Völuspá | Valans Spådom

Valans Spådom (Fornnordiska Völuspá, Vǫluspá, Vǫlospá, Vǫluspǫ́ ) Valans (Völvans) Spådom är den första dikten i Poetiska Eddan. I Völuspá berättar Völvan om världens skapelse och undergång.

| Tillbaka till Litteratur |

Svensk översättning av Erik Brate.

1.
Hören mig alla
heliga släkten,
större och smärre
söner av Heimdall;
du vill ju, Valfader,
att väl jag täljer
forntida sägner,
de första, jag minnes.

2.
Jättar, i urtid
alstrade, minns jag,
som mig fordom
fostrat hava;
nio världar jag minns,
och vad som var i de nio,
måttgivande trädet
under mullen djupt.

3.
I åldrarnas morgon,
då Ymer levde,
var ej sand, ej sjö,
ej svala vågor;
jorden fanns icke,
ej upptill himlen;
ett gapande svalg fanns
men gräs fanns ingenstädes.

4.
Innan Burs söner lyfte
landen i höjden,
de som mångberömd
Midgård skapade.
Solen strålade
från söder på stenar,
och gröna örter
grodde i marken.

5.
Solen kom från söder
i sällskap med månen
på höger hand
över himlaranden.
Solen ej visste,
var salar hon hade,
månen ej visste,
vad makt han hade,
stjärnorna ej visste,
var de skimra skulle.

6.
Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag;
åt natt och nedan
namn de gåvo,
uppkallade morgon
och middag också,
eftermiddag och afton,
för att med åratal räkna.

7.
Asarne möttes
på Idavallen,
timrade höga
tempel och altar,
smedjor byggde,
smycken gjorde,
skaffade sig tänger
och skapade verktyg.

8.
På gården med brädspel
de glada lekte,
armod på guld
fanns ingalunda,
tills tursamöar
trenne kommo,
mycket mäktiga
mör, från jättevärlden.

9.
Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
vem dvärgars skara
skapa skulle
av blodig bränning
och Blains ben.

10.
Där var Modsogner vorden
den mest förnämlige
av dvärgar alla
och Durin den andre;
de gjorde många
människobilder,
dessa dvärgar, av jord,
som Durin sade.

11.
Nye och Nide,
Nordre och Sudre,
Austre och Västre,
Alltjov, Dvalin,
Bivor, Bavor,
Bombur, Nore,
An och Anar,
Ae, Mjodvitner.

 

12.
Veig och Gandalv,
Vindalv, Train,
Täck och Torin,
Tro, Vitr och Lit,
Na och Nyrad.
Nu har jag dvärgarna
– Regin och Radsvid –
rätt omtalat.

13.
File, Kile,
Funden, Nale,
Hepte, Vile,
Hanar, Svior,
Fra, Hornbore,
Fräg och Lone,
Aurvang, Jare,
Eikinskjalde.

 

14.
Tid är att dvärgar
i Dvalins skara
för människorna leda
till Lovar i ättlängd;
de som sandfältens säte
sökte åt sig
till grusslätterna
från grundens sten.

15.
Där var Draupner
och Dolgtraser,
Ha, Haugspore,
Lävang, Gloe,
Dore, Ore,
Duv, Andvare,
Skirver, Virver,
Skavid, Ae.

16.
Alf och Yngve,
Eikinskjalde,
Fjalar och Froste,
Finn och Ginnar.
Alltid skall minnas,
så länge människor leva,
denna långa räcka
av Lovars förfäder.

17.
Tills ur den skaran
trenne asar,
kraftiga och kärleksfulla,
kommo till ett hus.
De funno på land
föga förmående
Ask och Embla
utan livsmål.

18.
Ande de ej ägde,
omdöme ej hade,
ej livssaft, ej läte,
ej livlig färg.
Ande gav Oden,
omdöme Höner,
livssaft gav Lodur
och livlig färg.

19.
En ask vet jag stånda,
den Yggdrasil heter,
ett väldigt träd, överöst
av vita sanden.
Därifrån kommer daggen,
som i dalarne faller,
den står evigt grön
över Urdarbrunnen.

20.
Därifrån komma möar,
som mycket veta,
tre ur den sal,
som under trädet står.
Urd hette en,
den andra Verdandi,
man skar på trä
namnet Skuld på den tredje.
Lagar de satte,
liv de korade
för människors barn,
männens öden.

21.
Det fältslag minns hon
först i världen,
när de med spjuten
spetsade Gullveig
och i den Höges sal
henne brände.
Tre gånger brände de
den tre gånger borna,
ofta, ej sällan,
dock ännu hon lever.

22.
Heid hon hette,
var till husen hon kom,
en väl siande vala.
Hon signade stavar,
hon trollade, var hon kunde,
trollade förryckthet.
Alltid var hon älskad
av onda kvinnor.

23.
Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
om asarne skulle
skada lida
eller alla gudar
ersättning få.

24.
Spjut slungade Oden
och sände bland flocken,
det fältslaget ock
var först i världen.
Brutet var bröstvärn
på borgen hos asar,
över vapentagna fält
kunde vanerna tränga.

25.
Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
vem all luften
med lyte blandat
eller åt jättens ätt
Ods mö givit.

26.
Blott Tor slog till
i trotsigt mod,
han sällan sitter,
då slikt han hör,
Eder brötos,
ord och löften,
alla viktiga avtal,
som växlats dem emellan.

27.
Hon vet Heimdalls
hornlåt bero
på det himmelshöga
heliga trädet.
På detta ser hon svämma
en sandblandad fors
från Valfaders pant.
Veten I än mer och vad?

28.
Ensam satt hon ute,
när asarnes skräckgud,
den åldrige, kom
och i ögat henne såg.
»Vad frågen I mig?
Vi fresten I mig?
Allt vet jag, Oden,
var ditt öga du gömde
i Mimers brunn,
den mycket berömda.
Mjöd var morgon
Mimer dricker
av Valfaders pant.»
Veten I än mer och vad?

29.
Gav Härfader henne
halsguld och ringar,
fick visdomsord
och varsel av stavar;
hon såg vida omkring
i varje värld.

30.
Hon såg valkyrior,
komna från fjärran,
redo att göra
ritten till Godtjod.
Skuld höll sköld,
och Skogul var den andra,
Gunn, Hild, Gondul
och Geirskogul.
Nu äro Härjans
härjungfrur nämnda,
valkyrior, redo
att rida på jorden.

31.
Jag såg åt Balder,
blodige guden,
Odens barn,
ett öde gömmas.
Högt över slätterna
smal stod vuxen
och mycket fager
misteltenen.

32.
Från det trädet, som tycktes
en telning vara,
ett sorgeskott blev skjutet,
och skytten vad Höder.
Balders broder
blev boren inom kort,
Odenssonen stred
blott en natt gammal.

33.
Sina händer han ej tvådde,
sitt huvud han ej kammade,
förrän på bålet han bar
Balders fiende.
Men Frigg grät
i Fensalarne
över Valhalls ve.
Veten I än mer och vad?

34.
Då kunde fängsel man vrida
av Vales tarmar,
ganska fasta voro
fjättrarne snodda.

35.
I kedjor såg hon ligga
under Kittellunden
en led skepnad
med Lokes drag.
Där sitter Sigyn
i sorg hos maken,
föga väl till mods.
Veten I än mer och vad?

36.
En å ifrån öster
genom etterdalar flyter,
med svärd och stridsknivar;
Slidr den heter.

37.
Norrut stod
på Nidaslätterna
en sal av guld
för Sindres ätt;
en annan stod
på Okolner,
gästabudssal
för jätten Brimer.

38.
En sal såg hon stånda
från solen fjärran
på Nastranden;
åt norr vetter dörren.
Etterdroppar föllo
in genom rökhålet,
av ormars ryggar
är rummet flätat.

39.
Där såg hon i strida
strömmar vada
menediga män
och för mord fredlösa
och den, en annans hustru
hemligt lockar.
Där sög Nidhogg
de dödas kroppar,
vidundret slet männen.
Veten I än mer och vad?

40.
Österut i Järnskogen
den åldriga satt
och födde där
Fenrers avkomlingar.
En bliver mest
av alla förnämlig,
tunglets rövare,
i trolls skepnad.

41.
Han mättar sig med lik
av män, som dött,
gudars boning
med blod besudlar.
Svart blir solskenet
om somrarne efter,
all väderlek vansklig.
Veten I än mer och vad?

42.
Satt där på högen
och slog harpan
gygens värnare,
den glade Eggder.
Över honom gol
i granskog med pors
en fagerröd hane,
som Fjalar heter.

43.
Gol över asarne
Gullinkambe,
han hos Härfader
härmännen väcker;
en annan gal
under jorden,
en sotröd hane,
i Hels salar.

44.
Garm skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
fri varder ulven.
Visdom vet jag mycken,
långt vidare ser jag
över segergudars väldiga
slutliga öden.

45.
Bröder skola kämpa,
varandras banemän bliva,
systrars barn
sin släktskap spilla;
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, klingtid,
kluvna bliva sköldar,
vindålder, vargålder,
innan världen störtas;
ingen man skall
den andre skona.

46.
Mims söner leka
och slutödet tändes
vid Gjallarhornets ljud,
det genomträngande.
Högt blåser Heimdall,
med hornet i vädret;
med Mims huvud
håller Oden råd.

47.
Då skälver Yggdrasils
ask, där den står,
urträdet jämrar sig,
jätten blir lös.
På resan till Hel
rädas alla,
innan Surts släkting
slukar honom.

48.
Vad är med asar?
Vad är med alfer?
Allt Jättehem gnyr,
asar hava möte.
Dvärgarna stöna
framför stendörrarna,
bergväggens vise.
Veten I än mer och vad?

49.
Garm nu skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.

50.
Rym far från öster,
på arm håller skölden;
i jättevrede vrider
världsormen sig;
ormen piskar vågen,
och örnen skriar,
sliter lik, blek om näbben,
och Naglfar lossnar.

51.
Skeppet far från öster;
över sjön skall Muspells
ledung komma,
och Loke styr.
Vidunders yngel
med ulven kommer;
med dem är Byleipts
broder i följe.

52.
Surt far från söder
med svedjande låga,
stridsgudars sol
av svärdet skiner.
Stenberg störta,
det stupar jättekvinnor;
trampa dödingar Hels väg,
och himmelen rämnar.

53.
Ett andra lidande
för Lin då kommer,
när Oden går
mot ulven att strida,
och Beles bjärte
bane mot Surt;
falla då skall
Friggs älskade.

54.
Garm nu skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.

55.
Då kommer Segerfaderns
son, den väldige,
Vidar, att strida
mot valplatsens odjur.
På jättesonen
till hjärtat svärdet
med handen han stöter.
Hämnad är då fadern.

56.
Då kommer Lodyns
lysande ättling;
Odens son
går mot ormen att kämpa
I vrede denne dräper
värjaren av Midgård.
Från sitt hem all draga
döda hädan.
Nio fjät döende
går Fjorgyns son
fram från ormen,
som ofrejd ej fruktar.

57.
Solen börjar svartna,
jord sänkes i havet,
från fästet falla
flammande stjärnor;
upp ångar imma,
och elden lågar,
hettan leker högt
mot himlen själv.

58.
Garm skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.

59.
Upp ser hon komma
för andra gången
jorden ur havet,
igen grönskande;
forsar falla,
örn flyger däröver,
den som på fjället
fiskar griper.

60.
Asarne mötas
på Idavallen
och om jordens gördel,
jätteormen, tala,
föra sig till minnes
märkliga öden
och Fimbultyrs
forntida runor.

61.
Där skola åter
de underbara
guldbrädspelsbrickorna
i gräset hittas,
som i tidens morgon
dem tillhört hade.

62.
Osådda skola
åkrar växa,
allt ont sig bättra;
Balder skall komma.
I Ropts segersalar
sitta Balder och Höder,
valplatsens gudar.
Veten I än mer och vad?

63.
Då kan Höner lyckans
lotter kasta
och de båda brödernas
barn bebo
det vida Vindhem.
Veten I än mer och vad?

64.
En sal ser hon fagrare
än solen stånda,
täckt med guld,
på Gimle.
Där skola hövdingtrogna
härskararor bo
och i allan tid
äga hugnad.

65.
Där kommer den mäktige
till maktdomen,
den starke, ovanifrån,
han som styr över allt.

66.
Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten,
Nidhogg lik.
Nu skall hon sjunka.

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

1.
Hljóðs bið ek allar
helgar kindir,
meiri ok minni
mögu Heimdallar;
viltu at ek, Valföðr,
vel fyr teljaforn spjöll fira,
þau er fremst of man. 

2.
Ek man jötna
ár of borna,
þá er forðum mik
fædda höfðu;
níu man ek heima,
níu íviðjur,
mjötvið mæran
fyr mold neðan. 

3.
Ár var alda,
þat er ekki var,
var-a sandr né sær
né svalar unnir;
jörð fannsk æva
né upphiminn,
gap var ginnunga
en gras hvergi. 

4.
Áðr Burs synir
bjöðum of yppðu,
þeir er Miðgarð
mæran skópu;
Sól skein Sunnan
á salar steina,
þá var grund gróin
grænum lauki.

5.
Sól varp sunnan,
sinni mána,
hendi inni hægri
um himinjöður;
sól þat né vissi,
hvar hon sali átti,
máni þat né vissi,
hvat hann megins átti,
stjörnur þat né vissu
hvar þær staði áttu.

6.
Þá gengu regin öll
á rökstóla,
ginnheilög goð,
ok um þat gættusk;
nótt ok niðjum
nöfn of gáfu,
morgin hétu
ok miðjan dag,
undorn ok aftan,
árum at telja.

7.
Hittusk æsirá Iðavelli,
þeir er hörg ok hof
hátimbruðu;
afla lögðu,
auð smíðuðu,
tangir skópu
ok tól gerðu.

8.
Tefldu í túni,
teitir váru,
var þeim vettergis
vant ór gulli,
uns þrjár kvámu
þursa meyjar
ámáttkar mjök
ór Jötunheimum.

9.
Þá gengu regin öll
á rökstóla,
ginnheilög goð,
ok um þat gættusk,
hverir skyldi dverga
dróttir skepja
ór Brimis blóði
ok ór Bláins leggjum.

10.
Þar var Móðsognir
mæztr of orðinn
dverga allra,
en Durinn annarr;
þeir mannlíkun
mörg of gerðu
dvergar í jörðu,
sem Durinn sagði.

11.
Nýi, Niði,
Norðri, Suðri,
Austri, Vestri,
Alþjófr, Dvalinn,
Nár ok Náinn
Nípingr, Dáinn
Bívurr, Bávurr,
Bömburr, Nóri,
Ánn ok Ánarr,
Óinn, Mjöðvitnir.

12.
Veggr ok Gandalfr,
Vindalfr, Þorinn,
Þrár ok Þráinn,
Þekkr, Litr ok Vitr,
Nýr ok Nýráðr,
nú hefi ek dverga,
Reginn ok Ráðsviðr,
rétt of talða.

13.
Fíli, Kíli,
Fundinn, Náli,
Hefti, Víli,
Hannar, Svíurr,
Billingr, Brúni,
Bíldr ok Buri,
Frár, Hornbori,
Frægr ok Lóni,
Aurvangr, Jari,
Eikinskjaldi.

14.
Mál er dverga
í Dvalins liðil
jóna kindum
til Lofars telja,
þeir er sóttu
frá salar steini
Aurvanga sjöttil Jöruvalla.

15.
Þar var Draupnir
ok Dolgþrasir,
Hár, Haugspori,
Hlévangr, Glóinn,
Dóri, Óri
Dúfr, Andvari
Skirfir, Virfir,
Skáfiðr, Ái.

16.
Alfr ok Yngvi,
Eikinskjaldi,
Fjalarr ok Frosti,
Finnr ok Ginnarr;
þat mun æ uppi
meðan öld lifir,
langniðja tal
Lofars hafat. 

17.
Unz þrír kvámu
ór því liði
öflgir ok ástkir
æsir at húsi,
fundu á landi
lítt megandi
Ask ok Embluörlöglausa.

18.
Önd þau né áttu,
óð þau né höfðu,
lá né lætiné litu góða;
önd gaf Óðinn,
óð gaf Hænir,
lá gaf Lóðurr
ok litu góða.

19.
Ask veit ek standa,
heitir Yggdrasill,
hár baðmr, ausinn
hvíta auri;
þaðan koma döggvar,
þærs í dala falla,
stendr æ yfir grænn
Urðarbrunni.

20.
Þaðan koma meyjar
margs vitandi
þrjár ór þeim sæ,
er und þolli stendr;
Urð hétu eina,
aðra Verðandi,
skáru á skíði,
Skuld ina þriðju;
þær lög lögðu,
þær líf kuru
alda börnum,
örlög seggja.

21.
Þat man hon folkvíg
fyrst í heimi,
er Gullveigu
geirum studdu
ok í höll Hárs
hana brenndu,
þrisvar brenndu,
þrisvar borna,
oft, ósjaldan,
þó hon enn lifir.

22.
Heiði hana hétu
hvars til húsa kom,
völu velspáa,
vitti hon ganda;
seið hon, hvars hon kunni,
seið hon hug leikinn,
æ var hon angan
illrar brúðar.

23.
Þá gengu regin öll
á rökstóla,
ginnheilög goð,
ok um þat gættusk,
hvárt skyldu æsir
afráð gjalda
eða skyldu goðin öll
gildi eiga.

24.
Fleygði Óðinnok í folk of skaut,
þat var enn folkvíg
fyrst í heimi;
brotinn var borðveggr
borgar ása,
knáttu vanir vígspá
völlu sporna.

25.
Þá gengu regin öll
á rökstóla,
ginnheilög goð,
ok um þat gættusk,
hverjir hefði loft allt
lævi blandit
eða ætt jötuns
Óðs mey gefna.

26.
Þórr einn þar vá
þrunginn móði,
hann sjaldan sitr
er hann slíkt of fregn
á gengusk eiðar,
orð ok særi,
mál öll meginlig,
er á meðal fóru.

27.
Veit hon Heimdallar
hljóð of folgit
und heiðvönum
helgum baðmi,
á sér hon ausask
aurgum forsi
af veði Valföðrs.
Vituð ér enn – eða hvat?

28.
Ein sat hon úti,
þá er inn aldni kom
yggjungr ása
ok í augu leit.
Hvers fregnið mik?
Hví freistið mín?
Allt veit ek, Óðinn,
hvar þú auga falt,
í inum mæra
Mímisbrunni.
Drekkr mjöð Mímir
morgun hverjan
af veði Valföðrs.
Vituð ér enn – eða hvat?

29.
Valði henni Herföðr
hringa ok men,
fekk spjöll spaklig
ok spá ganda,
sá hon vítt ok of vítt
of veröld hverja.

30.
Sá hon valkyrjur
vítt of komnar,
görvar at ríða
til Goðþjóðar;
Skuld helt skildi,
en Skögul önnur,
Gunnr, Hildr, Göndul
ok Geirskögul.
Nú eru talðar
nönnur Herjans,
görvar at ríða
grund valkyrjur.

31.
Ek sá Baldri,
blóðgum tívur,
Óðins barni,
örlög folgin;
stóð of vaxinn
völlum hæri
mjór ok mjök fagr
mistilteinn.

32.
Varð af þeim meiði,
er mær sýndisk,
harmflaug hættlig,
Höðr nam skjóta;
Baldrs bróðir var
of borinn snemma,
sá nam Óðins sonr
einnættr vega.

33.
Þó hann æva hendr
né höfuð kembði,
áðr á bál of bar
Baldrs andskota;
en Frigg of grét
í Fensölum
vá Valhallar.
Vituð ér enn – eða hvat?

34.
Þá kná Váli
vígbönd snúa,
heldr váru harðgör
höft ór þörmum.

35.
Haft sá hon liggja
und Hveralundi,
lægjarns líki
Loka áþekkjan;
þar sitr Sigyn
þeygi of sínum
ver vel glýjuð.
Vituð ér enn – eða hvat?

36.
Á fellur austan
um eitrdala
söxum ok sverðum,
Slíðr heitir sú.

37.
Stóð fyr norðan
á Niðavöllum
salr ór gulli
Sindra ættar;
en annarr stóð
á Ókólni
bjórsalr jötuns,
en sá Brimir heitir.

38.
Sal sá hon standa
sólu fjarri
Náströndu á,
norðr horfa dyrr;
falla eitrdropar
inn um ljóra,
sá er undinn salr
orma hryggjum.

39.
Sá hon þar vaða
þunga strauma
menn meinsvara
ok morðvarga
ok þann er annars glepr
eyrarúnu;
þar saug Niðhöggr
nái framgengna,
sleit vargr vera.
Vituð ér enn – eða hvat?

40.
Austr sat in aldna
í Járnviði
ok fæddi þar
Fenris kindir;
verðr af þeim öllum
einna nokkurr
tungls tjúgari
í trölls hami.

41.
Fyllisk fjörvi
feigra manna,
rýðr ragna sjöt
rauðum dreyra;
svört verða sólskin
um sumur eftir,
veðr öll válynd.
Vituð ér enn – eða hvat?

42.
Sat þar á haugi
ok sló hörpu
gýgjar hirðir,
glaðr Eggþér;
gól of hánum
í galgviði
fagrrauðr hani,
sá er Fjalarr heitir.

43.
Gól of ásum
Gullinkambi,
sá vekr hölða
at Herjaföðrs;
en annarr gelr
fyr jörð neðan
sótrauðr hani
at sölum Heljar.

44.
Geyr nú Garmr mjök
fyr Gnipahelli,
estr mun slitna,
en freki renna;
fjölð veit ek fræða,
fram sé ek lengra
um ragna rök
römm sigtíva.

45.
Bræðr munu berjask
ok at bönum verðask,
munu systrungar
sifjum spilla;
hart er í heimi,
hórdómr mikill,
skeggöld, skalmöld,
skildir ro klofnir,
vindöld, vargöld,
áðr veröld steypisk;
mun engi maðröðr
um þyrma.

46.
Leika Míms synir,
en mjötuðr kyndisk
at inu galla
Gjallarhorni;
hátt blæss Heimdallr,
horn er á lofti,
mælir Óðinn
við Míms höfuð.

47.
Skelfr Yggdrasils
askr standandi,
ymr it aldna tré,
en jötunn losnar;
hræðask allir
á helvegum
áðr Surtar þann
sefi of gleypir.

48.
Hvat er með ásum?
Hvat er með alfum?
Gnýr allr Jötunheimr,
æsir ro á þingi,
stynja dvergar
fyr steindurum,
veggbergs vísir.
Vituð ér enn – eða hvat?

49.
Geyr nú Garmr mjök
fyr Gnipahelli,
festr mun slitna
en freki renna;
fjölð veit ek fræða,
fram sé ek lengra
um ragna rök
römm sigtíva.

50.
Hrymr ekr austan
,hefisk lind fyrir,
snýsk Jörmungandr
í jötunmóði;
ormr knýr unnir,
en ari hlakkar,
slítr nái niðfölr,
Naglfar losnar.

51.
Kjóll ferr austan,
koma munu Múspells
of lög lýðir,
en Loki stýrir;
fara fíflmegir
með freka allir,
þeim er bróðir
Býleists í för.

52.
Surtr ferr sunnan
með sviga lævi,
skínn af sverði
sól valtíva;
grjótbjörg gnata,
en gífr rata,
troða halir helveg,
en himinn klofnar.

53.
Þá kemr Hlínar
harmr annarr fram,
er Óðinn ferrvið ulf vega,
en bani Beljabjartr at Surti;
þá mun Friggjar
falla angan.

54.
Geyr nú Garmr mjök
fyr Gnipahelli,
festr mun slitna,
en freki renna;
fjölð veit ek fræða,
fram sé ek lengra
um ragna rök
römm sigtíva.

55.
Þá kemr inn mikli
mögr Sigföður,
Víðarr, vegaat valdýri.
Lætr hann megi Hveðrungs
mundum standahjör til hjarta,
þá er hefnt föður.

56.
Þá kemr inn mæri
mögr Hlóðynjar,
gengr Óðins sonr
við orm vega,
drepr af móði
Miðgarðs véurr,
munu halir allir
heimstöð ryðja;
gengr fet níu
Fjörgynjar burr
neppr frá naðri
níðs ókvíðnum.

57.
Sól tér sortna,
sígr fold í mar,
hverfa af himni
heiðar stjörnur;
geisar eimi
ok aldrnari,
leikr hár hiti
við himin sjalfan.

58.
Geyr nú Garmr mjök
fyr Gnipahelli,
festr mun slitna
en freki renna;
fjölð veit ek fræða
fram sé ek lengra
um ragna rökr
ömm sigtíva.

59.
Sér hon upp koma
öðru sinni
jörð ór ægi
iðjagræna;
falla forsar,
flýgr örn yfir,
sá er á fjalli
fiska veiðir.

60.
Finnask æsir
á Iðavelli
ok um moldþinur
máttkan dæma
ok minnask þar
á megindóma
ok á Fimbultýs
fornar rúnir.

61.
Þar munu eftir
undrsamligar
gullnar töflur
í grasi finnask,
þærs í árdaga
áttar höfðu.

62.
Munu ósánir
akrar vaxa,
böls mun alls batna,
Baldr mun koma;
búa þeir Höðr ok Baldr
Hrofts sigtoftir,
vé valtíva.
Vituð ér enn – eða hvat?

63.
Þá kná Hænir
hlautvið kjósa
ok burir byggja
bræðra tveggja
vindheim víðan.
Vituð ér enn – eða hvat?

64.
Sal sér hon standa
sólu fegra,
gulli þakðan
á Gimléi;
þar skulu dyggvar
dróttir byggja
ok um aldrdaga
ynðis njóta.

65.
Þá kemr inn ríki
at regindómi
öflugr ofan,
sá er öllu ræðr.

66.
Þar kemr inn dimmi
dreki fljúgandi,
naðr fránn, neðan
frá Niðafjöllum;
berr sér í fjöðrum,
– flýgr völl yfir, –
Niðhöggr nái.
Nú mun hon sökkvask.