Hur ett kristet religionskrig startade vikingatiden
En religionshistorisk betraktelse ur ett nordiskt perspektiv
I denna betraktelse benämns fornnordisk religion, eller asatro, som ”nordisk sed” när det gäller samhällets föreställningar som helhet, inklusive religionen som var en integrerad del av kulturen och sedvänjorna. När det specifikt gäller vad vi i dag menar med religion benämns den som ”nordisk tro”.
Detta är berättelsen om hur den frankiske kungen och sedermera kejsaren, Karl den store provocerade fram vikingaattackerna mot Västeuropa. De attacker som i västeuropeisk historieskrivning anses vara början på Vikingatiden. Ett händelseförlopp som i källorna beskrivs som många små, av varandra oberoende händelser, var i själva verket två långa krig där det förste orsakade det andra. Vikingar i betydelsen nordbor som bedrev maritima plundringsräder fanns redan under Vendeltid, vilket visas av båtgravarna på Ösel i Estland. Redan under Vendeltid bosatte sig också nordbor utanför norden som bosättningarna vid sjön Ladoga i Ryssland bevisar. Båda dessa arkeologiska lämningar är från cirka år 750. Nordbor hade också bedrivit sjöburen handel i Västeuropa innan de började attackera samma handelsplatser de tidigare handlat med; handelsplatser som Dorestad, Quentovic, Hamwic, och Ipswich, i dagens Holland, Frankrike, Storbritannien. Skandinaverna var redan välkända i Västeuropeiska hamnar, när vikingaattackerna började var det inte av några okända angripare utan man visste att de utfördes av ”nordmän” och ”daner”. Man kände till deras skeppstyp, deras klädsel och deras språk.
Men i engelsk historieskrivning räknas attacken mot det engelska klostret Lindisfarne år 793 som början på vikingatiden. Vikingatiden enligt den definitionen, d.v.s. vikingatågen i västerled, har ofta förklarats med interna förhållanden i Norden. Det har spekulerats om överbefolkning och ambitioner att erövra nytt land. Närmare sanningen till vikingaattackernas början kom de engelska kyrkmän som såg det som Guds straff. De misstog sig dock om vilka gudars straff det var. Vi kommer i denna betraktelse se att orsakerna till vikingatidens början var mycket konkreta, att de initierades utanför Norden och att det låg ett medvetet agerande bakom vikingaattackerna. Vikingarnas erövringsambitioner kom först i en senare fas. Början på Vikingatiden enligt västeuropeisk definition var i själva verket början på ett krig. Ett tjugofemårigt krig mellan Danariket och Norden å ena sidan och Frankerriket och kristendomen å den andra sidan. Frankerna insåg nog aldrig att detta var ett sammanhängande och planerat krig. Den engelska kristenheten såg det däremot som ett religionskrig mellan dem och ”hedningarna”, de såg nog den stora bilden bättre än frankerna som ständigt slogs på många fronter runt om i Europa. Denna text behandlar åren 772 till 814; de 42 år som såg orsaken till och etablerandet av en ny tidsålder i Västeuropa. Från Norden har vi inte källor som berättat om detta ur nordbornas perspektiv. De skrivna källorna är enbart från det kristna Västeuropa; ofta skrivna av kyrkans män själva. De källorna kommer här läsas ur deras fienders, de som hade en nordisk tros, perspektiv. Det är mycket årtal i texten men det är för att det visar sambandet; hur händelser och reaktioner på dessa sammanfaller i tid.
Saxen och Frisland
I denna betraktelse åsyftas med Saxen det s.k. Gamla Sachsen; saxarnas urhem i Norra Germanien. Inte att förväxlas med dagens Sachsen. Med Frisland åsyftas de kusttrakter i nuvarande nordvästra Tyskland där Friserna bodde under denna tid. Saxarna och friserna var grannar till Danmark och därmed grannar till Norden. Innan kristendomen orsakade en religiös och kulturell gräns mellan dem och Danmark så sågs de kanske i stort sett som nordbor; Saxarna och Friserna var troligtvis kulturellt och religiöst närstående skandinaverna. Det var dock skillnader. Saxarna hade ett mycket decentraliserat samhälle som bestod av ett stamförbund medans danerna hade ett centralstyrt kungarike. Denna skillnad skulle senare visa sig avgörande.
Casus belli
Religionskriget mot Saxarna och Friserna 772 – 785
Frankerriket var ett imperialistiskt kristet rike sedan länge, det fanns ett ordspråk bland de folk som gränsade till deras rike: ”Om en frank är din vän så är han säkerligen inte din granne”. Tidigare frankiska kungar som Karl Martell och Pippin den Lille hade bekrigat och försökt tvångskristna Saxen utan att lyckas. Men nu hade Frankerna en ny mycket kraftfull kung: Karl den store. Han utvidgade riket i alla riktningar och var i krig någonstans varje sommar. Under hans regeringstid blev Frankerriket ett imperium och kejsardöme. Karl kom att lägga mycket av sitt liv på att besegra just saxarna. Det påstods att han hade bestämt sig för att antingen besegra och kristna saxarna, eller att utrota dem. Frankerna genomförde 33 krigståg mot Saxarna under Karls regeringstid. Det var besvärliga expeditioner i Saxens myrar och urskog, med de resurser Karl lade på krig mot saxarna hade han kunnat vinna större segrar mot morerna i Spanien eller mot Östromerska riket i Italien.
År 772 invaderade Karl den store Saxen för första gången, hans casus belli var att saxare hade utfört plundringståg in i Frankerriket. Karl besegrade saxarna och förstörde deras religiösa helgedom Irminsul som var en helig trädstam, den kan ha representerat världsträdet Yggdrasil. Även friserna besegrades av frankernas armé. Men Karl erövrade endast delar av Saxen och när han personligen lämnade Saxen var det inte kuvat utan motståndet fortsatte. Saxaren Widukind tog ledningen i motståndet. Hans namn kan vara ett Nom de guerre, då det inte är ett typiskt saxiskt namn utan betyder ”skogens barn”, vilket i sin tur är en känning (Poetisk omskrivning) för varg. Han hade i huvudsak de lågättade fria bönderna med sig; den saxiska adeln var ofta de första att vika sig för frankerna och bli en del av den kristna feodalismen.
År 775 invaderade Karl Saxen igen, det verkar som att det endast är hans närvaro som kan kuva saxarna. Saxen bestod av de fyra självständiga stamområdena Engern, Westfalen, Ostfalen och Nordalbingien. Denna gång erövrade han hela Saxen utom den nordligaste delen Nordalbingien som gränsade till Danariket. Saxarna gjorde uppror igen och Karl återkom året därpå för att slå ned upproret. Denna gång tvingas Widukind fly till Danmark, varifrån hans fru kom. År 777 sammankallade Karl den store ett saxiskt riksmöte i Paderborn i Westfalen men Widukind kom inte till mötet.
Karl hade rekryterat missionärer från England för att kristna saxarna och på mötet blev många döpta. Karl införde nya mycket stränga lagar som innebar dödsstraff för att utöva förkristen tro; detta gav honom tillnamnet ”Saxarnas Slaktare” (Han skulle komma att förtjäna tillnamnet än mer senare). Saxarna fortsatte dock sitt motstånd och Karl den store invaderade åter igen två år senare och återtog kontrollen över hela Saxen utom Nordalbingien. Eftersom det gränsade till Danariket hade Nordalbingierna troligtvis starkast stöd från danska krigare; de kunde också ta skydd på danskt territorium.
År 782 införde Karl den store ytterligare en sträng religionslag mot saxarnas religion. Det fick saxarna att göra uppror igen och de genomförde attacker mot kyrkor. Friserna gjorde då också uppror mot frankerna. Widukind återvände återigen från Danmark och ledde Saxarna i ett anföll mot Chattifolket, som var en del av Frankerriket. Widukind besegrade sedan frankerna i ett stort slag i Süntel-kullarna. Som hämnd halshögg Karl 4500 saxare i Verden för att de påstods ha utövat förkristen tro. Åren 782 till 784 var det årligen stridigheter och år 784 skickade friserna en här till Widukinds hjälp. Men till sist, år 785, gav Widukind upp och lät sig omvändas till kristendomen och svor trohet till Karl den store. Samma år slogs även frisernas uppror ned. Karl ansågs ha erövrat Saxen detta år, även om det verkar som om Nordalbingien fortfarande lyckades behålla en hel del självständighet.
Nordbornas trosfränder i Saxen var förlorade men deras trettonåriga motståndskamp hade köpt Danariket och övriga norden den tid de behövde för att inse det frankiska och kristna hotet mot deras nordiska sed, deras självständighet och deras frihet. De hade tid att stärka sin offensiva stridsförmåga. Kanske försiggick under denna tid ett medvetet utvecklande och förbättrande av de nordiska krigsskeppen?
Den engelska kopplingen
Engelska missionärer hade länge varit verksamma i Saxen, Frisland och Norden. Det kallas ”den anglosaxiska missionen” inom historieforskningen och började redan i slutet på 600talet. Efter år 800 var det frankiska riket i stort sett kristnat och den engelska missionsverksamheten verkar ha avstannat även i Norden; vilket sammanfaller väl med vikingarnas terror mot kloster och kyrkor på de brittiska öarna. Nordborna hade stoppat deras missionerade. Så länge de engelska missionärerna var ensamma var de fredliga men så fort de hade militär uppbackning var de inte så blida. Den engelska missionären Lebuin hotade bokstavligen saxarna på deras ting i Markelo: ”Men om ni är ovilliga att acceptera Guds befallningar så har en kung blivit förberedd nära intill som kommer invadera era land […] han kommer leda bort er i exil, ta ifrån er ert arv, döda er med svärdet och ge bort er egendom […] och efteråt kommer ni bli hans och hans efterkommandes slavar.” Det var uppenbart för saxarna att kungen Lebuin syftade på var Karl den store. Hans hot kom att verkställas och i spåren av Karl den stores erövringar av Saxen kom alltid missionärer och byggde kyrkor, och de var ofta just engelsmän. Karl den store översåg personligen massdop av besegrade saxare, dopen utfördes ju av präster så kopplingen mellan kristenheten, speciellt den engelska kyrkan, och den militära erövringen var väldigt tydlig för saxarna och deras trosfränder i Norden. En engelsk kyrkoman, Alcuin, tjänstgjorde som Karl den stores rådgivare i religiösa spörsmål, han var även ansvarig för Karls palatsskola i den frankiska huvudstaden Aachen.
Han är en av de skriftliga källor som finns från denna tid. Han bör ha haft en ledande ställning i tvångskristnandet av Saxen. Alcuin var från Kungariket Northumbria, där också det inflytelserika klostret Lindisfarne låg.
Så Lindisfarne var ett viktigt kristet centrum i samma lilla rike varifrån den högste av frankernas hatade kristna missionärer kom. Alcuin stod nära fiendens ledare Karl den store så han måste ha betraktats som en inflytelserik person av Danerna. Vid Karl den stores massaker i Verden blev de 4500 offren tvångsdöpta innan de blev mördade. Det var uppenbart för alla som såg eller hörde om det att de blev mördade i kristendomens namn. Kanske sågs det av de betraktare som inte var kristna som ett gigantiskt människooffer till den kristna guden, vars symbol var en torterad och döende man? Det inträffade bara cirka tjugo mil från den danska gränsen så det måste ha blivit mycket snabbt känt i Norden.
Samhällsomvandlingen i Saxen från något som säkert påminde om nordisk sed till det frankiska rikets sed var också väldigt uppenbart kristen i många aspekter. Centralstyrningen och feodalväsendet med inskränkta rättigheter för fria bönder och större klasskillnader som följd, var i stort en världslig, frankisk sed. Men Karl den stores nya stränga lagar gällde främst kristendomen: Det var dödsstraff för att äta kött under den kristna fastan, för att kremera de döda enligt förkristen sed, för att vägra låta sig döpas eller för att försöka undvika att bli döpt. Det var inte heller straffbart att döda en okristen. De som inte var kristna var därmed rättslösa.
En annan viktig skillnad mellan nordisk och kristen sed var kyrkans tionde. I nordisk sed var det detsamma som en skatt och endast kuvade folk betalade skatt till de som besegrat dem. Fria folk betalade inte skatt; de utkrävde skatt av andra i s.k. skattländer. Så var gång saxarna tvingades betala tionde så var det en förödmjukelse; de var tvungna att erkänna sig besegrade och visa sin underkastelse till kyrkan.
Hur kan kristendomen ha uppfattats av nordborna? De kände kristendomen genom de kristnas handlingar och genom missionärer. Hur bra var engelsmännen på fornnordiska? Handskrivna biblar var dyra och nordborna kunde inte läsa dem. De kristna predikade frid och förlåtelse men de dödade i sin guds namn. Deras gud härskade över dödsriket (Himlen) liksom den nordiska gudinnan Hel härskade över dödsriket. Den kristna gudens son framställdes som en torterad, döende man. Hel var Lokes dotter och Loke är fastbunden och torteras liksom Jesus. Var de kristnas främsta gudar Hel och Loke? För någon med nordisk tro kan kristendomen ha framstått som en dödskult. Och varför hade de kristna inga fruktbarhetsgudar som alla andra bofasta jordbrukande folk? Var de från början rotlösa jägare som skridfinnarna (samerna)? Men skridfinnarna var ju fridsamma och hade för övrigt helt normala gudar.
Nordens krig mot Kristenheten
Den nordiska seden och tron slår tillbaka. 789 – 814.
År 785 var både saxare och friser slutgiltigt besegrade. Nordborna visste att de var näst på tur att drabbas av Karl den Stores imperialism nu när Saxen inte längre fungerade som en buffert. Han hade under hela sin regeringstid legat i fällt och utökat sitt rike.
Engelska missionärer hade under lång tid varit verksamma i Danmark, liksom de var i Saxen och Frisland innan den frankiska invasionen. Saxiska flyktingar vittnade inte bara om mord och deporteringar utan även om fortsatt religionsförföljelse och om hur hela det saxiska samhället omvandlats till en centralstyrd feodalism med stränga lagar mot den gamla tron. Den katolska kyrkan i allmänhet var en del av hotet, och den engelska kyrkan i synnerhet då både Karl den stores missionärer och missionärerna i Norden i huvudsak kom från England.
Det var dags att slå tillbaka, nordborna måste ta striden till fienden för att slippa krig på eget territorium och för att få initiativet i krigföringen. Den som är på defensiven, liksom saxarna var, kommer i längden förlora. Nu var det inte heller en del av det nordiska kynnet att passivt invänta fienden då sedvänjan sedan gammalt var att underkuva andra folk och göra dem skattskyldiga; både sydgermanska, slaviska, finskugriska och baltiska grannfolk var utsatta för nordbornas brandskattning som var en form av beskyddarverksamhet. Nordborna kände sig hotade men de var också själva ett krigiskt folk.
Men hur skulle de kunna gå på offensiv mot det resursrika och folkrika frankiska imperiet som kontrollerade stora delar av Europa? Saxarna hade fått erfara hur Karl den store år efter år återkom med nya härar för att bekriga dem. Danerna hade till skillnad mot saxarna även kavalleri och var bättre organiserade, men till antalet mycket få jämfört med frankernas arméer. Nordborna handlade i frankiska och engelska hamnar och en sak visste de: Frankerna var usla sjöfarare medans nordborna var utmärkta skeppsbyggare och seglare. Till sjöss låg nordbornas styrka och frankernas svaghet.
Nordborna började med att rekognosera fienden för att finna deras svaga punkter och planera för militära anfall. De kände redan farvattnen väl men studerade nu platserna ur ett militärt perspektiv istället för ur ett handelsperspektiv. Vi vet inte exakt när de började med detta men det kan ha varit ganska kort tid efter att saxarna blivit besegrade 785. Ett exempel på en sådan rekognosering kan vara incidenten i Portland år 789.
Kriget mot England
Till Portland i södra England kom tre nordiska skepp; sjöfararna sa att de kom från Hörthaland (Hordaland på västkusten i Norge). Beaduheard, en kunglig tjänsteman, red till hamnen och förmanade dem på ett auktoritärt vis och beordrade dem att låta sig bli förda till staden. Men nordmännen lydde inte utan i stället dödade de Beaduheard och alla hans män. Det finns inga rapporter om plundring i samband med dråpen så det var nog inte en planerad attack.
Om de hunnit så långt i sin rekognosering, förbi engelska kanalen till Englands sydkust, år 789 så hade de nog hållit på några somrar, kanske började de rekognosera redan vid Saxens erövring år 785; och kanske visar deras aggressivitet i Portland att de var nära att bli redo för att övergå i regelrätta attacker. I England kunde nordborna konstatera att landet var splittrat i flera små kungadömen och militärt svagare än Frankerriket. Något kustförsvar fanns inte: De verkade känna sig säkra på sin ö. Taktiken skulle bli att utföra snabba räder mot mål vid kusten då de var överlägsna i rörlighet och snabbhet till sjöss men underlägsna i antal.
De skulle ingjuta skräck i fienden och därmed försämra deras stridsmoral; de skulle också splittra fiendes styrkor till många platser då de aldrig kunde veta var nordborna skulle slå till nästa gång. Till detta sökte de mjuka mål där de kunde orsaka fienden maximal skada med minst risk för egen del. De valde inte borgar som var svårare mål och krävde belägringar och många män. Men trots det hoppades de binda upp stora delar av fiendens militära styrkor då de måste försvara ett oräkneligt antal platser längs kusterna, och därmed få det svårare att mobilisera ett fälttåg mot norden.
Handelsplatser var en typ av mål. Där kunde de vinna stort byte och skada fiendens ekonomi. De var till en början inte särskilt väl försvarade. Men deras huvudsakliga mål i krigets inledning skulle bli kloster och kyrkor. De var svagt försvarade eller inte försvarade alls, de var rika, men framför allt: På de brittiska öarna var de kristnas institutioner fienden, inte de lokala kungarna. Engelska kristna understödde Karl den stores krig; inte de engelska härskarna. I sin egna subjektiva synvinkel såg sig munkar och präster som fromma samhällstjänare, men ur nordbornas synvinkel var de de frankiska fiendernas hantlangare, och de som utplånat saxarnas kultur och religion. De tillhörde den härskande klassen med stort politiskt inflytande. Vikingarnas angrepp mot kloster och kyrkor var inte bara en strategi för att besegra en fiende; det var också hämnd. Vedergällning för mord på nordbornas saxiska och frisiska bröder. Straff för de vanhelgade och förstörda kultplatserna i Saxen. Genom att angripa de engelska kristna i deras eget land kunde de förhindra dem att blanda sig i Frankerrikets och Nordens politik.
När började de regelrätta vikingaattackerna? Allt som inträffade under denna tid finns inte dokumenterat; endast det som dels någon bemödat sig om att skriva ned och som dessutom bevarats till våra dagar. År 792 organiserade Offa, Kung över Mercia, försvar av Kent mot sjöfarande hedningar; så då hade anfallen definitivt börjat. Även om incidenten i Portland inte verkade vara så välplanerad så angavs den som första gången nordmän begick en sådan våldshandling och vi vet inte vad mer de gjorde samma år. Så år 789 får nog anses som början på Nordens anfall på Kristenheten. Början på ett krig och en ny tidsålders gryning.
Samtidigt fortsatte oroligheterna i Saxen. År 792 gjorde saxarna uppror mot frankerna igen för att de tvångsvärvades till Karl den stores armé i hans krig mot avarerna i Centraleuropa. Även friserna tvångsvärvades och gjorde uppror året därpå. De lämnade kristendomen och återgick till sin ursprungliga tro; deras uppror blev dock nedslaget redan samma år; år 793. Det var frisernas sista uppror mot frankerna.
Lindisfarne
Klostret Lindisfarne låg på en tidvattenö (Vid ebb var ön förbunden med fastlandet) nära engelska kusten i Alcuins hemland, kungariket Northumbria. Det var ett viktigt och rikt kloster; deras munkar hade inflytande i de engelska hoven och kontakter med det frankiska hovet. Troligtvis hade många av Karl den stores missionärer utbildats där. År 793 slog en vikingastyrka till mot klostret. Som redan nämnts hade engelska präster bara elva år tidigare tvångsdöpt 4500 okristna saxare innan de slaktades av frankerna. Men nu, här i Lindisfarne, hade prästerna inte den frankiska armén att gömma sig bakom.
Kanske fanns saxiska flyktingar till Danariket med bland vikingarna? Vikingarna plundrade klostret på alla dess skatter, men de vanhelgade det också genom att gräva upp dess altare. En tydlig hämnd för de engelska missionärer som förstört och vanhelgat otaliga helgedomar i Saxen och Frisland. Till exempel den engelske missionären Bonifatius som cirka år 723-4 högg ned den helige Donareken (Torseken) i dagens Hessen; Karl den stores förstörelse av Irmansul nära dagens Obermarsberg år 772; och missionären Willebrord som vanhelgade Fosites (Forseti på fornvästnordiska) heliga källa på ön Fositesland (Den kallades också Heiligland; heliga landet och är dagens Helgoland). Willebrord kom just från Lindisfarneklostrets Northumbri. Några av munkarna i klostret dödade de, några förde de bort i bojor, och många drev de bort nakna under förolämpningar. Några munkar dränkte de i havet; varför släpade de iväg dem till havet om de bara ville döda dem? Var det en parallell till det kristna dopet? En hämnd för de saxare som tvångsdöpts av engelska kyrkmän precis innan de avrättats i Verden? Vikingarna verkar ha gått in för att vanhelga, förnedra och ingjuta skräck genom att låta många löpa som kunde berätta om det inträffade.
Anfallet blev mycket omtalat för att klostret ansågs väldigt viktigt och heligt; ett centrum för religiösa studier och med makt och rikedom. Den kristne huvudfienden Alcuin själv skrev om attacken från det frankiska hovet i Aachen, så det blev definitivt känt i Frankerriket. Alcuin skrev att det inte hade ansetts möjligt att genomföra ett sådant anfall över havet; vilket visar hur underlägsna engelsmännen var när det gällde sjöfart. Alcuin skrev vidare: ”Antingen är detta början på större prövningar, eller så har invånarnas synder påkallat det mot dem. I sanning så har det inte hänt av en slump, det var väl förtjänat av någon”. Med det menar han att det är Guds straff för deras synder, men det kan också tolkas som att han skriver om hur deras synder mot saxarna gjorde dem förtjänta av prövningar, och att detta inte var slutet på det. Var den dubbeltydigheten något han var medveten om själv?
Den engelska kyrkan besegras
Det går inte veta exakt hur många attacker nordborna utförde mot de brittiska öarna de närmsta åren efter attacken mot Lindisfarne men här är några av de som beskrivits: År 794 plundrade vikingar klostret Donemuthan, också i Alcuins Northumbria. År 795 plundrades det viktiga klostret Iona i Skottland, Isle of Skye i Skottland, och Rechr på Irland. År 798 var det St. Patrick’s Island på Irlands tur, där helgedomen Do-Chonna förstördes. År 800 plundrades kyrkorna Hartness och Tynemouth i Northumbria. Iona var extremt drabbat och attackerades igen år 802, 806 och 807. Vid attacken 806 massakrerade vikingarna 68 munkar. Kyrkans män på de brittiska öarna var pacificerade; de hölls konstant upptagna och på defensiven hemma så att de inte kunde ge stöd åt Frankerna. En av fienderna, de brittiska kyrkmännen, var besegrade. Nu var nordborna reda att ge sig på huvudfienden; Karl den store och det frankiska imperiet.
Samtidigt i Saxen
Samtidigt fortsatte upproret mot frankerna i Saxen. År 794 blev 7000 saxare deporterade till Gallien, ytterligare deportationer skedde åren 797 och 798; totalt 10 000 saxare blev deporterade till andra delar av det frankiska riket; degraderade från fria män till att vara förtryckta under feodalismen.
År 798 besegrades Saxarna från Nordalbingien av frankerna och Obotriterna, som leddes av prins Drozko. I slaget i Bornhöved stupade 4000 saxare. Obotriterna var ett slaviskt folk som var allierade med, men underlydande, frankerna. De hade tidigare varit skattskyldiga till Danerna. Nordalbingienerna blev tvångskristnade, massakrerade och deporterade av Karl den store. Obotriterna fick delar av Nordalbingien, ungefär dagens Holstein, som hade blivit glest befolkat. Land Hadeln som var nordalbingiernas område söder om Elbe infogades i det frankiska imperiet. Danerna blev påminda om vad som stod på spel om de förlorade kriget; total utplåning som folk.
Kriget mot Frankerriket
Med Nordalbingiens slutliga utplåning av frankerna och Obotriterna år 798 var frankerriket definitivt framme vid den danska gränsen. Om det frankiska imperiet skulle invadera Danariket landvägen med hela sin armé skulle det relativt lilla och glest befolkade riket ligga mycket dåligt till. Frankerna måste bli tvungna att försvara sig i sina mest centrala riksdelar så de skulle förlora den offensiva förmågan mot Danmark. Det fanns ingen tid att förlora; nordborna måste börja sina attacker mot frankerna. Den första vikingaattacken som vi känner till mot själva Frankerriket var mot klostret St. Philibert på ön Noirmountier vid Loires mynning, som vikingar plundrade år 799. År 800, samma år som Karl den store blev krönt till kejsare i Rom, inspekterade han försvar som hade byggt mot pirater på Frankrikes norra kust. ”Pirater” som anföll kuster år 800 måste betyda vikingar. Om de redan år 800 hade färdigställt någon form av försvar kanske attackerna började tidigare än den kända attacken år 799; då försvaret bland annat bestod i att bygga skepp vilket bör ha tagit tid.
År 804 dog Alcuin, fram till detta år hade det förekommit sporadiska uppror bland saxarna men detta var det sista året de gjorde uppror. Efter 32 års motståndskamp var saxarna knäckta. Den danska kungen Sigfrid hade upprätthållit vissa diplomatiska kontakter med frankerna samtidigt som han skyddat saxiska landsflyktiga, troligtvis stött deras uppror mot frankerna och organiserat vikingaattacker mot England. Hans efterträdare kung Godfred var mer direkt. Samma år, som respons på det omedelbara hotet från franker och Obotriter vid danernas rikes sydgräns, ryckte han fram med hela sitt kavalleri och en flotta till gränsen för att direkt utbyta sändebud med frankerna. Öppet krig verkar dock ha undvikits vid detta tillfälle.
Danerna i öppet krig mot frankerna
År 808 invaderade danerna under kung Godfred Nordalbingien och anföll obotriterna som straff för att de allierat sig med frankerna. De tvingade obotriterna att återigen betala tribut till danerna. Godfred allierade sig med det slaviska folket wilzeserna som var obotriterna grannar och arvfiender. Sedan förstörde Danerna obotriternas handelsplats Reric (Reric låg troligtvis i östra delen av Wismarbukten i Östersjön) och tvingade alla handlare och hantverkare som bodde där att flytta till Hedeby i Danariket. På så sätt tog han över den lukrativa handeln. Godfred beordrade samma år att Danevirke, den gamla fjorton kilometer långa gränsbefästningen mellan Saxen och Danariket, skulle rustat upp och förstärktas för att stoppa frankiska motanfall. Karl den stores son, Karl den yngre, lyckades driva tillbaka danerna över floden Eider, men han kunde inte återta hela Nordalbingien. Karl den store var nu 66 år gammal och kunde kanske inte längre själv leda fälttåg.
År 809 lät Karl den store uppföra borgen Esesfeld nära dagens Itzehoe och hela Nordalbingien blev inkluderat i det frankiska imperiet, men det är oklart hur stor del av Nordalbingien de faktiskt kontrollerade. Karl lät även fördriva alla kvarvarnade saxare som bodde nära gränsen till Danariket till Franken. Han skapade ett ”marka”, ett obebott gränsland mellan riken som fungerade som en buffert, mellan floden Eider och Danevirke. Samma år mördade Godfreds krigare Obotriternas ledare.
År 810 hade Karl den store byggt sin borg Esesfeld färdig och höll på att sammankalla en här vid borgen. Han planerade att anfalla danerna. Då frankerna redan utövade viss kontroll av sitt marka, som de själva skapat, bör anfallsplanen ha gällt det egentliga Danariket bortom Danevirke. Som svar anföll Godfred Frisland med en flotta. Det var ingen liten vikingaräd utan en invasion med 200 skepp. Danerna, och kanske män på skepp från andra nordiska länder, plundrade det nu kristnade Frisland. Godfreds här besegrade friserna i tre drabbningar och tvingade dem att betala tribut till honom; nämligen hundra pund silver (Kanske 49 kg om de använde Karl den stores pund). Enligt frankiska källor hade Godfred långt framskridna planer på att angripa det frankiska imperiets huvudstad Aachen. Men då blev plötsligt Godfred mördad av en av sina egna män. Var det ett förräderi iscensatt av Karl den store eller fanns det danska fraktioner som tyckte att hans planer att invadera själva Franken var dumdristiga? Hittills i kriget hade ju nordborna framgångsrikt bedrivit en form av utnötningskrig och inte utmanat det franskiska imperiets samlade krigsmakt. Karl den store genomförde inte sin planerade offensiv, antingen för att Godfred dog och ersattes av sin mer diplomatiska brorson Hemming, eller för att inte riskera att få Danerna i ryggen om de skulle attackera från Frisland. Den nyvunna kunskapen om att danerna nu kunde landsätta en hel här var som helst längs hans kuster kanske också innebar att Karl ville stationera trupperna som han samlat vid Esesfeld på fler olika platser.
Frankerriket var skakat. Detta var inte de vanliga upproren som saxare och olika slaviska folk brukade göra. De var oorganiserade och resurssvaga stam- eller klanfolk som varken hade kavalleri eller krigsfartyg. Danerna hade både ett starkt kavalleri och en stark flotta, de hade resurser och förmåga att bygga massiva försvarsanläggningar, och de förstod värdet av handel. Danerna hade besegrat obotriterna och friserna och gjort dem båda skattskyldiga, de hade ockuperat delar av Nordalbingien och allierat sig med frankernas fiender. Och samtidigt anföll vikingar utan förvarning längs hela Frankerrikets kuster och t.o.m. inne i floder utan att Karl den stores nya fartyg kunde stoppa dem. Okänt när, men mot slutet at Karls levnad, när han besökte en stad i södra Gallien anlände en flotta till stadens hamn. Hans män spekulerade i om det var judiska handlare, köpmän från Afrika eller köpmän från Britannien. Men Karl kände igen skeppen på hur de var byggda och på deras snabbhet. ”De där skeppen är inte lastade med varor”, sa han. ”De är fulla av vilda fiender”. Det var en flotta med nordmän som attackerade hamnen. Efter att ha plundrat gav de sig iväg innan Frankernas krigsfartyg hann genskjuta dem. Frankerna tog upp jakten men blev snabbt ifrånseglade. Man kan föreställa sig vikingarnas hånfulla skratt i havsbrisen. Så mycket för Karl den stores försvar mot vikingar. Karl såg ut genom ett fönster och tårarna rann ned för hans kinder. ”Mina trogna tjänare, vet ni varför jag grät så bittert?” sa han efteråt.
”Jag är inte rädd för att dessa skurkar skall kunna skada mig; men det krossar mitt hjärta att tänka på att redan under min livstid har de vågat anfalla denna kust och jag är skräckslagen eftersom jag kan förutsäga vilken ondska de kommer åstadkomma mot mina ättlingar och deras undersåtar.” Han förutsåg normandernas kommande intåg i historien. Kanske var det en slump att staden blev attackerad just när Karl var på besök, men det kanske också var planerat. Kanske anföll de där så att de kunde förnedra sin gamle ärkefiende personligen innan han dog.
År 811 slöt Godfreds brorson Hemming fred med frankerna. Enligt traktatet i Heiligen blev Floden Eider den officiella gränsen mellan Danariket och Frankerriket. Det var fronten efter de senaste striderna och faktiskt söder om den traditionella gränsen längs försvarsverket Danevirke. Det blev den rådande gränsen för de följande tusen åren. År 811 kunde nog inte danerna känna sig säkra på att gränsen skulle respekteras då deras gamla ärkefiende fortfarande levde. Men sedan Karl slutat leda sina härar från fronten hade frankerna varit svagare på sin nordliga front. Danerna intog en defensiv position vid den frankiska gränsen men troligtvis fortsatte vikingatågen som vanligt. I december samma år dog Karl den stores son Karl den yngre, som hade genomfört en del av hans krigståg nu när han var gammal.
År 814 dog Karl den store. Han hade regerat i 40 år och byggt upp ett imperium. Han efterträddes av sin son Ludvig den fromme som inte ingav samma respekt som den gamle härföraren Karl. Många underkuvade grannfolk gjorde nu uppror mot frankerna, däribland obotriterna som nu allierade sig med Danerna! Detta höll den frankiska hären sysselsatt. Ludvig verkar också ha varit mindre hårdför; han benådade de Nordalbingien-saxare som hade deporterats och lär dem flytta hem. Danerna hemföll också till inre strider nu när det yttre hotet var avvärjt; de försökte också utöka sitt inflytande i Norge. Nordborna, den nordiska seden och den nordiska tron hade vunnit kriget; båda dess fiender, de engelska missionärerna och frankerna, var besegrade.
Epilog
Kristenheten utgjorde inte längre ett militärt hot mot Norden. Kristenheten kunde nu endast använda sig av fredligt missionerade i sitt försök att kristna Norden. Det engelska missionerandet i Norden minskade efter år 800 och ersattes med missionärer från Frankerriket på 820-talet (Bland annat den kända Ansgar). Så anfallen mot de britternas kloster och kyrkor gav effekt. Bland saxarna kom Widikund att hyllas som en hjälte och senare saxiska kungar påstod sig härstamma från honom. Angående Karl den stores profetia om vikingarnas inverkan på hans rike så gav frankerna det blivande Normandiet till vikingar av olika nationalitet som förläning år 911. Samma år förlorade Karl den stores ätt Karolingerna kungamakten i den östra delen av Frankerriket; Östfrankiska riket (Det blivande Tyskromerska-riket). År 919 blev saxaren Henrik I Fågelfängaren kung över Östfrankiska riket och hans drottning Matilda av Saxen härstammade från Karls ärkefiende Widukind, hon hade även danskar och friser i släkten. År 987 förlorade Karolingerna kungamakten även i det Västfrankiska riket (Det blivande Frankrike).
Detta långa krig mot saxarna, danerna och vikingarna kan ha lett till att kristendomens införande i Norden sköts 200 år fram i tiden och att den inte påtvingades Norden genom militär erövring utifrån utan genomdrevs av lokala härskare. Det sistnämnda har haft en avgörande betydelse för att så mycket mer av den förkristna kulturen överlevt jämfört med Tyskland. Karl den stores död utgjorde slutet på den första fasen av vikingaattacker mot Västeuropa, men det skulle komma fler. Det var dock inte längre ett försvar utan drevs av erövringsambitioner och plundringslystnad. Nu hade nordborna lärt sig denna typ av krigföring och gjorde allt större operationer. Vikingatågen genomfördes framöver dessutom av konkurrerande nordiska hövdingar och kungar, som dessutom ofta låg i krig mot varandra. Men det är en annan historia.
Denna förklaringsmodell nämns redan av Edward Gibbon (Som är känd för att han försvarade hedendomen i det romerska riket som tolerant och kristendomen som intolerant) i The History of the Decline and Fall of the Roman Empire år 1788. Citat: “The subjugation of Germany withdrew the veil which had so long concealed the continent or islands of Scandinavia from the knowledge of Europe, and awakened the torpid courage of their barbarous natives. The fiercest of the Saxon idolaters escaped from the Christian tyrant to their brethren of the North; the Ocean and Mediterranean were covered with their piratical fleets; and Charlemagne beheld with a sigh the destructive progress of the Normans, who, in less than seventy years, precipitated the fall of his race and monarchy.”
De viktigaste källor som använts till denna text är: Ferguson, Robert. 2009. The Hammer and the cross; Haywood, John. 1995. The Penguin Historical Atlas of the Vikings; Roesdahl, Else. 1999. The Vikings; och Sawyer, Peter. 2001. The Oxford Illustrated History of the Vikings. Urkunderna är ofta frankiska och engelska krönikor.
/Mestr
Stockholm, 2017.
