Hyndluljóð – Hyndlas sång

Hyndlas sång, (Fornnordiska Hyndluljóð) är en fornnordisk dikt som brukar ingå i den poetiska Eddan. Den finns dock inte i huvudhandskriften Codex Regius utan är bevarad i Flatöboken  (Flateyjarbók) från slutet av 1300-talet. Dikten består av 51 strofer. Stroferna 30-45 brukar kallas “den korta Völuspá”, Völuspá in skamma, då strof 35 sägs vara hämtad från denna i Snorres Edda.

I Hyndlas sång räknar Hyndla på Frejas uppmaning upp Ottars förfäder vilket ska hjälpa Ottar att vinna ett vad mot Angantyr. I den “korta Völuspa” (Verserna 30-45) berättas också om olika gudomar.

Tillbaka till Litteratur |

Svensk översättning av Erik Brate.

Freja sade:
1.
“Vakna, du möars mö!
Vakna, min väninna,
Hyndla, min syster,
som i hålan bor!
Nu är ramsvart mörker;
rida skola
vi två till Valhall,
till vigda helgedomen.

2.
Bedjom Härfader
blid oss vara.
Han giver guld
till gåva åt följet.
Åt Hermod han givit
hjälm och brynja,
och åt Sigmund
svärd till skänks.

3.
Han giver seger åt somliga,
och åt somliga rikedom,
vältalighet åt många,
och vett åt andra;
han giver vind åt vikingar,
verskonst åt skalder,
mannamod giver han
åt mången kämpe.

4.
Till Tor skall jag blota
och bedja därom,
att han alltid mot dig vill
uppriktig vara;
dock ej gärna han har att göra
med jättars brudar.

5.
Tag nu en av dina ulvar
ut ur stallet,
låt med min galt den
löpa tillsammans.
Sen är min galt
att gudavägen trampa;
jag vill ej min härliga
häst betunga.”

Hyndla sade:
6.
“Falsk är du, Freja,
då du frestar mig.
Visserligen ser du på oss
så med dina ögon,
men din vän har du visst
med på Valhallsfärden,
Ottar den unge,
Innsteins son.”


Freja sade:

7.
“Dårad är du, Hyndla;
drömma jag tror dig,
då du tror vännen min med
på Valhallsfärden,
där som galten glänser,
den guldborstige,
krigsgalten,
som konstrikt mig gjorde
dvärgar tvänne,
Dain och Nabbe.

8.
På samma gång i sadlarne
sitta vi skola
och om härskares
härkomst tala,
de gamla ätter,
som från gudarne kommit.

9.
Vad de slagit
om välska guldet,
Ottar den unge
och Angantyr.
Ens skyldighet är det
att sköta om,
att fursten får fadersarv
efter fränderna sina.

10.
Ett altar han mig gjorde,
uppfört av stenar,
nu har stenen av glöden
till glas blivit;
han färgade den på nytt
med nötblod röd,
på asynjor alltid
Ottar trodde.

11.
Nu låt mig om forna
förfäder höra
och uppräkna
bland ätter människor!
Vad finnes av skjoldungar,
vad av skilvingar,
vad av audlingar,
vad av ylvingar?
Vad är friboret
vad är fursteboret,
bland män mest urval
i Midgårds skygd?”

Hyndla sade:
12.
“Du är, Ottar,
till Innstein son,
men Innstein var
till Alf den gamle,
Alf var till Ulv,
Ulv till Säfare,
och Säfare
till Svan den röde.

13.
Till maka hade din fader,
din moder, den smyckade,
prästinnan Ledis
lär hon ha hetat;
hennes fader var Frode,
och Friund moder,
all denna ätt
var yverborna man.

14.
Ale var förut
ansenligast av män,
Halvdan före honom
högst av skjoldungar;
frejdade voro de fejder
dessa furstar hållit;
hans verk blevo kända
till världens ända.

15.
Som måg åt Eymund
mäktigare blev han,
med sval svärdsegg
han Sigtrygg dräpte,
äktade Almveig,
ypperst av kvinnor,
de födde och ägde
aderton söner.

16.
Därav äro skjoldungar,
därav äro skilvingar,
därav audlingar,
därav ynglingar,
därav friboret,
därav fursteboret,
bland män mest urval
i Midgårds skygd;
allt är det din ätt
Ottar enfaldige.

17.
Hildigunn var
hennes moder,
barn till Svava
och Säkonung;
allt är det din ätt
Ottar enfaldige!
Det är av vikt, att du vet det.
Vill du än längre?

18.
Gift var Dag med Tora,
hjältemodern,
i ätten där föddes
de yppersta kämpar:
Fradmar och Gyrd
och Frekarne båda,
Am och Josurmar,
Alf den gamle;
Det är av vikt, att du vet det.
Vill du än längre?

19.
Deras vän var Ketil,
Klypps arvinge,
han var morfader
till din moder.
Där var Frode
förr än Kare,
och av Hild blev
Haalv född.

20.
Därnäst kom Nanna,
Nockves dotter;
släkt med din fader
hennes son blev genom gifte;
det är fornåldrig frändskap .
Fram går jag längre;
båda jag känner:
Brodd och Hörver.
Allt är det din ätt,
Ottar enfaldige!

21.
Isolv och Asolv,
söner till Olmod,
och till Skurhild,
Skeckils dotter;
du skall yttermera medtaga
många furstar.
Allt är det din ätt,
Ottar enfaldige.

22.
Gunnar balk,
Grim hårdskave,
Torer järnsköld,
Ulv den gapande.

23.
[Hervard, Hjorvard,
Rane, Angantyr]
Bue och Brame,
Barre och Reivner,
Tind och Tyrving
och två Haddingar.
Allt är det din ätt,
Ottar enfaldige!

24.
Österut i Bolm
borna voro
Arngrims söner
och Eyfuras.
Gnyet från bärsärkar
bröt med mångahanda ont
över land och vatten,
som om en låga fore.
Allt är det din ätt,
Ottar enfaldige!

25.
Jag känner båda:
Brodd och Hörver;
i Rolf gamles kämpaskara
tjänade båda.
Alla stammade
från Jormunrek,
måg till Sigurd
– hör sagan min –
den folkens furste,
som dräpte Favner.

26.
Den väldige hjälten
fran Volsung stammade
och Hjordis räknade
fran Raudung sin ätt,
men Eylime
från audlingar,
Allt är det din ätt,
Ottar enfaldige!

27.
Gunnar och Hogne,
Gjukes söner,
och sammaledes Gudrun
deras syster.
Guttorm var icke
av Gjukes ätt,
dock var han broder
till bådadera.
Allt är det din ätt,
Ottar enfaldige!

28.
Harald hildetand
hade till föräldrar:
Rörek ringslungarn
och rika Aud,
Aud den stormrika
Ivars dotter,
men Radbard var
Randvers fader;
vigda åt gudarne
voro dessa.
Allt är det din ätt,
Ottar enfaldige!


29.
Elva var
asarnes antal,
när Balder sjönk
på banetuvan.
Det villig att hämna
sig Vale sade
och slog sin broders
baneman ihjäl.
Allt är det din ätt,
Ottar enfaldige!

30.
Balders fader
var Burs son;
Frej ägde Gärd;
hon till Gymer var dotter,
av jättars ätt,
och till Aurboda;
därtill var Tjatse
deras frände,
skadelystne jätten,
Skade var hans dotter.

31.
Mycket vi säga dig
och minnas mera;
jag väntar, att han må veta det.
Vill du än längre?

32.
Hake var bäst
bland barnen av Vedna,
och Hjorvard var
Vednas fader;
Heid och Rosstjov
Rimnes släkt.

33.
Alla valor
från Vidolv äro,
alla värsta trollkarlar
från Vilmeid komma,
de som sejd bruka
från Svarthovde,
alla jättar
äro från Ymer komna.

34.
Mycket vi säga dig
och minnas mera;
jag väntar, att han må veta det.
Vill du än längre?

35.
En blev född
i urtiden,
en gudason
med gudakraft;
frejdad av vapen,
han föddes till världen
av jättemör nio
vid jordens rand.

36.
Mycket vi säga dig
men minnas mera;
jag väntar, att han må veta det.
Vill du än längre?

37.
Gjalp honom födde,
Greip honom födde,
Eistla födde honom
och Eyrgjava;
honom födde Ulvrun
och Angeyja,
Imd och Atla
och Jarnsaxa.

38.
Han starkare gjordes
av jordens kraft,
av svalkall sjö
och svinablod.

39.
Mycket jag säger dig
men minnes mera;
jag väntar, att han må veta det.
Vill du än längre?

40.
Loke födde ulven
med Angrboda
och Sleipner
med Svadilfare.
Bland alla en trollpacka
tycktes värst;
hon var från Byleists
broder kommen.

41.
Loke åt ett hjärta;
på lindens bränder
fann han halvsvedd
hugsten av en kvinna.
Lopt blev havande
av den leda kvinnan;
därav har vart vidunder
i världen kommit.

42.
Havet går av stormbyar
mot himmelen själv,
löper över land
och luften ger vika.
Därav komma snöfall
och snabba vindar.
Då är undergång åt gudar
av ödet besluten.

43.
En blev född,
av alla den störste,
starkare gjord
av jordens kraft.
I rikedom främst
denne furste är,
förbunden genom släktskap
med boplatser alla.

44.
Då kommer en annan,
ännu mäktigare,
hans namn jag dock icke
nämna vågar;
få kunna längre
framåt se,
än Oden skall
ulven möta.”

Freja sade:
45.
“Bär minnesöl
åt min galt,
att han kan alla orden
komma i håg
och tälja detta tal
på tredje morgonen,
när Angantyr och han
ättartal räkna.”

Hyndla sade:
46.
“Snabbt drag hädan!
Att sova mig lyster;
av mig får du föga,
som främjar din önskan.
Du löper, ädla,
ute på nätterna,
som Heidrun brukar
med bockarne ränna.

47.
Du sprang efter Od
alltid trånande,
men än flere fått
i din famn komma.
Du löper, ädla,
ute på nätterna,
som Heidrun brukar
med bockarne ränna.”

Freja sade:
48.
“Eld jag tänder
kring trollkvinnan,
att du bort hänfrån
dig icke bärgar.”

Hyndla sade:
49.
“Eld ser jag brinna
och jorden bolma;
sitt liv de flesta
lösa måste.
Bär du då åt Ottar
öl till handa,
etterblandat,
med onda förebud!”

Freja sade:
50.
Ditt ords förebud
skall intet göra
fast du bådar oss ont,
du, brud åt jätten.
Den kostliga drycken
han dricka skall;
jag beder alla gudar
Ottar hjälpa.”

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Freyja kvað:
1.
“Vaki mær meyja,
vaki mín vina,
Hyndla systir,
er í helli býr;
nú er rökkr rökkra,
ríða vit skulum
til Valhallar
ok til vés heilags.

2.
Biðjum Herjaföðr
í hugum sitja,
hann geldr ok gefr
gull verðungu;
gaf hann Hermóði
hjalm ok brynju,
en Sigmundi
sverð at þiggja.

3.
Gefr hann sigr sumum,
en sumum aura,
mælsku mörgum
ok mannvit firum;
byri gefr hann brögnum,
en brag skaldum,
gefr hann mannsemi
mörgum rekki.

4.
Þórr mun hon blóta,
þess mun hon biðja,
at hann æ við þik
einart láti;
þó er hánum ótítt
við jötuns brúðir.

5.
Nú taktu ulf þinn
einn af stalli,
lát hann renna
með runa mínum.”

Hyndla kvað:
“Seinn er göltr þinn
goðveg troða,
vilk-at ek mar minn
mætan hlæða.

6.
Flá ertu, Freyja,
er þú freistar mín,
vísar þú augum
á oss þannig,
er þú hefir ver þinn
í valsinni
Óttar unga
Innsteins bur.”

Freyja kvað:
7.
“Dulin ertu, Hyndla,
draums ætlak þér,
er þú kveðr ver minn
í valsinni,
þar er göltr glóar
Gullinbursti,
Hildisvíni,
er mér hagir gerðu,
dvergar tveir,
Dáinn ok Nabbi.

8.
Senn vit ór söðlum
sitja vit skulum
ok um jöfra
ættir dæma,
gumna þeira,
er frá goðum kvámu.

9.
Þeir hafa veðjat
Vala malmi
Óttarr ungi
ok Angantýr;
skylt er at veita,
svá at skati inn ungi
föðurleifð hafi
eftir frændr sína.

10.
Hörg hann mér gerði
hlaðinn steinum,
– nú er grjót þat
at gleri orðit; –
rauð hann í nýju
nauta blóði;
æ trúði Óttarr
á ásynjur.

11.
Nú láttu forna
niðja talða
ok upp bornar
ættir manna:
Hvat ek Skjöldunga,
hvat ek Skilfinga,
hvat er Öðlinga,
hvat er Ylfinga,
hvat er höldborit,
hvat er hersborit
mest manna val
und Miðgarði?”

Hyndla kvað:
12.
“Þú ert, Óttarr,
borinn Innsteini,
en Innsteinn var
Alfi inum gamla,
Alfr var Ulfi,
Ulfr Sæfara,
en Sæfari
Svan inum rauða.

13.
Móður átti faðir þinn
menjum göfga,
hygg ek, at hon héti
Hlédís gyðja;
Fróði var faðir þeirar,
en Fríund móðir;
öll þótti ætt sú
með yfirmönnum.

14.
Auði var áðr
öflgastr manna,
Halfdan fyrri
hæstr Skjöldunga;
fræg váru folkvíg,
þau er framir gerðu,
hvarfla þóttu hans verk
með himins skautum.

15.
Eflðisk hann við Eymund
æðstan manna,
en hann vá Sigtrygg
með svölum eggjum,
eiga gekk Almveig,
æðsta kvinna,
ólu þau ok áttu
átján sonu.

16.
Þaðan eru Skjöldungar,
þaðan Skilfingar,
þaðan Öðlingar,
þaðan Ynglingar,
þaðan höldborit,
þaðan hersborit,
mest manna val
und Miðgarði;
allt er þat ætt þín,
Óttarr heimski.

17.
Var Hildigunnr
hennar móðir,
Sváfu barn
ok sækonungs;
allt er þat ætt þín,
Óttarr heimski.
Varðar, at viti svá.
Viltu enn lengra?

18.
Dagr átti Þóru
drengja móður,
ólusk í ætt þar
æðstir kappar:
Fraðmarr ok Gyrðr
ok Frekar báðir,
Ámr ok Jösurmarr,
Alfr inn gamli.
Varðar, at viti svá.
Viltu enn lengra?

19.
Ketill hét vinr þeira,
Klypps arfþegi,
var hann móðurfaðir
móður þinnar;
þar var Fróði
fyrr en Kári,
inn eldri var
Alfr of getinn.

20.
Nanna var næst þar
Nökkva dóttir,
var mögr hennar
mágr þíns föður;
fyrnð er sú mægð,
fram tel ek lengra;
kunna ek báða
Brodd ok Hörvi;
allt er þat ætt þín,
Óttarr heimski.

21.
Ísolfr ok Ásolfr
Ölmóðs synir
ok Skúrhildar
Skekkils dóttur;
skaltu til telja
skatna margra;
allt er þat ætt þín,
Óttarr heimski.

22.
Gunnarr balkr,
Grímr arðskafi,
járnskjöldr Þórir,
Ulfr gínandi.

23.
[Hervarðr, Hjörvarðr,
Hrani, Angantýr],
Búi ok Brámi,
Barri ok Reifnir,
Tindr ok Tyrfingr,
ok tveir Haddingjar;
allt er þat ætt þín,
Óttarr heimski.

24.
Austr í Bolm
váru bornir
Arngríms synir
ok Eyfuru,
brökun var berserkja,
böl margs konar,
um lönd ok um lög
sem logi færi;
allt er þat ætt þín,
Óttarr heimski.

25.
Kunnak báða
Brodd ok Hörvi;
váru þeir í hirð
Hrolfs ins gamla.
Allir bornir
frá Jörmunreki,
Sigurðar mági,
– hlýð þú sögu minni, –
folkum grimms,
þess er Fáfni vá.

26.
Sá var vísir
frá Völsungi
ok Hjördís
frá Hrauðungi,
en Fylimi
frá Öðlingum;
allt er þat ætt þín,
Óttarr heimski.

27.
Gunnarr ok Högni,
Gjúka arfar,
ok it sama Guðrún,
systir þeira;
eigi var Gutþormr
Gjúka ættar,
þó var hann bróðir
beggja þeira;
allt er þat ætt þín,
Óttarr heimski.

28.
Haraldr hilditönn
borinn Hræreki
slöngvanbauga,
sonr var hann Auðar,
Auðr djúpúðga
Ívars dóttir,
en Ráðbarðr var
Randvers faðir;
þeir váru gumnar
goðum signaðir;
allt er þat ætt þín,
Óttarr heimski.”
— — —

Freyja kvað:
29.
“Ber þú minnisöl
mínum gesti,
svá hann öll muni
orð at tína
þessar ræðu
á þriðja morgni,
þá er þeir Angantýr
ættir rekja.”

Hyndla kvað:
30.
“Snúðu braut heðan,
sofa lystir mik,
fær þú fátt af mér
fríðra kosta;
hleypr þú, Óðs vina,
úti á náttum,
sem með höfrum
Heiðrún fari.

31.
Rannt at Óði
ey þreyjandi,
skutusk þér fleiri
und fyrirskyrtu;
hleypr þú, Óðs vina,
úti á náttum,
sem með höfrum
Heiðrún fari.”

Freyja kvað:
32.
“Ek slæ eldi
of íviðju,
svá at þú eigi kemsk
á braut heðan.”

Hyndla kvað:
33.
Hyr sé ek brenna,
en hauðr loga,
verða flestir
fjörlausn þola;
ber þú Óttari
bjór at hendi
eitri blandinn mjök,
illu heilli.”

Freyja kvað:
34.
“Orðheill þín
skal engu ráða,
þóttú, brúðr jötuns,
bölvi heitir;
hann skal drekka
dýrar veigar;
bið ek Óttari
öll goð duga.”