Söndagen den första februari samlades blotlag Idavallen vid Mogårdens gravfält för att för första gången sedan jag gick med, hålla gemensamt Midvinterblot. Detta blot var slutet och hölls på så vis intimt inom vår egna lilla gemenskap vi över åren byggt upp inom de Värmländska vidderna.
Just Midvinterblotet har för mig alltid varit en tidpunkt för reflektion och tanke i ensamhet. Ett andrum där jag avskiljer mig från vardagens brus och trögan och verkligen går in i mig själv, näst intill meditativt. Ett tillfälle att rannsaka sig själv, begrunda ens åstadkommanden och mål för framtiden. Detta är ofta en tydlig vändpunkt, såväl i naturen som omger mig samt inom mig själv. I takt med att ljusare tider kännbart nalkas börjar också gnistor slå i mitt inre. En hunger för aktivitet och åtaganden vaknar efter vinterns ofrånkomliga dvala.
Detta år beslutade emellertid vårt blotlag att hålla Midvinterblotet gemensamt. Ett beslut, skulle det visa sig, som ledde till ett av de finare, mest intima, blot jag hittills deltagit i.
Vi var endast fyra som slöt upp vid Mogårdens snöklädda kullar. Trots att minusgraderna knappt nådde tvåsiffrigt gjorde kylan sig gällande och bet oss såväl i kind som fot. Tur var det då att vi var så få. På så vis fick vi alla plats att nära omfamna eldens värmande lågor.
Då firandet av högtiden var slutet, och vi var så få deltagare gav detta oss utrymme till utsvävningar utöver våra standardiserade blot. Ett för mig mycket välkommet inslag. Blotet präglades av frikostig dialog, humor, allvar och gemenskap. Det är ett otroligt fint blotlag vi bygger upp.
Blotet fortlöpte så som blot bör. Vi skålade i makters och människors ära, hedrade varandra och de vi håller av. Vi delade djupa tankar kring vad just Midvinterblotet är för oss och vad det betyder och innebär. Ett firande som lämnade en med en varm känsla av samhörighet och eftertanke, trots det kalla vädret.
Där våra övriga blot ofta känns starka och mäktiga upplevde jag detta som mer familjärt och lugnt. En annorlunda trygghetskänsla som inte nödvändigtvis trumfar intryck och känslor av andra blot. Snarare blev det här en ny ytterlighet av spektret av upplevelser olika blot kan bjuda på. Och korrekt är ju det, då vi trots allt offrar till olika makter av olika anledningar vid olika tillfällen.
Detta är bredden av vår och våra förfäders tro. Något vi alla stolta bereder väg för in i framtiden och för kommande generationer. I en värld som för mig upplevs alltmer osäker och svår orienterad känns det både rätt och riktigt att åter vandra i spåren av vårt ursprung. Den tro och kultur som formats av själva naturen och dess krafter runt om oss. Hell asatro!
Då blotet nått sitt slut åkte vi gemensamt för att förtära mat och värma upp oss inomhus innan vi alla för denna gång skiljdes åt och begav oss av mot respektive hem.
Detta blev ett blot utöver det vanliga som gott och väl överträffade mina förväntningar. Något jag gärna ser som återkommande i framtiden. Ett stort tack till er som närvarande.
Hell Idavallen!
Hell Nordiska asa-samfundet!
Hell Makterna!
