Vid Yggdrasils Rötter

Krönika: Vid Yggdrasils Rötter

De flesta av oss har väl hört talas om Tor, Oden och de andra mytologiska gestalterna som
vikingatidens människor dyrkade. På samma vis föreställer sig nog de flesta av oss att
denna religiösa föreställningsvärld har uråldriga rötter, utan att ha en större kunskap om
seder och bruk före kristendomens antågande. Hur ligger det egentligen till med asatrons
rötter? När och var dök egentligen de berömda asagudarna upp i Norden?

Den nordiska förhistoriens huvudsakligen skriftlösa samhälle har länge gäckat forskarna.
Asatron är huvudsakligen känd för dagens människor tack vare medeltida handskrifter från
Island, särskilt den Poetiska eddan samt Snorres edda. Dessa diktsamlingar låter oss ta
del av järnåldersmänniskornas tankar, ideologier, världssyn, ideal och mycket annat. Det
finns dock ett tämligen stort källkritiskt problem med dessa texter, de är nedskrivna av
kristna under medeltiden…

Det arkeologiska källmaterialet likt hällristningar, bildstenar och gravar utgör ett utmärkt
källmaterial att komplettera de skriftliga källorna med. Framförallt är de arkeologiska
källorna viktiga ifall vi vill kunna spåra asatron bakåt i tiden och söka dess ursprung.
I Bohuslän på svenska västkusten finns det gott om hällristningar som låter oss söka den
förhistoriska religionens rötter – området är ett av världens rikaste på hällristningar. De
tidigare nämnda skriftliga källorna av asagudarna beskriver utförligt dessas attribut. Svärd,
spjut, blixtar, fallos och andra särdrag ger vår fantasi ett bestämt ramverk att spela vidare
från. Asaguden Tyr är en urgammal krigsgudom, främst känd för att bevara den kosmiska
ordningen genom att giva sin hand som pant åt Fenrisulven vilket den senare krävde för
att låta sig fjättras i den magiska kedjan Gleipner. Denne gud är en av de första av asarna
att uppträda i de historiska källorna, redan i Tacitus Germania från omkring år 98 e kr
omnämns tre gudomar vilka traditionellt har uppfattas som Tyr, Oden och Tor. Detta verk
av den romerske historiken och författaren ses inte alltid med blida ögon av dagens
forskare gällande källkritiska aspekter, intressant är dock att de skriftliga beskrivningarna i
detta fall kompletteras med övertygande arkeologiska bevis. På brakteater, det vill säga
tunna amuletter eller mynt, funna i Sverige från folkvandringstiden avbildas otvivelaktigt
scener beskrivna i de skriftliga källorna. Exempelvis ser vi här motiv i form av en
mansgestalt (med största sannolikhet Tyr) med handen placerad i ett varggap. Vad har då
detta med de bohuslänska hällristningarna att göra? Från bronsåldern har vi inga skriftliga
källor om Nordens religiösa föreställningsvärld varför dessa förhistoriska bilder blir ett
tämligen intressant källmaterial. Att den förkristna, nordiska religionen har rötter sig som
sträcker sig bak till bronsåldern, sannolikt även till bondestenåldern tycks naturligt, den
stora frågan traditionellt sett inom arkeologin utgörs av hur detta religionsskifte tedde sig,
när det skedde, hur och varför. Är det spår av de personifierade gudarna vi ser på
hällristningarna? Hur stort inflytande hade kontakter med andra kultursfärer, likt den
romerska? Vilka ändringar kan ha skett i den nordiska samhällsstrukturen som motiverade
ett religionsskifte? Begreppet religionsskifte blir här förstås en definitionsfråga, i dagsläget
är det alltså oklart om det är tal om skifte, modifiering eller bådadera.

Det är tänkbart att det förekommit liknande gudatyper- och gestalter över ett mycket stort
geografiskt område i samband med jordbrukets spridning efter den agrara revolutionen
(det vill säga jordbrukets uppkomst kring Mellanöstern). Att stå på god sida med vädrets
makter var naturligtvis mycket viktigt för att få goda skördar och så vidare. Inom de olika
kultursfärerna har gudamakterna sedan utvecklats efter lokala förutsättningar, där behoven
var olika och gudamakterna kunde fylla olika behov. Således torde de tänkbara
gudomarna på våra hällristningar kunna påvisa så väl regionala som mer ´globala
´variationer och drag.

Att applicera asagudarnas namn och gestalter på de ristade figurerna blir ett vanskligt
företag. Däremot tycks ristningarna innehålla många drag som passar in på de mer
sentida beskrivningarna av asagudarna. Till exempel uppvisar hällristningarna attribut på
somliga karaktärer som i sin tur passar väl in på Tor och Frej.

Studierna av den äldre, nordiska religionen och mytologin är av omfattande
tvärvetenskaplig karaktär; bidrag till kunskapen om ämnet har kommit från arkeologi,
historia och religionshistoria så väl som ortnamnsforskning. All genererad kunskap vi har i
dagsläget dras med problem kring dess tillförlitlighet. De skriftliga, isländska källorna
härstammar från medeltidens kristna Island. Tolkningarna av det arkeologiska materialet
har uppkommit av vår tids arkeologer, vilka lever i en kulturell sfär vilken troligtvis skiljer sig
markant från de forntida människorna som ligger bakom fyndmaterialet. Vi med intresse
för den nordiska religionsutvecklingen gör alltså klokt i att närma oss ämnet ödmjukt och
med ett källkritiskt perspektiv.

Genom ett tvärvetenskaplig samarbete och källmaterial kan asatrons rötter trots allt
troligtvis spåras tillbaka till bronsåldern, om inte ännu längre. Bronsåldersmänniskornas
centrala symbolik på hällristningar och föremål kretsar kring solen och dess vandring över
himlavalvet. De bohuslänska hällristningarna visar tydligt hur solen dras av en häst.
Solens färd, dragen över himlen på dagen och genom underjorden på natten, tycks vara
grunden i bronsålderns föreställningsvärld. Kanske kan hällristningarnas skeppsmotiv, ett
av de vanligare i Bohuslän, haft som funktion att transportera solen tillbaka österut på
natten. Mest troligt är väl emellertid att en del av skeppen kan haft denna funktion medan
andra kan ha syftat på mer jordnära havsfärder; att detta är tolkningar och inte absoluta
sanningar är värt att återigen poängtera.

Solsymboliken lever vidare fram till åtminstone 400-talet e kr, vilket de gotländska
bildstenarna påvisar. I de skriftliga källorna från Island ser vi också narrativ kring solen,
dagen och natten. Är det samma soldyrkan som bronsåldersmänniskorna utövade som
levt kvar och blivit en del av asatron? Var solen även en personifierad gudom under
bronsåldern? Vilket släktskap har asatron med andra indoeuropeiska religioner likt den
grekiska och indiska? När kom egentligen Allfadern Oden in i de nordiska människornas
värld och liv? Frågorna kring ämnet är många och svåra. Förmodligen kommer vi aldrig få
några säkra svar. Att fortsätta sträva efter förståelse och insikt ger oss dock stort värde för
att förstå vika vi är idag och hur vi kom hit.

Christopher Botéus
Fil kand. i arkeologi.