I dagens Sverige förknippar många ”midsommar” med den ljusa junikvällen då vi dansar kring stången, äter sill och firar sommaren. Det är en fin och levande tradition – men det är inte samma sak som den gamla nordiska midsommaren. I den förkristna tideräkningen låg årets mittpunkter inte vid solstånden, utan mitt i halvåren. Och det är där skillnaden börjar.
Förr i tiden delade man in året i två stora delar: sommarhalvåret och vinterhalvåret. Sommaren började ungefär vid det vi idag kallar april, och vintern vid september/oktober. Dessa skiften markerades med högtider som Vinternätter och Segerblot. Men också mittpunkterna i dessa halvår var viktiga. Midvinter – den riktiga midvintern – firades i januari/februari, när vintern var som djupast. På samma sätt låg midsommar mitt i sommarhalvåret – alltså i juli, när naturen stod i full blom, fälten började mogna och livet var rikt.
När kristendomen kom till Norden levde den här indelningen kvar det var först vid kalenderreformen på 1700-talet som midsommar flyttades till dagens datum i juni, i samband med sommarsolståndet – solens högsta punkt på himlen. Man hittade också på ett nytt ord för detta, ”midsommarsolståndet”. Det blev praktiskt att koppla högtider till solens gång snarare än till halvårens rytm, särskilt i den kyrkliga tideräkningen. Samtidigt började man kalla vintersolståndet i december för ”midvinter”, och även där hittade man på ett nytt ord för detta, ”midvintersolståndet”.
I Nordiska Asa-samfundet vill vi återknyta till de äldre sättet att förstå året. Vi firar Sommarblot i juli, för att följa den gamla nordiska traditionen om när det verkligen är mitt i sommaren. Vår högtidskalender följer den förkristna lunisolarkalendern, där både solen och månen är viktiga– precis som man gjorde i många förkristna kulturer. Det innebär att de blot vi utför faller vid en respektive fullmåne, och på så vis håller vi oss till naturens och årstidernas gång.
Men – kanske du undrar – höll man verkligen ett midsommarblot på den tiden?
Det är svårt att säga. Det finns inga tydliga källor som visar att midsommar (i juli) var en återkommande högtid på samma sätt som midvinter. Midvinterblotet – som ofta kallas den hedniska julen – är omtalat i flera sagor och skildringar, likaså Vinternätter och Segerblotet. Midsommar nämns inte lika ofta i detta sammanhang.
Vissa forskare har ändå lyft tanken att eftersom midvinter firades som ett blot vid halvårets mittpunkt, kan det ha varit liknande vid midsommar. Årets rytm byggde på balans – ljus och mörker, växt och vila. Det finns också en berättelse om hur en kristen kung i Norge en gång bad några hedniska bönder att visa hur ett blot gick till, och det ska ha skett på sommaren. Men vi vet inte om det var omkring midsommar (juli), sommarsolståndet (juni) eller om det ens var en fast högtid, eller bara ett tillfälle som råkade inträffa just då. Det är alltså inte bekräftat att ett särskilt Sommarblot förekom på samma sätt som andra välkända blot.
Trots detta är Sommarblotet i juli för oss en viktig tidpunkt för att hålla blot. Det är en tid då vi känner naturens styrka, då värmen, växtligheten och gemenskapen når sin höjdpunkt. Genom att hålla blotet just då, mitt i sommarens liv, knyter vi an till gamla tankemönster om årets gång – samtidigt som vi skapar en levande tradition i vår egen tid.
Och därför uppmanar vi er alla att komma på Sommarblotet.
Vi lever i en tid då mycket löses upp, då allt ska vara nytt, snabbt och föränderligt – då behövs något fast, något djupt, något äkta. Sommarblotet är ett uttryck för just detta: en kraftfull handling där vi förenar gammalt och nytt, där vi lever vår tro i samklang med årstiderna, naturen och det nordiska arvet.
Delta. Var en del av återväxten. Hjälp till att bära våra traditioner in i framtiden.
/ Nordiska Asa-samfundet
