Bålspelen
Av Linus Karlén
Storbål var en by med ungefär femton gårdar. Enligt sägen så var byn byggd på plasten för jarl Björnes dödsbål – därför hette den Storbål. En dags vandring därifrån låg byn Lugnbål som var ungefär lika stor. Enligt sägen så låg byn på platsen för Hugg-Svens dödsbål. Hugg-Sven var jarl Björnes rival, de båda hade haft en blodig maktkamp för längesedan – som jarl Björne gick segrande ur. Hugg-Svens dödsbål hade varit lugnare och med färre besökare och därför hette byn Lugnbål. Trots att det var flera generationer sedan de båda levde så fanns rivaliteten mellan byarna kvar.
Varje sensommar så möttes de båda byarna i det ärofyllda Bålspelen. Där tävlade de, utan blodspillan, i grenarna löpning, bågskytte, rövkrok, dra kavel, ryggkast, stockstötning, hnefatafl, glima och mjödsvepning.
Det var en fin sommardag. Byborna, från båda byarna, träffades på en stor äng vid namn Sörvallen. Det var en festlig stämning med folk som drack mjöd, sjöng och skaldade muntert. På ängen, som låg mitt emellan byarna, tändes även ett par brasor där byborna grillade kött och fisk.
Det var bara en utvald kämpe från var by som tävlande och Bålspelen började med att de båda presenterades. Veteranen Gullmar som hade varit framgångsrik i Bålspelen många gånger tävlade för Storbål. Alla från Storbål jublade och hurrade hängivet då han presenterades. Gullmar var lång, bredbröstad och stark med ett stort brunt skägg. Dagen till ära hade man bar överkropp. Runt halsen hade han en torshammare i en läderrem.
Kulle från Lugnbål, som vann förra sommaren, hade skadat ryggen i en jaktolycka och kunde därför inte delta. Istället fick den unge Vibjörn axla ansvaret. Han hade stor press på sig då Lugnbåls heder stod på spel. Vibjörn var ung, blott sjutton vintrar gammal och smal. Han hade långt gyllenblont hår och var skägglös.
Den första grenen var löpning. De båda tävlande skulle springa till Haralds gravhög, som låg en bra bit bort, och tillbaks. Gullmar och Vibjörn ställde sig vid startplatsen, som var en stor rund sten, och gjorde sig redo. Gullmar hånade Vibjörn och kallade honom för vekling och lintott. Vibjörn kände på sig att han skulle vinna då han var yngre och lättare på fötterna. Starten gick, då en kvinnlig spelledare flaggade, och Vibjörn tog snabbt täten. De båda sprang för glada livet, men Vibjörn var först vid Haralds gravhög och först tillbaka i mål. Gullmar kom kort efter och flåsade kraftigt. En seger för Lugnbål – till lugnbålsbornas glädje.
Nästa gren var bågskytte. De båda skulle träffa ett tjock vetekärve som stod på ängen en bit bort. Man började med att stå nära och skjuta och sedan skulle man skjuta längre och längre ifrån – den första som missade en pil förlorade. Gullmar och Vibjörn ställde upp sig vid första avståndet och sköt sina pilar – båda satt rakt där de skulle. Gullmar hånade Vibjörn även här och sade att han själv kunde skjuta en flygande koltrast i ögat om han så ville. Både träffade även kärven från det andra avståndet. Nu, vid det tredje avståndet, var kärven en bra bit bort. Gullmar sköt först och missade kärven med en hårsmån. Då det var Vibjörns tur att skjuta så började Gullmar hosta och rossla – allt för att störa sin motståndare. Det hjälpte föga – Vibjörn träffade kärven och Lugnbål tog ytterligare en seger.
Näste gren var rövkrok. Det var en kamplek då båda motståndarna låg på marken – skavfötters på rygg. Man krokade i varandras innersta ben vid knävecken och skulle trycka sin motståndare så att denne for runt. Det krävdes mycket styrka. Gullmar och Vibjörn lade sig intill varandra i gräset och krokade i benen. Tävlingen var nästan över innan den börjat och Storbål hade tagit sin första seger för dagen. Den starkare och tyngre Gullmar hade föga bekymmer med att besegra Vibjörn. Storbålsborna jublade över segern.
Nästa gren var dra kavel. Ytterligare en styrkegren – en dragkamp. Gullmar och Vibjörn satte sig i gräset, mitt emot varandra, med fotsulorna ihop och lätt böjda knän. De båda såg mycket koncentrerade ut. I deras händer höll de en kraftig pinne – kaveln – som de båda skulle dra i. Man drog med armarna och ryggen och spjärnade emot med fötterna. Då kampen började såg det jämt ut, men ganska snart drog Gullmar kaveln ur Vibjörns händer och tog ytterligare en seger. Vibjörns självförtroende började nu att dala något – till storbålsborna glädje.
Nästa gren var ryggkast. En brottningskamp där båda motståndarna stod tätt intill varandra. De krokade ihop sina händer bakom sin motståndares rygg – ett undertag och ett övertag vardera. Den första som for till marken var förloraren. Gullmar viskade hånfullt i Vibjörns öra att detta skulle bli en lätt kamp. Han for dock inte med osanning, efter bara en kort stund så fick han övertaget och kastade Vibjörn till marken. Storbålsborna var nu helt utom sig av glädje. Storbål hade tre segrar och Lugnbål hade två.
Efter ryggkastet var det dags för mat och vila för de båda kämparna. Gullmar satte sig bland storbålsborna och blev bjuden på grillad kyckling, bröd, ost och vatten. Vibjörn satte sig bland lugnbålsborna och blev bjuden på saltat fläsk, ägg, ärtor och vatten.
Efter en kort vila skulle Bålspelen återupptas och nästa gren var stockstötning. Deltagarna skulle kasta en tung stock – som var längre än en reslig man. Gullmar började, han lyfte stocken enkelt, tog några steg och stötte iväg den en bra bit. Efter kastet så hånlog han mot lugnbålsborna. Sedan blev det Vibjörns tur. Han hade stora bekymmer med att ens få upp stocken från marken och att balansera den i sina händer. Till slut fick han i alla fall grepp om det hela och stötte iväg stocken en bit – dock inte lika långt som Gullmar. Storbål ledde nu med två segrar och det var enbart tre tävlingar kvar. Det betydde att Vibjörn var tvungen att segra i dem alla.
Nästa gren var hnefatafl. Det var ett klurigt brädspel där man skulle överlista sin motståndare. Spelbrädet ställdes fram på en midjehög stubbe av en spelledare och motståndarna stod på varsin sida. Byborna trängdes runt omkring och vissa hängde över de tävlandes axlar för att se. Vibjörn som ofta spelade hnefatafl med sina föräldrar och syskon lyckade överlista Gullmar och tog hem segern. Lugnbålsborna jublade och Gullmar fnyste.
Nästa gren var glima. En brottningskamp, mycket lik ryggkast. Skillnaden var dock att man höll sin motståndare vid höften istället för över ryggen. Man behövde inte heller stå lika tätt ihop. Det var dock förbjudet släppa sitt grepp. Gullmar och Vibjörn tog tag runt varandras liv och började att rycka och slita i varandra. Vibjörn var illa ute vid några tillfällen, men lyckades turligt nog alltid hitta balansen igen. Gullmar blev frustrerad av att inte kunna fälla sin motståndare och tog i allt vad han kunde. Vibjörn utnyttjade Gullmars frustration och lyckades kroka i hans ben med sitt och fälla honom. Gullmar blev ursinnig och slog med näven i gräset. Lugnbålsborna skrattade dock åt honom. Nu hade de båda fyra segrar var.
Den sista grenen var mjödsvepning. De båda tävlande hade lika många segrar så denna gren skulle vara helt avgörande. Gullmar och Vibjörn fick varsitt horn fullt av mjöd. Tävlingen var simpel. Den första och druckit upp allt innehåll och höll sitt horn upp-och-ned var segraren. De båda satte sina horn mot läpparna och väntade på att en spelledare skulle flagga. Flaggan föll och de båda svepte sina horn hastigt – Vibjörn var dock snäppet snabbare och spelledarna dömde till hans fördel. Lugnbål hade segrat!
Gullmar blev vred av förlusten och drämde till Vibjörn hårt över munnen, så att han föll till marken. Lugnbålsborna blev då rasande och sprang fram och överöste Gullmar med slag och sparkar. Storbålsborna blev då i sin tur arga och sprang fram till Gullmars undsättning. Sedan den sommaren hade Bålspelen ett strikt slagsmålsförbud. Det sades att den bybo som slog det första slaget skulle dra vanära över sin by och att dennes by skulle förlora spelen.
