Alvíssmál – Sången om Allvis

Sången om Allvis (Fornnordiska Alvíssmál) handlar om när dvärgen Allvis kommer för få Tors dotter Trud som det tidigare hade bestämts, men Tor motsäger sig detta då han inte var hemma när överenskommelsen gjordes. Det hela löser de med en utmaning där Allvis ska svara på en mängd frågor för att få Tors dotter, men Allvis överlistas av Tor.

Tillbaka till Litteratur |

Svensk översättning av Erik Brate.

Allvis sade:
1.
“Att bänkarne breda
skall bruden nu med mig
i sällskap hemåt hasta.
För att bli måg jag skyndat,
det menar nog envar;
man skall ej hänge sig åt vila hemma.”

Tor sade:
2.
“Vad är det för en bjässe?
Vi är så blek du på näsan?
Låg du i natt hos lik?
Tycke av en turs
tycks mig hos dig vara.
Du är ej för bruden boren.”

Allvis sade:
3.
“Allvis jag heter,
hålles under jorden,
under sten har jag varaktig stad.
Betalning för vapen
att taga jag kommit;
ingen bindande löfte bryte!”

Tor sade:
4.
“Jag skall bryta,
ty brudens gifte
jag främst bestämmer som fader.
Jag var ej hemma,
då hon dig lovades;
enda giftoman bland gudar är jag.”

Allvis sade:
5.
“Vad är det för en man,
som myndighet påstår
över fagerglänsande flicka?
Av folk, som vitt färdas,
dig få torde känna.
Vilkens maka har din moder varit?”

Tor sade:
6.
“Ving-Tor jag heter,
vida jag strövat,
son jag till Sidgrane är.
Utan mitt samtycke
ungmön du ej får
och gynnas ej med detta gifte.”

Allvis sade:
7.
“Samtycket ditt
vill snart jag hava
och gynnas med detta gifte;
äga vill jag hellre
än utan vara
denna mjällvita mö.”

Tor sade:
8.
“Möns älskog
skall icke förmenad
varda dig, vise gäst,
om du ur varje
värld kan säga
allt, vad jag veta vill.”

9.
“Säg du mig, Allvis –
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet –
vad månne väl den jord,
som framför människorna ligger
heter i varje värld?”

Allvis sade:
10.
“Jord säges bland människor,
men slätt hos asarne,
vanerna kalla den vägar;
alltid grön jättarne,
alferna den groende,
gudarne där uppe grus.”

Tor sade:
11.
“Säg du mig, Allvis –
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet –
vad himmelen,
som av havet föddes,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
12.
“Himmel den heter bland människor,
högvalv bland gudar,
vindvävare kalla den vaner,
uppvärlden jättar,
alferna fagertak,
dvärgarne drypande sal.”

Tor sade:
13.
“Säg du mig, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru månen
som människor se,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
14.
“Måne den heter bland människor,
men molntapp hos gudar,
svänghjul de säga hos Hel,
skyndaren jättarne
men skenet dvärgarne,
om tideräknarn alferna tala.”

Tor sade:
15.
“Säg du mig, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
hur den sol, som människors
söner skåda,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
16.
“Sol den heter bland människor,
“sunna” hos gudar,
den kalla dvärgar Dvalins leksak,
evigglöd jättar,
alferna fagerhjul
och allklar asars söner.”

Tor sade:
17.
“Säg du mig, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru de skyar,
som skicka oss skurar,
heta i varje värld!”

Allvis sade:
18.
“Skyar de heta hos människor,
skyfallshopp hos gudar,
vindflarn dem vanerna kalla,
ovädersväntan jättarne,
alferna väderkraft,
hölje de kallas hos Hel.”

Tor sade:
19.
“Säg du mig, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru vinden,
som vidast far,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
20.
“Vind den heter bland människor,
viftaren hos gudar,
gnäggarn hos de väldiga väsen,
gormaren hos jättar,
gnyfaren hos alfer,
vinaren han heter hos Hel.”

Tor sade:
21.
“Säg du mig, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru lugnet,
som ligga plär,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
22.
“Lugn det heter hos människor,
lindring hos gudar,
vindslut det vanerna kalla,
övervärme jättarne,
alferna dagsstillhet,
dvärgarne dagens ro.”

Tor sade:
23.
“Säg mig du, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru den sjön,
som skepp ro på,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
24.
“Sjö den heter bland människor,
vida skivan hos gudar,
vanerna kalla den våg,
jättarne ålhem
alferna vätskeämne,
namnet djupt hav giva den dvärgar.”

Tor sade:
25.
“Säg mig du, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru elden,
som för allt folk brinner,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
26.
“Eld den heter bland människor,
men bland asarne flamma,
vanerna kalla den våg,
jättarne slukaren,
den svedande dvärgar,
den hastige han kallas hos Hel.”

Tor sade:
27.
“Säg mig du, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru skogen,
som skuggar människorna,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
28.
“Skog den heter hos människor,
man på slätten hos gudar,
hos Hels folk höjdsidans tång,
eldaren hos jättar,
hos alferna fagergrenig,
hos vise vaner spö.”

Tor sade:
29.
“Säg mig du, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru natten,
Norves dotter,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
30.
“Natt hon heter bland människor,
mörker bland gudar,
mask kalla henne väldiga makter,
oljus jättarne,
alferna sömngamman,
drömväverska kalla henne dvärgar.”

Tor sade:
31.
“Säg mig du, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru säden,
som sås av människorna,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
32.
“Bjugg den heter bland människor
och ‘barr’ hos gudar,
hos vanerna heter den växt,
äta jättarne den kalla,
alferna vätskeämne,
hänghuvud heter den hos Hel.”

Tor sade:
33.
“Säg mig du, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru ölet,
som allt folk dricker,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
34.
“Öl det heter bland människor,
bland asarne brygd,
rusande vätska hos vaner,
klar dryck det heter hos jättar
och kallas mjöd hos Hel,
supning hos Suttungs söner.”

Tor sade:
35.
“I ett bröst
jag aldrig såg
så många minne från fordom.
Dock av mycket svek
nu sviken du är:
kvar uppe till dagsljus, dvärg!
Nu skiner solen i salen.”

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Alvíss kvað:
1.
“Bekki breiða,
nú skal brúðr með mér
heim í sinni snúask;
hratat um mægi
mun hverjum þykkja,
heima skal-at hvíld nema.”

Þórr kvað:
2.
“Hvat er þat fira?
Hví ertu svá fölr um nasar?
Vartu í nótt með ná?
Þursa líki
þykki mér á þér vera;
ert-at-tu til brúðar borinn.”

Alvíss kvað:
3.
“Alvíss ek heiti,
bý ek fyr jörð neðan,
á ek undir steini stað;
vagna vers
ek em á vit kominn;
bregði engi föstu heiti fira.”

Þórr kvað:
4.
“Ek mun bregða
því at ek brúðar á
flest of ráð sem faðir;
vark-a ek heima,
þá er þér heitit var,
at sá einn, er gjöf er, með goðum.”

Alvíss kvað:
5.
“Hvat er þat rekka,
er í ráðum telsk
fljóðs ins fagrglóa?
Fjarrafleina
þik munu fáir kunna;
hverr hefr þik baugum borit?”

Þórr kvað:
6.
“Vingþórr ek heiti,
ek hef víða ratat,
sonr em ek Síðgrana;
at ósátt minni skal-at-tu
þat it unga man hafa
ok þat gjaforð geta.”

Alvíss kvað:
7.
“Sáttir þínar
er ek vil snemma hafa
ok þat gjaforð geta;
eiga vilja
heldr en án vera
þat it mjallhvíta man.”

Þórr kvað:
8.
“Meyjar ástum
mun-a þér verða,
vísi gestr, of varit,
ef þú ór heimi kannt
hverjum at segja
allt þat, er ek vil vita.”

9.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé sú jörð heitir,
er liggr fyr alda sonum
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
10.
“Jörð heitir með mönnum,
en með ásum fold,
kalla vega vanir,
ígræn jötnar,
alfar gróandi,
kalla aur uppregin.”

Þórr kvað:
11.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé sá himinn heitir,
erakendi,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
12.
“Himinn heitir með mönnum,
en hlýrnir með goðum,
kalla vindófni vanir,
uppheim jötnar,
alfar fagraræfr,
dvergar drjúpansal.”

Þórr kvað:
13.
“Segðu mér þat, Avlíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hversu máni heitir,
sá er menn séa,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
14.
“Máni heitir með mönnum,
en mylinn með goðum,
kalla hverfanda hvél helju í,
skyndi jötnar,
en skin dvergar,
kalla alfar ártala.”

Þórr kvað:
15.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé sú sól heitir,
er séa alda synir,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
16.
“Sól heitir með mönnum,
en sunna með goðum,
kalla dvergar Dvalins leika,
eygló jötnar,
alfar fagrahvél,
alskír ása synir.”

Þórr kvað:
17.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé þau ský heita,
er skúrum blandask,
heimi hverjum í?

Alvíss kvað:
18.
“Ský heita með mönnum,
en skúrván með goðum,
kalla vindflot vanir,
úrván jötnar,
alfar veðrmegin,
kalla í helju hjalm huliðs.”

Þórr kvað:
19.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé sá vindr heitir,
er víðast ferr,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
20.
“Vindr heitir með mönnum,
en váfuðr með goðum,
kalla gneggjuð ginnregin,
æpi jötnar,
alfar dynfara,
kalla í helju hviðuð.”

Þórr kvað:
21.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé þat logn heitir,
er liggja skal,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
22.
“Logn heitir með mönnum,
en lægi með goðum,
kalla vindlot vanir,
ofhlý jötnar,
alfar dagsefa,
kalla dvergar dags veru.”

Þórr kvað:
23.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé sá marr heitir,
er menn róa,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
24.
“Sær heitir með mönnum,
en sílægja með goðum,
kalla vág vanir,
álheim jötnar,
alfar lagastaf,
kalla dvergar djúpan mar.”

Þórr kvað:
25.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé sá eldr heitir,
er brennr fyr alda sonum,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
26.
“Eldr heitir með mönnum,
en með ásum funi,
kalla vág vanir,
frekan jötnar,
en forbrenni dvergar,
kalla í helju hröðuð.”

Þórr kvað:
27.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé viðr heitir,
er vex fyr alda sonum,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
28.
“Viðr heitir með mönnum,
en vallarfax með goðum,
kalla hlíðþang halir,
eldi jötnar
alfar fagrlima,
kalla vönd vanir.”

Þórr kvað:
29.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr,at vitir,
hvé sú nótt heitir,
in Nörvi kennda,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
30.
“Nótt heitir með mönnum,
en njól með goðum,
kalla grímu ginnregin,
óljós jötnar,
alfar svefngaman,
kalla dvergar draumnjörun.”

Þórr kvað:
31.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé þat sáð heitir,
er sá alda synir,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
32.
“Bygg heitir með mönnum,
en barr með goðum,
kalla vöxt vanir,
æti jötnar,
alfar lagastaf,
kalla í helju hnipin.”

Þórr kvað:
33.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé þat öl heitir,
er drekka alda synir,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
34.
“Öl heitir með mönnum,
en með ásum bjórr,
kalla veig vanir,
hreinalög jötnar,
en í helju mjöð,
kalla sumbl Suttungs synir.”

Þórr kvað:
35.
“Í einu brjósti
ek sák aldrigi
fleiri forna stafi;
miklum tálum
kveð ek tældan þik:
Uppi ertu, dvergr, of dagaðr,
nú skínn sól í sali.”