Baldrs Draumar – Balders Drömmar

Balders Drömmar (Fornnordiska Baldrs Draumar) handlar om att något hemskt ska hända Asaguden Balder, att hans liv svävar i fara. Oden far då till en völva i underjorden för få reda på vem som är Balders baneman.

Tillbaka till Litteratur |

Svensk översättning av Erik Brate.

1.
Tillhopa voro alla
asar på ting,
och asynjorna
alla vid samtal,
och mycket rådslogo
mäktige gudar,
vi åt Balder drömmar
bådade ofärd.

2.
Upp steg Oden,
åldrige härskarn,
och på Sleipner
sadel lade.
Han red ned därifrån
åt Nivlhel till
och mötte hunden,
som från Hels rike kom.

3.
Han var blodig
framtill på bröstet
och gläfste länge
mot galderns fader.
Fram red Oden,
fasta marken dånade;
och till Hels höga
hus han kom.

4.
Då red Oden
öster om dörren,
där vara han visste
valans gravplats.
För den döda trollkvinnan
dödsgalder läste han,
tills tvungen hon uppstod
och talade, fast död.

5.
“Vem är det bland män,
för mig okända,
som till tunga färden
tvingat mig?
Snöad över av snö
och slagen av regn,
dränkt var jag i dagg,
död var jag länge.”

Oden sade:
6.
“Vägtam jag heter,
och är son av Valtam.
Ur underjorden tala!
Jag från övervärlden minns det.
Åt vem äro bredda
på bänkarne ringar
och fagra långpallar
belagda med guld?”

Valan sade:
7.
“Här mjödet bryggt
åt Balder står,
den skira drycken
ligger sköld över;
asasönerna
äro ivrigt väntade.
Tvungen jag talade,
nu skall jag tiga.”

Oden sade:
8.
“Tig icke, vala!
Jag vill vidare fråga,
tills allt jag känner;
jag vill yttermera veta,
vem skall Balder
till bane bliva
och livet från Odens
ättling röva.”

Valan sade:
9.
“Höder bär hit ned
höge hjälten;
han skall Balder
till bane bliva
och livet från Odens
ättling röva.
Tvungen jag talade,
nu skall jag tiga.”

Oden sade:
10.
“Tig icke, vala!
Jag vill vidare fråga,
tills allt jag känner;
jag vill yttermera veta,
vem Höders hätskhet
hämna skall
eller Balders baneman
på bålet lägga.”

Valan sade:
11.
“Rind föder Vale
i västersalar,
denne Odens son kämpar,
en enda natt gammal;
sin hand han ej tvättar
eller huvudet kammar,
förr’n på bålet han lägger
Balders fiende.
Tvungen jag talade,
nu skall jag tiga.”

Oden sade:
12.
“Tig icke, vala!
Jag vill vidare fråga,
tills allt jag känner;
jag vill yttermera veta,
vad de möar heta,
som häftigt gråta
och slunga mot himlen
hörnen av seglen.”

Valan sade:
13.
“Du är icke Vägtam,
som dig vara jag trodde,
snarare Oden,
åldrige härskarn.”

Oden sade:
“Du är ingen vala
eller vis kvinna,
snarare trenne
tursars moder.”

Valan sade:
14.
“Rid hem nu, Oden,
över hedern din glad.
Männen här
du ej mera besöke,
förrän Loke slipper
lös ur bojorna
och de, som röja allt undan,
till ragnarök komma.”

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

1.
Senn váru æsir
allir á þingi
ok ásynjur
allar á máli,
ok um þat réðu
ríkir tívar,
hví væri Baldri
ballir draumar.

2.
Upp reis Óðinn,
alda gautr,
ok hann á Sleipni
söðul of lagði;
reið hann niðr þaðan
niflheljar til;
mætti hann hvelpi,
þeim er ór helju kom.

3.
Sá var blóðugr
um brjóst framan
ok galdrs föður
gól of lengi;
fram reið Óðinn,
foldvegr dunði;
hann kom at hávu
Heljar ranni.

4.
Þá reið Óðinn
fyrir austan dyrr,
þar er hann vissi
völu leiði;
nam hann vittugri
valgaldr kveða,
unz nauðig reis,
nás orð of kvað:

5.
“Hvat er manna þat
mér ókunnra,
er mér hefir aukit
erfitt sinni?
Var ek snivin snævi
ok slegin regni
ok drifin döggu,
dauð var ek lengi.”

Óðinn kvað:
6.
“Vegtamr ek heiti,
sonr em ek Valtams;
segðu mér ór helju,
ek mun ór heimi:
Hveim eru bekkir
baugum sánir,
flet fagrlig
flóuð gulli?”

Völva kvað:
7.
“Hér stendr Baldri
of brugginn mjöðr,
skírar veigar,
liggr skjöldr yfir,
en ásmegir
í ofvæni;
nauðug sagðak,
nú mun ek þegja.”

Óðinn kvað:
8.
“Þegj-at-tu, völva,
þik vil ek fregna,
unz alkunna,
vil ek enn vita:
Hverr mun Baldri
at bana verða
ok Óðins son
aldri ræna?”

Völva kvað:
9.
“Höðr berr hávan
hróðrbaðm þinig,
hann mun Baldri
at bana verða
ok Óðins son
aldri ræna;
nauðug sagðak,
nú mun ek þegja.”

Óðinn kvað:
10.
“Þegj-at-tu, völva,
þik vil ek fregna,
unz alkunna,
vil ek enn vita:
Hverr mun heift Heði
hefnt of vinna
eða Baldrs bana
á bál vega?”

Völva kvað:
11.
Rindr berr Vála
í vestrsölum,
sá mun Óðins sonr
einnættr vega:
hönd of þvær
né höfuð kembir,
áðr á bál of berr
Baldrs andskota;
nauðug sagðak,
nú mun ek þegja.”

Óðinn kvað:
12.
“Þegj-at-tu, völva,
þik vil ek fregna,
unz alkunna,
vil ek enn vita:
Hverjar ro þær meyjar,
er at muni gráta
ok á himin verpa
halsa skautum?”

Völva kvað:
13.
“Ert-at-tu Vegtamr,
sem ek hugða,
heldr ertu Óðinn,
aldinn gautr.”

Óðinn kvað:
“Ert-at-tu völva
né vís kona,
heldr ertu þriggja
þursa móðir.”

Völva kvað:
14.
“Heim ríð þú, Óðinn,
ok ver hróðigr,
svá komir manna
meir aftr á vit,
er lauss Loki
líðr ór böndum
ok ragna rök
rjúfendr koma.”