Symbollexikon: Yggdrasil

Yggdrasil (Yggdrasill) – Mimameid – Lärad.

Yggdrasil (fornvästnordiska Yggdrasill) är det mäktiga trädet vars stam reser sig i det geografiska mitten av det nordiska andliga kosmos. Resten av det kosmos, inklusive de nio världarna, är ordnat runt det och hålls samman av dess grenar och rötter, som förbinder de olika delarna av kosmos med varandra. På grund av detta beror kosmos välbefinnande på Yggdrasils välbefinnande. När trädet darrar signalerar det ankomsten av Ragnarök, universums förstörelse.

Modern avbild på Yggdrasil
Ockelbo Runsten signum: Gs 19. Daterad till slutet av 1000-talet. Föreställande Yggdrasil

Det första ordet i namnet Yggdrasil, Yggr betyder  den skrämmande, den fruktansvärde på fornvästnordiska, som är ett av de otaliga namnen på Oden, det andra ordet, drasill, betyder springare eller häst förefaller bildat av dra(ga) suffixet -sel, som i födsel. Namnet Yggdrasil betyder “Odens springare/häst”, vilket kan kopplas till när Oden offrade sig själv till sig själv i just Yggdrasil:
Yggr ( den skrämmande/fruktansvärde) hängde i trädet vars drasill (springare/häst) bar Odens kropp – Ygg (den skrämmande, fruktansvärdas) drasill (springare/häst). Den skrämmandes/fruktansvärdes häst. 

Den Höges Sång / Havamal
138
Jag vet, att jag hängde
på det vindiga trädet
nio hela nätter,
djupt stungen med spjut
och given åt Oden,
jag själv åt mig själv,
uppe i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit upp.

139.
Man bröd mig ej bar
eller bjöd mig horn,
skarpt jag nedåt skådade;
jag tog upp runor,
med rop jag tog dem,
så föll jag åter därifrån.

Havamál
138
Veit ek, at ek hekk
vindga meiði á
nætr allar níu,
geiri undaðr
ok gefinn Óðni,
sjalfr sjalfum mér,
á þeim meiði,
er manngi veit
hvers af rótum renn.
 
139.
Við hleifi mik sældu
né við hornigi;
nýsta ek niðr,
nam ek upp rúnar,
æpandi nam,
fell ek aftr þaðan.

 

I källorna benämns Yggdrasil under andra namn, i Sången om Fjolsvinn (Fornvästnordiska: Fjölsvinnsmál/Fjǫlsvinnsmál) verserna 19-24 frågar Vindkald (Fornvästnordiska: Vindkaldr) Fjolsvinn (Fornvästnordiska: Fjǫlsvinn/Fjölsvinn) vad barrträdet vars grenar sträcker sig över alla världarna heter, Fjollsvinn svarar att trädet heter Mimameid (Fornvästnordiska Mímameiðr ) vars rötter man ej vet vart de leder, trädet kan inte heller förstöras av varken järn eller eld, trädets frukt är ollon/nötter som används som medicin av människorna, och på toppen sitter Vindovner (Fornvästnordiska: Víðópnir ) som glänser som guld.

Svensk översättning:
Vindkald sade:
19.
“Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
vad det barrträd heter,
som breder sina grenar
långt över alla land!”

Fjolsvinn sade:
20.
“Mimameid det heter,
men mången ej vet,
av vad rötter det rinner upp.
Det faller av något,
som få blott ana;
det fälles ej av flamma eller järn.

Vindkald sade:
21.
“Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
vad av frukten blir
på det frejdade trädet,
då av flammor eller järn det ej fälles.”

Fjolsvinn sade:
22.
“Av dess ollon skall man ut
på elden bära
för kvinnor, som lida i löndom;
utåt de sända,
vad de inåt skulle,
mot det bland människor ett medel detta är.”

Vindkald sade:
23.
“Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
vad den hane heter,
som i höga trädet sitter,
av guld han glöder all!”

Fjolsvinn sade:
24.
“Vidovner han heter,
och i vinden glänsande står han
på Mimameids kvistar kvar.
Med en och samma ångest
han omåttligt trycker
Surts Sinmara.

Fornvästnordisk version:
Vindkaldr kvað:
19.
“Segðu mér þat, Fjölsviðr,
er ek þik fregna mun
ok ek vilja vita:
Hvat þat barr heitir,
er breiðask um
lönd öll limar?”

Fjölsviðr kvað:
20.
“Mímameiðr hann heitir,
en þat manngi veit,
af hverjum rótum renn;
við þat hann fellr,
er fæstan varir,
flær-at hann eld né járn.”

Vindkaldr kvað:
21.
“Segðu mér þat, Fjölsviðr,
er ek þik fregna mun
ok ek vilja vita:
Hvat af móði verðr
þess ins mæra viðar,
er hann flær-rat eld né járn?”

Fjölsviðr kvað:
22.
“Út af hans aldni
skal á eld bera
fyr kelisjúkar konur;
útar hverfa
þats þær innar skyli,
sá er hann með mönnum mjötuðr.”

Vindkaldr kvað:
23.
“Segðu mér þat, Fjölsviðr,
er ek þik fregna mun
ok ek vilja vita:
Hvat sá hani heitir,
er sitr í inum háva viði,
allr hann við gull glóir?”

Fjölsviðr kvað:
24.
“Víðópnir hann heitir,
en hann stendr veðrglasir
á meiðs kvistum Míma;
einum ekka
þryngr hann örófsaman
Surtr Sinmöru.”

Namnet Mimameid (Fornvästnordiska: Mímameiðr) första del Mima betyder Mimer (Fornvästnordiska: Mimír) och andra del meiðr betyder träd. Mimameid syftar då till Mimers träd, vilket kan syfta på att Mimers brunn finns vid en av de tre rötterna.

I Sången om Grimnir (Fornvästnordiska Grimnismál) och Gylfaginning (Fornvästnordiska Hér hefr Gylfaginning) benämns Yggdrasil under namnet Lärad (Fornvästnordiska Læraðr/Léraðr). I Sången om Grimnir berättas det att geten Heidrun (Fornöstnordiska: Heiðrún ) och hjorten Eiktyrner (Fornöstnordiska: Eikþyrnir ) står på Lärads grenar och gnager på dess grenar.

Svensk översättning:
25.
Heidrun heter geten,
som på Härfaders sal
står och gnager av Lärads grenar;
en kanna skall hon fylla
med det klara mjöd;
det mjödet ej minskas kan.

26.
Hjorten Eiktyrner heter,
som på Härfaders sal
står och gnager av Lärads grenar;
från hans horn drypa
droppar i Vergelmer,
därifrån alla vatten välla.

Fornvästnordisk version:
25.
Heiðrún heitir geit,
er stendr höllu á
ok bítr af Læraðs limum;
skapker fylla
hon skal ins skíra mjaðar;
kná-at sú veig vanask.

26.
Eikþyrnir heitir hjörtr,
er stendr höllu á
ok bítr af Læraðs limum;
en af hans hornum
drýpr í Hvergelmi,
þaðan eigu vötn öll vega.

Gylfaginning (Fornvästnordiska Hér hefr Gylfaginning):

Svensk översättning:
En get som heter Hejdrun, står i Valhall och biter barr af grenarne på det namnkunniga trädet Lerad. Ur dess spenar rinner så mycket mjöd, att ett dryckeskar fylles dermed, som är så stort, att alla Enhärjarne varda deraf fulldruckne. Då frågade Ganglere: denna geten är högst konstig, och ett dyrbart träd måste det vara, hvaraf hon äter. Då svarade Har: mera är dock att märka om hjorten Ekthyrner, som står i Valhall och biter af samma träds grenar och af hornen flyter en så stor ström, att den rinner ända ner i Hvergelmer; och derifrån utströmma de floder, som heta Sid och Vid, Seken och Eken, Svöl, Gunndro, Fjörm, Fimbulthul, Gipul, Göpul, Gömul, Geirvimul; dessa falla öfver Asabygderna. Desse äro än nämnde: Thyn, Vin, Thöll, Böll, Grad, Gunnthrainn, Nyt, Nöt, Nönn, Hrönn, Vina, Vegsvinn, Thjodnuma.

Fornvästnordiska version:
Geit sú, er Heiðrún heitir, stendr uppi á Valhöll ok bítr barr af limum trés þess, er mjök er nafnfrægt, er Læraðr heitir, en ór spenum hennar rennr mjöðr sá, er hon fyllir skapker hvern dag. Þat er svá mikit, at allir Einherjar verða fulldrukknir af. Þá mælti Gangleri: “Þat er þeim geysihaglig geit. Forkunnargóðr viðr mun þat vera, er hon bítr af.” Þá mælti Hárr: “Enn er meira mark at of hjörtinn Eikþyrni, er stendr á Valhöll ok bítr af limum þess trés, en af hornum hans verðr svá mikill dropi, at niðr kemr í Hvergelmi, ok þaðan af falla þær ár, er svá heita: Síð, Víð, Sækin, Ekin, Svöl, Gunnþró, Fjörm, Fimbulþul, Gípul, Göpul, Gömul, Geirvimul. Þessar falla um ása byggðir. Þessar eru enn nefndar: Þyn, Vín, Þöll, Höll, Gráð, Gunnþráin, Nyt, Nöt, Nönn, Hrönn, Vína, Vegsvinn, Þjóðnuma.

Namnet Lärad (Fornvästnordiska Læraðr/Léraðr) är svårtytt om första ledet är Læ- som betyder svek eller skadad kan det kopplas till Odens självoffer men om första stavelsen i stället är (H)lé- som betyder lä/skydd kan namnet kunna utläsas som Hléráðr, “den som råder för lä”, det vill säga genom sitt grenverk skyddar för vinden.

Yggdrasil brukar benämnas som en ask men vid andra tillfällen sägs det att ingen känner till vilken art det magnifika trädet tillhör medan i källor så som Fjölsvinnsmál nämns det dock att trädet är ett barrträd, som står grön året om, vilket gör att Yggdrasil tros inte vara en ask utan en idegran.

De fornnorska och fornengelska rundikterna säger detta om Ýr-runan som betyder Idegran:

Fornnorska:
Ýr er vetrgrønstr viða;
vænt er, er brennr, at sviða.

Idegran (Ýr-runan) är det grönaste av träd på vintern;
det brukar knaka när det brinner.

Fornengelska:
Eoh byþ utan unsmeþe treow,heard hrusan fæst, hyrde fyres,
wyrtrumun underwreþyd, wyn on eþle.

Idegranen (=eoh-runan) är ett träd med grov bark,
hårt och snabbt i jorden, stödd av sina rötter,
en väktare av lågor och en glädje på en gård.

Men i Gylfaginning nämner Snorre att Yggdrasil fäller dagg, som kallas för honungsdagg och ger bina föda vilket en idegran inte gör. Däremot så gör trädsorten lind detta. Linden formar dessutom stora lövkronor under sommaren. I Sången om Fjollsvinn nämns också att Yggdrasil ger frukt i form av ollon/nötter, vilket varken ask, idegran eller lind gör, detta gör att Yggdrasil kan vara en ek, så som det germanska världsträdet Irminsul.

Huruvida Yggdrasil är en ask, idegran, lind eller en ek är osäkert, källorna innehåller för många motsägelser kring Yggdrasil som gör det osäkert att rakt av kunna med 100% säkerhet ange Världsträdets trädsort. Dock är de flesta inom forskarvärlden och många inom den hedniska sfären ense om att det är en idegran fast allmänt anses Världsträdet vara en ask.

Många djur sägs leva bland Yggdrasils kraftiga grenar och rötter. Runt dess rötter lurar Nidhögg/Jörmungandr (Fornvästnordiska Níðhǫggr/Jǫrmungandr) och flera ormar, som gnager i dess rötter. En icke namngiven örn på senare tid har identifierats som Räsvelg (Fornvästnordiska Hræsvelgr) sitter på toppen, och en ekorre, Ratatosk (Fornvästnordiska Ratatǫskr ), springer upp och ner på stammen och förmedlar Nidhöggs/Jörmungandr (Fornvästnordiska Níðhǫggr/Jǫrmungandr)  förolämpningar mot örnen och vice versa. Under tiden betar fyra hjortar – Dain, Dvalin, Duneyr och Duratror, (Fornvästnordiska Dáinn, Dvalinn, Duneyrr, Duraþrór) som betar av trädets blad

Även om vissa av dessa djur och deras aktiviteter kan vara underhållande, har de en djupare betydelse: bilden av trädet som äts upp lite i taget av flera djur gör att Yggrasil blir mer och mer sårbar.

De fornnordiska källorna ger levande men motsägelsefulla redogörelser för antalet och arrangemanget av rötter och brunnar under basen av Yggdrasils stam.

Enligt dikten Sången om Grimnir (Grímnismál) har Yggdrasil tre huvudrötter: en som leder till Midgard, mänsklighetens värld; en till Jotunheim, jättarnas värld; och en till Hel, underjorden. Medan Völuspá nämner bara en brunn under trädet: Urds brunn (Urðarbrunnr, “Ödets brunn”).

Snorri Sturluson menar dock i sin Prosasiska Edda att det faktiskt finns tre brunnar under trädet, en för var och en av dess rötter. Urds brunn, enligt honom, ligger inte under Yggdrasil, som den är i Völuspá – den är faktiskt på himlen, och roten som växer ut ur den böjer sig uppåt mot himlen. Urds brunn är där gudarna håller sina dagliga rådsmöten. Den andra brunnen heter Vergelmer (Fornvästnordiska: Hvergelmir) som troligtvis betyder “Brusande Kitteln” och det är vattenmassan under den andra roten, som sträcker sig in i Niflheim, detta är roten som Nidhögg tuggar på. Den tredje brunnen är den för den vise Mimir, och den och dess rot ligger i jättarnas rike.

Här som på andra håll introducerar Snorre troligen en konstgjord systematisering av sin egen uppfinning som inte fanns på förkristen tid. Men några av de element han inkluderar kan ha hämtats från legitima källor som nu är förlorade för oss. Till exempel kallades Yggdrasil ibland Mímameid som nämndes ovanför.

Men hur är det med själva nio världarna? Hur är de ordnade runt Yggdrasil?

De fornnordiska källorna berättar inte detta för oss – och för den delen berättar de inte vilka världar som utgör de nio i första hand. Med tanke på bristen på systematisering eller kodifiering som kännetecknar hela den nordiska kosmosen och religionen, och den tolerans för flytande, tvetydighet och till och med motsägelse som det innebär, är det tveksamt att det någonsin har funnits en “karta” eller diagrammatisk bild av de nio världarna och deras arrangemang som alla hedniska nordbor trodde på. Alla bilder du hittar online är i bästa fall spekulativa och omöjliga att verifiera.

Exempel på alternativa “kartor” på Yggdrasil och de nio världarna, dock är dessa omöjliga att verifiera med fakta.

Icke desto mindre finns det några ledtrådar i källorna som kan göra det möjligt för oss att konstruera ett preliminärt och partiellt schema över var några av de nio världarna generellt sett skulle ha ansetts vara belägna. De verkar ha arrangerats längs två axlar, en vertikal, den andra horisontell. Den vertikala axeln skulle motsvara Yggdrasils stam, med Asgård i de högsta grenarna, Midgård på marken vid trädets bas och Hel under jorden bland trädets rötter. Den horisontella axeln skulle baseras på den distinktion som nordborna gjorde mellan innangårds och utanförgårds. Således skulle Asgård ligga precis över trädstammen, Midgård runt stammen (och därför i “mitten” på båda dessa axlarna), och Jotunheim skulle omge Midgård och därigenom vara så mycket mer avlägsen från stammen. När det gäller de andra världarna: vem vet?

Vi kan i alla fall se hur viktig för den nordiska världsbilden Yggdrasil upplevdes vara av antalet jordiska träd som nordborna behandlade som representationer av det stora världsträdet.

Det finns också många teorier om Yggdrasils utseende, den vanligaste är nog en form av ett träd med en stor krona samt rötter som i sin helhet bildar en cirkel (Se översta bilden: Modern avbild av Yggdrasil) men det finns äldre avbildningar som tros vara Yggdrasil:

Ockelbo runstenen, signum: Gs 19.
Daterad till 1066 e.kr – 1099.

Ockelbostenen är en runsten tillika bildsten. Bildframställningen på stenen återger scener ur Sigurdssagan. 

Inskription:
[blesa × lit × raisa × stain×kumbl × þesa × fa(i)(k)(r)(n) × ef(t)ir × sun sin × suar×aufþa × fr(i)þelfr × u-r × muþir × ons × siionum × kan : inuart : þisa × bhum : arn : (i)omuan sun : (m)(i)e(k)]

På modern svenska:
Bläsa lät resa dessa vackra stenkummel efter sin son Svarthövde. Fridälv var hans moder …

Årsundastenen, signum Gs 9.
Daterad till mellan 1020-1050.

Årsundastenen, är en runsten tillika bildsten, Bildframställningen på stenen består av riklig ornering med kors, Yggdrasil och figurer som går i Ringerikestil Stenen anses tillhöra Sigurdsristningar

Inskription:
(i)nu-r : sun : r[u]þ[u](r) at × [uili](t)… …[Ris:]t eftir : þurker : bruþu[r : sin : ok : kyþe=lfi : muþur : sina : uk] : eft[i]R : [a]sbiorn : o[k : o]ifuþ

På modern svenska:
Aunund (?), Rodas (?) son … (lät resa stenen) efter Torger, sin broder och Gudälv, sin moder och efter Åsbjörn och oifuþ.

Förutom bildstenar finns det hällristningar som företräder träd, om dessa har någon koppling till Yggdrasil är dock mycket osäkert.
Med det sagt så finns det likheter med vissa beskrivningar av Yggdrasil i källorna.

Någon en av de mest kända äldre avbildningar av Yggdrasil är de jämtländska Överhogdalsbonaderna som dateras till sent 1000-tal eller 1100-tal. 

I centrum av bonaden finns Yggdrasil tillsammans med två tuppar, en på toppen och en vid dess rot. Den på toppen tros föreställa Gullinkambe (Fornvästnordiska Viðofnir), eller kanske tuppen Fjalar? Tuppen vid roten kan föreställa Hels sotröda tupp. 

Källor:
Sången om Fjolsvinn (Fornvästnordiska: Fjölsvinnsmál/Fjǫlsvinnsmál)
Sången om Grimnir (Fornvästnordiska Grimnismál)
Gylfaginning (Fornvästnordiska Hér hefr Gylfaginning)
Fornnorska rundikten samt fornengelska (anglo-saxiska) rundikten.
Prosaiska Eddan (Snorres Edda)
Runstenar – Wikipedia, christerhamp.se, RAÄ.
Hällristningar – Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns Hällristningar
Överhogdalsbonaderna – www.jamtli.com/fasta/overhogdalsbonaderna/
Old Icelandic Dictionary by Geir Zoëga