Hervararkviða – Hervars kväde

Hervars Kväde (Fornnordiska Hervararkviða) är en fornnordisk dikt från Hervarar Sagan, och som ibland ingår i utgåvor av den Poetiska Edda.

Dikten handlar om sköldmön Hervor och hennes besök hos sin far Angantyr i hans gravhög. Hon besöker honom för att få honom att ge henne svärdet Tyrfing.

Tillbaka till Litteratur |

Svensk översättning av Albert Ulrik Bååth.

Hervar:
Vakna, Angantyr!
Dig väcker Hervar,
enda dottern
av dig och Tova.
Giv mig ur högen
härliga svärdet,
som dvärgar smidde
åt Svaverlame.

Hervard och Rane,
Hjorvard, Angantyr!
Jag ropar till er
under trädets rötter,
väpnad med hjälm
och vasst svärd,
sköld och rustning
och rodnande spjut.

Jag menar, till mörk
mull I blivit,
stridige söner
av starke Arngrim —
om ingen av eder,
Öfuras söner,
med mig skall tala
vid Munarvåg.

Hervard och Rane,
Hjorvard, Angantyr!
Må sådan hug
I hava alle,
som om I mulltnaden
i myrors hög —
om ej svärdet I lämnen,
som smiddes av Dvalen.
Kostliga vapen
ej vålnader gömme!

Då svarade Angantyr:
Vi hör jag dig ropa,
Hervar, min dotter?
Du färdas våldsam
mot fara nu!
Yrande är du
förutan vett
på villande väg —
du väcker de döde!

Ej fader begrov mig,
ej fränder andra.
De kämpar, som kvar
efter kampen blevo —
de tvenne togo
Tyrving om hand.
Dock vart dess ägare
en omsider.

Hon kvad:
Mig sanning säg!
Så säkert Oden
dig hägne i högen,
som hos dig du icke
Tyrving har!
Trög du är,
när din arvinge ber
en enda bön.

Då öppnade sig högarna, och det var, som om de alla stode i ljus låga. Och Angantyr kvad:

Upp Helsporten sprungit —
högarna öppnas.
Runtom stränderna
stråla lågor.
Hiskligt där ute
är allt att se.
Kan du — till skeppen
dig skynda, mö!

Hon sade:
Så brännen I ej
bål om natten,
att jag för edra
eldar rädes.
Ungmöns hjärta
icke skälver,
fast spöke hon ser
stånda i dörr.

Då kvad Angantyr:
Jag säger dig, Hervar,
vad hända skall,
orden du höre,
hövdingsdotter!
Den Tyrving skall,
om tro du mig mäktar,
kvinna, all
din ätt förgöra.

En son du föder,
som sedan månde
Tyrving bära
med tro på sin kraft.
Honom skall man
Hedrek kalla,
under himlens valv
väldigast boren.

Hon kvad:
Jag då förtrollar
er, döde män,
så att I skolen
alle vila
i kumlen ruttne
bland rörliga spöken —
om icke ur högen
du, Angantyr, räcker
mig Hjalmars bane,
som brynjor skär.

Han sade:
Mig du ej synes
människor lik,
där, mö, du kring högar
i midnatt vankar;
gjordad med svärd,
i hjälm och brynja,
med spjut du står
framför salens dörr.

Hon kvad:
Mig jag tyckte
nog man till slikt,
förrn salarna edra
att söka jag gick.
Brynjohatarn
ur högen mig giv,
ej duger att dölja
dvärgarnas smide!

Angantyr kvad:
Under skuldrorna gömmer
jag Hjalmars bane.
Helt omfladdrad
av flammor är den.
Ej känner på jorden
jag en mö,
som töres det svärdet
taga i hand.

Hon sade:
Jag väl skulle vårda
det vassa svärdet,
med hand det fatta —
finge jag det!
Icke jag fruktar
eld, som lågar:
den slocknar, så snart
jag ser på den.

Han kvad:
Fåvitsk du är,
fastän hugfull —
i eld du med öppna
ögon dig störtar!
Förr jag dig skänker
skinande klingan.
Unga mön
jag den mäktar ej neka!

Hon kvad:
Väl du gjorde,
vikingaättling,
när du mig skänkte
skinande klingan.
Högre mig gåvan,
härskare, fröjdar,
än om jag hade
hela Norge.

Han kvad:
Ve dina ord,
ovisa kvinna!
Icke du vet,
vad dig fägnar:
det svärdet Tyrving,
om tro du mig mäktar,
skall, Hervar, din ätt
helt förgöra.

Hon sade:
Gånga jag skall
till gungande skeppen;
vid muntert mod
mön nu är.
Fursteättling!
Mig föga bryr,
vad sönerna mina
sedan drabbar.

Han kvad:
Du skall den äga
och älska länge —
Hjalmars bane.
Den göm blott i skidan;
vid eggarna rör ej,
etterbesprängda;
värre än gift,
den giver döden!

Farväl, o dotter!
Dig jag gåve
nu tolv mans kraft —
om tro mig du kunde —
och styrka och mod
och det myckna goda,
som Arngrims söner
sig efterlämnat.

Hon kvad:
Bort jag längtar —
bon I där alle
sälle i hög!
Jag vill hädan fort.
Mellan världarna jag
mig vistas tyckt,
när eldarna rasat
runtomkring mig.

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

1.
Hitt hefr mær ung
í Munarvági
við sólar setr
segg at hjörðu.

Hirðir kvað:
“Hverr er einn saman
í ey kominn?
Gakk þú greiðliga
gistingar til!”

Hervör kvað:
2.
“Muna-at ek ganga
gistingar til,
því at ek engi kann
eyjaskeggja;
segðu hraðliga,
áðr heðan líðir:
hvar eru Hjörvarði
haugar kenndir?”

Hirðir kvað:
3.
“Spyj-at-tu at því;
spakr ertu eigi,
vinr víkinga,
ertu vanfarinn;
förum fráliga,
sem okkr fætr toga,
allt er úti
ámátt firum!”

Hervör kvað:
4.
“Men bjóðum þér
máls at gjöldum;
mun-a drengja vin
dælt at letja:
fær engi mér
svá fríðar hnossir,
fagra bauga,
at ek fara eigi.”

Hirðir kvað:
5.
“Heimskr þykki mér,
sá er heðra ferr
maðr einn saman
myrkvar grímur;
hyrr er á sveimun,
haugar opnask,
brenn fold ok fen;
förum harðara.”

Hervör kvað:
6.
“Hirðum-at fælask
við fnösun slíka,
þótt um alla ey
eldar brenni;
látum okkr eigi
liðna rekka
skjótla skelfa,
skulum við talask.”

7.
Var þá féhirðir
fljótr til skógar
mjök frá máli
meyjar þessar;
en harðsnúinn
hugr í brjósti
um sakar slíkar
svellr Hervöru.

Hon sá nú haugeldana …. ok gengr til hauganna ok hræðist ekki, ok óð hon eldana sem reyk, þar til er hon kom at haugi berserkjanna. Þá kvað hon:

8.
“Vaki þú, Angantýr,
vekr þik Hervör,
eingadóttir
ykkur Sváfu;
sel þú mér ór haugi
hvassan mæki,
þann er Svafrlama
slógu dvergar.

9.
Hervarðr, Hjörvarðr,
Hrani, Angantýr!
vek ek yðr alla
undir viðar rótum,
hjálmi ok með brynju,
hvössu sverði,
rönd ok með reiði,
roðnum geiri.

10.
Mjök eruð orðnir
Arngríms synir,
megir meinsamir,
at moldar auka,
er engi skal
sona Eyfuru
við mik mæla
í Munarvági.

11.
Hervarðr, Hjörvarðr,
Hrani, Angantýr!
Svá sé yðr öllum
innan rifja
sem þér í maura
mornið haugi,
nema sverð selið,
þar er sló Dvalinn;
samir-a draugum
dýrt vápn fela.”

Þá svarar Angantýr:
12.
“Hervör dóttir,
hví kallar svá?
Full feiknstafa
ferr þú þér at illu!
Ær ertu orðin
ok örvita,
villhyggjandi,
vekr menn dauða.

13.
Gróf-at mik faðir
né frændr aðrir;
þeir höfðu Tyrfing
tveir, er lifðu;
varð þó eigandi
einn um síðir.”

Hervör kvað:
14.
“Segðu einn satt mér,
svá láti áss þik
heilan í haugi,
sem þú hafir eigi
Tyrfing með þér;
trautt er þér at veita
arf, Angantýr,
eingabarni.”

Angantýr kvað:
15.
“Hnigin er helgrind,
haugar opnask,
allr er í eldi
eybarmr at sjá;
atalt er úti
um at lítask;
skyntu, mær, ef þú mátt
til skipa þinna.”

Hervör kvað:
16.
“Brennið eigi svá
bál á nóttum,
at ek við elda
yðra hræðumk;
skelfr-at meyju
muntún hugar,
þótt hon draug sjái
i durum standa.”

Angantýr kvað:
17.
“Segi ek þér, Hervör,
– hlýð þú til enn,
vísa dóttir, –
þat er verða mun:
sjá mun Tyrfingr,
ef þú trúa mættir,
ætt þinni, mær,
allri spilla.

18.
Muntu son geta,
þann er síðan mun
Tyrfing bera
ok trúa magni;
þann munu Heiðrek
heita lýðar,
sá mun ríkstr alinn
und röðuls tjaldi.”

Hervör kvað:
19.
“Ek vígi svá
virða dauða,
at ér skuluð
allir liggja
dauðir með draugum
í dys fúnir;
sel mér, Angantýr,
út ór haugi
dverga smíði;
dugir-a þér at leyna.”

Angantýr kvað:
20.
“Kveðk-at þik, mær ung,
mönnum líka,
er þú um hauga
hvarfar á nóttum
gröfnum geiri
ok með Gota málmi,
hjálmi ok með brynju
fyrir hallar dyrr.”

Hervör kvað:
21.
“Maðr þóttumk ek
mennskr til þessa,
áðr ek sali yðra
sækja réðak;
sel þú mér ór haugi,
þann er hatar brynjur,
hlífum hættan
Hjálmars bana.”

Angantýr kvað:
22.
“Liggr mér und herðum
Hjálmars bani,
allr er hann útan
eldi sveipinn;
mey veit ek enga
moldar hvergi,
at þann hjör þori
í hendr nema.”

Hervör kvað:
23.
“Ek mun hirða
ok í hendr nema
hvassan mæki,
ef ek hafa mættak;
uggi ek eigi
eld brennanda,
þegar loga lægir,
er ek lít yfir.”

Angantýr kvað:
24.
“Heimsks ertu, Hervör,
hugar eigandi,
er þú at augum
í eld hrapar;
heldr vil ek selja þér
sverð ór haugi,
mær in unga,
mák-at ek þér synja.”

Hervör kvað:
25.
“Vel gerðir þú,
víkinga niðr,
er þú seldir mér
sverð ór haugi;
betr þykkjumk nú,
bragningr, hafa
en ek Nóregi
næðak öllum.”

Angantýr kvað:
26.
“Veizt eigi þú,
– vesöl ertu mála,
fláráð kona, –
hví þú fagna skalt;
sjá mun Tyrfingr,
ef þú trúa mættir,
ætt þinni, mær,
allri spilla.”

Hervör kvað:
27.
“Ek mun ganga
til gjálfrmara;
nú er hilmis mær
í hugum góðum;
lítt ræki ek þat,
lofðunga niðr,
hvé synir mínir
síðan deila.”

Angantýr kvað:
28.
“Þú skalt eiga
ok una lengi,
hafðu á hulðu
Hjálmars bana;
tak-at-tu á eggjum,
eitr er í báðum;
sá er manns mjötuðr
meini verri.

29.
Far vel, dóttir,
fljótt gæfak þér
tolf manna fjör,
ef þú trúa mættir,
afl ok eljun,
allt it góða,
þat er synir Arngríms
at sik leifðu.”

Hervör kvað:
30.
“Búið ér allir,
– brott fýsir mik, –
heilir í haugi,
heðan vil ek skjótla;
helzt þóttumk nú
heima í millim,
er mik umhverfis
eldar brunnu.”