Þrymskviða – Kvädet om Trym

Kvädet om Trym (Fornnordiska Þrymskviða) handlar om när Tor vaknar en morgon och upptäcker att Mjölner är stulen. Det är jótnen (jätten) Trym som ligger bakom illdådet, Trym vill byta Mjölner mot Vanadisen Freja. Men Freja vill inte gifta sig med Trym, så Tor får klä ut sig som brud och Loke som brudtärna.

Tillbaka till Litteratur |

Svensk översättning av Erik Brate.

1.
Vred var Ving-Tor,
när han vaknade,
och sin hammare
han saknade;
han riste på sitt skägg,
han ruskade sitt hår;
Jordens son
satt och trevade.

2.
Det första ord,
han fällde, var detta:
“Hör nu, Loke,
vad här jag säger,
som ingen vet
vare sig på jorden
eller i höga himlen:
hammarn från asaguden stulits.”

3.
De gingo till Frejas
fagra gårdar,
och det första ord,
han fällde, var detta:
“Vill du mig, Freja,
din fjäderhamn låna,
om jag min hammare
hitta kunde?”

Freja sade:
4.
“Jag gåve den dig ock,
fast av guld den vore,
satte i din hand,
fast den vore av silver.”

5.
Loke flög då,
fjäderhamnen ven,
tills han kom utanför
asars gårdar
och jagade in
i jättars bygder.

6.
Trym satt å högen,
tursadrotten,
snodde tränsar av guld
åt tikarna sina
och manen jämnade
på manken av hästarna.

Trym sade:
7.
“Hur är det med asar?
Hur är det med alfer?
Vi har ensam du givit dig
in i jättebygderna?”
Loke sade:
“Illa är med asar,
illa är med alfer.
Håller du Lorrides
hammare gömd?”


Trym sade:

8.
“Jag håller Lorrides
hammare gömd
åtta mil
under jorden.
Ingen densamma
återhämtar,
om ej Freja till mig
han för som hustru.”

9.
Loke då flög,
fjäderhamnen ven,
tills han jagade ut
ur jättarnes bygder
och kom inom
asars gårdar.
Han mötte Tor
mitt på gården,
och det första ord,
han fällde, var detta:

10.
“Har målet du nått,
såsom möda du haft?
Säg i luften
långa tidenden!
Ofta den sittande
sviker minnet,
och den liggande
med lögn kommer.”

Loke sade:
11.
“Målet jag nått
och möda jag haft.
Trym har din hammare,
tursarnes drott.
Ingen densamma
återhämtar
om ej Freja till honom
han för som hustru.”

12.
De gå att den fagra
Freja träffa,
och det första ord,
han fällde, var detta:
“Bind dig, Freja,
i brudelin;
vi två skola åka
till tursarnes värld.”

13.
Vred vart då Freja
och fnyste av harm;
hela asasalen
under henne skalv,
och brisingasmycket
brast ifrån halsen:
“Den mangalnaste
månde jag vara,
om jag med dig åker
till jättarnes bygder.”

14.
Tillsammans voro alla
asar på tinget
och asynjorna alla
att överlägga,
och mycket rådslogo
mäktiga gudar,
huru Lorrides hammare
de hämta skulle.

15.
Då yttrade Heimdall,
av asar den vitaste, –
han visste väl framtiden
som vanerna annars -:
“Bindom på Tor då
brudelin;
bäre han det stora
brisingasmycket!

16.
Ned från midjan
låtom nycklar skramla
och kvinnokläder
kring hans knän falla,
och på bröstet
breda stenar,
och händigt vi skola
hans huvud pryda.”

17.
Då yttrade Tor,
asen den starke:
“Mig skola asarne
omanlig kalla,
om mig binda jag lät
i brudelin.”

18.
Då sade Loke,
Lauveys son:
“Tig du, Tor,
med detta tal!
Snart skola jättar
gästa i Asgård,
om dig din hammare
du hämtar ej åter.”

19.
De bundo på Tor då
brudelin
och det bålstora
brisingasmycket,
läto ned från midjan
nycklar skramla
och kvinnokläder
kring knäna falla,
men på bröstet de satte
breda stenar
och händigt de
hans huvud prydde.

20.
Då sade Loke,
Lauveys son:
“Jag skall som tärna
träda i din tjänst;
vi två skola åka
till tursarnes värld.”

21.
Hemåt blevo bockarne
båda drivna,
spända i skacklar,
springa de skulle.
Bergen brusto,
brann jorden i lågor;
till Jotunheim åkte
Odens son.

22.
Då sade Trym,
tursarnes drott:
“Stån jättar, upp,
strön på bänkarne halm!
Fören nu till mig
Freja som hustru,
Njords dotter
från Noatun!

23.
Här gå på gården
guldhornade kor,
helsvarta oxar
till hugnad för jätten;
smycken har jag många,
smiden har jag många
Freja ensam
ägde jag icke.”

24.
Snart till kvällen
det kommet var,
och öl blev buret
på bordet åt jättarne.
Tor ensam åt en oxe,
åtta laxar,
allt läcker, som kvinnorna
bekomma skulle,
Sivs man drack
tre såar öl.

25.
Då sade Trym,
tursarnes drott:
“Var såg du brudar
bita vassare?
Jag såg ej brudar
bita bredare
eller mera mjöd
en mö dricka.”

26.
Men den sluga tärnan
satt framför dem
och genmäle hittade
att jätten svara:
“Freja åt intet
på åtta dagar,
så gärna hon ville
till jättarnes bygder.”

27.
Han lutade sig under linklädet,
lysten att kyssa,
men for tillbaka
bort genom salen.
“Vi äro Frejas ögon
så fruktansvärda?
Mig tycktes, att eld
ur ögonen brinner.”

28.
Men den sluga tärnan
satt framför dem
och genmäle hittade
att jätten svara:
“Freja sov intet
på åtta nätter,
så gärna hon ville
till jättarnes bygder.”

29.
In kom jättarnes
arma syster
och brudgåva
bedja vågade:
“Drag dina röda
ringar av händerna,
om vinna du vill
vänskap av mig,
vänskap av mig
och välvilja all!”

30.
Då sade Trym,
tursarnes drott:
“Bären hammaren in
bruden att viga!
Läggen Mjollner
i möns knä!
Vigen oss tillsammans
med Vars hand!”

31.
På Lorride hjärtat
log i bröstet,
när, hård till sinnes,
han hammarn varsnade.
Trym först han dräpte,
tursarnes drott,
och all jättens
ätt han lamslog.

32.
Han ihjälslog den åldriga
jättarnes syster,
henne, som brudgåva
bedit hade.
Slag i stället
för slantar hon fick
och hugg av hammaren
för hopen av ringar.
Så fick Odens son
åter sin hammare.

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

1.
Vreiðr var þá Vingþórr
er hann vaknaði
ok síns hamars
of saknaði,
skegg nam at hrista,
skör nam at dýja,
réð Jarðar burr
um at þreifask.

2.
Ok hann þat orða
alls fyrst of kvað:
“Heyrðu nú, Loki,
hvat ek nú mæli
er eigi veit
jarðar hvergi
né upphimins:
áss er stolinn hamri!”

3.
Gengu þeir fagra
Freyju túna,
ok hann þat orða
alls fyrst of kvað:
“Muntu mér, Freyja,
fjaðrhams léa,
ef ek minn hamar
mættak hitta?”.

Freyja kvað:
4.
“Þó munda ek gefa þér
þótt ór gulli væri,
ok þó selja,
at væri ór silfri.”

5.
Fló þá Loki,
– fjaðrhamr dunði, –
unz fyr útan kom
ása garða
ok fyr innan kom
jötna heima.

6.
Þrymr sat á haugi,
þursa dróttinn,
greyjum sínum
gullbönd sneri
ok mörum sínum
mön jafnaði.

Þrymr kvað:
7.
“Hvat er með ásum?
Hvat er með alfum?
Hví ertu einn kominn
í Jötunheima?”

Loki kvað:
“Illt er með ásum,
illt er með alfum;
hefr þú Hlórriða
hamar of folginn?”

Þrymr kvað:
8.
“Ek hef Hlórriða.
hamar of folginn
átta röstum
fyr jörð neðan;
hann engi maðr
aftr of heimtir,
nema færi mér
Freyju at kvæn.”

9.
Fló þá Loki,
– fjaðrhamr dunði, –
unz fyr útan kom
jötna heima
ok fyr innan kom
ása garða.
Mætti hann Þór
miðra garða,
ok þat hann orða
alls fyrst of kvað:

10.
“Hefr þú erendi
sem erfiði?
Segðu á lofti
löng tíðendi,
oft sitjanda
sögur of fallask
ok liggjandi
lygi of bellir.”

Loki kvað:
11.
“Hef ek erfiði
ok erendi;
Þrymr hefr þinn hamar,
þursa dróttinn;
hann engi maðr
aftr of heimtir,
nema hánum færi
Freyju at kván.

12.
Ganga þeir fagra
Freyju at hitta,
ok hann þat orða
alls fyrst of kvað:
“Bittu þik, Freyja,
brúðar líni;
vit skulum aka tvau
í Jötunheima.”

13.
Reið varð þá Freyja
ok fnasaði,
allr ása salr
undir bifðisk,
stökk þat it mikla
men Brísinga:
“Mik veiztu verða
vergjarnasta,
ef ek ek með þér
í Jötunheima.”

14.
Senn váru æsir
allir á þingi
ok ásynjur
allar á máli,
ok um þat réðu
ríkir tívar
hvé þeir Hlórriða
hamar of sætti.

15.
Þá kvað þat Heimdallr,
hvítastr ása,
vissi hann vel fram
sem vanir aðrir:
“Bindum vér Þór þá
brúðar líni,
hafi hann it mikla
men Brísinga.

16.
Látum und hánum
hrynja lukla
ok kvenváðir
um kné falla,
en á brjósti
breiða steina
ok hagliga
um höfuð typpum.”

17.
Þá kvað þat Þór,
þrúðugr áss:
“Mik munu æsir
argan kalla,
ef ek bindask læt
brúðar líni!”

18.
Þá kvað þat Loki
Laufeyjar sonr:
“Þegi þú, Þórr,
þeira orða.
Þegar munu jötnar
Ásgarð búa,
nema þú þinn hamar
þér of heimtir.”

19.
Bundu þeir Þór þá
brúðar líni
ok inu mikla
meni Brísinga,
létu und hánum
hrynja lukla
ok kvenváðir
um kné falla,
en á brjósti
breiða steina,
ok hagliga
um höfuð typpðu.

20.
Þá kvað Loki
Laufeyjar sonr:
“Mun ek ok með þér
ambótt vera,
vit skulum aka tvær
í Jötunheima.”

21.
Senn váru hafrar
heim of reknir,
skyndir at sköklum,
skyldu vel renna;
björg brotnuðu,
brann jörð loga,
ók Óðins sonr
í Jötunheima.

22.
Þá kvað þat Þrymr,
þursa dróttinn:
“Standið upp, jötnar,
ok stráið bekki,
nú færa mér
Freyju at kván
Njarðar dóttur
ór Nóatúnum.

23.
Ganga hér at garði
gullhyrnðar kýr,
öxn alsvartir
jötni at gamni;
fjölð á ek meiðma,
fjölð á ek menja,
einnar mér Freyju
ávant þykkir.”

24.
Var þar at kveldi
of komit snemma
ok fyr jötna
öl fram borit;
einn át oxa,
átta laxa,
krásir allar,
þær er konur skyldu,
drakk Sifjar verr
sáld þrjú mjaðar.

25.
Þá kvat þat Þrymr,
þursa dróttinn:
“Hvar sáttu brúðir
bíta hvassara?
Sák-a ek brúðir
bíta breiðara,
né inn meira mjöð
mey of drekka.”

26.
Sat in alsnotra
ambótt fyrir,
er orð of fann
við jötuns máli:
“Át vætr Freyja
átta nóttum,
svá var hon óðfús
í Jötunheima.”

27.
Laut und línu,
lysti at kyssa,
en hann útan stökk
endlangan sal:
“Hví eru öndótt
augu Freyju?
Þykki mér ór augum
eldr of brenna.”

28.
Sat in alsnotra
ambótt fyrir,
er orð of fann
við jötuns máli:
“Svaf vætr Freyja
átta nóttum,
svá var hon óðfús
í Jötunheima.”

29.
Inn kom in arma
jötna systir,
hin er brúðféar
biðja þorði:
“Láttu þér af höndum
hringa rauða,
ef þú öðlask vill
ástir mínar,
ástir mínar,
alla hylli.

30.
Þá kvað þat Þrymr,
þursa dróttinn:
“Berið inn hamar
brúði at vígja,
lekkið Mjöllni
í meyjar kné,
vígið okkr saman
Várar hendi.”

31.
Hló Hlórriða
hugr í brjósti,
er harðhugaðr
hamar of þekkði;
Þrym drap hann fyrstan,
þursa dróttin,
ok ætt jötuns
alla lamði.

32.
Drap hann ina öldnu
jötna systur,
hin er brúðféar
of beðit hafði;
hon skell of hlaut
fyr skillinga,
en högg hamars
fyr hringa fjölð.
Svá kom Óðins sonr
endr at hamri.