Asatrons ursprung
Del 2: Alverna och Vanerna
Fortsättning på kapitel 2: De olika kulturerna i södra Skandinavien – Makternas ätter
Äldre stenåldern och Erteböllekulturen – Alverna; jägarsamlarfolket.
De första människorna flyttade in i Skandinavien när den senaste inlandsisen smälte undan ca 14000 f.Kr. De följde den smältande inlandsisen norrut. Efter det växlade kulturerna och de var inte unika för Skandinavien utan hade motsvarigheter söderut. Dessa kulturer hade alla ursprung i istidens cromagnonmänniskor och hade kanske gemensamma trosföreställningar. Den senaste jägarsamlarkulturen som dominerade i Norden kallas Erteböllekulturen. Den har fått sitt namn efter en plats i Danmark. De levde i Norden från 5200 f.Kr. Deras kultur påminde om andra kulturer i norra Tyskland och norra Nederländerna. De levde till stor del av fiske, säljakt och samlande av skaldjur. De var genetiskt Europas ursprungliga jägarsamlarbefolkning som dominerade hela kontinenten innan jordbruket och djurhållningen uppstod. Kanske talade de som tillhörde Erteböllekulturen ett finsk-ugriskt språk liksom samer, finnar och estländare i dagens Norden och Baltikum; folk som kanske är avlägset besläktade med Erteböllekulturen. Till exempel har finnländare en mycket hög andel DNA från de ursprungliga jägarsamlarfolk som Erteböllekulturen tillhörde.
Deras trosföreställningar gav upphov till, eller representeras av, alvernas ätt i mytologin och blev Alvatron inom Asatron. Alverna är naturväsen liksom Erteböllekulturen var naturfolk. De efterlämnade inga gravmonument men alverna kopplas ändå till förfädersdyrkan och de döda; kanske för att de är så uråldriga och att övriga efterföljande kulturer visste att de var de första invånarna i Skandinavien som de alla delvis härstammade från. Intressant är att smeden Völund kallas både visi alfa (Alvernas furste) och finnakonungr (Samisk kung). D.v.s. alverna jämförs med det finskugriska jakt- och fiskefolket samerna som kanske var Erteböllekulturens mer sentida fränder.
Vi vet lite om alverna och kulten av dem, men de har levt kvar i folktron och var viktiga inom Asatron. Solen har kallats álfröðull; alvskivan. De jämställs med gudar i fornisländsk litteratur med frasen Æsir ok Álfar; Asar och Alver. Samtidigt har alverna förknippats med sjukdomar i västgermanska källor och sentida nordisk folktro.
Förutom alverna finns det många andra naturväsen och naturmakter. Väsen som inte betecknas som ätter bland gudar och andra makter och som också levt kvar i folktron. Hit hör Rådarna som vakar över naturen väldigt lokalt (Till exempel skogsrån, huldror, tomtar och de samiska radie). Även vättarna, näcken och andra väsen. Kanske kan de knytas till andra naturfolk som är ännu äldre än Erteböllekulturen? I delar av Skandinavien fanns till exempel en annan jägarsamlarkultur samtidigt som Erteböllekulturen: Lihultkulturen (Nøstvetkulturen kallas den i Norge). Den kom till Skandinavien redan 6000 f.Kr.
Så de inslag i Asatron som först fanns i Norden har i form av älvor, vättar och andra väsen levt kvar längst i folktron; ända fram till i dag.
Yngre stenåldern och Trattbägarkulturen – de jordbrukande Vanerna
Under tiden 5600 till 5400 f.Kr. uppstod en distinkt jordbrukskultur i dagens Böhmen och Mähren i Tjeckien, och i västra Ungern. Baserat på deras krukor kallas den för den bandkeramiska kulturen (Det förkortas LBK från tyskans Linearbandkeramik). Genetiskt var dessa människor besläktade med jordbrukare från Balkan och de ursprungliga jordbrukarna i Levanten (Öster om Medelhavet).
LBK-kulturen, och med den deras kunskap om jordbruket och boskapsskötsel, spred sig långsamt, med i genomsnitt 4 km/år, till områden som fortfarande endast befolkades av jägarfolk. Jordbrukarna hade i huvudsak ljus hud och bruna ögon medans den ursprungliga befolkningen i de områden de expanderade till hade brun hud och blå ögon. Dessa jägarfolk var ursprungliga jägarsamlare som var genetiskt besläktade med Erteböllekulturen i norr och de åt inte spannmål eller mjölkprodukter.
LBK-kulturen var en inlandskultur som spred sig längs floderna men inte längs havskusterna. Rent genetiskt skiljde de sig allt mindre från ursprungsbefolkningen allt eftersom de spred sig och blandade sig med nya grupper av jägarfolk; men vissa av deras gener som var kopplade till jordbruket försvagades inte; ljus hud för att kunna tillgodogöra sig tillräckligt mycket B-vitamin med en lägre konsumtion av kött, glutentolerans för att kunna äta odlad spannmål; och laktostolerans för att kunna dricka mjölk från tamdjur. LBK-kulturens ursprungsområde, tillsammans med deras troliga släktingar på Balkan, sammanfaller med ursprungsområdena för de folk som senare kom att tala kentumspråk, en av de två huvudgrenarna av de indoeuropeiska språken. Kanske talade LBK-kulturen det ursprungliga så kallade proto-kentumspråket; eller ett språk nära besläktat med det.
Vid 4500 f.Kr. började LBK-kulturen ersattas av olika lokalt diversifierade kulturer som alla hade sitt ursprung i denna kultur. Dessa nya kulturer fortsatte att sprida jordbruket. En av dessa nya kulturer var Trattbägarkulturen (Förkortas TRB efter tyskans Trichterrandbecherkultur) som uppstod i norra Tyskland och Polen 4300 f.Kr. TRB-kulturen var en blandning av jordbrukande folk från LBK-kulturen och lokala jägarsamlarfolk. 4000 f.Kr. spred sig trattbägarkulturen till Sydskandinavien där de utvecklades till en nordlig variant, den så kallade nordgruppen, av den kulturen. Tiden som LBK-kulturen dominerade Skandinavien kallas tidigneolitikum och mellanneolitikum A.
De införde jordbruket i Skandinavien och etablerade sig i hela Södra Skandinavien ungefär samtidigt; så det var en relativt snabb kolonisering jämfört med hur långsamt jordbruket hade spridits i Centraleuropa. Vid samma tid upphörde de arkeologiska lämningarna efter Erteböllekulturen och Lihultkulturen som tydligen trängdes undan och blandades upp med TRB-kulturens människor. Erteböllekulturens ättlingar bör dock ha levt kvar i inlandet då TRB-kulturen var jordbrukare och endast de bästa jordbruksmarkerna odlades på denna tid; stora delar av Skandinavien bestod fortfarande av urskog. Den senare gropkeramiska kulturen tyder på att de levde vidare men hade troligtvis övertagit Erteböllekulturens teknologi så att de inte syns som en egen grupp i det arkeologiska materialet (Arkeologin särskiljer olika kulturer efter deras materiella lämningar inte efter vilket folkslag de var eller efter vilket språk de talade). Som den dominerande gruppen är det också deras storslagna gravar som finns kvar.
Från 4000 f.Kr. till 3200 f.Kr. dominerade TRB-kulturen Södra Skandinavien som hade en enhetlig kultur. Men efter det börjar även den gropkeramiska kulturen, som kommer behandlas härnäst, att sprida sig i Norden.
Nordgruppen av TRB–kulturen och deras trosföreställningar gav upphov till eller representeras av vanernas ätt i mytologin och blev Vanatron inom Asatron.
Som jordbrukare var de fruktbarhetsdyrkare. Fruktbarhet i alla dess former; Frej för skörd, boskapens förökning och manlig fruktbarhet; Njord för havets gåvor; och Freja för kvinnors fruktbarhet men också för kärlek och lust: För kopplat till fruktbarheten är välstånd och fred, Vanernas heliga djur är inte rovdjur eller vilda djur utan grisar och hästar. Vanatron innefattar också magin. I kriget mellan vaner och asar använder vanerna galdrar och Freja lär senare Oden sejden. Vanerna byggde monumentala gravar i sten: Dösar och gånggrifter. Det visar att förfäderna var viktiga i deras tro. De byggde även försvarsanläggningar och kultplatser. De offrade yxor i vattendrag; en kulthandling som skulle fortsätta ända fram till vikingatiden.
Man kan se Vanatrons ursprung hos de första jordbrukarna i Levanten på hur lika de viktiga gudinnorna Freja och Inanna är. Båda är kärleks- och krigsgudinnor vilket tyder på att de ursprungligen är samma gudinna. Inanna är känd från Sumer cirka 4000 f.Kr., ungefär samtidigt som de Vanatroende kom till Skandinavien. Så Freja/Inanna stammar verkligen från jordbrukets vagga innan dessa kulturer skildes åt åtminstone 6500 f.Kr.
På senare tid har en kultplats på ön Blå Jungfrun som tidigare hette Blåkulla, grävts ut. Den användes av Erteböllekulturen men slutade användas något efter 4000 f.Kr. vilket fynd av tidig trattbägarkeramik visar. Sedan blev ön istället betraktad som en farlig plats. Tydligen tog inte vanerna till sig allt i den tidigare Alvatron. Alver kunde orsaka sjukdom, och sjörån och skogsrån kunde förföra och förleda.
Vanerna, vanr på fornnordiska, är specifikt skandinaviska: de finns inte i västgermanska källor vilket asar, alver och dvärgar gör. Yngve, Frejs andra namn, finns nämnt en gång hos goterna men de ansåg sig härstamma från Skandinavien. Det kan bero på att TRB-kulturen utplånades av efterföljande kulturer söderut; medans den levde kvar under nya herrar i Skandinavien.
I nästa del av essän kommer dvärgarna och jättarna beskrivas.
Mestr
