Atlamál in grænlenzku – Den grönländska sången om Atle

Den grönländska sången om Atle (Fornnordiska Atlamál in grænlenzku) är skriven av norrmän boende på Grönland runt 1100-talet. Vilket gör dikten till en av de yngre.

Atle planerar att döda sina svärbröder Gunnar och Hogne, och skickar en inbjudan till dem. Gudrun, Atles fru, får reda på vad som är i görningen och skickar ett meddelande med runor till sina bröder, men en av budbärarna förstör delvis meddelandet. Hognes hustru Kostberga lyckas ändå tyda runorna och upptäcker att något är fel och varnar Hogne.

Tillbaka till Litteratur |

Svensk översättning av Erik Brate.

1.
All världen sport den fiendskapen,
när fordom männen
sig gaddade samman,
vad ej gott var för många.
De ivrigt i enrum talte;
ödesdigert blev det dem sedan,
så ock för Gjukes söner,
som i sanning förrådde voro.

2.
De skyndade på sköldungars öde,
som skäligen ej falla borde;
illa åt Atle råddes,
han ägde dock förstånd.
Ett starkt stöd han fällde,
svårt stred mot eget bästa;
i brådkastet bud han sände
och bjöd sina svågrar snart komma.

3.
Klok var husfrun,
klyftigt hon tänkte;
lyssnade till lydelsen
av vad i löndom de talte.
Då var vanskligt för den visa;
hon ville dem hjälpa.
Över sjön det skulle seglas,
själv kunde hon ej komma.

4.
Runor hon tog att rista,
dem rådbråkade Vinge,
innan fram han dem lämnade
falskhet han övade.
Sedan foro då
sändemän från Atle
över Limafjord;
där levde de djärva.

5.
De ölglada blevo
och eldar tände,
på intet argt de tänkte,
då in dessa kommit.
De togo de gåvor,
som Gudrun dem sände,
hängde dem på stolpen,
som hade de ej att betyda.

6.
Då kom Kostbera,
en kvinna, som iakttog mycket,
hustru hon var till Hogne,
och hälsade dem båda.
Glad var ock Glaumvor,
som Gunnar hade till maka;
fint sätt hon svek ej, vettig,
sysslade med gästers
förplägning.

7.
De bjödo hem Hogne,
om han då hellre fore;
uppenbar var illslugheten,
om aktat sig de hade.
Gunnar lovade,
om gå ville Hogne,
Hogne var emot,
vad den andre bestämde.

8.
Mjöd buro de väna,
mycket blev där bjudet,
tallösa horn där gingo,
förrn det tycktes nog drucket.

9.
Makar bäddade sängen,
som bäst dem tycktes vara,
kunnig var Kostbera,
hon kunde förstå runor.
Hon läste ljudtecknen
vid ljuset av elden,
hon fick sin tunga
taga i akt,
de voro så villade,
att vanskligt var att tyda.

10.
Med sin hustru gick sedan
Hogne till sängs;
drottningen drömde,
och dolde det icke;
vis, hon det sade,
när hon vaknade, åt fursten:

11.
“Hemifrån du dig reder,
Hogne, tänk dig för!
Få kunna fullt runor;
far en annan gång!
De runor jag dig tydde,
som ristats av din syster;
ej denna gång har dig
drottningen bjudit.

12.
Över ett mest jag undrar
och än det ej förstår,
vad som vållade, att den visa
villsamt skulle rista,
ty antytt var så,
som om under det låge
bådas eder bane,
om I brått skullen komma.
Valt har hon vilse runa
eller vålla det andra.”

Hogne sade:
13.
“Ont I alla vänten,
jag anlag ej har för sådant,
vill ej leta därefter,
om ej att löna det vi hava.
Med glödröda guldet
oss glädja vill fursten.
Ängslig är jag aldrig,
fast ofärdsrykte spörjes.”

Kostbera sade:
14.
“I störten i fördärvet,
om I sträven ditåt,
ej vänlig välkomst
väntar er denna gång.
Jag drömde, Hogne,
jag döljer det icke,
det skall gå eder galet,
eller grundlöst jag rädes.

15.
Ditt lakan jag tyckte
låga och brinna,
igenom mina hus
hög eldkvast for upp.”

Hogne sade:
16.
“Här linnekläder ligga,
som litet I akten;
bäst det är, de skola brinna,
då i brand du lakanet såg.”

Kostbera sade:
17.
“Björn tyckte jag här in kommen,
och att han bröte upp stockar
och ruskade på ramarne,
så att rädda vi blevo,
hade många av oss i munnen,
så att vi mäktade intet;
långt ifrån litet
larm det var där.”

Hogne sade:
18.
“Vinden skall växa
och våldsam snart bliva;
då en isbjörn du tyckte ingå,
kommer österifrån storm.”

Kostbera sade:
19.
“Jag tyckte örn flyga in här
ändefter salen,
oss stor fara stundar,
han stänkte på oss blod;
av hans hot jag höll honom
för en hamn av Atle.”

Hogne svarade:
20.
Med slakt vi ivrigt syssla,
och se därvid blod,
ofta det gäller oxar,
då om örnar man drömmer.
Ärligt är Atles sinne,
vad ont du än må drömma.”
Så slutade de sitt samtal
och sade intet mera.

21.
De välborna vaknade,
samma vändning tog samtalet,
Glaumvor sig gruvade
för gräsliga drömmar,
då frestade Gunnar
att få dem på två sätt.

Glaumvor sade:
22.
“Gjord tyckte jag dig en galge
och att du ginge att hänga,
att ormar dig åte,
komme över dig levande,
att ragnarök blev.
Räkna ut, vad det är!”

Gunnar sade:
23.
– – – –

Glaumvor sade:
24.
“Blodigt svärd jag tyckte
ur din brynja draget,
– svårt är att slik dröm
säga för sin make –
spjut såg jag stunget
stå mitt igenom dig,
ulvar vid ömse
ändar tjöto.”

Gunnar sade:
25.
“Hundar här ränna,
högt de bruka skälla;
ofta förebådar hundskall
flygandet av spjut.”

Glaumvor sade:
26.
“In en å jag tyckte rinna
har ändefter huset,
den forsade och fräste,
flödade över bänkar,
den bröt av benen
på er bröder två,
vattnet ej väjde;
det varslar nog för något.”

Gunnar sade (enl.
Volsungasagas prosa):
27.
Åkrar torde löpa, där
som du tyckte en å rinna,
och när vi gå på åkern,
fastna ofta stora agnar
i fötterna på oss. Strofen är utlämnad i R.

Glaumvor sade:
28.
“Kvinnor jag tyckte döda
komma hit i natt,
kostbart de voro klädda,
kora dig de ville.
Brått de dig bjödo
till bänkarna sina,
dina diser jag menar
ej duga mer att hjälpa dig.”

Gunnar sade:
29.
“För sent är sådant säga,
beslutat det nu blivit,
förebudet jag ej fly kan,
då att fara nu är ämnat;
mena tyckes mycket,
att vi månde få kort liv.”

30.
De sågo dager lysa,
och lust de visade
alla upp att stiga;
de andra avrådde.
De foro fem tillsammans
och följdes av huskarlar
dubbelt så många,
– dåligt var det uttänkt. –
Snävar och Solar,
de voro söner till Hogne,
Orkning han hette,
som dem ytterligare följde,
sköldens blide bärare
var broder till hans hustru.

31.
De fagert klädda följde dem,
tills fjorden dem skilde,
avrådde alltjämt
men utan någon verkan.

32.
Glaumvor tog till orda,
som Gunnar ägde,
hon talade till Vinge,
såsom värt det henne tycktes:
“Månne vår gästfrihet I gälden,
så att gilla det vi kunna;
gästs besök är en skändlighet,
om däri sker något ont.”

33.
Så svor då Vinge
och väjde ej för eder:
“Måtte jättarne honom taga,
om han ljöge för eder,
må i galgen han hänga,
förgrepe han sig på lejden!”

34.
Bera tog till orda,
blid i sitt sinne:
“Seglen sälle
och seger vinnen!
Må det hända, som jag önskat,
och må hinder icke komma!”

35.
Hogne svarade,
och hugnade de sina:
“Vad, hustrur, oss händer,
hållen modet uppe!
Många så säga,
det slår dock illa in;
föga det mången båtar,
vad vid färd från hemmet önskas.”

36.
De sågo på varandra sedan,
innan i sär det skulle bära.
Då beskärdes dem deras skickelse
och skildes deras vägar.

37.
Med riktig fart de rodde,
då rämnade halva kölen,
de böjde sig tillbaks, då de rodde,
och böljorna piskade i vrede;
band på åror sletos,
sönder brusto årtullar,
de fäste ej farkosterna,
innan från dem de gingo.

38.
Och litet längre fram
– nu lyktas om färden –
sågo de de boningshus,
som Budle ägde, för sig;
högt grindarne skrällde
då Hogne klappade på.

39.
Ord yttrade då Vinge,
som osagda bättre varit:
“Flyn fjärran från huset,
det är farligt att besöka,
snart får jag eder brända,
bums skolen I nedhuggas.
Fagert bjöd jag eder komma,
falskhet låg dock under,
eller vänten här,
tills jag huggit eder galge.”

40.
Ord yttrade Hogne,
aktade ej att väja,
rädd för intet,
som att röna blev:
“Bry dig ej oss skrämma
och skryt däröver sällan!
Om du yttrar ett ord till,
ditt onda du förlänger.”

41.
De gingo löst på Vinge
och ihjäl honom slogo,
med yxor honom höggo,
så länge andan i honom rosslar.

42.
Atles folk fylkades
och foro i brynjor
och härklädda gingo,
men en hägnad var emellan.
Ord de alla vreda
öste på varandra:
“Vi länge fast beslutat,
att frånta eder livet.”

43.
“Det ser man illa på er,
om I beslutat det förut
men ären än ej rustade,
och en fällt vi hava,
hackat honom ihjäl,
och han var av edert folk.”

44.
Ursinniga de blevo,
då det ordet de hörde;
de flyttade fingrarne
och fattade i spjutsnöret,
sköto i skarp strid,
och skyddade sig med skölden.

45.
In kom underrättelse,
vad de ute gjorde,
högt en träl framför hallen
de hörde det säga.

46.
Förgrymmad blev Gudrun,
när det gräsliga hon hörde,
med halskedjor smyckad,
hon slängde bort alla,
hon slungade så silvret,
att sönder brusto ringarne.

47.
Ut gick då Gudrun,
på gavel slog upp dörren,
trädde fram utan fruktan
och färdmännen hälsade.
Hon slöt sig till nivlungarna,
det var sista hälsningen;
sanning var i sådant,
och hon sade något mera:

48.
“Räddning jag sökte
i att råda er från färden;
sitt öde ingen undgår;
I ären dock hit komna.”
Med vishet hon vädjade,
att de vänner skulle bliva,
de aktade det alls icke,
alla nej sade.

49.
Den högborna såg då,
att de häftigt stridde,
på stordåd hon tänkte
och strök av sig kappan;
ett blottat svärd tog hon
brödernas liv värjde,
huld var hon ej i Hilds lek,
var än händerna drabbade.

50.
Gjukes dotter
dräpte två kämpar,
högg till Atles broder,
att han bortbäras måste,
förde så sin fäktning,
att hon foten slog undan.

51.
En annan högg hon till,
att upp han sig ej reste,
ihjäl hon honom hade,
dock händerna ej skälvde.

52.
En strid de där stredo,
stort var dess rykte,
den glänste mer än annat,
som Gjukes söner utfört.
I minne är om nivlungar
att, medan än de levde,
med svärden fram de bröto,
och brynjor av dem sletos;
de höggo så mot hjälmar,
som dem hjältemodet
kraft gav.

53.
På morgonen mest de stridde,
tills åt middagen det led,
hela ottan,
och halva dagen.
Innan slut var på slaget,
flöt slätten i blod,
Aderton, innan de föllo,
övervunno
Beras två söner
och brodern till henne.

54.
Atle tog till orda,
fast ond han och vred var:
“Illa är kring sig skåda,
skuld I därtill ären;
trettio vi voro
tappra kämpar,
blott elva av oss återstå,
åtskilligt är då bortbränt.

55.
Fem bröder vi voro,
när vi Budle miste;
hälften av bröderna Hel har,
och huggna till döds ligga tvänne.

56.
Att förnämligt jag fick gifte,
neka jag ej kan,
du ondskefulla kvinna,
men jag kan ej därav njuta.
Sällan lugnt vi hade,
sedan samman med mig du kom.
I slagit mina fränder,
svikit mig på gods,
till döden sänt min syster,
detta mest jag känner.”

Gudrun sade:
57.
“Att så du säger, Atle!
Du sådant började göra.
Moder min du tagit
och mördat för att få skatter.
Hennes systers raska dotter,
du svälte uti hålan.
Nöjsamt det mig tyckes,
då du nämner dina sorger;
gudarne jag tackar,
att det går dig illa.”

Atle sade:
58.
“Jag eggar eder, jarlar,
att öka stora sorgen
för välbeprytt viv;
jag ville det skåda.
Gån att så sträva,
att Gudrun må klaga;
gärna jag såge,
att djupt hon sig grämde.

59.
Tagen Hogne,
i hans hull kören kniven,
skären ur hjärtat;
göra det I skolen!
Den grymsinte Gunnar
på galge fästen,
bringen det å bane,
bjuden dit ormar!”

Hogne sade:
60.
“Gör som eder lyster!
Med jämnmod jag det bidar.
Mig rask I skolen röna,
rönt har förr jag värre.
Ingen framgång ni hade,
medan friska vi voro,
nu äro vi sårade
och övermakten din.”

61.
Då hördes Beite säga,
hovmästarn hos Atle:
“Låt oss fånga Hjalle
och i fred lämna Hogne!
Vi hålla det till hälften för nyttigt,
ty han är lagom att dö,
ej lever han så länge,
att ej latmask han får heta.”

62.
Rädd blev grytvakten,
rusade från stället,
beklämd blott vara kunde,
klev i varje vrå.
Han sig olycklig sade att få lida
ont för deras strider
och att denna dag var bedrövlig
att dö bort från svinen
och all arbetsförtjänst,
som annars han hade.

61.
De togo Budles brassare
och brukade kniven;
den usla trälen gallskrek,
innan udden han kände.
Tid han sade sig hava
att tegen väl gödsla,
göra smutsigaste syssla,
om han sluppe blott att dö,
glad Hjalle ändå vore,
om de gåve honom livet.

64.
Då bemödade sig Hogne
– ej många så göra –
att utverka åt trälen,
att han undan sluppe,
“Jag mindre har emot
att denna medfart röna.
Varför skulle vi här vilja
detta skrän åhöra?”

65.
Då grepo de den gode,
gå det mer ej ville
att dröja med dådet
för dristiga kämpar.
Då skrattade Hogne,
det hörde männen,
kraft han visa kunde,
kval han väl tålde.

66.
Harpan tog Gunnar,
grep dess strängar med tårna,
han kunde så spela,
att kvinnorna gräto
och de karlar klagade,
som klangen bäst hörde,
han den höga sin nöd sade,
husets sparrar brusto.

67.
Så dogo de dråplige
på dagen rätt tidigt,
läto sina hjältedygder
leva till det sista.

68.
Stor sig tyckte Atle,
då han stäckt dem båda;
sin hustru hennes sorg han sade
och snarast med han förebrådde:
“Morgon är nu Gudrun,
mist har du dina kära,
till somt är själv du skuld,
att så det har gått.”

Gudrun sade:
69.
“Glad är du, Atle,
där gräsligt dråp du vidgår,
ånger skall dig träffa,
när allt du får pröva.
Det arv kan jag säga dig
skall efter komma,
att aldrig ont du slipper,
om ej också jag dör.”

Atle sade:
70.
“Jag kan till sådant ej neka,
dock ser jag annan råd,
långt lämpligare är det
– ofta lämna vi det goda -.
Med träl, jag vill dig trösta
och med tindrande smycken,
med snövitt silver,
så, som själv du vill.”

Gudrun sade:
71.
Ej något hopp finns därom,
neka därtill vill jag.
Sämjan jag slitit
för sak, som var mindre.
Vrångsint jag förut tycktes,
värre jag nu skall bliva.
Jag höll med vad helst till godo,
medan Hogne ännu levde.

72.
Vi uppfödda voro
i ett och samma hus,
mången lek vi lekte,
och i lunden växte;
Grimhild gav oss
guld och halskedjor.
Mig brödernas bane
böta kan du aldrig,
eller göra något sådant,
som synes mig gott.

73.
Karlars våld krossar
kvinnornas lycka,
i knä går nävan,
när kvistarne minskas,
ett träd att luta tager,
om man tågorna undan hugger.
Nu kan du, Atle, ensam
för allt här råda.”

74.
Fasligt lättrogen
var fursten, som det trodde,
uppenbar illslugheten,
om aktat sig han hade;
krånglig var Gudrun,
kunde sig förställa,
lättlynt hon sig låtsade,
lekte med tvänne sköldar.

75.
Stort gravöl Gudrun
gav efter sina bröder,
så ock Atle sådant
efter sina lät göra.

76.
Lyktat läto de det vara,
lagat var gravölet;
det samkvämet pågick
med svirande väldigt.
Sträng var den stolta,
stred mot Budles ätt,
ville taga på sin make
en mordisk hämnd.

77.
Hon lockade de små
och lade dem mot stocken;
då häpnade de hårda
men höllo dock gråten,
flögo modern i famn,
frågade, vad ske skulle.

Gudrun sade:
78.
“Fråga icke därom!
Jag vill döda eder båda.
Lust hade jag därtill länge
att läka er för ålderdom.

Gossarne sade:
“Offra dina barn då,
det förbjuder dig ingen.
Kort skall vreden vila,
om du vill det pröva.”

79.
Barsk hon då brödernas
barnaår stäckte,
handlade med hov ej,
halshögg dem båda.
Men Atle sporde,
vart sprungit hade,
hans söner att leka,
då han ej såg dem någonstädes.

Gudrun sade:
80.
“Över vill jag gå
att för Atle det säga,
för dig döljer jag det icke,
jag, dottern av Grimhild.
Minst skall jag dig glädja,
om du märker noga;
mycket ont du anstiftat,
då du ombragt mina bröder.

81.
Mycket sällan jag sov
alltsedan de föllo.
Hård hämnd jag dig lovat,
du det hört har och minns nu.
Mig en morgon du något sade,
den minnes jag än noga.
Nu åter är det afton,
då äger du slikt höra.

82.
Mist har du dina söner,
som minst förlora du ville.
Vet, att ur deras skallar
som skålar öl du druckit!
Din dryck jag drygare gjorde
genom att deras blod i den blanda.

83.
Jag tog deras hjärtan
och på tenen stekte,
satte för dig sedan
och sade, att kalv det vore.
Orsak är du ensam,
intet kvar du lämnat,
tuggade träget,
på tänderna litade.

84.
Vad av barnen blivit, nu vet du,
ej förbannar sig mången till värre.
Min hand jag har i saken,
är högfärdig dock ej däröver.”

Atle sade:
85.
“Grym var du, Gudrun,
som så gräsligt kunde göra,
att blod av dina barn
du blandade mig i drycken.
Du slagit ihjäl släktingar,
som sist du skolat,
långt andrum mig själv ej heller
du lämnar mellan olyckor.”

Gudrun sade:
86.
“Lust har jag ock att taga
livet från dig själv;
man förfar knappt nog illa
med en furste, som du är.
Förr mycket du utfört,
vars motstycke ej känt är,
av vanvettig vildhet
i världen har.
Nu du ytterligare ökat,
vad vi allaredan hört,
ett gruvligt dåd begått;
ditt gravöl du gjort.”

Atle sade:
87.
“Du skulle brännas på bål
och bliva först stenad,
då har du det uppnått,
som alltid du bett om.”

Gudrun sade:
“Säg dig slika
sorger på morgonen.
Med en fagrare död
vill jag fara till annat ljus.”

88.
I samma gård de sutto,
sura mot varandra,
vreda ord växlade,
vantrivdes båda.
Stort hat hos Nivlung stärktes,
på stora dåd han tänkte,
han gav för Gudrun till känna,
hur förgrymmad han var på Atle.

89.
Ihåg hon då kom,
vad Hogne fått lida,
sade honom hända lycka,
om hämnd han toge.
Dräpt blev då Atle,
det dröjde ej länge;
Hognes son dräpte
och hon själv, Gudrun.

90.
Den tappre tog att spörja,
spratt ur sömnen upp,
såren snart kände,
sade ej värt förbinda:
“Sägen mig sanningen,
vem som sonen till Budle dräpte;
ej litet är jag lemlästad,
om liv jag intet hopp har.”

Gudrun sade:
91.
“För dig jag döljer det icke;
jag, dottern av Grimhild,
jag vållar, att din levnad
nu lider till ända,
samt ock sonen till Hogne något,
att såren dig matta, vållar.”

Atle sade:
92.
“Du har skridit till dråpslag,
fast du skulle så ej göra;
illa är vän svika,
som väl på dig litar.

93.
Bedd, jag for hemifrån
att bedja om din hand, Gudrun.
Stort var ditt lov som änka,
en storråda sades du vara,
lögn ej ryktet sade,
det lärde vi nog att känna.
Du färdades hit till vårt hem,
oss följde en här av kämpar.

94.
Allt var härligt,
då hit vi foro.
Mycken var äran
från män av rang,
nötboskap riklig,
vi njöto storligen;
där var myckenhet av håvor,
många dem lämnade.

95.
Till maka jag dig köpte
med en myckenhet smycken,
trettio trälar,
sju trälkvinnor goda
– i sådant var heder –
av silver var dock mera.

96.
Allt detta du sade dig akta,
som om intet det vore,
då de lantgods du ej hade
som lämnats mig av Budle.
I det fördolda du verkade,
så att del jag ej fick.
Ofta lät du din svärmor
sitta i tårar;
ej i sinnesfrid sedan
såg jag oss makar.”

Gudrun sade:
97.
“Nu ljuger du, Atle,
men det gör mig ej mycket.
Rätt sällan var jag foglig,
men sämre du var dock.
Som unga ni bröder slogos,
osämja var mellan eder.
Av ditt hus gick hälften
till Hels boning.
Då vacklade allting,
som väl skulle vara.

98.
Tre syskon vi voro
och syntes stridbara,
vi foro ur landet
och följde Sigurd,
läto framåt skeppet fara,
sitt fartyg var styrde,
ävlades, som ödet ville,
tills vi österut kommo.

99.
Först konungen vi dödade,
kuvade så landet.
Oss härsar gingo till handa,
det häntydde på rädsla.
Ur skogen vi togo var fredlös,
som vi skuldlös ville göra,
förlänade den lycka,
som litet blott ägde.

100.
Frankerhjälten död blev,
och fort min ställning skifte.
Mig unga var det ömkligt
att änkenamn bära.
Kvar i livet, det mig kval var,
att komma till Atles boning.
Med en hjälte var jag gift förr,
jämmerlig var förlusten.

101.
Från intet ting du kommit,
så vitt vi erfarit hava,
med egen sak vunnen,
ändras mot dig hindrad.
Alltid gav du efter,
ville ingenting hålla
och därom tiga stilla
– – – -.”

Atle sade:
102.
“Nu ljuger du, Gudrun.
Det gör föga bättre
lotten för någondera;
lidit ha vi båda.
Laga nu, Gudrun,
godhetsfullast
allt oss till ära,
när ut de mig bära.”

Gudrun sade:
103.
“Ett fartyg skall jag köpa,
och en kista, som är målad,
vaxa väl det lakan,
som skall vecklas om ditt lik,
tänka på allt, som tarvas,
som tyckte vi om varandra.”

104.
Till ledsnad stor för fränderna
ett lik blev då Atle;
den ädelborna uppfyllde
allt, vad hon lovat.
Gudrun, begåvad med vishet,
ville gå att livet spilla;
hennes dagars ände dröjde,
hon dog ej den gången.

105.
Säll är var och en sedan,
som sådant barn får föda
lika framstående, som de voro,
som föddes av Gjuke.
I varje land
skall leva efter dem,
deras trotsiga tal,
var än det förtäljes för folket.

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

1.
Frétt hefir öld óvu,
þá er endr of gerðu
seggir samkundu,
sú var nýt fæstum,
æxtu einmæli,
yggr var þeim síðan
ok it sama sonum Gjúka,
er váru sannráðnir.

2.
Sköp æxtu skjöldunga,
– skyldu-at feigir, –
illa réðsk Atla,
átti hann þó hyggju;
felldi stoð stóra,
stríddi sér harðla,
af bragði boð sendi,
at kvæmi brátt mágar.

3.
Horsk var húsfreyja,
hugði at mannviti;
lag heyrði hon orða,
hvat þeir á laun mæltu;
þá var vant vitri,
vildi hon þeim hjalpa,
skyldi of sæ sigla,
en sjalf né komsk-at.

4.
Rúnar nam at rísta,
rengdi þær Vingi
– fárs var hann flýtandi -,
áðr hann fram seldi;
fóru þá síðan
sendimenn Atla
um fjörð Lima,
þar er fræknir bjuggu.

5.
Ölværir urðu
ok elda kyndu,
hugðu vætr véla,
er þeir váru komnir;
tóku þeir fórnir,
er þeim fríðr sendi,
hengðu á súlu,
hugðu-t þat varða.

6.
Kom þá Kostbera,
kvæn var hon Högna,
kona kapps gálig,
ok kvaddi þá báða;
glöð var ok Glaumvör,
er Gunnarr átti,
fellsk-at saðr sviðri,
sýsti of þörf gesta.


7.
Buðu þeir heim Högna,
ef hann þá heldr færi,
sýn var svipvísi,
ef þeir sín gæði;
hét þá för Gunnarr,
ef Högni vildi,
Högni því nítti-t,
er hinn of réði.

8.
Báru mjöð mærar,
margs var alls beini;
fór þar fjölð horna,
unz þótti fulldrukkit.

9.
Hjú gerðu hvílu
sem þeim hægst þótti;
kennd var Kostbera,
kunni hon skil rúna,
innti orðstafi
at eldi ljósum;
gæta varð hon tungu
í góma báða,
váru svá villtar,
at var vant at ráða.

10.
Sæing fóru síðan
sína þau Högni;
dreymði dróttláta,
dulði þess vætki,
sagði horsk hilmi,
þegars hon réð vakna:

11.
“Heiman gerisk þú, Högni,
hyggðu at ráðum,
fár er fullrýninn,
far þú í sinn annat;
réð ek þér rúnar,
er reist þín systir,
björt hefir þér eigi
boðit í sinn þetta.

12.
Eitt ek mest undrumk,
mák-at ek enn hyggja,
hvat þá varð vitri,
er skyldi villt rísta;
því at svá var á vísat,
sem undir væri
bani ykkarr beggja,
ef it bráðla kvæmið;
vant er stafs vífi,
eða valda aðrir.”

Högni kvað:
13.
“Allar ro illúðgar,
ákk-a ek þess kynni
vilk-a ek þess leita,
nema launa eigim;
okkr mun gramr gulli
reifa glóðrauðu;
óumk ek aldregi,
þótt vér ógn fregnim.”

Kostbera kvað:
14.
“Stopalt munuð ganga,
ef it stundið þangat;
ykkr mun ástkynni
eigi í sinn þetta;
dreymdi mik, Högni,
dyljumk þat eigi;
ganga mun ykkr andæris,
eða ella hræðumk.

15.
Blæju hugða ek þína
brenna í eldi,
hryti hár logi
hús mín í gögnum.”

Högni kvað:
16.
“Liggja hér línklæði,
þau er lítt rækið,
þau munu brátt brenna,
þau er þú blæju sátt.”

Kostbera kvað:
17.
“Björn hugða ek hér inn kominn,
bryti upp stokka,
hristi svá hramma,
at vér hrædd yrðim;
munn oss mörg hefði,
svá at vér mættim ekki;
þar var ok þrömmun
þeygi svá lítil.”

Högni kvað:
18.
“Veðr mun þar vaxa,
verða ótt snemma,
hvítabjörn hugðir,
þar mun hregg austan.”

Kostbera kvað:
19.
“Örn hugða ek hér inn fljúga
at endlöngu húsi,
þat mun oss drjúgt deilask,
dreifði hann oss öll blóði,
hugða ek af heitum
at væri hamr Atla.”

Högni kvað:
20.
“Slátrum sýsliga,
séum þá roðru,
oft er þat fyr öxnum,
er örnu dreymir;
heill er hugr Atla,
hvatki er þik dreymir.”
Lokit því létu,
líðr hver ræða.

21.
Vöknuðu vel borin,
var þar sams dæmi,
gettisk þess Glaumvör,
at væri grand svefna
— — — við Gunnarr
at fáa tvær leiðir.

Glaumvör kvað:
22.
“Görvan hugða ek þér galga,
gengir þú at hanga,
æti þik ormar,
yrða ek þik kvikvan,
gerðisk rök ragna;
ráð þú, hvat þat væri.”

Gunnarr kvað:
23.
– – – –

Glaumvör kvað:
24.
“Blóðgan hugða ek mæki
borinn ór serk þínum
– illt er svefn slíkan
at segja nauðmanni, –
geir hugða ek standa
í gögnum þik miðjan,
emjuðu ulfar
á endum báðum.”

Gunnarr kvað:
25.
“Rakkar þar renna,
ráðask mjök geyja,
oft verðr glaumr hunda
fyr geira flaugun.”

Glaumvör kvað:
26.
“Á hugða ek hér inn renna
at endlöngu húsi,
þyti af þjósti,
þeystisk of bekki,
bryti fætr ykra
bræðra hér tveggja,
gerði-t vatn vægja;
vera mun þat fyr nökkvi.”

Gunnarr kvað:
27.
– – – –

Glaumvör kvað:
28.
“Konur hugðak dauðar
koma í nótt hingat,
væri-t vart búnar,
vildi þik kjósa,
byði þér bráðliga
til bekkja sinna;
ek kveð aflima
orðnar þér dísir.”

Gunnarr kvað:
29.
“Seinat er at segja,
svá er nú ráðit;
forumk-a för þó,
alls þó ar fara ætlat;
margt er mjök glíkligt,
at mynim skammæir.”

30.
Litu er lýsti,
létusk þeir fúsir,
allir upp rísa,
önnur þau löttu,
fóru fimm saman,
fleiri til váru
halfu húskarlar,
hugat var því illa.
Snævarr ok Sólarr,
synir váru þeir Högna,
Orkning þann hétu,
er þeim enn fylgði,
blíðr var börr skjaldar
bróðir hans kvánar.

31.
Fóru fagrbúnar,
unz þau fjörðr skilði;
löttu ávallt ljósar,
létu-at heldr segjask.

32.
Glaumvör kvað at orði,
er Gunnarr átti,
mælti hon við Vinga,
sem henni vert þótti:
“Veitk-at ek, hvárt verðlaunið
at vilja ossum;
glæpr er gests kváma,
ef í gerisk nakkvat.”

33.
Sór þá Vingi,
sér réð hann lítt eira:
“Eigi hann jötnar,
ef hann at yðr lygi,
galgi görvallan,
ef hann á grið hygði.”

34.
Bera kvað at orði,
blíð í hug sínum:
“Sigli þér sælir
ok sigr árnið;
fari sem ek fyr mælik,
fæst eigi því níta.”

35.
Högni svaraði,
hugði gótt nánum:
“Huggizk it, horskar,
hvégi er þat gervisk;
mæla þat margir,
missir þó stórum,
mörgum ræðr litlu,
hvé verðr leiddr heiman.”

36.
Sásk til síðan,
áðr í sundr hyrfi,
þá hygg ek sköp skiptu,
skilðusk vegir þeira.

37.
Róa námu ríki,
rifu kjöl halfan,
beystu bakföllum,
brugðusk heldr reiðir,
hömlur slitnuðu,
háir brotnuðu,
gerðu-t far festa,
áðr þeir frá hyrfi.

38.
Litlu ok lengra,
– lok mun ek þess segja -,
bæ sá þeir standa,
er Buðli átti;
hátt hriktu grindr,
er Högni kníði.

39.
Orð kvað þá Vingi,
þats án væri:
“Farið firr húsi,
– flátt er til sækja,
brátt hefi ek ykkr brennda,
bragðs skuluð höggnir,
fagrt bað ek ykkr kvámu,
flátt var þó undir –
ella heðan bíðið,
meðan ek hegg yðr galga.”

40.
Orð kvað hitt Högni,
hugði lítt vægja,
varr at véttugi,
er varð at reyna:
“Hirða þú oss hræða,
hafðu þat fram sjaldan,
ef þú eykr orði,
illt muntu þér lengja.”

41.
Hrundu þeir Vinga
ok í hel drápu,
öxar at lögðu,
meðan í önd hixti.

42.
Flykkðusk þeir Atli
ok fóru í brynjur,
gengu svá görvir,
at var garðr milli;
urpusk á orðum
allir senn reiðir:
“Fyrr várum fullráða
at firra yðr lífi.”

43.
“Á sér þat illa,
ef höfðuð áðr ráðit,
en eruð óbúnir,
ok höfum einn felldan,
lamðan til heljar,
liðs var sá yðvars.”

44.
Óðir þá urðu,
er þat orð heyrðu,
forðuðu fingrum
ok fengu í snæri,
skutu skarpliga
ok skjöldum hlífðusk.

45.
Inn kom þá andspilli,
hvat úti drýgðu,
halir fyr höllu,
heyrðu þræl segja.

46.
Ötul var þá Guðrún,
er hon ekka heyrði,
hlaðin halsmenjum,
hreytti hon þeim gervöllum,
slöngði svá silfri,
at í sundr hrutu baugar.

47.
Út gekk hon síðan,
yppði-t lítt hurðum,
fór-a fælt þeygi
ok fagnaði komnum,
hvarf til Niflunga,
sú var hinzt kveðja,
fylgði saðr slíku,
sagði hon mun fleira:

48.
“Leitaða ek í líkna
at letja ykkr heiman,
sköpum viðr manngi,
ok skuluð þó hér komnir.”
Mælti af mannviti,
ef mundu sættask;
ekki at reðusk,
allir ní kváðu.

49.
Sá þá sælborin,
at þeir sárt léku,
hugði á harðræði
ok hrauzk ór skikkju;
nökðan tók hon mæki
ok niðja fjör varði,
hæg var-at hjaldri,
hvars hon hendr festi.

50.
Dóttir lét Gjúka
drengi tvá hníga,
bróður hjó hon Atla,
bera varð þann síðan,
skapði hon svá skæru,
skelldi fót undan.

51.
Annan réð hon höggva,
svá at sá upp reis-at,
í helju hon þann hafði,
þeygi henni hendr skulfu.

52.
Þjörku þar gerðu,
þeiri var við brugðit,
þat brá of allt annat,
er unnu börn Gjúka;
svá kváðu Niflunga,
meðan sjalfir lifðu,
skapa sókn sverðum,
slítask af brynjur,
höggva svá hjalma
sem þeim hugr dygði.

53.
Morgin mest vágu,
unz miðjan dag líddi,
óttu alla
ok öndurðan dag;
fyrr var fullvegit,
flóði völlr blóði,
átján áðr fellu,
efri þeir urðu.
Beru tveir sveinar
ok bróðir hennar.

54.
Röskr tók at ræða,
þótt hann reiðr væri:
“Illt er um litask,
yðr er þat kenna;
várum þrír tigir,
þegnar vígligir,
eftir lifum ellifu,
ór er þar brunnit.

55.
Bæðr várum fimm,
er Buðla misstum;
hefir nú Hel halfa,
en höggnir tveir liggja.

56.
Mægð gat ek mikla,
mák-a-k því leyna,
kona váliga,
knák-a ek þess njóta;
hljótt áttum sjaldan,
síz komt í hendr ossar,
firrðan mik frændum,
féi oft svikinn,
senduð systur helju,
slíks ek mest kennumk.”

Guðrún kvað:
57.
“Getr þú þess, Atli,
gerðir svá fyrri,
móður tókt mína
ok myrðir til hnossa,
svinna systrungu
sveltir þú í helli,
hlægligt mér þat þykkir,
er þú þinn harm tínir;
goðum ek þat þakka,
er þér gengsk illa.”

Atli kvað:
58.
“Eggja ek yðr, jarlar,
auka harm stóran
vífs ins vegliga,
vilja ek þat líta;
kostið svá keppa,
at klökkvi Guðrún,
séa ek þat mætta,
at hon sér né ynði-t.

59.
Takið ér Högna
ok hyldið með knífi,
skerið ór hjarta,
skuluð þess görvir,
Gunnar grimmúðgan
á galga festið,
bellið því bragði,
bjóðið til ormum.”

Högni kvað:
60.
“Ger, sem til lystir,
glaðr munk þess bíða,
röskr munk þér reynask,
reynt hefi ek fyrr brattara;
höfuð hnekking,
meðan heilir várum,
nú erum svá sárir,
at þá mátt sjalfr valda.”

61.
Beiti þat mælti,
bryti var hann Atla:
“Tökum vér Hjalla,
en Högna forðum,
högum vér halft yrkjum,
hann er skapdauði,
lifir-a svá lengi,
löskr mun hann æ heitinn.”

62.
Hræddr var hvergætir,
helt-a in lengr rúmi,
kunni klökkr verða,
kleif í rá hverja;
vesall lézk vígs þeira,
er skyldi váss gjalda,
ok sinn dag dapran
at deyja frá svínum,
allri örkostu,
er hann áðr hafði.

63.
Tóku þeir brás Buðla
ok brugðu til knífi,
æpði illþræli,
áðr odds kenndi,
tóm lézk at eiga
teðja vel garða,
vinna it vergasta,
ef hann við rétti,
feginn lézk þó Hjalli,
at hann fjör þægi.

64.
Gættisk þess Högni
– gerva svá færi -,
at árna ánauðgum,
at undan gengi:
“Fyrir kveð ek mér minna
at fremja leik þenna.
Hví mynim hér vilja
heyra á þá skræktun?”

65.
Þrifu þeir þjóðgóðan,
þá var kostr engi
rekkum rakklátum
ráð enn lengr dvelja;
hló þá Högni,
heyrðu dagmegir,
keppa hann svá kunni,
kvöl hann vel þolði.

66.
Harpu tók Gunnarr,
hrærði ilkvistum,
sláa hann svá kunni,
at snótir grétu,
klukku þeir karlar,
er kunnu görst heyra;
ríkri ráð sagði;
raftar sundr brustu.

67.
Dó þá dýrir,
dags var heldr snemma,
létu þeir á lesti
lifa íþróttir.

68.
Stórr þóttisk Atli,
sté hann of þá báða,
horskri harm sagði
ok réð heldr at bregða:
“Morginn er nú, Guðrún,
misst hefir þú þér hollra;
sums ertu sjalfskapa,
at hafi svá gengit.”

Guðrún kvað:
69.
“Feginn ertu, Atli,
ferr þú víg lýsa,
á munu þér iðrar,
ef þú allt reynir;
sú mun erfð eftir,
ek kann þér segja:
Ills gengsk þér aldri,
nema ek ok deyja.”

Atli kvað:
70.
“Kann ek slíks synja,
sé ek til ráð annat
halfu hógligra,
– höfnum oft góðu -,
mani mun ek þik hugga,
mætum ágætum,
silfri snæhvítu,
sem þú sjalf vilir.”

Guðrún kvað:
71.
“Ón er þess engi,
ek vil því níta;
sleit ek þá sáttir,
er váru sakar minni;
afkár ek áðr þótta,
á mun nú gæða,
hræfða ek um hotvetna,
meðan Högni lifði.

72.
Alin vit upp várum
í einu húsi,
lékum leik margan
ok í lundi óxum,
gæddi okkr Grímhildr
gulli ok halsmenjum;
bana muntu mér bræðra
bæta aldrigi
né vinna þess ekki,
at mér vel þykki.

73.
Kostum drepr kvenna
karla ofríki;
í kné gengr hnefi,
ef kvistir þverra;
tré tekr at hníga,
ef höggr tág undan;
nú máttu einn, Atli,
öllu hér ráða.”

74.
Gnótt var grunnýðgi,
er gramr því trúði,
sýn var sveipvísi,
ef hann sín gæði;
kröpp var þá Guðrún,
kunni of hug mæla,
létt hon sér gerði,
lék hon tveim skjöldum.

75.
Æxti hon öldrykkjur
at erfa bræðr sína,
samr lézk ok Atli
at sína gerva.

76.
Lokit því létu,
lagat var drykkju,
sú var samkunda
við svörfun ofmikla;
ströng var stórhuguð,
stríddi hon ætt Buðla,
vildi hon ver sínum
vinna ofrhefndir.

77.
Lokkaði hon litla
ok lagði við stokki,
glúpnuðu grimmir
ok grétu þeygi,
fóru í faðm móður,
fréttu, hvat þá skyldi.

Guðrún kvað:
78.
“Spyrið lítt eftir,
spilla ætla ek báðum,
lyst várumk þess lengi
at lyfja ykkr elli.”

Sveinarnir kváðu:
“Blótt, sem vill, börnum,
bannar þat manngi,
skömm mun ró reiði,
ef þú reynir görva.”

79.
Brá þá barnæsku
bræðra in kappsvinna,
skipti-t skapliga,
skar hon á hals báða.
Enn frétti Atli,
hvert farnir væri
sveinar hans leika,
er hann sá þá hvergi.

Guðrún kvað:
80.
“Yfir ráðumk ganga
Atla til segja;
dylja munk þik eigi,
dóttir Grímhildar;
glaða mun þik minnst, Atli,
ef þú görva reynir;
vakðir vá mikla,
er þú vátt bræðr mína.

81.
Svaf ek mjök sjaldan,
síðans þeir fellu,
hét ek þér hörðu,
hefi ek þik nú minntan;
morgin mér sagðir,
man ek enn þann görva,
nú er ok aftann,
átt þú slíkt at frétta.

82.
Maga hefir þú þinna
misst, sem þú sízt skyldir,
hausa veizt þú þeira
hafða at ölskálum,
drýgða ek þér svá drykkju,
dreyra blett ek þeira.

83.
Tók ek þeira hjörtu,
ok á teini steikðak,
selda ek þér síðan,
sagðak, at kalfs væri:
einn þú því ollir,
ekki réttu leifa,
töggtu tíðliga,
trúðir vel jöxlum.

84.
Barna veiztu þinna,
biðr sér fár verra;
hlut veld ek mínum,
hælumk þó ekki.”

Atli kvað:
85.
“Grimm vartu, Guðrún,
er þú gera svá máttir,
barna þinna blóði
at blanda mér drykkju;
snýtt hefir þú sifjungum,
sem þú sizt skyldir,
mér lætr þú ok sjalfum
millum ills lítit.”

Guðrún kvað:
86.
“Vili mér enn væri
at vega þik sjalfan,
fátt er fullilla
farit við gram slíkan;
drýgt þú fyrr hafðir
þat, er menn dæmi vissu-t til,
heimsku, harðræðis
í heimi þessum;
nú hefir þú enn aukit,
þat er áðan frágum;
greipt glæp stóran,
gört hefir þú þitt erfi.”

Atli kvað:
87.
“Brennd muntu á báli
ok barið grjóti áðr,
þá hefir þú árnat
þatstu æ beiðisk.”

Guðrún kvað:
“Seg þér slíkar
sorgir ár morgin,
fríðra vil ek dauða
fara í ljós annat.”

88.
Sátu samtýnis,
sendusk fárhugi,
hendusk heiftyrði,
hvártki sér unði;
heift óx Hniflungi,
hugði á stórræði,
gat fyr Guðrúnu,
at hann væri grimmr Atla.

89.
Kómu í hug henni
Högna viðfarar,
talði happ hánum,
ef hann hefnt ynni.
Veginn var þá Atli,
var þess skammt bíða,
sonr vá Högna
ok sjalf Guðrún.

90.
Röskr tók at ræða,
rakðisk ór svefni,
kenndi brátt benja,
bands kvað hann þörf enga:
“Segið it sannasta,
hverr vá son Buðla,
emk-a ek lítt leikinn,
lífs tel ek ván enga.”

Guðrún kvað:
91.
“Dylja mun þik eigi
dóttir Grímhildar,
látumk því valda,
er líðr þína æfi,
en sumu sonr Högna,
er þik sár mæða.”

Atli kvað:
92.
“Vaðit hefir þú at vígi,
þótt væri-t skaplikt,
illt er vin véla,
þanns þér vel trúir;
beiddr fór ek heiman
at biðja þín, Guðrún.

93.
Leyfð vartu ekkja,
létu stórráða,
varð-a ván lygi,
er vér of reyndum;
fórtu heim hingat,
fylgði oss herr manna,
allt var ítarligt
um órar ferðir.

94.
Margs var alls sómi
manna tíginna,
naut váru ærin,
nutum af stórum,
þar var fjölð féar,
fengu til margir.

95.
Mund galt ek mærri
meiðma fjölð þiggja,
þræla þría tigu,
þýjar sjau góðar,
sæmð var at slíku,
silfr var þó meira.

96.
Léztu þér allt þykkja,
sem ekki væri,
meðan lönd þau lágu,
er mér leifði Buðli,
gróftu svá undir,
gerði-t hlut þiggja;
sværu léztu þína
sitja oft grátna,
fann ek í hug heilum
hjóna vætr síðan.”

Guðrún kvað:
97.
“Lýgr þú nú, Atli,
þótt ek þat lítt rekja;
heldr var ek hæg sjaldan,
hóftu þó stórum;
börðuzk ér bræðr ungir,
báruzk róg milli;
halft gekk til heljar
ór húsi þínu;
hrolldi hotvetna
þat er til hags skyldi.

98.
Þrjú várum systkin,
þóttum óvægin,
fórum af landi,
fylgðum Sigurði,
skæva vér létum,
skipi hvert várt stýrði,
örkuðum at auðnu,
unz vér austr kómum.

99.
Konung drápum fyrstan,
kurum land þaðra,
hersar oss á hönd gengu,
hræðslu þat vissi;
vágum ór skógi
þanns vildum syknan,
settum þann sælan,
er sér né átti-t.

100.
Dauðr varð inn húnski,
drap þá brátt kosti,
strangt var angr ungri
ekkju nafn hljóta;
kvöl þótti kvikri
at koma í hús Atla,
átti áðr kappi,
illr var sá missir.

101.
Komt-a-ðu af því þingi,
er vér þat frægim,
at þú sök sættir
né slekðir aðra;
vildir ávallt vægja
en vætki halda,
kyrrt of því láta,
— — — — — –“

Atli kvað:
102.
“Lýgr þú nú, Guðrún,
lítt mun við bætask
hluti hvárigra,
höfum öll skarðan.
Gerðu nú, Guðrún,
af gæzku þinni
okkr til ágætis,
er mik út hefja.”

Guðrún kvað:
103.
“Knörr mun ek kaupa
ok kistu steinda,
vexa vel blæju
at verja þitt líki,
hyggja á þörf hverja,
sem vit holl værim.”

104.
Nár varð þá Atli,
niðjum stríð æxti,
efndi ítrborin
allt þats réð heita;
fróð vildi Gudrún
fara sér at spilla,
urðu dvöl dægra,
dó hon í sinn annat.

105.
Sæll er hverr síðan,
er slíkt getr fæða
jóð at afreki,
sems ól Gjúki;
lifa mun þat eftir
á landi hverju
þeira þrámæli,
hvargi er þjóð heyrir.