Lördagen den 8:e november samlades blotlag Idavallen vid anrika Dye domarringar för att hålla vårt sedvanliga Alvablot. Denna heliga högtid som kommit att bli en av de mest uppskattade inom vårt ärade blotlag.
Sunna skulle ha välsignat oss med sin spektakulära resa västerut om det inte vore för molnen som blockerade synen av detta skådespel då vi en novembereftermiddag slöt upp vid Dye domarringar. En plats vi årligen återvänder till för att hedra våra förfäder och våra uråldriga traditioner.
Strax utanför Karlstad på en höjd i skogen, halvvägs uppför en ås, reser sig stenar ur den rotklädda marken. Ett monument för oss att beskåda, rest under järnålder för att hedra någon som en gång varit av stor betydelse. Här fann man i modern tid en brandgrav av såväl en människa och av vår mest lojala följeslagare. Man fylls av vördnad och respekt när man begrundar den möda dessa människor bekostat sig för att hedra de avlidna.
Vilka stordåd har denne uträttat? Vad åstadkom denna individ och den fyrbenta följeslagaren under sin tid på Midgård för att äga rätten till en så storslagen viloplats? Det lär vi aldrig få svar på. Men det är stoft för tanken som kan färda vårt sinne till en era där muren som skiljer verklighet från legend känns tunnare än idag.
Runt stenarna och en centrerad värmande eld formade 14 personer en cirkel. Då samtliga svurit till Tyr slöts samlingen till trummas slag av RBA Thommy Vähäsalo, assisterad av Linnéa Hultman. Makterna kallades in, och så var blotet invigt.
Ett, åtminstone för mig, mycket uppskattat inslag under denna heliga ceremoni var att Linnéa genom Johan Egerkrans bok ’Nordiska Gudar’ berättade för oss om olika riken och salar man kan finna sig själv i efter att vår tid i Midgård nått sitt slut. Mest fokus lades på Hel, eller Helheim, och dess härskarinna Hel. En gudom starkt förknippad med Alvablot. Säkert har vi alla fränder som uppehåller sig i hennes salar.
Då vi under Alvablot minns och hedrar familj och vänner som ej längre vandrar vid vår sida hölls givetvis känslosamma skålar i dessas ära. Men också stärkande och positivt laddade skålar, riktade till såväl dom vi håller av, gudamakter och väsen.
Det här är ett mycket fint blot som kastar runt ens känslor, men som också kan sätta en på rätt kurs. Svårigheter kan ibland underlätta för oss att finna vägen framåt. Det är inte sällan förluster senare ger oss klarhet och den insikt vi behöver för att fokusera vår kraft på rätt sak. I en allt mer hektisk värld kan vi alltid finna styrka och vägledning hos våra förfäder och dom vi förlorat längst vägen, om vi väljer det.
Vi kan även finna liknande stöd och hjälp inom familj och gemenskap. Något vi dag för dag bygger starkare inom vår tro och vårt samfund.
Jag vill rikta ett tack till alla som deltog under blotet som tillsammans skapar en sådan fin stämning och gemenskap. Framförallt vill jag även tacka medlemmarna i blotlag Idavallen, som bistår varandra och hjälper till att hålla våra förfäders seder vid liv.
Hell förfäder!
Hell Idavallen!
Hell Nordiska Asa-samfundet!
