Utan inbördes rangordning är här tio av dom viktigaste platserna i Sverige att besöka för både asatroende och historieintresserade. Den här listan kan komma att utökas och anser ni att någon plats bör vara med så maila gärna in till [email protected]
Rösaring vad var egentligen detta för område?
Rösaring beläget vid Låssa socken Upplands-Bro är ett av norra Europas märkligaste fornminnesområde det är en mycket kraftfull kultplats som man känner av direkt man närmar sig “dödshuset” som RAÄ(Riksantikvarieämbetet) tolkat det som men som dom flesta tror är ett “kulthus”.
Låt oss för ett tag lämna Rösaring för inte långt från platsen så finns Härnevi och vi vet att det är gudinnan Härn namnet kommer ifrån och Vi betyder gudaplats eller offerplats, gudinnan Härn dyrkades före vikingatiden och kan troligen jämföras med gudinnan Nerthus moder jord.
Vid Härnevi finns en bergshäll med älvkvarnar (skål gropar) utgröpta.
Inte långt från Härnevi stöter vi på Ullevi där utgrävningar år 2007-08 kunde fast slå att ett Gudahov eller kulthus hade funnits för guden Ull och uppfördes runt Vendeltid.
Alltså gudinnan Härn och guden Ull vad har nu dessa två gudar gemensamt?
Båda gudarna är mycket gamla, Ull nämns nästan inte alls i eddan men de många ortnamnen som har Ull i sig vittnar om en gud som var vida populär, Ull är då även en fruktbarhetsgud så där har vi Härns manliga motsats.
Detta område har haft en stark fruktbarhetskult och som ni säkert förstår så vimlar området av fornminnen men nu återgår vi till Rösaring.
Enligt RAÄ så är huset som jag tidigare nämnt ett dödshus eller likbod stått precis bredvid där processionsvägen börjar (denna väg är till alldeles nyligen unik för Sverige, nu har dom hittat en vid Gamla Uppsala) vägen är 3 meter bred och hela 540 meter lång.
Enligt andra så är huset en förvarings bod för gudinnans Härns vagn och den teorin faller även mig mer i smaken, tänk er tanken att där gick man upp tog fram vagnen med gudinnans bild på längs med processionsvägen står människor med trummor och horn.
För vägen är ofta använd under brons/järnåldern och om det bara var vid begravning av högre människor av rang så kan man ju undra hur många området hade?
Hur ofta dog dessa människor egentligen?
Man har hittat “stolp hål” längs med processionsvägen eller så har det helt enkelt varit hål för eldfat.
När man kommer fram till “högen” så finns det en stor trojaborg(samt två mindre) från bronsåldern och 4 stenrlsen som ska vara gravar sant 2 gravhögar då den ena inte är en gravhög enligt mig och många andra, utsikten över Mälaren och björkfjärden som den heter är hisnande.
“Högen” är anlagd mitt på vägen så den löper alltså in i högen.
Platsen är rent ut sagt magisk och när man är där så känner man det i hela kroppen.
Om jag skulle skriva allt om denna plats så skulle det bli för långt.
En gång vart 19 år så står fullmånen precis över kullen (gravhögen) rakt söder ut, jag kommer här kopiera in ett stycke från Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut.
Fullmånen vid Rösaring.
Det finns många idéer om hur forntidsmänniskorna använde sina kultplatser. Känt är att himlakropparna spelade en viktig roll i deras ceremonier. Enligt den äldsta något så när fylliga berättelsen om de germanska folken spelar månen en betydelsefull roll. Berättelsen skrevs för nästan 2000 år sedan av den romerska historieskrivaren Tacitus. Han säger att ”de har sina sammankomster på bestämda dagar vid nymåne eller fullmåne. De betraktar nämligen dess tidpunkter som de mest gynnsamma tillfällen att börja sina företag.” Han påstår också att de inte som vi säger att något skall inträffa om si eller så många dagar: ”Men det är inte dagarnas antal de räknar, såsom vi, utan nätternas. Det är med hänsyn härtill som de träffa sina bestämmelser och sina avtal: natten synes dem ha dagen i släptåg”.
Mot bakgrunden av Tacitus ord och att fullmånen med ca 19 års mellanrum ligger rakt i söder och mycket lågt berättade jag på hemsidan och i e-post till de medlemmar, vars adresser jag har, att jag fått tips om att fullmånen 10-11 juli skulle vara synlig över horisonten i knappa 4 timmar och att den då borde lysa effektfullt rakt in i processionsvägen. Vi var åtta stycken som fick uppleva den praktfulla synen av en närmast röd och ”stor” måne rakt ovanför ceremonikullen. De närmast följande fullmånarna ligger dock månen högre. När vi är framme vid det 19:e året och fullmånen bara ligger någon grad över horisonten kan vi inte från själva processionsvägen se fullmånen eftersom det nu finns viss vegetation som hindrar.
Så här säger ett par forskare som inventerat landets fornminnesplatser:
“Ytterst få områden i landet har ett så rikt uppbåd av fornminnen, när det gäller antal och variation.
Märkligt att Rösaringskomplexet inte prioriteras av Riksantikvarieämbetet. Det har ju mycket mer än Birka”.
För er som vill läsa mer så kan jag med varm hand rekommendera denna sida:
http://www.ukforsk.se/hembygd/rosa1.htm
Peter Kåhl Riksblotsansvarig Nordiska Asa-samfundet.
