Asatrons ursprung 4

Asatrons ursprung

Del 4: Asarna

Fortsättning på kapitel 2: De olika kulturerna i södra Skandinavien – Makternas ätter

Senneolitikum och Dolkkulturen – Asarna; de nya härskarna

Den bandkeramiska kulturen (LBK-kulturen) nådde som längst västerut just öster om Paris någon gång i slutet av den bandkeramiska kulturens tid 4500 f.Kr. I dessa västra delar verkar LBK-kulturen överlevt som längst i sin ursprungliga form, kanske så sent som till 4100 f.Kr. Den bandkeramiska kulturen utvecklades till olika lokala kulturer som stammade från LBK-kulturen, liksom den tidigare nämnda Trattbägarkulturen som var vanernas ursprung. En av dessa lokala kulturer uppstod 3100 f.Kr. i det område i nordöstra Frankrike som ligger mellan floderna Seine, Oise och Marne. Den har fått namnet SOM-kulturen från initialerna till de floderna. Den spreds även österut in i Ardennerna i södra Belgien. De härstammade alltså från de första jordbrukarna liksom Vanerna gjorde.

2900 f.Kr. började den hästburna snörkeramiska kulturen avancera västerut och besegrade de olika jordbruksfolk med ursprung i den bandkeramiska kulturen som tidigare bodde där. SOM-kulturen motstod dem och deras expansion verkar ha stannat av. Det tyder på att SOM-kulturen kunde försvara sig; kanske tvingades de redan då utveckla en krigisk kultur för att överleva. Den snörkeramiska kulturen hade erövrat stora delar av Europa på 100 år så det krävdes styrka att stå emot, vilket ju till exempel SOM-kulturens släktingar Vanerna i Skandinavien inte hade lyckats med.

Olika andra efterträdare till den bandkeramiska kulturen fortsatte samtidigt att sprida sig västerut i dagens Frankrike, liksom Trattbägarkulturen hade tagit över Skandinavien. Men den utvecklingen stoppades 2600 f.Kr. då en ny kultur uppstod i Dordogne i västra Frankrike. Artenacienkulturen som den kallas var en inhemsk kultur som tagit till sig jordbruket och även seden att bygga megalitiska monument från LBK-kulturerna; men den kom inte från den och de talade troligtvis inte ett indoeuropeiskt språk.

Inte så långt norr om SOM-kulturen fanns den säregna klockbägarkulturen. Det är en arkeologisk kultur som spritt sig över stora delar av Europa med omtvistat ursprung och släktskap med tidigare kulturer. De verkar haft havsgående sjöfart då de spridit sig bl.a. längs Västeuropas atlantkust och till Britannien. De bodde utspridda här och där i Europa i mindre områden utan att de tidigare kulturerna försvann. De framställde koppar och spred den så kallade kopparstenåldern i Europa (De som hade koppar fortsatte att använda stenverktyg då koppar är ganska mjukt så sten kunde fortfarande hävda sig). En del tror också att de tillverkade öl p.g.a. de mycket stora krukor de har fått sin namn efter. Kanske var de ett hantverks och handelsnätverk jämförbart med medeltidens Hansan. Det märkliga är att SOM-kulturen inte hade någon kopparteknik och inte verkar ha tagit till sig något av klockbägarkulturens föremål. Att de behöll mycket av den gamla bandkeramiska kulturen och inte tog till sig ny teknologi från närområdet utan levde kvar i stenåldern tyder på att de medvetet isolerade sig och var konservativa.

Artenacienkulturen verkar ha varit krigiska och föredragit bågskytte då de är kända för sina många pilspetsar. De drev tillbaka de expanderande LBK-kulturerna och 2400 f.Kr. hade de besegrat LBK-kulturerna ungefär fram till floden Rhen där det bildades en gräns mot den snörkeramiska kulturen. Klämda mellan två krigiska kulturer, Artenacienkulturen och den snörkeramiska kulturen, fördrevs även SOM-kulturen; men var skulle de ta vägen? Märkligt nog verkar en stor del av folket ha flyttat till Skandinavien när deras land erövrades av Artenacienkulturen. De levde i inlandet och var tvungna att ta sig norrut för att nå Danmark. Hur det gick till är oklart men plötsligt 2400 f.Kr. har de tagit över hela den del av södra Skandinavien stridsyxekulturen hade dominerat tidigare. Man kan se att rester av SOM-kulturen levde kvar i ursprungsområdet till 2000 f.Kr. då de försvann helt och endast levde vidare i Skandinavien.

I Skandinavien kallas SOM-kulturen för Dolkkulturen efter en typisk stendolk de hade. Tidsperioden som deras ankomst inledde kallas senneolitikum eller hällkisttiden.

Dolkkulturens arkeologiska lämningar ersatte snabbt alla stridsyxekulturens föremål med typiska artefakter och gravar från SOM-kulturen. Det gäller gravtypen hällkistor, dolkar, skäror, pilspetsar och en väldigt enkel typ av krukor. Ett undantag är de så kallade enkla skafthålsyxorna som kan ha sitt ursprung hos stridsyxekulturens yxor då vissa tidiga exemplar liknar dem (Hagebyhögayxor). De är dock inte like praktfulla som stridsyxekulturens yxor.

Till skillnad från stridsyxekulturen försvann inte den gropkeramiska kulturen när dolkkulturen kom. Men det dröjde bara 100 år innan de arkeologiska lämningarna efter den gropkeramiska kulturen också försvinner. Då 2300 f.Kr. enas hela södra Skandinavien under en enhetlig kultur igen efter att ha varit splittrat i 900 år. Sedan dess har inga nya folk invaderat Skandinavien. Dolkkulturen i Norden blev åtskild från övriga Europa och utvecklades självständigt.

Trattbägarkulturen hade redan försvunnit söder om Östersjön och stridsyxekulturens släktingar i de Snörkeramiska kulturerna försvann efter bara 50 år i Nord- och Centraleuropa också. De verkar ha kollapsat som maktfaktor i stora delar av Nord- och Centraleuropa ungefär samtidigt. De spred sig fort och försvann fort. Men de levde kvar i Ryssland i den östligaste delen av det område de behärskade (Abachevokulturen). Slutligen försvann även de sista spåren efter dolkkulturens förfäder i Frankrike/Belgien 2000 f.Kr.

Skandinavien hade fått en enhetlig, geografiskt avskild och unik kultur, då de ingående kulturelementen hade försvunnit på andra håll. Denna avskildhet bör ha lett till att en nordisk dialekt av det proto-kentumspråk SOM-kulturen talade, började utvecklas från 2400 f.Kr. Det kan ha varit det första steget till utvecklandet av proto-germanskan som är de moderna germanska språkens ursprung. Det är också förutsättningen för att den unika skandinaviska religionen skulle uppstå.

Dolkkulturen trosföreställningar gav upphov till, eller representeras av, Asarnas ätt i mytologin och blev den egentliga Asatron i en begränsad betydelse om man bara ser till Asaätten. Men eftersom dolkkulturen var den segrande och dominerande kulturen blev Asatron huvudreligionen med övriga ätter som ingående delar. Gudomligheter från jättarna kom dessutom att i vissa fall betraktas som Asar.

Asar och Vaner hade ett avlägset gemensamt förflutet i den bandkeramiska kulturen cirka 2000 år innan vanerna invaderade Skandinavien. Men medans vanerna hade varit en jordbrukande underklass under jättarnas styre och hade utvecklat en fredlig fruktbarhetskult, så hade asarna en bakgrund som ett självständigt folk som först stått emot den krigiska Snörkeramiska kulturen i 500 år, som hade besegrat vanerna. Sedan hade de kämpat mot den lika krigiska Artenacienkulturen som besegrade dem. Slutligen hade de själva blivit erövrare av nytt land i Skandinavien. De hade utvecklat en krigisk kultur som speglade sig i deras religion. Som erövrare utmärker sig också deras gudar som härskare och rättsskipare. Oden är både en krigsgud och en härskargud (Hans roll inom magi och kunskapssökande kommer att behandlas senare), och Tyr är en krigsgud men samtidigt rättsskipandets gud då dömandet är en del av samhällets styrelse. Asarnas släktskap med jättarna är omfattande; några kan lika gärna räknas till tursarna som till asarna.

Men till och med i det arkeologiska materialet kan man se att Trattbägarkulturen och dolkkulturen fortfarande delade en religiös tro. Till skillnad mot stridsyxekulturens små enkla gravar byggde  både trattbägarkulturen och dolkkulturen imponerande gravmonument av sten. Vanerna byggde dösar och gånggrifter medans Asarna tog med sig traditionen från SOM-kulturen att bygga hällkistor. Man har återanvänt dessa monument och den senare bronsålderns gravhögar genom att kontinuerligt begrava folk i dem ända fram till järnåldern. Så för både vaner och asar var förfäderskulten viktig.

I nästa del av essän börjar kapitel 3; ätternas krig – en religion formas.

 

/Mestr