Alariks Saga

220

Vedhrfölnir ”Den Vindfalnade”

Namnet på trädet långt, långt in i skogen,
trots vinden och regnet och snön så stod den,
eken -”Vind-fal-nade Gammel- man Gråe”
Och ingen, ja ingen, de våga rå på den.

Ty där- uti stammen funnos en häxa,
Som mer än med nöje lärde en läxan;
”Att kärlek till guld, juveler och silver,
dödar och stympar, än sonar och giver”.

I ett tusende år eller hundrade flera,
har Gammel- man Gråe i skogen huserat.
Då ynglingen Alrik i kvällningen vilse,
Gått rakt ut i lövsal till Gråes stam vissne.

Alrik vart rädder i mörkret i skogen,
Vinden den ven och grenarna tog den,
Han vandrandes höllo då hårt om sig själv,
Värmde sig lite och räddes för Hel.

Så fann han i gläntan av månen upplyst,
Ett träd med stor stam; ”Här vill ja ej frys!”
Han kravla’ så in i ett hål i dess bark,
Och efter ett tag så börja’ hans snark’.

Han vaknade pigg och väldigt alert,
Men märkte just snart att allting var svart,
Ty hålet i barken, försvunnet det var,
Och endast en krypgång mot roten vart kvar.

Ja, Alrik han börja sin nedan-gångs-färd,
Och föllo så ned vid Trollpackans härd.
Men konan var vänlig och gjord’ ej förnär,
Alarik- pojken som föllo ner där.

”Vem äro du då, du kvinna i svart?”
”Var-för-är-då-du-här var- eviga natt?”
”Är du blott ängslig för solen om dagen?”
”Finner du inte ens regnet behagligt?”

”Pojke, du lilla, jag äro en drottning,
Från fjärran de länder, långt bortom, långt bortom”.
”Vart fängslad, befriad, bortgiftad och krönt,
Och sen dog min make och jag blev bort-föst”.

”Och sen blev jag jagad, långt jagad till skogs,
Jag vandra’ i dagar, mot kölden ja’ slogs”.
Och när jag blott trodde, att döden vart nära,
Fanns Gammelman Gråe, den fagre, den ädla.

”Var morgon han giver mig frukt från sin gren,
Som är längst upp i kronan av sten, uppå sten”.
”Och där finnes mat, ja även till dej,
För Gammelman Gråe, kan ej neka mej”.

”Vad är det i gåvan, som folket det räds?”
”Jag siar om framtid, jag siar om död!”
”Men dör gör ju alla, och så även vi!”
”Men i Nornornas Väv, de får se häruti!”

De’ e’ ingen spådom, som ger dem nåt fel,
för Gammel man Gråe är porten till Hel.
Där vandrar då döda, från framtid och då,
Mens kitteln till Valhalls råd- salar den gå!

”Min pojke, min pojke, mitt sällskap är du,
Och kungsson det är du, en önskan ges du!”
”Till Valhall, till Valhall att träffa fadern min,
Han föllo så i striden, jag int’ sett han sen!”

Du skall få din önskan, och när du så är klar,
Bryt då så en trädgren, tillbaka här du far!
Och pojken gjorde redo, till Valhallsfärden klar,
Blundade och öppna; Resan över var.

Skrivet av Henrik

Föregående artikelHallsten Ulvhuva
Nästa artikelHallsten Ulvhuva del2