Berättelsen om Hallsten Ulvhuva
Av Linus Karlén
Del 1 av 4 – Flykten från Hösta
Ragnvald var en ung man och Fastvi var en ung kvinna som tillhörde gårdsfolket på den välmående gården Hösta. De slet ständigt med att sköta djur och åkrar, laga mat och tvätta klädnad och ingenting fick de betalt förutom mat och tak. Gården, som bestod av ett par långhus och några bodar, beboddes av stormannen Trym och hans släkt och en skara gårdsfolk. Både Ragnvald och Fastvi var infödda i slitet på gården, dock de drömde mycket om livet utanför. Avstånden var långa mellan gårdarna och att leva i skogen var ingen enkel sak, i synnerhet på vintern. Gårdsfolk hade sin plats på gården och drömmar blev sällan något mer än enbart drömmar, fly var det få som gjorde. Så länge ej gårdens ägare behandlade dem illa och utsatte dem för våld eller annat så var livet gångbart, dock kämpigt.
Sten hette en annan ung man ur gårdsfolket. Han var förälskad i Fastvi, dock Fastvi ville ej ha honom alls. Sten var äldre, halt, ej fager och ofin i talet. Han störde Fastvi ständigt med närmanden och oanständiga förslag, dock Fastvis hjärta slog för Ragnvald och hans hjärta slog för henne. Ragnvald hade vid flera tillfällen hamnat i handgemäng med Sten för detta. En regntung sommarkväll hade Sten stulit en liten tunna mjöd från matförrådet som han satt och drack ur i gårdsfolkets sal. Han blev till slut väldigt drucken och avskyvärd. Fastvi och Ragnvald, som befann sig i samma sal, förstod att han skulle vara påfrestande. Det ihärdiga regnet gjorde dock att de knappt kunde gå ut, de var helt enkelt fast där i salen tillsammans med Sten. De båda hoppades på att han skulle somna av ruset. Då började det hela.
– “Fastvi, kommer du till mig så bjuder jag på en klunk” sluddrade Sten hånfullt.
Han bröt tystnaden och både Ragnvald och Fastvi förstod då genast att det skulle bli en tröttsam kväll. Fastvi svarade honom ej utan satt bara tyst vid Ragnvalds sida. Sten ställde sig rangligt upp och raglade fram till Fastvi och Ragnvald, de både blickade ned i golvet för att undvika hans blick.
– “Fastvi, du är ingenting annat än en lortig hora” sluddrade han.
– “Din Lokes avkomma! Du kommer aldrig och få henne, vi är för varandra, hon och jag. Försvinn ur våra liv!” svarade Ragnvald i vrede.
Han reste sig upp och slog den vinglige Sten i ansiktet så att han föll omkull och landade på ryggen. Gårdsfolket i salen var vana med liknade kvällningar. Sten reste sig sakta upp på fötter igen, han var ilsken.
– “Jag skall dräpa dig, ditt svin!” skrek han. “Det här skulle jag ha gjort för flera vintrar sedan!” fortsatte han.
Sten kastade sig våldsamt över Ragnvald så att de båda föll ned i golvet med en hård duns. Ett våldsamt slagsmål bröt ut och de tumlade omkring tillsammans på golvet. Det hela var dock ganska snart över, Regnvald reste sig upp från golvet och Sten låg kvar med blod runt munnen och näsan med stor vånda. Holmgången slutade som dem brukade göra med. Alla i salen hoppades nu innerligt att Sten skulle se sig som besegrad för kvällningen, så att det skulle bli rofyllt och stilla.
Efter en kort stund så reste sig Sten upp igen och torkade sitt blodiga ansikte med sin ena ärm, det var tydligt att han ej var färdig med sitt ovett för kvällningen. Han fick syn på en kniv som låg på ett bord bredvid honom. Sten försökte dölja det, dock både Ragnvald och Fastvi såg när han försiktigt sträckte sig efter den och grep tag i dess träskaft. Fastvi tjöt att Ragnvald skulle akta sig när Sten höjde kniven för att hugga, dock Ragnvald var kvick och tog tag i Stens händer med sina. En våldsam kamp om kniven utbröt och nu var det mycket på spel – ett hugg med kniven kunde mycket väl innebära döden. Gårdsfolket i salen såg förskräckt på och Fastvi var som stelfrusen. Ragnvald, som var den starkare av de två, lyckades till slut slita kniven ur Stens hand och utan att tveka drev han den i sin motståndares bröst. Knivens fina blad genomborrade Stens hjärta som bara efter några ögonblick föll död i golvet medan blodet rann ur honom. Det blev alldeles tyst i salen.
Ragnvald föll förtvivlat ned på knä på golvet, ej för att han dräpt Sten utan för att han förstod att han skulle bli straffad. Fastvi satte sig ned intill honom och kramande honom. Ragnvald blickade på sina blodiga händer och tänkte mycket på om han skulle fly, gömma kroppen och förtrösta sig till gårdsfolkets tystnad eller ta sitt straff – han brukade ju trots allt nödvärn. Han bestämde sig för att ta sitt straff och det var upp till stormannen Trym att utfärda det. Ragnvald gick genom regnet med tunga steg mot långhuset, i mitten av gården, där Trym och hans släkt befann sig. Han slog upp porten och visade upp sina blodiga händer. Trym, och de andra i salen, tystnade och såg förundrat på honom. Ragnvald berättade då uppgivet att Sten var död och hur det hela gått till. Trym blev arg och lät låsa in Ragnvald i en liten bod tills han bestämt hans straff.
Han fick sitta inlåst i boden i flera dagar och nätter. Det enda besök han fick, förutom när han fick mat och sitt nattkärl tömt, var av Fastvi som talade med honom genom den enkla trädörren. De båda talade då mycket om att rymma tillsammans, sommaren var läglig om man var tvungen att leva i det vilda. Ragnvald hade en farbror i Fagersten som låg ett tiotal dagars rask vandring bort, dit skulle de kunna bege sig även om det skulle bli kämpigt. Ragnvald led svårt av ovissheten av hur länge han skulle stanna i den trånga boden och vad hans kommande straff skulle bli. Han åkallade Oden många gånger under tiden i boden. En dag kom Trym och en annan man och hämtade Ragnvald, de sade att han straff var bestämt och det skulle tillkännages inför alla i långhuset. De band rep runt Ragnvalds handleder och de tre gick sedan mot långhuset, Ragnvald kände mycket oro inför stunden och han ben kändes svaga. Trym hade själv bestämt straffet för att han bestämde över allt och alla på gården och det närliggande tinget samlades bara en gång på våren och en gång på vintern.
Väl inne i långhuset var alla samlade, även Fastvi. Ragnvald ställdes upp så att alla kunde se honom och Trym ställde sig vid hans sida. Alla i salen tystnade och såg spänt på honom.
– “Denna unge man, Ragnvald, har dräpt Sten. Ingen av dem är av god börd, utan de båda var mina arbetare här på gården. Ett dråp är fastlagt med dödsstraff” sade Trym högt inför alla i salen. “Dock ett dråp i nödvärn är en annan sak. Efter hörda vittnesmål så fastslår jag att detta var gjort i nödvärn och var ej ett nidingsdåd, dock ska dråpet ej gå ostraffat. Jag förklarar dig därför fredlös och du måste genast lämna gården och alla dina ting och aldrig komma åter” fortsatte han.
Ett sorl utbröt i salen, vissa påhejade beslutet och andra klagade. Trym lossade Ragnvalds händer från repet och sparkade sedan genast ned honom i golvet. Han fortsatte sparka och slå honom och på alla sätt han kunde driva Ragnvald ut ur salen. Ragnvald förstod att om han slog tillbaks skulle hans öde bli än värre. Fastvi såg förtvivlat på och rusade fram till sin älskade och kramade om honom. Hon hann precis viska till Ragnvald att han skulle möta henne i natt i en glänta där de båda brukade vara – innan Trym slet bort henne. Trym fortsatte att driva ut Ragnvald från gården med våld, när de kom ut genom porten började stormannen kasta sten mot den fredlöse som flydde in i skogsbrynet. Det regnade fortfarande och Ragnvald hade varken mat eller duglig klädnad, han hade ej ens en kniv, det hela skulle likväl kunnat vara en dödsdom. Trym sade att alla som kom att bistå eller mata Ragnvald skulle möta samma öde.
Ragnvald strök omkring i skogen i närheten av gården hela kvällningen, ej hade han någonstans att ta vägen. Han förstod att han skulle bli dräpt om han återvände till gården – att dräpa en fredlös var helt utan straff. Regnet hade upphört, dock hungern hade börjat. Han vandrade ständigt fram och tillbaks till den glänta där Fastvi sade att de skulle mötas, dock ingen glimt av henne i den tysta och stjärnklara kvällningen.
Samtidigt som Ragnvald strök omkring i skogen så smög Fastvi omkring bland husen och bodarna på den sovande gården. Hon hade bestämt sig – i natt skulle hon lämna Hösta, hennes hjärta slog ju för Ragnvald som nu var förklarad fredlös och de både skulle fly tillsammans. Dock de behövde förnödenheter för att klara sig – mat, vatten, vapen och utrustning. Det var ett tiotal dagars rask vandring till Fagersten som var deras mål och möjligtvis deras framtid. Fastvi hade tagit stor skinnsäck från ett förråd och fyllt den med bröd och kött. Hon hade även packat med sig eldstål, tjock klädnad och två knivar. Om någon såg henne så skulle de genast förstå vad hon sysslade med och även hon skulle skickas ut i skogen utan mat och förnödenheter. Det enda hon behövde, innan hon kunde ge sig av, var en pilbåge och några pilar för att jaga, annars skulle maten troligtvis ta slut. Fastvi fann det hon behövde, en pilbåge och pilar, i gårdsfolkets sal bland den döde Stens saker. Utan att tveka eller blicka bakåt så smög hon ut från gården utan att någonsin återvända. I gläntan stod Ragnvald i den mörka natten och väntade otåligt och såg allmänt uppjagad ut. Genast när Fastvi fick syn på honom så rusade hon fram och kramade om honom, alla deras bekymmer var som bortblåsta i denna korts stund. Dock de var tvungna att skynda sig, kom morgonen skulle Trym och de andra på gården upptäcka att hon var borta och troligtvis börja leta efter henne i skogen. De började genast vandra västerut – Ragnvald hade vandrat denna sträcka förut så att han kunde vägen.
Efter en lång tids vandring så beslöt de sig för att sova för natten. Att tända en eld så här nära Hösta var för osäkert så de lade sig helt enkelt så nära varandra de kunde och lade en tjock klädnad över sig som täcke. Natten var sval, dock det regnade ej. Innan de somnade så åt de av brödet som Fastvi tagit med sig och de låg tillsammans. Någonting hände den natten som de ej förstod då – ett nytt liv hade börjat gro i Fastvis mage. Det blev många kämpiga dagar och nätter för dem med ständig vandring och oro över att maten inte skulle räcka till. Det unga paret hade dock både tur med vädret och god jaktlycka, på den fjärde dagen lyckades Ragnvald fälla en stor kronhjort med en pil i dess bringa. Den kvällningen tände de en rejäl eld och åt gott av det grillade köttet. De hade även tur med att hålla sig undan, inte en enda skymt av Trym eller hans släkt.
Efter ett tiotal dagar nådde de till sist Fagersten och lättnaden var stor för det unga paret som led svårt av onda fötter och knän. Ragnvald hade inte varit i Fagersten på många vintrar och för Fastvi var det första gången. Fagersten var en vanlig by med uppemot tvåhundra bofasta. Det unga trötta paret vandrade in i byn och fick genast många blickar på sig, det var ej vanligt med främlingar i byn. Ragnvald stegade fram till, vad han tycktes komma ihåg var, hans farbror hus och knackade på dörren. Det var en enkel boning som var i dåligt skick, utanför låg det mängder av oanvändbart bråte. En medelålders man öppnade försiktigt och frågade vad de ville. Han var något mager och hade kort ljust hår och kort skägg, hans mörka klädnad var sliten och lortig. Ragnvald tycktes genast känna igen honom.
– “God dag Östen! Det är jag, Ragnvald, din brors son” sade han.
Östen rannsakade honom med blicken från huvud till tå utan att ge ifrån sig en enda min. Efter en stund rannsakande så kände han igen Ragnvald och välkomnade dem in, han var dock inte så munter över sina oväntade gäster. Han berättade att livet hade blivit svårt och tröttsamt efter sin frus död. Hans söner, Ragnvalds tvåmänningar, hade lämnat byn på jakt efter ära och rikedom och han hade inte hört någonting från dem på över fem vintrar, arbetet som fiskare på de närliggande sjöarna hade blivit näst intill outhärdligt. Östen berättade att han ständigt var trött och hade tidvis även ont i bröstet. Ragnvald berättade om vad som hänt på gården och varför han var kommen.
Allt föll på sin plats – Östen behövde någon som kunde ta över hushållet och arbetet när han inte längre skulle orka och Ragnvald och Fastvi behövde båda tak över huvudet och arbete. Östen hade en båt vid var och en av de närliggande sjöarna och han visade Ragnvald var fisket var som bäst i dem, han lärde honom även att binda nät och mjärdar. Ragnvald fick även lära sig var i byn man kunde byta fisken mot kött, bröd eller andra ting. Det unga paret blev snart hemmastadda i byn och de trivdes mycket väl i Fagersten. Hösten och vintern kom och gick och Fastvis mage växte samtidigt som Östens bröstsmärtor blev allt värre. Båda försökte arbeta in i det sista, dock när våren kom var de båda näst intill sängliggandes och Ragnvald skötte om dem och hela hushållet och fisket.
Fastvis värkar började sent en natt och Östen låg döende i sin säng i samma hus. I husets ena hörn sprakade en liten eld för ljus och värme. Ragnvald förstod att det var dags så han rusade ut och hämtade byns jordemor. Fagerstens jordemor var en gammal fetlagd kvinna med långt grått hår som hade förlöst många barn i sina dagar. Hon hade gett Fastvi många goda råd inför födseln och Fastvi blev genast tryggare när hon var kommen. Det första hon gjorde när hon kom in huset var att hålla sina händer ovanför elden och åkalla vanadisen Freja tyst för sig själv. När tiden var inne gav hon Fastvi en träbit som hon skulle bita hårt i, hon sade sedan åt henne att krysta – igen och igen. Födseln kändes som en oändlighet för både Fastvi och Ragnvald, som ständigt rusade iväg efter rena tyger och vatten. Det var alldeles tyst ifrån sängen där Östen låg, han hostade inte ens längre. Efter en lång stund av skrik, blod och smärtor så födde Fastvi en liten pojke tidigt på vårmorgonen. Fastvi, utmattad och tagen av stunden, höll det blodiga barnet i sin famn och såg kärleksfullt på honom, hon sade att barnet skulle heta Hallsten – efter hennes mors far som hon tyckte mycket om. Samtidigt som Hallsten tog sina första andetag i livet så tog Östen sitt sista. Han dog i sin säng, vetandes att om hans söner skulle komma åter så skulle huset vara i goda händer.
Slut på Del 1
Del 2 kommer nästa fredag
