Gamla tider
Jag sitter vid köksbordet i mitt hus i Storuman, Lapplands navel. Barnen har lagt sig, min sambo är i fjällen och kör skoter med sin syster och några andra, hundarna ligger framför kaminen och värmer sig. Jag öppnade just en öl och satt och tittade ut genom fönstret. Det snöar. Kräksnöar. Det är den 5.e april år 2018. Våren kommer nog snart på riktigt.
De senaste dagarna har jag suttit och funderat mycket kring mitt arbete. Jag är undersköterska på ett äldreboende i Storuman. Jag har funderat mycket på dom äldre jag vårdar och mer kring deras bakgrund, hur har dom levt? Hur såg deras vardag ut?
En man som bor på mitt boende berättade för mig om sitt första arbete. Han var 16 år och följde sin far till Umeälven några mil norr om Storuman. Han skulle börja arbeta med flottningen. Ett farligt arbete, men han sa att det var roligt ändå, fast han var nära döden flera gånger. Han berättade om en gång då han sprang på stockarna där dom flöt i vattnet, en stock hade lossnat från de andra och hans jobb var bland annat att lösa det problemet. När han sprang där halkade han till och ena benet kilades fast mellan två stockar. Det gjorde ont och han skrek. Hans farbror som också var där på stockarna sprang fram för att hjälpa honom men det tog tid att ta sig fram på de hala stockarna som forsar fram i älven. Strömmen under stockarna sög honom längre ner i vattnet och det var grunt, stenar från botten slog honom på benet, men han lyckades hålla sig uppe tills hans farbror kom till undsättning. Han berättade att liknande saker hände ganska ofta och han hade en gång en vän från byn, bara två år äldre, som halkade på en stock, slog i huvudet och försvann i strömmen och hittades mycket längre ner i älven senare under dagen. Flottarbasen hittade honom och bar upp honom på stranden, han tog gråtande på sig uppdraget att rida hem den sargade kroppen till pojkens föräldrar.
En annan jag jobbar med, idag 92 år, började också arbeta tidigt, hennes första jobb var som kokerska i en skogshuggarkoja. Hennes uppgift var att laga näringsrik mat åt männen som arbetade i skogen i det området. Hon åkte på skidorna med en pulka bakom sig, fullastad med matvaror, två gånger i veckan till byn för att hämta mat, annars bodde hon mer eller mindre i kojan med arbetarna. Det var tungt och ensamt, men hon visste att hennes arbete var viktigt. “Om inte gubbarna får mat så kan dom inte såga ner träden och då får vi inga plankor så vi kan bygga hus och reparera ladugårdarna, och vi får pengar för mycket av veden som säljs vidare”, sa hon till mig.
Jag skulle kunna berätta många liknande berättelser om äldre jag arbetat med på boendet, om bondjäntor och jägare, hemmafödslar och barnadödlighet, ärlighet, givmildhet, förtryck, ja massor, och jag tror att du som läser säkert också hört berättas en massa om “gamla tider”.
Men faktum är att det är inte därför jag skriver. Jag skriver för att de äldres situation har totalhavererat. Vi läser nästan dagligen om boenden som drar in på socker och grädde till kaffet, personalbrist, urusla matlådor åt äldre i hemtjänsten och personal som inte hinner göra sitt jobb, avdelningar som lägger ner och omvandlas till andra typer av boenden trots att behovet av äldreboendeplatser är gigantiskt över nästan hela landet. Inte nog med det så blir fler och fler fattigpensionärer UTKASTADE PÅ GATAN för att dom inte har råd med sitt boende. Pensionärer som pantar burkar och till och med säljer hemlösas tidning för att överleva. Detta är det Sverige vi lever i.
På det boende jag arbetar på har kommunen synkroniserat matsedeln så att skolor och boenden får samma mat. Man kan förstå att det är smidigt för kommunen, men jag har sett att det allt mer sällan serveras fläskkött, istället har det kommit fler nya maträtter så som kebab med ris, falafel och diverse öst-inspirerade grytor som jag måste servera våra gamla.
“Var det gott Kalle? Nja, dedär köttbullarna var väldigt torra! Det är falafel Kalle.”
Nordiska Asa-samfundet har en vision att bygga äldreboenden där vi Asatroende kan bo när vi behöver det. Jag ser framför mig att där kommer det inte finnas någon brist på kaffe och kakor, där kommer vi servera mjöd, öl, vin och snaps till våra högtider, där kommer fläsket vara salt och lättrökt, färskpotatisen närodlad, lamköttets fett kommer rinna längs mungiporna på alla glada festdeltagare, vi håller blot och vi hyllar våra förfäder. Det råder en familjär stämning. Gamlingarna på boendet kommer känna att dom kommer bli ihågkomna och att när dom rest vidare till de fallnas salar kommer vi stå kvar på Midgård, höja våra horn, minnas och skåla till deras ära, tacka dom för allt dom givit oss och respektfullt hylla och vörda vårat arv.
Nordiska Asa-samfundet har inte bara en vision, utan flera, och vi som är medlemmar bygger denna vision tillsammans och alla kan hjälpa till på små och stora sätt, men framför allt, kom ihåg att vi bygger Samfundet tillsammans, vi ÄR samfundet tillsammans och ju fler vi är desto lättare blir det för oss att hävda oss i samhället och bli en kraft att räkna med. Så om du är medlem, var då stolt och sträck på ryggen, slå dig för bröstet för DU är med och bygger något stort och betydelsefullt för ditt folk och din kultur.
/Totte Hell
