Den Urnordiska Futharken även kallad Äldre Futharken är vår äldsta runrad, den började användas runt år 0-100. Den användes främst som skrivtecken men mycket tyder på att runorna även användes vid seidr och annan magi, även om det inte är akademiskt belagt.
Urnordiska Futharken användes fram till ca 400-500-talet då språket förändrades från urnordiska språket till vad vi idag kallar fornnordiska (västfornnordiska och östfornnordiska).
Vi använder de urnordiska namnen på runorna istället för de vanligtvis urgermanska run-namnen, t.ex. t-runan som oftast får namnet Tiwaz som är det urgermanska namnet använder vi TiwaR där det urgermanska /z/-ljudet har övergått till ett palataliserat R-ljud.
Vart kommer runorna ifrån?
Oden offrade sig själv till sig själv, i nio dagar och nio nätter hängde han i Yggdrasil. Han föll ner när han försökte greppa tag om runorna.
Som det står i den Poetiska Eddan:
Hávamál.
Översättning: Guðni Jónsson
Vers. 138.
Veit ek, at ek hekk
vindga meiði á
nætr allar níu,
geiri undaðr
ok gefinn Óðni,
sjalfr sjalfum mér,
á þeim meiði,
er manngi veithvers af rótum renn.
Vers. 139
Við hleifi mik sældu
né við hornigi;
nýsta ek niðr,
nam ek upp rúnar,
æpandi nam,
fell ek aftr þaðan.
Havamal.
Översättning: Erik Brate.
Vers. 138.
Jag vet, att jag hängde
på det vindiga trädet
nio hela nätter,
djupt stungen med spjut
och given åt Oden,
jag själv åt mig själv,
uppe i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit upp.
Vers. 139
Man bröd mig ej bar
eller bjöd mig horn,
skarpt jag nedåt skådade;
jag tog upp runor,
med rop jag tog dem,
så föll jag åter därifrån.
