Hallsten Ulvhuva del3

Berättelsen om Hallsten Ulvhuva

Av Linus Karlén

Del 3 av 4 – Jarlarnas kamp

Sven och Alve Torgrimsson hette två bröder som länge lidit under ledsamhetens svårmod. De suktade efter ärans och äventyrets sötma. Bröderna bodde på gården Högfjalarhus, som låg två dagars rask vandring från Fagersten. De arbetade, likt sina oxar, ständigt på gårdens fält och åkrar. Knappt någon glädje hade de alls förutom mjödets rus under utvalda kvällningar. Torgrimsönerna var bredbröstade och starka, rödhåriga och ljusa. Sven var tjugo vintrar gammal och Alve var nitton. På gården bodde även deras far Torgrim och några gårdsfolk. Inga kvinnor alls bodde det på gården och de hade aldrig känt en kvinnas närhet. Deras mor dog under en mycket kall och sträng vinter när de var små barn. Deras far var sliten och hade ryggont efter ett liv i hårt arbete och låg mest i sin säng.

En solig försommardag kom en ensam man ridandes till gården. Det var ovanligt då gården väldigt sällan hade gäster. Bröderna mötte upp mannen då han red in på tunet. Han hade en stor och ståtlig brun häst. De tycktes känna igen hans ansikte, dock så kunde de inte fastställa vem det var. Han var reslig och hade långt brunt hår, brunt skägg och fin klädnad, i ansiktet hade han ett markant ärr. Över ryggen hade han en stor gul rund sköld och vid midjan ett svärd i en slida. Mannen sade inte sitt namn utan endast log då han såg bröderna.

– “Ni tycks vara starka och bredbröstade. Den sista gången jag lade min blick på er var då er mor bålbrändes, då var ni ej ens en aln höga” sade han och steg ned från sin häst.

Bröderna blickade förundrat på honom sedan och på varandra. Mannen bar en min de båda tycktes känna igen från barndomen. Hans åsyn gav dem en svag oförutsedd känsla av trygghet som värmde upp deras inre.

– “Ge oss ditt namn, vi undrar mycket vem du är och varför du är kommen?” sade Alve.

– “Jag är Ingvar – er mors bror” svarade mannen.

Bröderna blev överraskade, dock de tvivlade inte på hans ord då det kände igen deras mor i honom. De hälsade honom varmt välkommen till gården. Ingvar gick till sängen där Torgrim låg och hukade sig ned på knä, de båda var fränder sedan barndomen. Torgrim kände genast igen honom. Ingvar och Torgrim samtalade och skrattade ihop under en lång tid. De alla gladdes åt den oförutsedda gästen. På den kvällningen hölls ett dryckesgille på gården och två hela mjödtunnor förbrukades. Ingvar skaldade om lyckliga minnen av barndomen och sin syster. Torgrimsönerna undrade mycket hur hans liv var i denna tid, varpå han sade att han var en man i jarl Gunnar Starkes hird. Han hade fällt många män med sitt svärd och vunnit rikedom, ära och kvinnor i sina dagar. Det hårda slitet på åkrarna och fälten var aldrig något för honom. Han visade gladeligen upp sitt vackra svärd, sitt fina silverhänge runt halsen som såg ut som en liten sköld och en liten skinnpung full av små smycken och andra dyrköpta ting. Det hade dock kostat honom lite smärta, sade han och pekade på sitt ärr över ena kinden. Torgrimsönerna undrade mycket varför han hade kommit till dem just i denna stund, varpå han sade att Gunnar Starke behövde män till sin här och att han var hans sändebud. Ingvars min blev något allvarligare och han sade att Gunnar Starke skulle ena landet och bli den enda jarlen. Han berättade även att Gunnar Starkes ofrände – jarl Erik, hade plundrat gårdar och dräpt folk i landet. Ingvar sade att hade kommit för att hämta bröderna, om de så ville. Ett helt annat liv väntade dem.

– “Jag förstod att denna dag skulle komma…” sade Torgrim nedstämt.

– “Utmärkt! Är då pojkarna redo?” sade Ingvar.

– “Dessvärre ej. Jag har fostrat dem till att arbeta på åkrar och fält, ej för att hugga med svärd och sticka med spjut” sade Torgrim.

– “Se på dig själv – du ligger sjuk i ryggont och ditt hårda slit har ej givit dig något. Se sedan på mig – jag bär fin klädnad, äger dyrbara ting och har en god rygg” sade Ingvar.

– “Mitt gårdsfolk kan ej sköta åkrarna och fälten, ej heller den annalkande skörden. Utan mina söner kommer gården att gå under” sade Torgrim.

Sven och Alves hjärtan suktade efter äventyr, dock så förstod att de inte skulle kunna bege sig av så länge de hade gården och sin far att se efter. Även Ingvar förstod detta.

– “Det var olyckligt… Det sörjer mig att jag inte kan dra svärd tillsammans med min systers söner. Nåväl, kom morgondagen skall jag bege mig mot Fagersten för att där samla unga kämpar” sade Ingvar.

När natten kom var stämningen dyster på gården. Sven och Alve var dystra för att de ej skulle få uppleva äventyr, Ingvar var dyster för att han ej lyckats få med sig dem till sin skara och Torgrim var dyster för att han kände sig i vägen för sina söner. I nattens mörkaste stund smög Ingvar till salen där Torgrim låg och sov.

– “Det här gör jag för din släkts väl…” viskade Ingvar för sig själv.

Torgrim vaknade först när Ingvars kraftiga händer omslöt hans hals och klämde åt. Ingvar hade inga större bekymmer med att strypa den svagare mannen till d
öds, trots hans sprattlande kamp för livet. Torgrim måste djupt i sitt sinne ha förstått varför Ingvar gjorde detta mot honom, dock han låg död i sängen när Ingvar lämnade salen och smög tillbaks till sin säng. Det hela hade förlöpt näst intill ljudlöst och inte en enda droppe blod hade spillts, inte heller ett enda snokande öga hade sett något.

– “Torgrim är död!” skrek en gammal man av gårdsfolket morgonen efter.

Alla kom inrusandes till Torgrims sal, till och med Ingvar. Torgrimsönerna och gårdsfolket undrade mycket vad som hänt honom, dock de kom snart fram till att ha måste ha dött i sömnen. Ingen misstänkte att han skulle blivit dräpt, det fanns inga tecken för detta och heller ingen vittnesbörd. Ingvar förstod att han hade kommit undan med sitt nidingsdåd.

Alla på gården sörjde Torgrim mycket och redan dagen efter bålbrändes han. Även Ingvar sörjde honom då han hade dräpt honom i vemod, dock han förstod att det inte fanns något annan väg. Ingvar sade till Sven och Alve att tiden nu var inne, det fanns ingenting alls kvar för dem på gården. Bröderna var sorgsna, dock medgörliga. De beslutade sig till slut för att följa med Ingvar och leva ett annat liv. Gården skulle tas hand om av gårdsfolket så länge och bröderna skulle ta den åter då de återkom.

De tre begav sig av, Ingvar på hästrygg och bröderna till fots. Med sig hade Sven och Alve varsin klyvyxa och en skinnsäck med mat och förnödenheter. Efter två dagars rask vandring var de framme i Fagersten.

Ulvhuva hade nått sexton vintrar, fortfarande en yngling och ännu ingen man. Han gav dock inte skäl för sitt namn under sommaren då han enbart bar sin vargskinnshuva under hösten och vintern. Någorlunda bredaxlad, dock något kort och inget skägg. Han blickade på följet som kom in i byn, framförallt på mannen till häst med fin klädnad och svärd och sköld. Ulvhuva längtade, likt Torgimsönerna, efter äventyr, rikedom och ära. Han hade, likt sin frände Udd och de andra ynglingarna i byn, lyssnat då de gamla berättat historier från sina fornstora dagar.

Ingvar stannade en tid i Fagersten. Ganska snart blev det dock känt varför Ingvar befann sig i byn – jarl Gunnar Starke behövde män till sin här. Gunnar Starke var ett känt namn i Fagersten, trots att han aldrig satt sin fot i byn. Han sades vara stark, modig och rättvis mot sitt folk. Hans gård låg sex dagar rask vandring från Fagersten. Det fanns många berättelser och myter om jarlens gärningar. En handfull ynglingar och män, däribland Ulvhuva och hans far Ragnvald, ville givetvis slå Ingvar följe. Udd, som var lite svagare än de andra, skulle också komma att slå Ingvar följe, dock något motvilligt. Att bege sig på långfärd eller att gå i strid var en del av en ynglings liv – ett mandomsprov. Ett liv i hårt slit på åkern lockade få. Ulvhuvas mor, likt de andra kvinnorna i byn som fick stanna hemma, var förstås nedstämd. Hon hade börjat drömma mardrömmar om Ulvhuvas död. Dock hon förstod att hennes man och son skulle bege sig av, en lyckad färd skulle trots allt bringa välstånd.

Ett månvarv efter Ingvars ankomst var det dags för skaran att ge sig av. Följet bestod av Ulvhuva, hans far Ragnvald, Udd, Ingvar, Sven och Alve Torgrimsson och en handfull män till. I sin hand tog Ulvhuva en klyvyxa och hans far tog ett spjut. De tog farväl av sin släkt, sina fruar, systrar, mödrar och barn och begav sig av. Näst intill hela byn var närvarande för att vinka av dem när de lämnade byn, vissa skulle återkomma och vissa inte. Endast Ingvar red, de andra färdades till fots. Det var ett anspråkslöst följe med skrala vapen och slitna klädnader, dock med hjärtan hungriga av ärelystnad. Det gick ej att missta deras vilja att bli ryktbara kämpar. Runt lägerelden, vid kvällningarna, skaldade de högljutt om hjältedåd och kvinnor. De färdades genom somriga skogar och ängar, via sjöar och bäckar. Under sommaren är det lätt att färdas, dock under vintern är det svårt.

På vandringens sjätte dag kom de fram till målet – Gunnar Starkes gård. Det var en stor gård med många långhus och fler bodar därtill. Utanför den höga trämuren som omslöt gården betade riktigt med boskap – både kor, lamm och får. Ett antal vakter med spjut bevakade längs muren och vid porten. Följet, med Ingvar i spetsen, tog sig ända fram till murens stängda port. Ingvar blev genast igenkänd av vakterna och hela följet fick komma in. Innanför muren var det livligt – män och kvinnor som arbetade med alla möjliga ting, barn som lekte och hönor och hundar som gick vilda. Alla männen i jarlens hird hade gula sköldar likt Ingvar och de andra i hären var alldagliga bybor och bönder och klädda därefter med enkla vapen och enkla klädnader. Dock det var dem som törstade mest efter rikedom och ära.

– “Välkomna till min gård mina nyfunna fränder! Må Oden vara med er” kom en äldre man fram och sade.

Han var stor och bred, med långt grått hår och långt gråsprängt skägg i en tunn fläta. I pannan hade han en tatuerad odalruna. Över ryggen hade han en gul mantel som var fäst med ett stort guldspänne på framsidan, undertill hade han en mörkgrön klädnad. Hans bälte var brett med fina plattor av guld. Han sade att hans namn var Gunnar Starke och att han var jarl över landet. Gunnar Starke och Ingvar hälsade ystert på varandra. De berättade tillsammans om gården, landet, deras strävan att ena landet under en jarl och härens syfte.

Framåt kvällningen hölls ett stort gille för att välkomna de nya till gården. Alla hopades i ett praktfullt långhus i mitten av gården. Inuti långhuset var det helt fullt, över femtio kämpar och en ett tiotal gårdsfolk trängdes runt långborden och på långborden trängdes fat och skålar med mat tillsammans med horn och muggar med dryckjom. På väggarna hängde det bonader med vackra bilder av asar, långskepp och naturen, det hängde även sköldar, vissa trasiga och vissa hela, och även skinn av kor och getter hängde där. Salen var livad och sorlet var öronbedövande. Härskaran skålade, skaldade och sjöng, här och där låg utslagna överdruckna män och kvinnor.  Även en handfull barn hade funnit sin väg in till det vilda dryckeslaget och lekte. Den stora salen var upplyst av brinnande eldkorgar och facklor och i taket var det en vidöppen lucka mot skyn. Längst in i salen, på en upphöjd platå satt jarlen och hans närmsta hirdmän, där satt även Ingvar. Ulvhuva, hans far, Sven, Alve, Udd och de andra från Fagersten satt vid samma långbord och drack sig berusade. De bekantade sig mycket och det visade vara ett gott sällskap där alla kom överens mycket väl.

– “Död år jarl Erik!” ropade Gunnar Starke.

– “Död år jarl Erik!” skaldade hans hirdmän. “Ett enat land under Gunnar Starke! Död åt jarl Erik!” fortsatte de.

Stridsropen var ett mäktigt skådespel. Gunnar Starke ställde sig plötsligt upp och höll ut sin ena arm och salen tystnade.

– “Vi har näst intill hundra man i härskaran, vilket är mer än nog. När månen blir hel igen så ger oss av mot seger! Skål fränder!” ropade han.

Det var ett helt månvarv kvar tills att månen skulle bli hel igen. Ulvhuva och de andra skålade muntert och drack. Ovanför sitt dryckeshorn fick han syn på en ung mö ur gårdsfolket som stod lutad mot en vägg, hon var klädd i en ljusgrå tunika och hade en blomsterkrans runt sitt huvud. Hennes långa blonda hår hade hon i två tjocka flätor som hängde ned på var sida av hennes hals, hennes hy var ren som nyfallen snö och hennes ögon var isblå. Ulvhuva såg på henne en längre stund utan att hon märke något, hon blickade ut över den skräniga folkhopen i salen och såg inte honom. Ulvhuva drack ur det sista i sitt horn och ställde sig upp, något vinglig efter kvällningens alla horn. Han stegade fram till henne, där hon stod och lutade sig mot väggen, och sade sitt namn och bad om att få veta hennes. Hon svarade något bekymrat att hon hette Liv, sedan vände hon sig bort och gick. Ulvhuva blev häpen, han följde hennes gång med blicken när han blev ensam kvar lutandes mot väggen. Liv gick ut genom porten och försvann och Ulvhuva gick nedstämd tillbaks till sitt bord, bara för att bli utskrattad av sina bordsgrannar som sett hans misslyckade försök med henne.

De kommande dagarna bestod till största del av vapenträning och andra förberedelser inför stridståget. På kvällningarna drack de sig berusade eller vilade och stundom tatuerade sig. Ulvhuva tatuerade en stor svart korp över ryggen. Alve Torgrimsson rakade bort allt sitt hår på huvudet och tatuerade in en stor torshammare över hela hjässan och hans bror Sven tatuerade in valknut i pannan. En dag, när härskaran var ute och övade på knivkastning, fick Ulvhuva syn på Liv då hon och en annan kvinna tvättade klädnad på tunet. Han tyckte att hon var mycket vacker då hon arbetade i solskenet, dock han undrade mycket varför hon var så vrång mot honom tidigare. Han bestämde sig för att försöka tala med henne en ytterligare gång, skulle det inte gå vägen denna gång så skulle han inte fortsätta utan låta henne vara i fred. Ulvhuva samlade sitt mod och gick fram till henne, det var vågat då han förstod att hans fränder åskådade och att faran för misslyckande var stor. Han kom fram till henne utan att säga något alls och började istället hjälpa henne med tvätten. Ulvhuva både gnuggade klädnad i den stora baljan som stod och tunet och hängde sedan upp de på tvättlinorna. Liv och den andra kvinnan blickade förundrat på honom, det tillhörde ej vanligheten att en man av hären hjälper gårdsfolket med sysslor såsom tvätt. Ulvhuva förstod att han skulle bli hånad av sina fränder för detta, dock det valde han att inte bry sig mycket om. Han frågade Liv varför hon hade lämnat gillet så hastigt härom kvällningen när han försökt tala med henne och hon svarade att druckna män ständigt ville tala med henne och hon fann det hela mödosamt, Ulvhuva förstod. Han talade mycket med kvinnorna samtidigt som han hjälpte dem bli klar med all tvätt. Liv och han kom mycket väl överens. De kommande dagarna vandrade de i skogen tillsammans och kom varandra nära. En vacker dag då de låg på en blomning äng och såg på molnen sade Liv att hon ej var tillfreds med den träliga tillvaron på gården. Hon berättade för Ulvhuva om det dagliga slitet och han tyckte synd om henne. Hon frågade honom om han någonsin skulle komma åter till gården efter att hären gett sig av. Han svarade att han givetvis skulle komma åter för att träffa henne. Ulvhuva sade att efter han vunnit rikedomar skulle han köpa henne fri från jarlen. Han sade även att han skulle bygga en gård där han själv skulle vara storman och när den stod färdig skulle han ta henne som sin fru. Liv blev överlycklig av hans ord och hennes sinne fick hopp om en annan framtid än den som var inslagen. Han svor inför Oden att han skulle hålla sitt ord hur lång, eller kort, tid det än tog. De båda kysstes och låg med varandra i gräset.

Till slut så kom natten då månen blev hel igen och Gunnar Starke sade inför hela härskaran att när solen reser sig i morgondag ska de bege av mot jarl Eriks gård. Hären svarade då honom med ett mäktigt glädjevrål. Morgonen därpå stod hela hären på tunet, redo för avmarsch. Det var en mödosam stund då Ulvhuva och Liv sade farväl till varandra, de båda förstod mycket väl att detta kunde bli sista gången de träffades. Ulvhuva kunde, precis som alla andra i hären, stupa i strid. Hären, som bestod av över femtio kämpar, var en mäktig syn. Gunnar Starkes mål var att döda jarl Erik och ena landet under honom, de flesta andra i hären åtrådde mest att få plundra rikedomar och äran av striden. Hären gav sig äntligen av mot väst med den stigande solen i ryggen, på andra sidan berget fanns jarl Erik. De flesta gick till fots, endast jarlen och hans gulsköldade hirdmän hade hästar.

Hären tågade i många dagar och nätter, dock till slut hade det kommit till andra sidan av berget. Inte många hade varit här förut, inte heller Ulvhuva eller hans fränder. Gunnar Starke hade skickat ett mindre följe i förväg för att se om vägen var fri från jarl Eriks män, det lilla följet skulle genast komma åter till Gunnar om de stötte på någon fientligt. Än så länge, under färden, hade ingen sett skymten av dem. Dock det fanns ju alltid en risk att de blivit dräpta och att Eriks män låg i bakhåll. Ulvhuva hade svårt att slappna av och han försökte fylla sitt sinne med goda tankar.

Gunnar Starke sade till hären att i morgondag skulle de nå fram till Eriks gård, han sade även att det var hög tid att bli sams med asarna om man inte redan var det. Ulvhuva kunde inte sova något alls den natten. Det var en fin sommarnatt och det var varmt och behagligt att ligga på marken trots att de inte hade någon eld – en lägereld så här nära Eriks gård vore för riskabelt. Ulvhuva låg ständigt och tänkte på hur det skulle kännas att bli huggen med en yxa eller spetsad med ett svärd, han funderade även på hur Valhall skulle vara och om han ens skulle hamna där om han stupade.

När morgonen kom var stämningen tryckt i hären. Gunnars följe som han skickat i förväg hade kommit åter – inte för att det fanns några fiender i vägen utan för att vägen fram till målet var fri. Hären vandrade varsamt hela dagen med spända blickar och vapen i hand. Landskapet varvade mellan tät skog och öppna ängar. Ulvhuva släppte ej greppet om sin yxa på hela dagen. Knappt något i hären sade något. När solen började gå ned i väst så gav Gunnar Starke order om att alla skulle stanna. Alla satte sig ned på huk och Gunnar sade att Eriks gård låg bara en bit bort, bara på andra sidan av nästa ås. Hären befann sig i ett skogsparti och var någorlunda dolda. Gunnar och hans hirdmän talade med varandra om hur anfallet skulle gå till. De kom fram till att det skulle bli en överraskningsattack under natten, skyddade av mörkret. Förhoppningsvis skulle Erik och hans män bli helt överrumplade innan de förstått vad som stod på. Solen färdades ned bakom träden i fjärran och månen for upp på himlavalvet. Gunnar gav order om anfall, alla skulle vara knäpptysta – inga stridsrop eller glädjetjut. Hären välde varsamt fram i natten. Jarl Eriks gård hade varken vall eller pålverk runt sig, endast ett vakttorn. Ett antal brasor och facklor brann där inifrån, dock i det stora så låg gården i sömn. Hären smög hela vägen fram till gården, helt utan att bli upptäckta. En välriktad pil i hjärtat på vakten i tornet gjorde så att han stupade innan han kunde varna någon om vad som komma skall. En man som satt vid en brasa på tunet och drack mjöd och åt bröd blev snabbt tillintetgjord med en avskuren hals, allt utan att störa nattens stillhet. En stor hund som stod bunden mitt på gården började skälla våldsamt. Gunnar och hans hirdmän rusade fram till det största långhuset, som låg i mitten av gården. Två män började hugga ned porten med stora yxor, varje hugg gav ifrån sig ett väldigt brak. Efter ett fåtal hugg så var porten söndrad och männen rusade in i husets mörka inre med Gunnar Starke i spetsen. Inne i huset fanns både män, kvinnor och barn som nu hade vaknat till. Jarl Erik satt yrvaken i sin säng längst in i salen. Gunnar Starke och hans män dräpte två män som kom i deras väg, det visade sig vara Eriks vuxna söner. Gunnar rusade fram till sin ofrände, jarl Erik, och slog honom i huvudet med sin sköld så att han tuppade av och började blöda kraftigt. Kvinnorna som fanns i salen skrek på hjälp och runtom på gården vaknade folk upp. Det utbröt våldsamma mindre strider lite här och var, det var svårt att utskilja fiende och frände i nattens mörker. Överallt hördes vapenklang, skrik, hundskall och pilar som ven i luften. Ulvhuva kände sig sårbar då han inte hade någon sköld. Efter en kort stund så upphörde dock ljuden från strid och skrik. Ulvhuva hann inte låta sin yxa falla en enda gång innan striden avtog. Jarl Erik och hans män hade blivit överrumplade och besegrade, deras förluster var stora och lite varstans låg dräpta kämpar. Många hade även tagit till flykten. Även en handfull av Gunnar Starkes män hade mött sitt slut, många hade även ådragit sig skador. När striden väl lagt sig så övergick det hela till ett noggrant och hektiskt plundrande, allt av värde som kunde bytas bort eller säljas togs om hand. Det mest eftersökta var förstås guld- eller silversmycken eller främmande mynt, även pälsar, vapen och husgeråd kunde vara värdefulla. Inte ett enda hus lämnades orört. Till Ulvhuvas och de andras stora förtret så fann de Ingvar död på marken med en pil i halsen. Hans systersöner Alve och Sven blev så klart förkrossade och de föll ned på knä intill honom och sörjde. Dock de båda förstod att hans tid var kommen, nornorna hade ej spunnit hans tråd längre än till denna natt. Bröderna tog hand om hans fina svärd och de rikedomar som han bar på.

En stund senare vaknade jarl Erik upp, till sin stora förskräckelse låg han bunden i sängen. Han förstod att han skulle bli dräpt så han bad högljutt till asarna. Gunnar Starke och några andra hade väntat otåligt på att han skulle vakna. De hånade och misshandlade honom. Efter en stund var alldeles blodig och näst intill medvetslös. De drog ut honom ur huset och sträckte och band honom längs en stor stock, sedan blottade de hans mage. Han tjöt fasansfullt av det första svärdshugget över magen, av det andra klövs han i tu.

När solen steg den kommande morgonen staplades, de fortfarande varma, liken i två högar. Jarl Eriks män och släkt i en hög och jarl Gunnar Starkes män, däribland Ingvar, lades i en annan mindre hög. Högarna stoppades med tyger, ved, ris och annat brännbart. Inga fina ord sades av någon när högen med jarl Eriks sattes i brand – istället utbrast hären i ett väldigt jubel och hånfullt skratt. Jarl Eriks styckade kropp brändes ej, utan den lämnades för att ruttna och för att bli mat för maskar och korpar – ett tecken av vanvördnad. Härens fallna kämpar fick en mer varsam och högaktad bålbränning. De fallna kämparnas vapen och sköldar lades intill dem ifall de skulle behöva dem i efterlivet. Alla deras fränders tog muntligt farväl och Gunnar skaldade värdigt om de fallna kämparna, Odens valkyrior, Valhall och asarna innan han satte högen i brand. I samma stund som elden slukade deras fränders kroppar så utbrast delar av hären i en stämningsfull sång om döden. Efter sorgeakten staplades alla skatter och andra värdefulla ting som plundrats på några kärror. Ulvhuva plockade upp en ståtlig hjälm och lade den på en av kärrorna. Det var en detaljrik stridshjälm med guldbeslag som såg värdefull ut, troligtvis tillhörde den jarl Erik – otur för honom att han inte sov med den på. Han undrade mycket hur skatterna skulle fördelas – Gunnar Starke och hans hird skulle förstås ta det mesta. Kärrorna fylldes till bredden med skatter och annat och alla i hären förstod att de otympliga kärrorna skulle medföra ett mödosamt återtåg. Risken för en hämndattack, av de kvarvarande av jarl Eriks män, var överhängande. Hären tog även med sig några av gårdens grisar till färden.

Återtåget pågick i många tröttsamma dagar och nätter. Stämningen i hären var låg då nästa alla hade förlorat någon som stod dem nära. Ulvhuva höll sig mest till sin far Ragnvald, Udd och bröderna Sven och Alve. Han tänkte även mycket på Liv. En fin sommardag då de närmade sig bergets kam hörde de plötsligt skrik och oväsen bakom sig. Det var jarl Eriks män som hade hunnit ikapp dem, de skrek hånfulla kväden och slog sina vapen mot sina sköldar – de var ute efter hämnd. Skaran bestod av ett tjugotal män och några kvinnor. Gunnar Starkes här bestod dock av fler – ett fyrtiotal män. Ulvhuva och de andra i hären tog sina vapen och tågade ned mot sina fiender, som i sin tur tågade upp. När de både hoparna närmade varandra så började de att rusa, slutligen slog de ihop med ett väldigt brak. Udd, som stod bredvid Ulvhuva, fick sitt huvud spräckt av en yxa. Ulvhuva var snabb och högg ihjäl Udds baneman, det skulle bli hans första dråp. Gunnar Starkes här, som var något större, tog snart överhanden och slaget var över lika snabbt som det börjat. Inte en enda av fienden skonades. Ulvhuvas ansikte var täckt av blod som inte var hans eget och han kräktes av ångest. Hans frände Udd var död och skulle aldrig komma åter. Gunnar Starke låg och kved på marken, han var genomborrad av ett spjut och blödde mycket.

– “Oden, jag kommer…” väste han fram ur sin blodiga mun innan han dog.

Även en handfull andra kämpar hade stupat. Ett trettiotal återstod nu av hären och de alla sörjde mycket. Gunnar Starke, Udd och de andra fallna kämparna bålbrändes i enkelhet på berget, jarlen skulle ej få vila under en gravhög – som var brukligt. Jarl Eriks fränder lämnades till att ruttna på marken. Håmund, en reslig kämpe ur Gunnars hird som var högaktad och omtyckt av alla, sade att då jarlen var död skulle skatterna dela lika mellan alla – det hade asarna bestämt. Då hären inte längre var så väldigt manstark så var detta gynnsamt för alla. De fortsatte sitt återtåg och slutligen nådde de den andra sidan av berget och den bortgångne Gunnar Starkes gård. När de närmade sig gården så möttes de av lyckliga kvinnor, barn och gårdsfolk. Deras lycka förvandlades dock till sorg då fått bud om de stupade. Många föll ned i gråt då de fick veta att deras män, söner och bröder hade dött. Ulvhuva och Liv mötte varandra utanför muren och kysstes, de var otroligt lyckliga av att se varandra. Hon hade varit mycket orolig och drömt fasansfulla mardrömmar om hans död.

Framåt kvällningen hölls ett stillsamt dryckesgille och en sorgeakt till minne av Gunnar Starke och de andra som stupat i striderna. Ulvhuva sörjde mycket över Udd. Skatterna hade delats upp i ett trettiotal högar, lika många som de hemkomna kämparna, och alla fick välja varsin. Varje hög innehöll ungefär lika värde. Ulvhuva tog en hög som innehöll ett fint svärd, en liten silverring och några pälsar. Hans far Ragnvald tog en liten hög som endast innehöll ett fåtal guldmynt – de var dock mycket värdefulla. När alla kämpar hade fått sin beskurna del av skatterna så stegade Ulvhuva fram till Gunnar Starkes sörjande änka som satt längst in i salen. Han erbjöd henne sin nyvunna silverring i utbyte mot Livs frihet från träldomen. Änkan godtog erbjudandet och Liv var fri för första gången, hennes hjärta tillhörde dock Ulvhuva.

Redan morgonen efter begav sig Ulvhuva, hans far och Liv hemåt mot Fagersten, sina skatter som de vunnit hade de i en tygsäck. Bröderna Alve och Sven, som bodde åt samma håll, hade beslutat att stanna på gården några dagar och nätter. Troligtvis för att äta och dricka gott och ligga hos kvinnor. Det var sex dagars rask vandring hem till Fagersten och Liv hade aldrig varit så långt från Gunnar Starkes gård förut. Dock de alla hade mycket god sinnesstämning – Ulvhuva och Ragnvald hade vunnit ära och rikedomar och Liv hade vunnit sin frihet. De talade mycket om att bygga en gemensam gård – en dröm de alla delade. På vandringens femte dag, då de befann sig i ett vackert öppet landskap, utbröt ett rejält oväder och det regnade och åskade något fruktansvärt. Detta betydde att Tor for omkring på himlavalvet ovanför dem med sin åskvagn och jagade jättar, blixtarna var blänket hans hammare Mjölner. Plötsligt dundrade det till så kraftigt i skyn så att det kändes som om marken omkring dem skälvde till.

– “Det är ett tecken från Tor!” ropade Ulvhuva. “Han vill vägleda oss! Vi skall bygga vår gård här och den skall heta Skalvbo!” fortsatte han.

Så blev det, gården Skalvbo byggdes på platsen. Lyckligtvis så hade ingen annan gjort anspråk på marken. Det blev ett hem för Ulvhuva, Liv, Ragnvald, Fastvi och två stycken katter som skulle hålla råttor och möss borta. De hjälptes alla åt att sköta bygget och hushållet. Ragnvald bytte bort det gamla huset i Fagersten mot några dagars hjälp med bygget, för sina guldmynt köpte han kor och hönor.

Slut på del 3
Sista delen nummer 4 kommer nästa fredag

DELA
Föregående artikelHallsten Ulvhuva del2
Nästa artikelVintertid