt sedan barnsben och en handfull andra. Gydjan från Torkalvs segerblot förrättade bröllopet. Hon var klädd i en vit särk full av runor och rungalder, ovanpå den hade hon ett ljusrött detaljrikt förkläde. Det var en vindstilla och solig dag. Gydjan stod på en höjd tillsammans Liv och gästerna stod något nedanför och inväntade Ulvhuva som kom gåendes nere vid sluttningen. Liv var iklädd en lång vit klänning och hade blommor i sitt flätade hår och en vacker bukett i sina händer. Ulvhuva var iklädd en blå tunika och ett brett läderbälte klätt i fina fjädrar och runt hans hals dinglade Odensmycket. På vägen fram till sin blivande fru så hälsade Ulvhuva hövligt på alla gäster som i sin tur lovordade honom. Sven och Alve hånade honom skämtsamt och sade att det var olyckligt att gifta sig när världen var så full av fagra mör. När han väl kommit fram till höjdens krön och sin trolovade så blickade hon kärleksfullt på honom. Gydjan räckte fram en ring av järn, ungefär lika stor som en hand med utsträckta fingrar, till det blivande paret.

– “Tag denna edsring och uttala era eder och låt den binda er” utbrast gydjan.

Ulvhuva och Liv tog tag i järnringen från varsitt håll och svor sina personliga och innerliga kärlekseder inför varandra och asarna. De både sade fina saker och deras ord rörde varandra på djupet. De båda var som skapta för varandra. Efter de båda sagt sin ed så tog Gydjan ringen åter och bad det unga paret framta sina egna edsringar – som var mindre och skulle bäras runt armarna. Brukligt var att de mindre ringarna var dyrbara och utsmyckade eller bestod och guld, silver eller smide. Ulvhuva och Liv, som var fattiga, hade valt att bära enkla ringar av tvinnat läder. I många fall var edsringar de enda utsmyckningarna som folk ägde. Genom att binda ringarna runt sina handleder så ingick de i evigt förbund med varandra och gydjan förklarade dem gifta inför gästernas jubel. Ulvhuva och Liv kände inom sig hur vanadisen Freja välsignade deras kärleksförbund, de höjde sina armar och visade stolt och lyckligt upp sina nyvunna edsringar inför gästerna som stod nedanför. Det nya paret gick ned till sina fränder och sin släkt och de alla lovordade dem och hyllade deras nyfunna kärleksförbund. I närheten hade Ragnvald och Fastvi dukat upp ett bord med mat och dryck som gästerna fick njuta av. Ulvhuva och Liv smög iväg från bröllopsgillet och begav sig in i skogen och låg med varandra, de båda var väldigt lyckliga och hoppades att denna ljuva stund skulle vara för evigt.

Dagarna efter bröllopet var det brukligt att det nygifta paret besökte gårdarna i trakten och tillkännagav att de gift sig. Ulvhuva och Liv besökte flera gårdar och förkunnade om sitt förbund, en mulen dag ärade de även en gammal völva vid namn Sigyn med ett besök. Hon bodde i en gammal fallfärdig stuga i skogen och ej många kände till hennes vishet eller kunskap om sejd och spådom och hon ville helst hålla det hemligt. En klok völva kunde annars räkna med många oönskade besök av desperata män och kvinnor. Hade de tur så kunde hon sia om deras framtid och öden. I träden i närheten av hennes boning hängde hundratals små täljda djur av trä i snören som vajade fram och tillbaks i den svaga vinden. När de närmade sig hennes stuga så öppnade hon plötsligt dörren innan de hann knacka på, precis som om hon väntade dem. Både dörren och stugans väggar var fyllda av snidade runor, rungalder och andra symboler. Völvan var iklädd trasiga paltor och ett mörkt getskinn som hängde över hennes axlar. Hon var en äldre mager gumma och hade långt och stripigt grått hår. I sin ena hand hade hon en lång trästav, fylld av snidade symboler. På stavens topp satt en gammal rådjursskalle och överallt på staven hängde små ben och fjädrar i snören, vilket gjorde att staven rasslade då den skakades. Hon sade till det unga paret, med sin bräckliga röst, att hon hade väntat på dem en tid. Völvan grep tag i Livs ena hand och studerade noggrant hennes handflata, sedan gjorde hon samma sak med Ulvhuva. Hon rannsakade sedan det unga parets ögon och ansikten, sedan sade völvan att hon skulle samtala med asarna för att se vad framtiden hade för överraskningar för dem. Ulvhuva och väntade otåligt på vad som skulle ske. Völvan stönade och tog ett par rejäla kliv bort från paret. Hon stönade högre och högre och rasslade våldsamt med staven. Völvan dansade runt och sprattlade som att hon vore besatt. Stönen byttes mot gäll galdersång och hela hennes kropp började ruska kraftigt. Det kändes som om hela skogen runt dem kom till liv och talade till henne – vinden tilltog och träden kved. Skådespelet pågick en stund och Liv blev förskräckt av beteendet och tog Ulvhuvas hand.

– “Ni skall komma att leva lyckliga och långa liv tillsammans och få en manstark ätt i Skalvbo… må hända så far jag med osanning…” väste völvan retsamt.

Völvan föll plötsligt ihop flåsandes på marken och tystnade. Ulvhuva rusade fram och hjälpte henne på fötter igen, völvan var illamående och verkade inte förstå var hon befann sig. Hon behövde ta några djupa andetag för att samla sig. Ulvhuva och Liv undrade mycket om völvans ord var sanna, dock ingen av dem kunde lista ut det. Völvor skaldade alltid i dunkla ord och väldigt få kunde någonsin tolka dem.

Völvans ord blev dock sanning, Ulvhuva och Liv levde gott och länge och fick flera friska barn. Ulvhuva somnade in i sin säng på ålderns höst under en kall midvinternatt då årshjulet började om på nytt. Det var bitande kallt och snöns skare var så hård att man kunde gå på den utan att trampa igenom. En midvinterbrasa brann på tunet samtidigt som valkyriorna nedsteg från Valhall och hämtade hans själ. Han begravdes under en liten gravhög – Skalvbos första.

Slut

Föregående artikelVintertid
Nästa artikelAsatrons ursprung3