Asatrons ursprung3

Asatrons ursprung

Del 3: Dvärgarna och Jättarna

Fortsättning på kapitel 2: De olika kulturerna i södra Skandinavien – Makternas ätter

Den gropkeramiska kulturen – de skeppsbyggande Dvärgarna

År 3200 f.Kr. överger vissa människor i östra Sveriges kustområden jordbruket; eller så ersätts de av ättlingar till Erteböllekulturen som levde kvar som jägare; som i sådana fall återtog delar av sina gamla domäner. Deras ursprung är inte helt fastställt, men de hade åtminstone delvis ett annat ursprung än trattbägarkulturen då de har annat DNA. De hade en lägre tolerans för laktos (Så de drack/åt nog inte mycket mjölkprodukter) så troligtvis stammade de till stor del från jägarsamlarfolk d.v.s. Alverna i mytologin. De håller sig dock med tamdjur, framförallt svin. Deras teknologi är en utveckling ur Trattbägarkulturen så de är en inhemsk arkeologisk kultur utan inflytande utifrån. De utvecklade egna jaktvapen t.ex. speciella spån-spjutspetsar av flinta. De levde på jakt i skogarna, säljakt, fiske och av andra resurser från havet. De kallas den gropkeramiska kulturen efter mönstret på deras keramik (Förkortas GRK). De var sjöfarande, då de bodde och spreds längs kuster och mellan öar; och levde till stor del på föda från havet (Säljakt borde kräva ganska stadiga båtar). De spred sig längs nuvarande Sveriges kuster söderut och till Gotland. De spred sig vidare västerut där de även befolkade delar av Danmark. Troligtvis var trattbägarkulturen inte sjöfarare då de verkar ha förlorat kontrollen över kustområdena till den gropkeramiska kulturen.

Den gropkeramiska kulturen och deras trosföreställningar gav upphov till, eller representeras av, dvärgarnas ätt i mytologin och blev Dvärgatron inom Asatron. Exakt vad den tron gick ut på är lite otydligt. Dvärgarna sågs troligtvis som närstående alverna då de antagligen är synonyma med svartalver och mörkeralver som endast nämns ett fåtal gånger. Svartalfheim är troligtvis dvärgarnas värld då gudarna reser dit för att besöka en dvärg och det finns ingen annan värld för de mycket mer omtalade dvärgarna. Smeden Völund som nämndes tidigare kallas Alvernas furste men är en ganska typisk dvärg som den mästersmed han är; var han egentligen en svartalv, det vill säga en dvärg? Dvärgarna som tillverkade bland annat Mjölner kallas först svartalver, sedan dvärgar. Vissa av dvärgarnas personnamn påminner om de döda, liksom alverna förknippas med förfäderna, men dvärgarna kanske mer som gengångare och negativa aspeter av de döda med tanke på deras namns karaktär (T.ex. Nár som betyder lik och Dáinn som betyder död). De bor under jorden eller inne i stenar, liksom de döda och förfäderna ansågs bo i sina gravar. Dessutom beskrivs även alver som att de bor i kullar och berg.

Dvärgarna står människorna nära; de umgås med människor på olika vis där Regin t.o.m. är fosterfar till Sigurd Fafnersbane. Många av dem är namngivna och de förekommer ofta i myterna både när det är myter om gudar och om människor. De betraktas inte som gudar, och de är speciella såtillvida att det inte finns några kvinnliga dvärgar. Även om de ibland kan vara fientligt inställda så verkar de inte vara i generell konflikt med varken människor eller några andra av Makternas Ätter.

I Grekland fick invånarna vid samma tid (3200 f.Kr.) en god tillgång på brons legerad med tenn p.g.a. långväga handel; vilket inledde den renodlade bronsåldern där brons helt ersatte stenverktyg. Detta skedde inte i Norden förrns 1500 f.Kr. Dvärgarna ses som överlägsna hantverkare, framförallt smeder: Hur kan de då kopplas till gropkeramiska kulturen som inte hade metallurgi? Smidet var det mest nydanande och avancerade hantverket på järnåldern så att dvärgarna framställs som smeder då är naturligt; men vad kan ursprungligen ha gett dvärgarna rykte om hantverksskicklighet? Vad var nytt och i teknikens framkant i Norden 3200 – 2300 f.Kr.? gropkeramiska kulturen människor levde längs kusterna och på Östersjöns öar så de var sjöfarare till skillnad från Trattbägarkulturen, Stridsyxekulturen och Dolkkulturen. Skeppsbyggnad inkluderar många hantverk, men mest i trä och organiska material; så den gropkeramiska kulturen var nog hantverksskickliga trots att endast sten och keramik finns kvar att bevittna idag. Så liksom metallurgi var teknologins spjutspets på järnåldern så kan skeppsbyggnad ha varit det på stenåldern; speciellt för de inlandslevande andra kulturerna som inte behärskade skeppsbyggnadskonsten.

Dvärgar förknippas inte direkt med havet och sjöfart utan beskrivs oftast som levandes inne i stenar och berg. Men det finns myter som kopplar dvärgarna till sjöfart. De tillverkar det magiska skeppet Skidbladner. Dvärgar tog också jätten Gilling och hans fru till sjöss och dränkte dem. Makter kopplade till navigation är också dvärgar; fyra dvärgar är vädersträcken vilka är viktiga framför allt för navigation. Viktigt för sjöfarten söder om Skandinavien är också tidvattenskillnaderna och månens faser ny och nedan är dvärgar. Dvärgarna förknippas även med annat som är äldre än metallurgin; de skapar skaldemjödet som ger skaldkonst och bildning (”skáld eða frœðamaðr”).

Stridsyxekulturen – de erövrande Jättarna

På slätterna i Sydöstra Europa, dagens Ukraina och södra Ryssland, hade ett folkslag tämjt hästar och uppfunnit vagnar cirka 3500 f.kr. De hade skapat en nomadisk och boskapsskötande kultur som kallas Jamnakulturen. De anses vara det ursprungliga indoeuropeiska nomadfolket vars ättlingar kom att sprida sig till bl.a. Persien och Indien. Gemensamt med de områden de spreds till är att där talades Satemspråk, den andra huvudgrenen av de indoeuropeiska språken vid sidan av kentumspråken som nämndes tidigare. Därför är det rimligt att anta att Jamnakulturen talade ett satemspråk, kanske det ursprungliga proto-satemspråket.

Runt år 2900 f.Kr. började ett nytt folk röra på sig i Europa. De kallas den snörkeramiska kulturen efter mönstertypen på deras keramik. Ur ett genetiskt perspektiv härstammade de från Jamnakulturen. De hade hästar och vagnar och var troligtvis nomadiska eller halvnomadiska. Ur ett arkeologiskt perspektiv är det inte lika tydligt att de härstammar direkt från Jamnakulturen; de äldsta arkeologiska lämningarna är från dagens Polen ca 3000 f.Kr. Kulturen har relativt få arkeologiska lämningar vilket tolkas som ett bevis på deras nomadiska livsstil; nomader bygger inte lika mycket då de inte kan ta byggnader, gravar och monument med sig när de flyttar. Till skillnad mot när bandkeramiska kulturen tidigare hade spridit sig i Europa så spred de sig mycket snabbt och de ersatte mycket av det arkeologiska materialet från jordbrukarna med ursprung i LBK-kulturen. De behövde inte introducera jordbruk i urskogen utan var av allt att döma krigiska erövrare. De spred sig i stora delar av östra, centrala och norra Europa. Inom bara hundra till tvåhundra år, en kort tid när man studerar gamla arkeologiska kulturer, delades de upp i många besläktade men olika kulturområden beroende på var de bosatt sig. Det visar att de inte var ett centralstyrt folk eller ett imperium.

De kom till södra Skandinavien 2900-2800 f.Kr. Alltså högst 100 år efter de lämnade södra Polen (Att jämföra med de första jordbrukarna för vilka det tog 1500 år att nå Skandinavien från Tjeckien/Ungern). I Skandinavien utvecklades de till en undergrupp som kallas stridsyxekulturen efter sina typiska stenyxor. Tidsperioden som de dominerade Skandinavien kallas mellanneolitikum B.

I Skandinavien lade stridsyxekulturen snabbt under sig jordbruksområdena och många arkeologiska artefakter ersätts helt med deras föremål. Förutom deras mycket välgjorda stridsyxor så var deras stenverktyg sämre än de under TRB-kulturens tid. De hade även en helt annan keramik. Vissa stenföremål liknar TRB-kulturens men var sämre tillverkade.

Stenyxekulturen hade ett helt annat gravskick med små individuella gravar eller pargravar istället för de tidigare stora stenmonumenten. De har färre lämningar efter hus och bosättningar; antagligen för att de ursprungligen hade varit ett nomadiskt rörligt folk. På grund av att man har färre arkeologiska fynd har man mindre kunskap om dem. Bodde de i enkla hyddor trots att de verkar ha dominerat gravskicket? Jordbruksmetoderna verkar ha fortsatt enligt gamla metoder så troligtvis var den jordbrukande befolkningen fortfarande från Trattbägarkulturen; de fick bara inte längre några gravar och storskaliga bosättningar, så få artefakter finns kvar från dem på grund av det (Artefakter hittas oftast i gravar och bosättningar, om TRB-kulturens ättlingar var en nedtryckt och fattig bondebefolkning så kanske de inte lämnade så mycket efter sig).

Genetiken visar att de från Stridsyxekulturen var långa, hade mörkt hår, och oftast hade bruna ögon. De hade relativt ljus hud men förvånansvärt dålig laktostolerans för att ursprungligen ha varit boskapsskötare. Deras förfäder Yamnakulturen var dock nära besläktade med Europas ursprungliga cromagnonmänniskor så alla kulturer som beskrivs här är genetiskt relativt närbesläktade.

Några få kopparföremål har hittats efter stridsyxekulturen, men inte i tillräcklig omfattning för att säga att kopparåldern nådde Skandinavien. Skandinavien hade fortfarande stenålder. Vissa hävdar att stridsyxekulturens indoeuropeiska språk lade grunden till de germanska språken; men det förklarar inte att de germanska språken är ett kentumspråk inte ett östligt satemspråk. Dessutom var stridsyxekulturen relativt kortvarig och inte helt dominerande i Skandinavien. Deras invasion var inte heller den sista. Ytterligare ett folk skulle komma att invadera Skandinavien som inte hade ursprung i Yamnakulturen: Varför skulle de ta till sig den besegrade stridsyxekulturens språk?

På Jylland fanns en annan kultur som kallas Enkeltgravskulturen, också från den snörkeramiska kulturen så de var besläktade med stridsyxekulturen; men de hade invandrat i en separat invasion söderifrån. Liksom stridsyxekulturen hade de enkelgravar, stridsyxor och för övrigt sämre verktyg än TRB-kulturen hade haft. Skillnaden mellan dem och stridsyxkulturen ökade med tiden så de hade lite förbindelser med varandra; Kategatt verkar ha varit tillräckligt för att skilja dem åt. Enkeltgravskulturen tog sig heller aldrig till Själland och närliggande öar liksom stridsyxekulturen inte befolkade Gotland. Det betyder att inget av de två snörkeramiska kulturerna var sjöfarare utan de höll sig i inlandet.

Den gropkeramiska kulturen levde kvar i sina kustområden och på ovan nämnda öar under hela stridsyxkulturens tid. Mot slutet av båda folkens tid blev den gropkeramiska kulturens föremål influerade av stridsyxekulturen så kontakt mellan dem fanns. Sedan 3200 f.Kr. så var alltså södra Skandinavien splittrat mellan olika arkeologiska kulturer.

Stridsyxe-/Enkeltgravskulturernas trosföreställningar gav upphov till, eller representeras av, jättarnas ätt i mytologin och blev Thursatron inom Asatron.

Det blev inte helt fred mellan Thursatron och de övriga kulturernas religioner: Jättarna ses som farliga och fiender till asar, vaner och människor, även om vissa jättar ses som allierade. Så stridsyxekulturens religion blev som helhet en fientlig kraft i mytologin, men vissa av jättarnas gudomliga väsen blev goda eller åtminstone accepterade i asatron. Jättarna är ambivalenta där Loke är det tydligaste exemplet på hur de kan vara allierade och fiender samtidigt. Ägir bjuder asar och vaner på gästabud som jämlikar, men i andra fall är jättarna gudarnas dödsfiender.

Jättarna står för naturkrafter. Alver är naturväsen och vaner är fruktbarhetsgudar medans jättarna är de rena naturkrafterna på gott och ont. Elden och värme återfinns i eldjättarna och deras ledare Surt. Även Loke kan ha koppling till elden. Is och kyla hos frostjättarna med Skade som vinterns gudinna. Ägir är havsguden med sin fru Ran och deras döttrar som farliga naturkrafter. Jord, Tors mor, är självaste Moder Jord. Halvjätten Tor själv är åskan, regnet och stormens kraft.

Man ser att jättarna är en gammal aristokrati; de tidigare härskade i Skandinavien. De framställs ofta som rika och visa men samtidigt som fiender och konkurrenter.

I nästa del av essän kommer asarna beskrivas.

/Mestr