Lokasenna – Loketrätan

I Loketrätan (Fornnordiska Lokasenna) hånar Loke de andra gudarna och blir själv hånad tillbaka, det slutar med att Loke blir fastbunden med sin sons Nares (Fornnordiska Narfi) inälvor med en etterorm hängandes över honom som spottar sitt gift i ansiktet på honom. Hans fru Sigyn försöker hjälpa honom med att hålla en skål ovanför hans huvud som samlar upp giftet.

Tillbaka till Litteratur |

Svensk översättning av Erik Brate.

Äger, som med ett annat namn hette Gymer, hade tillrett öl åt asarne, när han hade fått den stora kitteln, såsom nu är sagt. Till detta gästabud kommo Oden och Frigg, hans hustru. Tor kom icke, ty han var österut. Siv, Tors hustru, var där; Brage och Idun, hans hustru. Tyr var där; han var enhänt: Fenrisulven slet handen av honom, när han blev bunden. Där var Njord och hans hustru Skade, Frej och Freja, Vidar, Odens son. Loke var där, och Frejs tjänare Böggver och Beyla. Många voro där av asar och alfer.

Äger hade två tjänare: Fimafeng och Elder. Där hade man lysande guld för eldsljus; ölet bars fram av sig självt; stället var lyst i helig frid. Man lovordade mycket, huru goda Ägers tjänare voro. Loke tålte icke höra detta utan slog ihjäl Fimafeng. Då skakade asarne sina sköldar och skreko åt Loke och jagade honom bort till skogen, och sedan gingo de åter att dricka, Loke skyndade tillbaka och träffade Elder ute; Loke tilltalade honom:


1.
“Säg du mig, Elder,
utan att ett enda
steg du framåt stiger,
varom här inne
vid ölet tala
segergudarnes söner.”

Elder sade:
2.
“Om vapen tala
och sin visade mandom
segergudarnes söner;
av asar och alfer,
som här inne äro,
ingen i ord är din vän.”

Loke sade:
3.
“In skall jag gå
i Ägers sal
att akt på gillet ge;
ondska och ilska
för jag åt asars söner
och blandar dem så men i mjödet.”

Elder sade:
4.
“Vet du, om du in går
i Ägers sal
att akt på det gillet ge;
om skällsord på gudar
och skymf du öser,
torka de nog det på dig.”

Loke sade:
5.
“Vet du, Elder,
om vi två skola
strida med stickande ord;
svar jag skall
i svar bliva,
om för mycket du säger emot.”

Sedan gick Loke in i salen. Men när de, som sutto där, sågo, vem som kommit in, tystnade de alla:

Loke sade:
6.
“Törstig jag hit
till hallen kom,
Lopt, från långan väg
att asarne bedja,
det en de mig giva
dråplig dryck av mjöd.

7.
Vi tigen I så,
I trumpna gudar,
att målet ni mistat ha?
Visen mig sittplats
att vara på vid gillet
eller på dörren mig driven!”

Brage sade:
8.
“Visa dig sittplats
att vara på vid gillet
asarne aldrig göra,
ty asarne veta
åt vad folk de skola
ypperligt gille giva.”

Loke sade:
9.
“Minns du, Oden,
när vi i urtiden
blandade blod tillsamman;
öl smaka
du sade dig ej skola,
om det ej åt oss båda bures.”

Oden sade:
10.
“Res dig då, Vidar,
och låt vargens fader
sitta i vårt samkväm,
på det att ej Loke
oss lasta må
här i Ägers hall.”

Då steg Vidar upp och hällde i åt Loke, men innan han drack, tilltalade han asarne:

11.
“Hell eder, asar!
Hell, asynjor!
Hell, alla heliga gudar!
Blott den asagud icke,
som inåt sitter
på bänken, nämligen Brage!”

Brage sade:
12.
“Häst och svärd
av mina håvor jag dig giver,
och så bötar dig ock Brage en ring,
på det du ej asarne
elakhet visar.
Gör gudarne ej dig gramse!”

Loke sade:
13.
“Häst och armringar,
du alltid skall
båda sakna, Brage;
av asar och alfer,
som här inne äro,
är du i fejd fegast
och för skott skrämdast.”

Brage sade:
14.
“Vore jag utanför,
som nu inne jag är
uti Ägers sal,
ditt huvud jag bure
i handen på mig;
litet det vore för din lögn.”

Loke sade:
15.
“Dristig är du, där du
sitter,
du dylikt ej skall göra,
du Brage, som på bänken prålar.
Till vapen grip,
om vred du är!
Den tappre sig icke betänker.”

Idun sade:
16.
“Jag beder dig, Brage,
vid barnen våra,
egna och upptagna,
att till Loke du ej talar
lastande ord
här i Ägers hall.”

Loke sade:
17.
“Tig du, Idun”
Av alla kvinnor
jag menar dig mangalnast vara,
sen du lade dina armar,
lysande tvagna,
kring din broders baneman.”

Idun sade:
18.
“Till Loke jag ej talar
lastande ord
här i Ägers hall.
Brage jag lugnar,
som är lustig av ölet.
Jag vill ej, att vreda ni kämpa.”

Gevjon sade:
19.
“Varför skolen I två asar inne här
strida med stickande ord?
Loke vet, att gyckel
liknar Brage
och allt levande vill honom väl.”

Loke sade:
20.
“Tig du, Gevjon!
Nu talar jag om,
huru ditt hjärta den ljuse
svennen besvek,
som dig smycke gav
och som dig famna fick.”

Oden sade:
21.
“Tokig är du, Loke,
och har tappat förståndet
då du Gevjon gramse dig gör,
ty världens öden
vet hon alla
och skönjer så väl som jag själv.”

Loke sade:
22.
“Tig du, Oden!
Aldrig du rätt
kunde dela lyckan i drabbning;
ofta skänkte du den,
som du skänka ej skulle,
den sämre nämligen, seger.”

Oden sade:
23.
“Vet du, skänkte jag den,
som jag skänka ej skulle,
den sämre nämligen, seger,
åtta vintrar var du
under jorden
kor mjölkande och kvinna;
där barn du till världen bringat,
det för skamlig omanlighet skattas.

Loke sade:
24.
“Också sejd man sade dig
öva på Samsö,
du valors vidskepelse brukte;
i gestalt av trollkarl
du strövade kring världen;
det för skamlig omanlighet skattas.”

Frigg sade:
25.
“Edra öden
skolen I aldrig
nämna om för någon,
vad ni båda asar
i urtiden gjorde;
det forna förblive folk fjärran!”

Loke sade:
26.
“Tig du, Frigg!
Du är Fjorgyns mö,
och mangalen mycket du varit;
Vee och Vile
lät du, Vidrers hustru,
båda två dig taga i famn.”

Frigg sade:
27.
“Vet, om här inne
i Ägers sal
jag hade son av Balders sinne,
ut du ej komme
från asarnes söner,
slag dig i vrede sloges.”

Loke sade:
28.
“Än mer vill du, Frigg,
att jag meddelar dig
av obehagliga ämnen!
Jag rår därför,
att du rida ej ser
Balder sedan till salen.”

Freja sade:
29.
“Tokig är du, Loke,
då du förtäljer
edra nedrigheter öppet;
alla framtidens öden
tror jag Frigg veta,
änskönt hon dem själv ej säger.”

Loke sade:
30.
“Tig du, Freja;
Dig till fullo jag känner;
du vanära visst icke saknar;
de asar och alfer,
som här inne äro,
ha alla dina älskare varit.

Freja sade:
31.
“Falsk är din tunga;
framdeles, tror jag,
skall den dig ådraga ofärd;
vreda äro dig asar,
så ock asynjor,
med bedrövelse hem du skall draga.”

Loke sade:
32.
“Tig du, Freja!
En trollpacka är du
och mängd med mycket men,
sedan blida makter
med din broder dig beträdde,
och fult skämde, Freja, du dig ut.”

Njord sade:
33.
“Föga det gör,
om fruntimmer sig
äkta män eller älskare skaffa;
men ett under det är,
att en omanlig as
kommit hit in, som barn har burit.”

Loke sade:
34.
“Tig du, Njord!
Till östlig trakt
du gick som gisslan för gudar.
Hymers mör nyttjade
till nattkärl dig,
med sitt vatten vätte din mun.”

Njord sade:
35.
“Den lisa jag fick,
då jag långt härifrån
som gisslan för gudarne gick;
en son mig föddes,
som fiende ej har,
en ädling bland asar han synes.”

Loke sade:
36.
“Håll nu, Njord,
och hov visa!
Ej längre det lönligt jag håller:
med syster din
fick du sådan son
och är dock ej värre än van var.”

Tyr sade:
37.
“Frej är bäst
bland bålda hjältar
uti gudars gårdar;
mö han ej grämer
eller mans hustru
och löser ur länkar envar.”

Loke sade:
38.
“Tig du, Tyr!
Två du kunde
aldrig att ena sig bringa.
Högra handen,
henne vill jag nämna,
som Fenrer ifrån dig slet.”

Tyr sade:
39.
“Handen mig rövats
men Rodvitner dig,
oss båda vållar saknaden sorg.
Ej heller ulven har det bra,
som bunden skall
i bojor ragnarök bida.”

Loke sade:
40.
“Tig du, Tyr!
Min tillfälligtvis
var den son, som din hustru hade;
aldrig du fick
en aln eller penning
för oförrätten, din usling!”

Frej sade:
41.
“Ulven ser jag ligga
framför åns mynning,
tills makternas samband slites.
Tiger du ej,
du torde bredvid
fjättras, du fiende lede!

Loke sade:
42.
“Med guld du köpte dig
Gymers dotter
och sålde så ditt svärd,
men när Muspells söner
över Mörkskog rida,
vad vapen värjer dig då, usling?”

Byggver sade:
43.
“Om jag anor ägde
som Ingunar-Frej
och bebodde så ståtligt ställe,
till mindre än märg
jag malde dig, olycksfågel,
och lamsloge alla dina lemmar.”

Loke sade:
44.
“Vad är det för en varelse,
som vifta jag ser
och sniket snappa?
Vid Frejs öron
du alltid torde vara
och under kvarnarna kraxa .”

Böggver sade:
45.
“Böggver jag heter,
men hetsig mig vara
gudar och människor mena.
Här jag därav rosas,
att Ropts söner
alla dricka öl tillsammans.”

Loke sade:
46.
“Tig du, Byggver”
Bra du ej kunde
skifta bland männen mat,
och i bänkplatsens halm
man dig hitta ej kunde,
när män i vapenskifte möttes.”

Heimdall sade:
47.
“Rusig är du, Loke,
rent från vettet;
vi låter du ej hejda dig, Loke;
ty dryckenskap
driver envar
att ej tänka på vad han talar.”

Loke sade:
48.
“Tig du, Heimdall!
Tidigt blev dig
ett ledsamt liv bestämt:
rak skall du alltid
i ryggen vara
och som gudars väktare vaka.”

Skade sade:
49.
“Lätt till mods är du, Loke!
Länge skall du ej så
springa lös och ledig;
ty på kantig klippa
med kalle sonens tarmar
skola gramse gudar dig binda.”

Loke sade:
50.
“Om på kantig klippa
med kalle sonens tarmar
gramse gudar mig binda,
så vet, den förste och siste
i fejden jag var,
när Tjatse förlorade livet.”

Skade sade:
51.
“Om den förste och siste
i fejden du var,
när Tjatse förlorade livet,
så vet, från min helgedom
och heliga fält
för dig skola kalla råd komma.”

Loke sade:
52.
“Lättare i målet
mot Lauveys son du var,
då du bjöd mig in till din bädd;
nämnas får slikt,
om vi noga skola
uppräkna alla våra fel.”

Då gick Siv fram och hällde i en kristallbägare mjöd åt Loke och sade:

53.
“Hell dig, Loke!
Här får du bägarn,
full med flerårigt mjöd,
på det du ensamt mig
bland asars söner
låter fri från fel vara.”

Han tog emot hornet och drack därav:

54.
“Ensam du vore,
om du så vore,
aktsam och ärbar mot maken;
en jag vet
och med visshet känner,
som har Lorrides hustru förlett,
och det var den lömske Loke.”

Beyla sade:
55.
“Fjällen alla darra,
nu drager, tror jag,
hemifrån Lorride hit
Han tysta skall
den som här tillmälen ger
och grovt människor och
gudar beskyller.”

Loke sade:
56.
“Tig du, Beyla!
Du är Byggvers hustru
och mängd med mycket men;
ett värre utskum
kom ej bland asars söner;
smörjig är du, deja, och smetig.”

Då kom Tor dit och sade:
57.
“Tig, ditt kräk!
Dig skall min krafthammar,
Mjollner, målet betaga;
ditt huvud slår jag
av halsen på dig
och så blir det slut med ditt liv.”

Loke sade:
58.
“Jordens son
in i salen nu kommit;
vi väsnas du så väldigt, Tor?
Då vågar du icke,
när med vargen du skall kämpa
och han slukar Segerfader hel.”

Tor sade:
59.
“Tig, ditt kräk!
Dig skall min krafthammar,
Mjollner, målet betaga.
Upp jag dig slungar
och i österled;
sedan dig ingen ser.”

Loke sade:
60.
“Om österfärderna dina
aldrig du skall
säga människor mycket,
sedan i handskens tumme
ihop du kröp, kämpe,
och tycktes du då Tor ej vara.”

Tor sade:
61.
“Tig, ditt kräk!
Dig skall min krafthammar,
Mjollner, målet betaga.
Min högra hand dig slår
med hammarn, som drap Rungner,
så att i dig vart ben
blir bräckt.”

Loke sade:
62.
“Ett långt liv
leva jag hoppas,
fast du mig med hammaren hotar.
Skarpskrumpna remmar
tycktes dig Skrymers vara,
du mäktade ej matsäcken öppna,
höll på att svälta ihjäl, fastän sund.”

Tor sade:
63.
“Tig, ditt kräk!
Dig skall min krafthammar,
Mjollner, målet betaga.
Rungners dråpare
skall dig till dödsriket skicka
långt under likgrinden nedan.”

Loke sade:
64.
“Jag sade inför asar,
och inför asars söner
det, vartill lusten mig lockat;
men ensamt för dig
skall ut jag gå,
ty jag vet, att du slår
till slut.

65.
Ölgille gjorde du, Äger,
men aldrig du skall
mera gästabud göra;
all din egendom,
som här inne är,
må lågan leka över
och bränna dig bak på ryggen!”

Men efter detta dolde sig Loke i Franangers fors i laxskepnad; där togo asarne honom. Han blev bunden med sin son Nares tarmar, men hans son Narve blev till en varg.

Skade tog en etterorm och fäste upp den över ansiktet på Loke, och etter dröp ur den. Sigyn, Lokes hustru, satt där och höll ett fat under ettret. Men när fatet var fullt, bar hon ut ettret. Men under tiden dröp ettret på Loke. Då ryckte han till så hårt, att hela jorden skälvde därav, och det kallas nu jordskalv.

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Ægir, er öðru nafni hét Gymir, hann hafði búit ásum öl, þá er hann hafði fengit ketil inn mikla, sem nú er sagt. Til þeirar veizlu kom Óðinn ok Frigg, kona hans. Þórr kom eigi, því at hann var í austrvegi. Sif var þar, kona Þórs, Bragi ok Iðunn, kona hans. Týr var þar. Hann var einhendr, – Fenrisúlfr sleit hönd af honum, þá er hann var bundinn. Þar var Njörðr ok kona hans Skaði, Freyr ok Freyja, Víðarr, son Óðins. Loki var þar ok þjónustumenn Freys, Byggvir ok Beyla. Margt var þar ása ok alfa. Ægir átti tvá þjónustumenn, Fimafengr ok Eldir. Þar var lýsigull haft fyrir elts ljós. Sjálft barst þar öl. Þar var griðastaðr mikill. Menn lofuðu mjök, hversu góðir þjónustumenn Ægis váru. Loki mátti eigi heyra þat, ok drap hann Fimafeng. Þá skóku æsir skjöldu sína ok æpðu at Loka ok eltu hann braut til skógar, en þeir fóru at drekka. Loki hvarf aftr ok hitti úti Eldi. Loki kvaddi hann:

 

 

1.
“Segðu þat, Eldir,
svá at þú einugi
feti gangir framar,
hvat hér inni
hafa at ölmálum
sigtíva synir.”

Eldir kvað:
2.
“Of vápn sín dæma
ok um vígrisni sína
sigtíva synir;
ása ok alfa
er hér inni eru,
manngi er þér í orði vinr.”

Loki kvað:
3.
“Inn skal ganga
Ægis hallir í
á þat sumbl at sjá;
jöll ok áfu
færi ek ása sonum,
ok blend ek þeim svá meini mjöð.”

Eldir kvað:
4.
“Veiztu, ef þú inn gengr
Ægis hallir í
á þat sumbl at sjá,
hrópi ok rógi
ef þú eyss á holl regin,
á þér munu þau þerra þat.”

Loki kvað:
5.
“Veiztu þat, Eldir,
ef vit einir skulum
sáryrðum sakask,
auðigr verða
mun ek í andsvörum,
ef þú mælir til margt.”

Síðan gekk Loki inn í höllina. En er þeir sá, er fyrir váru, hverr inn var kominn, þögnuðu þeir allir.

Loki kvað:
6.
“Þyrstr ek kom
þessar hallar til,
Loftr, um langan veg
ásu at biðja,
at mér einn gefi
mæran drykk mjaðar.

7.
Hví þegið ér svá,
þrungin goð,
at þér mæla né meguð?
Sessa ok staði
velið mér sumbli at
eða heitið mik heðan.”

Bragi kvað:
8.
“Sessa ok staði
velja þér sumbli at
æsir aldregi,
því at æsir vitu,
hveim þeir alda skulu
gambansumbl of geta.”

Loki kvað:
9.
“Mantu þat, Óðinn,
er vit í árdaga
blendum blóði saman?
Ölvi bergja
lézktu eigi mundu,
nema okkr væri báðum borit.”

Óðinn kvað:
10.
“Rístu þá, Viðarr,
ok lát ulfs föður
sitja sumbli at,
síðr oss Loki
kveði lastastöfum
Ægis höllu í.”

Þá stóð Viðarr upp ok skenkði Loka. En áðr hann drykki, kvaddi hann ásuna:


11.
“Heilir æsir,
heilar ásynjur
ok öll ginnheilög goð –
nema sá einn áss
er innar sitr,
Bragi, bekkjum á.”

Bragi kvað:
12.
“Mar ok mæki
gef ek þér míns féar,
ok bætir þér svá baugi Bragi,
síðr þú ásum
öfund of gjaldir,
grem þú eigi goð at þér.”

Loki kvað:
13.
“Jós ok armbauga
mundu æ vera
beggja vanr, Bragi;
ása ok alfa,
er hér inni eru,
þú ert við víg varastr
ok skjarrastr við skot.”

Bragi kvað:
14.
“Veit ek, ef fyr útan værak,
svá sem fyr innan emk,
Ægis höll of kominn,
höfuð þitt
bæra ek í hendi mér;
lykak þér þat fyr lygi.”

Loki kvað:
15.
“Snjallr ertu í sessi,
skal-at-tu svá gera,
Bragi bekkskrautuðr;
vega þú gakk,
ef þú vreiðr séir;
hyggsk vætr hvatr fyrir.”

Iðunn kvað:
16.
“Bið ek þik, Bragi,
barna sifjar duga
ok allra óskmaga,
at þú Loka
kveðir-a lastastöfum
Ægis höllu í.”

Loki kvað:
17.
“Þegi þú, Iðunn,
þik kveð ek allra kvenna
vergjarnasta vera,
síztu arma þína
lagðir ítrþvegna
um þinn bróðurbana.”

Iðunn kvað:
18.
“Loka ek kveðk-a
lastastöfum
Ægis höllu í:
Braga ek kyrri
bjórreifan;
vilk-at ek, at it vreiðir vegizk.”

Gefjun kvað:
19.
“Hví it æsir tveir
skuluð inni hér
sáryrðum sakask?
Loftki þat veit,
at hann leikinn er
ok hann fjörg öll fía.”

Loki kvað:
20.
“Þegi þú, Gefjun,
þess mun ek nú geta,
er þik glapði at geði
sveinn inn hvíti,
er þér sigli gaf
ok þú lagðir lær yfir.”

Óðinn kvað:
21.
“Ærr ertu, Loki,
ok örviti,
er þú fær þér Gefjun at gremi,
því at aldar örlög
hygg ek, at hon öll of viti
jafngörla sem ek.”

Loki kvað:
22.
“Þegi þú, Óðinn,
þú kunnir aldregi
deila víg með verum;
oft þú gaft,
þeim er þú gefa skyldir-a,
inum slævurum sigr.”

Óðinn kvað:
23.
“Veiztu, ef ek gaf,
þeim er ek gefa né skylda,
inum slævurum, sigr,
átta vetr
vartu fyr jörð neðan,
kýr mólkandi ok kona,
ok hefr þú þar börn borit,
ok hugða ek þat args aðal.”

Loki kvað:
24.
“En þik síða kóðu
Sámseyu í,
ok draptu á vétt sem völur;
vitka líki
fórtu verþjóð yfir,
ok hugða ek þat args aðal.”

Frigg kvað:
25.
“Örlögum ykkrum
skylið aldregi
segja seggjum frá,
hvat it æsir tveir
drýgðuð í árdaga;
firrisk æ forn rök firar.”

Loki kvað:
26.
“Þegi þú, Frigg,
þú ert Fjörgyns mær
ok hefr æ vergjörn verit,
er þá Véa ok Vilja
léztu þér, Viðris kvæn,
báða i baðm of tekit.”

Frigg kvað:
27.
“Veiztu, ef ek inni ættak
Ægis höllum i
Baldri líkan bur,
út þú né kvæmir
frá ása sonum,
ok væri þá at þér vreiðum vegit.”

Loki kvað:
28.
“Enn vill þú, Frigg,
at ek fleiri telja
mína meinstafi:
ek því réð,
er þú ríða sér-at
síðan Baldr at sölum.”

Freyja kvað:
29.
“Ærr ertu, Loki,
er þú yðra telr
ljóta leiðstafi;
örlög Frigg,
hygg ek, at öll viti,
þótt hon sjalfgi segi.”

Loki kvað:
30.
“Þegi þú, Freyja,
þik kann ek fullgörva,
er-a þér vamma vant:
ása ok alfa,
er hér inni eru,
hverr hefir þinn hór verit.”

Freyja kvað:
31.
“Flá er þér tunga,
hygg ek, at þér fremr myni
ógótt of gala;
reiðir ro þér æsir
ok ásynjur,
hryggr muntu heim fara.”

Loki kvað:
32.
“Þegi þú, Freyja,
þú ert fordæða
ok meini blandin mjök,
síz þik at bræðr þínum
stóðu blíð regin
ok myndir þú þá, Freyja, frata.”

Njörðr kvað:
33.
“Þat er válítit,
þótt sér varðir
vers fái, hós eða hvárs;
hitt er undr, er áss ragr
er hér inn of kominn
ok hefir sá börn of borit.”

Loki kvað:
34.
“Þegi þú, Njörðr,
þú vart austr heðan
gíls of sendr at goðum;
Hymis meyjar
höfðu þik at hlandtrogi
ok þér i munn migu.”

Njörðr kvað:
35.
“Sú erumk líkn,
er ek vark langt heðan
gísl of sendr at goðum,
þá ek mög gat,
þann er mangi fíár,
ok þykkir sá ása jaðarr.”

Loki kvað:
36.
“Hættu nú, Njörðr,
haf þú á hófi þik,
munk-a ek því leyna lengr:
við systur þinni
gaztu slíkan mög,
ok er-a þó vánu verr.”

Týr kvað:
37.
“Freyr er beztr
allra ballriða
ása görðum í;
mey hann né grætir
né manns konu
ok leysir ór höftum hvern.”

Loki kvað:
38.
“Þegi þú, Týr,
þú kunnir aldregi
bera tilt með tveim;
handar innar hægri
mun ek hinnar geta,
er þér sleit Fenrir frá.”

Týr kvað:
39.
“Handar em ek vanr,
en þú hróðrsvitnis,
böl er beggja þrá;
ulfgi hefir ok vel,
er í böndum skal
bíða ragnarökrs.”

Loki kvað:
40.
“Þegi þú, Týr,
þat varð þinni konu,
at hon átti mög við mér;
öln né penning
hafðir þú þess aldregi
vanréttis, vesall.”

Freyr kvað:
41.
“Ulfr sé ek liggja
árósi fyrir,
unz rjúfask regin;
því mundu næst,
nema þú nú þegir,
bundinn, bölvasmiðr.”

Loki kvað:
42.
“Gulli keypta
léztu Gymis dóttur
ok seldir þitt svá sverð;
en er Múspells synir
ríða Myrkvið yfir,
veizt-a þú þá, vesall, hvé þú vegr.”

Byggvir kvað:
43.
“Veiztu, ef ek eðli ættak
sem Ingunar-Freyr
ok svá sælligt setr,
mergi smæra
mölða ek þá meinkráku
ok lemða alla í liðu.”

Loki kvað:
44.
“Hvat er þat it litla
er ek þat löggra sék
ok snapvíst snapir?
At eyrum Freys
mundu æ vera
ok und kvernum klaka.”

Byggvir kvað:
45.
“Byggvir ek heiti,
en mik bráðan kveða
goð öll ok gumar;
því em ek hér hróðugr,
at drekka Hrofts megir
allir öl saman.”

Loki kvað:
46.
“Þegi þú, Byggvir,
þú kunnir aldregi
deila með mönnum mat,
ok þik í flets strái
finna né máttu,
þá er vágu verar.”

Heimdallr kvað:
47.
“Ölr ertu, Loki,
svá at þú ert örviti,
– hví né lezk-a-ðu, Loki? –
því at ofdrykkja
veldr alda hveim,
er sína mælgi né man-at.”

Loki kvað:
48.
“Þegi þú, Heimdallr,
þér var í árdaga
it ljóta líf of lagit;
örgu baki
þú munt æ vera
ok vaka vörðr goða.”

Skaði kvað:
49.
“Létt er þér, Loki;
mun-at-tu lengi svá
leika lausum hala,
því at þik á hjörvi
skulu ins hrímkalda magar
görnum binda goð.”

Loki kvað:
50.
“Veiztu, ef mik á hjörvi
skulu ins hrímkalda magar
görnum binda goð,
fyrstr ok efstr
var ek at fjörlagi,
þars vér á Þjaza þrifum.”

Skaði kvað:
51.
“Veiztu, ef fyrstr ok efstr
vartu at fjörlagi,
þá er ér á Þjaza þrifuð,
frá mínum véum
ok vöngum skulu
þér æ köld ráð koma.”

Loki kvað:
52.
“Léttari í málum
vartu við Laufeyjar son,
þá er þú létz mér á beð þinn boðit;
getit verðr oss slíks,
ef vér görva skulum
telja vömmin vár.”

þá gekk Sif fram ok byrlaði Loka í hrímkálki mjöð ok mælti:

53.
“Heill ver þú nú, Loki,
ok tak við hrímkálki
fullum forns mjaðar,
heldr þú hana eina
látir með ása sonum
vammalausa vera.”

Hann tók við horni ok drakk af:

54.
“Ein þú værir,
ef þú svá værir,
vör ok gröm at veri;
einn ek veit,
svá at ek vita þykkjumk,
hór ok af Hlórriða,
ok var þat sá inn lævísi Loki.”

Beyla kvað:
55.
“Fjöll öll skjalfa;
hygg ek á för vera
heiman Hlórriða;
han ræðr ró,
þeim er rægir hér
goð öll ok guma.”


Loki kvað:
56.
“Þegi þú, Beyla,
þú ert Byggvis kvæn
ok meini blandinn mjök,
ókynjan meira
kom-a med ása sonum;
öll ertu, deigja, dritin.”

Þá kom Þórr at ok kvað:
57.
“Þegi þú, rög vættr,
þér skal minn þrúðhamarr,
Mjöllnir, mál fyrnema;
herðaklett
drep ek þér halsi af,
ok verðr þá þínu fjörvi of farit.”

Loki kvað:
58.
“Jarðar burr
er hér nú inn kominn,
hví þrasir þú svá, Þórr?
En þá þorir þú ekki,
er þú skalt við ulfinn vega,
ok svelgr hann allan Sigföður.”

Þórr kvað:
59.
“Þegi þú, rög vættr,
þér skal minn þrúðhamarr,
Mjöllnir, mál fyrnema;
upp ek þér verp
ok á austrvega,
síðan þik manngi sér.”

Loki kvað:
60.
“Austrförum þínum
skaltu aldregi
segja seggjum frá,
síz í hanska þumlungi
hnúkðir þú einheri,
ok þóttisk-a þú þá Þórr vera.”

Þórr kvað:
61.
“Þegi þú, rög vættr,
þér skal minn þrúðhamarr,
Mjöllnir, mál fyrnema;
hendi inni hægri
drep ek þik Hrungnis bana,
svá at þér brotnar beina hvat.”


Loki kvað:
62.
“Lifa ætla ek mér
langan aldr,
þóttú hætir hamri mér;
skarpar álar
þóttu þér Skrýmis vera,
ok máttir-a þú þá nesti ná,
ok svalzt þú þá hungri heill.”

Þórr kvað:
63.
“Þegi þú, rög vættr,
þér skal minn þrúðhamarr,
Mjöllnir, mál fyrnema;
Hrungnis bani
mun þér í hel koma
fyr nágrindr neðan.”

Loki kvað:
64.
“Kvað ek fyr ásum,
kvað ek fyr ása sonum,
þats mik hvatti hugr,
en fyr þér einum
mun ek út ganga,
því at ek veit, at þú vegr.


65.
Öl gerðir þú, Ægir,
en þú aldri munt
síðan sumbl of gera;
eiga þín öll,
er hér inni er,
leiki yfir logi,
ok brenni þér á baki.”

En eftir þetta falst Loki í Fránangrsforsi í lax líki. Þar tóku æsir hann. Hann var bundinn með þörmum sonar síns, Vála, en Narfi, sonr hans, varð at vargi. Skaði tók eitrorm ok festi upp yfir annlit Loka. Draup þar ór eitr. Sigyn, kona Loka, sat þar ok helt munnlaug undir eitrið. En er munnlaugin var full, bar hon út eitrið, en meðan draup eitrit á Loka. Þá kippðist hann svá hart við, at þaðan af skalf jörð öll. Þat eru nú kallaðir landsskjálftar.