Tankar under Draupnirs Midvinterblot.

Gästkrönika - Tankar Kring Ett Blot
Foto från Nordiska Asa-samfundets Midvinterblot 13/1-18

Vi möttes allihop på gården som ligger precis nedanför Amundtorp gravfält. Det var kallt ute men det tycktes inte bekomma människorna alls som steg ur bilarna, hälsade på varandra, pratade, log och skrattade med en genuin värme samtidigt som främlingar presenterade sig för varandra och vänner hade ett glatt återseende. Det låg en slags lugn men samtidigt förväntansfull stämning över det här mötet.

Efter ett kort tag började vi alla sakta gå uppför den branta, frusna och ojämna stigen upp till skeppsättningen, stensättningarna och domarringarna. Väl uppe så tystnade många och gick bara runt och tittade en stund på den vackra historiska platsen som vi nu befann oss på och andra ställde sig för sig själva och tittade ut över den fina utsikten över bygden.

Jag som aldrig varit på ett sådant här stort NAS-blot tidigare lade märke hur lugn och varm stämningen var redan från början trots att Dagens Nyheter var där och både intervjuvade och fotograferade. Under tiden som allt gjordes i ordning inför blotet så gick några för sig själva och tittade på gravarna i området och läste på informationsskyltarna, andra stod i små olika grupper och pratade och skrattade. Jag hörde NAS representanter svara på frågor både från de som kommit för att delta i blotet och de från DN men viktigast för mig var tiden jag hörde och såg att de sen tog för att besvara frågor och förklara vad som skulle ske för några helt “nya” och ovana vid blot som var där. Jag såg hur de “nya” först kände sig lite bortkomna men att de efter en stund både log och skrattade samtidigt som de ställde mer frågor. Sedan såg de så avslappnade ut, som att de insett att de hörde hemma där precis lika mycket som alla andra och började prata lite med nya människor som de aldrig tidigare träffat som stod runt omkring dem.

Jag hörde hur brottstycken av så många samtal runt mig, någon pratade om sorg och förlust, någon annan pratade om sina barns speciella behov, några andra skämtade och några stod helt tysta. Så det som slog mig mest och som var så tydligt var hur vi alla som kom från olika delar av Sverige, var i olika åldrar, med annorlunda erfarenheter, helt olika personligheter, och med allas våras olika både svårigheter och glädjeämnen som livet ger ändå direkt kändes som att vi var i en så stark gemenskap trots att många av oss aldrig träffats tidigare. Och det var ett slags självklart välkomnande i människors bemötande med varandra som var så väldigt påtagligt och värmande att både se och uppleva.

När blotet väl sen började så visste jag vad som skulle sägas för jag var inte bara där för att delta utan också för att lära, så jag lyssnade inte bara uppmärksamt på varje ord utan jag iakttog människorna runtomkring mig lika uppmärksamt. Några tittade tvärs över den ring vi stod i och mötte blicken hos någon annan, några blundade och några hade blicken långt bort i fjärran, var och ens upplevelse var på deras eget vis och det var det som var så befriande, att alla deltog i samma sak men förhöll sig till blotet på sitt egna vis och att det är precis så det ska vara, friheten att vara som man är och vill.

Det var två små barn med och den ene stal nog allas våra hjärtan när han skålade med ett litet horn och tog tid på sig att tänka på vad han ville skåla för och avslutade med ett högt Hell. Och det var så härligt att se detta när det inte fanns någon som helst påverkan från vuxna att han skulle delta, utan att han så tydligt valde det helt själv. Det andra barnet blev lite rastlöst och frös om händerna och bars till motsatta sidan av ringen där han värmde sina händer en stund vid elden. Och detta som andra skulle se som ett negativt avbrott i en ceremoni var så positivt och naturligt, för vad är mer naturligt än barns närvaro med deras nyfikenhet, spontanitet eller spring i benen. Så de båda barnen fick de flesta av oss att le stort under blotet.

Så det är en lite svårbeskrivlig känsla jag fick av att stå där på den vackra platsen med dess historia i skymningen, med alla dessa människor som fått mig att känna mig så välkommen. Och att delta i detta som kändes så rätt på alla sätt och vis. Jag hittar inga bättre ord än just värme, acceptans och empati att beskriva hela denna upplevelsen med.

Så under tiden så tänkte jag även på alla er som aldrig varit på ett blot och så gärna skulle vilja komma. Men att ni tvekar och sen inte gör det för att ni kanske inte känner någon annan, känner er osäkra eller inte riktigt vet hur ett blot går till. Låt inte det hindra er på något sätt. För oavsett tidigare erfarenhet, brist på kunskap eller ovana så spelar det ingen som helst roll. För alla är vi nybörjare i början och det finns alltid tid för frågor på plats eller möjligheter till det innan till respektive blotlag om man nu vill det. Så i grund och botten så är vi så mycket mer än bara ett samfund, för mycket av bemötandet och gemenskapen ger så många av oss ofta en familjekänsla som jag vet att ni fort skulle känna er “hemma” i. Så med detta hoppas jag både få se och höra om många fler av alla er “nya” och “ovana” som kommer på våra blot framöver…..

Camilla Lilleberg