Helreið Brynhildar – Brynhilds färd till Hel

Brynhilds färd till Hel (Fornnordiska Helreið Brynhildar) handlar om hur Sigurd och Brynhild bränns på bål, först bränner de Sigurd och sedan bränner de Brynhild som ligger på en rikt utsmyckad vagn. Denna vagn tar Brynhild på sin resa till livet efter livet. Under sin resa passerar hon ett hus där Gýgrin (jättina) bor.

Det har emellertid hävdats att vissa delar ursprungligen tillhör dikten Sigrdrífumál – Sången om Sigrdriva eftersom de två dikterna har mycket liknande innehåll.

Tillbaka till Litteratur |

Svensk översättning av Erik Brate.

Efter Brynhilds död gjordes två bål, det ena åt Sigurd, och detta brann först, men Brynhild brändes på det andra, och hon var i en vagn, som var tältad med kostbart tyg.Det säges, att Brynhild åkte med vagnen på vägen till dödsriket och for om en gård, där en jättekvinna bodde.

Brynhild for vägen till dödsriket.

Jättinnan sade:
1.
“Gå du ej skall
genom gårdarna mina,
som, stödda av sten,
stå här fasta.
Att bonad breda
bättre dig hövdes
än att uppsöka
en annans man.

2.
Varför från Valland
vandrar väl du,
ditt oroliga huvud,
hit till min gård?
Om det lyster dig veta,
du förlänerska av guld,
i blod av människor
du badat dina händer.”

Brynhild sade:
3.
“Förebrå mig icke,
du fru från stenen,
fastän jag varit
i vikingafärd!
Av oss båda
jag ypperst må synas,
där man vår härstamning
i håg kommer.”

Jättinnan svarade:
4.
“Du blev, Brynhild,
Budles dotter,
med värsta varsel
i världen född.
Du bragt om livet
barnen till Gjuke,
och hemmet det goda
du härjat har.”

Brynhild sade:
5.
“Jag, som vett har,
från vagnen skall säga
dig, mycket vettlösa,
om dig veta lyster,
hur Gjukes arvingar
orsak voro,
att jag älskog miste
och menedig blev.

6.
Den modige konungen
lät kläderna för oss,
åtta systrar,
under eken bära.
Jag var vintrar tolv,
om dig veta lyster,
då unge fursten
eder jag gav.

7.
Hild under hjälmen
hette jag hos alla
i Lymdalarne,
som lärt mig känna.

8.
Då lät jag i Godtjod
gamle Hjalmgunnar,
grånade kungen,
gå till Hel,
gav seger åt Audas
unge broder;
ursinnig därför
blev Oden på mig.

9.
Han slöt kring mig i Skatalund
samman sköldar,
röda och vita;
mig berörde skyddsvapnen.
Han bjöd, att blott den
skulle bryta min sömn,
som ingenstädes
ångest kände.

10.
Han lät kring min sal,
som mot söder vetter,
skogens härjare
högt brinna.
Blott en kämpe han bjöd
skulle över rida,
den, som förde mig det guld,
som under Favner låg.

11.
På Grane red gode
guldgivaren
dit, där min fosterfader
förestod gården.
Bättre än alla
han ensam där tycktes,
danavikingen,
i drottens följe.

12.
I samma säng
vi sovo i ro,
som om han min borne
broder varit.
Ingendera av oss
på åtta nätter
lade armen
över den andra.

13.
Gudrun mig förebrådde,
Gjukes dotter,
att jag sovit
på Sigurds arm.
Vad jag ej velat,
jag veta då fick,
att mig de svikit,
då man jag tog.

14.
Allt för länge
i livet tära
män och kvinnor
mycken sorg.
Sigurd och jag
tillsammans skola
skiljas från livet.
Sjunk, du jätteyngel!”

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Eftir dauða Brynhildar váru gör bál tvau, annat Sigurði, ok brann þat fyrr, enn Brynhildr var á öðru brennd, ok var hon í reið þeiri, er guðvefjum var tjölduð. Svá er sagt, at Brynhildr ók með reiðinni á helveg ok fór um tún, þar er gýgr nökkur bjó. Gýgrin kvað:


1.
“Skaltu í gögnum
ganga eigi
grjóti studda
garða mína,
betr semði þér
borða at rekja
heldr en vitja
vers annarrar.

2.
Hvat skaltu vitja
af Vallandi,
hvarfúst höfuð,
húsa minna?
Þú hefir, Vár gulls,
ef þik vita lystir,
mild af höndum
manns blóð þvegit.”

Brynhildr kvað:
3.
“Bregðu eigi mér,
brúðr ór steini,
þótt ek værak
í víkingu;
ek mun okkur
æðri þykkja,
hvars menn eðli
okkart kunna.”

Gýgrin kvað:
4.
“Þú vart, Brynhildr
Buðla dóttir,
heilli verstu
í heim borin;
þú hefir Gjúka
of glatat börnum
ok búi þeira
brugðit góðu.”

Brynhildr kvað:
5.
“Ek mun segja þér
svinn ór reiðu
vitlaussi mjök,
ef þik vita lystir,
hvé gerðu mik
Gjúka arfar
ástalausa
ok eiðrofa.

6.
Hétu mik allir
í Hlymdölum
Hildi undir hjalmi
hverr er kunni.

7.
Annar hét Agnarr,
Auðu bróðir,
er véttr engi
vildi týja.

8.
Lét hami vára
hugfullr konungr
átta systra
undir eik borit;
var ek vetra tolf,
ef þik vita lystir,
er ek ungum gram
eiða seldak.

9.
Þá lét ek gamlan
á Goðþjóðu
Hjalmgunnar næst
heljar ganga;
gaf ek ungum sigr
Auðu bróður;
þar varð mér Óðinn
ofreiðr of þat.

10.
Lauk hann mik skjöldum
í Skatalundi
rauðum ok hvítum,
randir snurtu;
þann bað hann slíta
svefni mínum,
er hvergi lands
hræðask kynni.

11.
Lét hann um sal minn
sunnanverðan
hávan brenna
her alls viðar;
þar bað hann einn þegn
yfir at ríða,
þanns mér færði gull,
þats und Fáfni lá.

12.
Reið góðr Grana
gullmiðlandi,
þars fóstri minn
fletjum stýrði;
einn þótti hann þar
öllum betri
víkingr Dana
í verðungu.

13.
Sváfu við ok unðum
í sæing einni,
sem hann minn bróðir
of borinn væri;
hvárki knátti
hönd yfir annat
átta nóttum
okkart leggja.

14.
Því brá mér Guðrún
Gjúka dóttir,
at ek Sigurði
svæfak á armi,
þar varð ek þess vís,
er ek vildig-a-k,
at þau véltu mik
í verfangi.

15.
Munu við ofstríð
alls til lengi
konur ok karlar
kvikvir fæðask;
við skulum okkrum
aldri slíta
Sigurðr saman.
Sökkstu, gýgjar kyn.”