Sigurðarkviða in meiri (Brot) – Brottstycke av det större kvädet om Sigurd

Svensk översättning av Erik Brate.

1a.
Elden tog att ljunga,
och jorden att skälva
och höga lågan
mot himlen skjuta.
Få tordes där
av furstens kämpar
genom elden rida
eller över stiga.

2a.
Sigurd Grane
med svärdet sporrade,
elden slocknade
för ädle hjälten;
all lågan sig lade
för den lovord önskande,
de redskap glänste,
som Regin ägde.

3a.
Sigurd drap ormen,
och ingen det skall
ur minnet förlora,
så länge människor leva,
men din broder
brast det mod
genom elden att rida
eller över stiga.

4a.
Ut gick Sigurd
från samtalet,
männens vän,
och så modfälld var;
att på stridsdjärv hjälte
järnvirkad brynja
började i sidorna
sönder brista.

– – – – – –

1.
“[I vad sak
har Sigurd] brutit,
då du vill, att den modige
mista skall livet.”

Gunnar sade:
2.
“Mig har Sigurd
svurit eder,
eder svurit,
alla brutit.
Han svek mig då,
när han svurit hålla
alla eder
allra trognast.”

Hogne svarade:
3.
“Av hätskhet Brynhild
dig hetsat har
ont att göra
och orsaka sorg;
hon unnar ej Gudrun
det goda giftet
och sedan ej dig
sig att äga.”

4.
Några ulv stekte,
några orm skuro,
några åt Guttorm
gåvo av vargen,
förrn de förmådde,
mordlystna,
bära händer
på härlige hjälten.

5.
Slagen blev Sigurd,
söder om Ren,
korpen på trädet
kraxade högt:
“På eder två skall Atle
eggarna bloda,
brutna eder
eder bane vålla.”

6.
Ute stod Gudrun,
Gjukes dotter,
och det första ord,
hon fällde, var detta:
“Var är nu Sigurd,
väpnades drott,
då mina fränder
jag främst ser rida?”

7.
Ensam Hogne
henne svarade:
“Sigurd med svärd
vi sönderhuggit,
grå hästen hänger
huvudet över den döde.”

8.
Då sade Brynhild,
Budles dotter:
“Väl skolen I njuta
av vapen och land!
Ensam skulle Sigurd
för allt hava rådit,
om han litet längre
sitt liv behållit.

9.
Ej hövdes det,
att han härskade så
över Gjukes arv
och goters mängd,
då att styra folket
och i strid djärva
fem söner Gjuke
framfött hade.”

10.
Då skrattade Brynhild,
att det skallade i gården,
en gång
av all sin själ:
“Länge skolen I njuta
land och folk,
när frejdade fursten
I falla låtit.”

11.
Då sade Gudrun,
Gjukes dotter:
“Oerhörda ord
yttrar du nu.
Må de svåra taga Gunnar,
Sigurds mördare!
Hans hätska sinne
hämnd skall röna.”

12.
Det led fram på kvällen,
ej litet var drucket,
om mycket muntert
männen talade.
Alla somnade,
då i säng de kommo,
Gunnar ensam längre
än alla låg vaken.

13.
Fot han ej rörde,
fjättrad var tungan;
därpå härens
härjare tänkte,
vad de två på trädet
talat hade,
korpen och örnen,
då de kommo hemridande.

14.
Brynhild vaknade,
Budles dotter,
skjoldungars dis,
innan dagen grydde:
“Eggen mig eller avråden,
– nu har ogärning skett, –
att säga min sorg
eller sådant ej göra!”

15.
Vid dessa ord
alla tego,
få blevo kloka
på de kvinnolater,
då hon gråtande
gav sig att omtala
det, som hon leende
lockat männen till.

Brynhild sade:
16.
“I sömnen, Gunnar,
svårt det mig tycktes:
svalt var i salen,
min säng var kall,
men du, drott, rider
bedrövad, glädjelös,
med fjättrar fängslad
i fienders hop;
så skall all eder
ätt, nivlungar,
sin makt förlora,
menedare ären I.

17.
Nu minns du ej, Gunnar,
granneligen,
da I båda i spåret
ert blod läten rinna.
Allt det har du nu
illa honom lönat,
att främst i mod
han sig finna lät.

18.
Det röntes då,
när ridit han hade
modig till oss
om mig att bedja,
hur härens härjare
hade tillförene
ederna hållit
mot unge fursten.

19.
Sårande svärd,
snott om fästet med guld,
lät mäktig konung
mellan oss ligga.
Med eld voro eggarna
utanpå strukna,
och med etterdroppar
innantill dragna.”

Om Sigurds död

I detta kväde talas om Sigurds död, och här pekar det åt, som om de dödade honom ute, men somliga säga så, att de dödade honom inne, sovande i sin säng. Men tyskarne säga så, att de dödade honom ute i skogen, och så säges i den gamla Gudrunarkvida, att Sigurd och Gjukes söner hade ridit till tings, när han dödades, men det säga alla på enahanda sätt, att de sveko honom mot tro och loven och angrepo honom liggande och oförberedd.

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

1.
Eldr nam at æsask
en jörð at skjalfa
ok hár logi
við himni gnæfa;
fár treystisk þar
fylkis rekka
eld at ríða
né yfir stíga.

2.
Sigurðr Grana
sverði keyrði;
eldr sloknaði
fyrir öðlingi,
logi allr lægðisk
fyrir lofgjörnum,
bliku reiði
er Reginn átti
— — —

Brynhildr kvað:
3.
“Sigurðr vá at ormi,
en þat síðan mun
engum fyrnask,
meðan öld lifir;
en hlýri þinn
hvárki þorði
eld at ríða
né yfir stíga.”
— — —

4.
Út gekk Sigurðr
andspjalli frá,
hollvinr lofða,
ok hnipnaði,
svá at ganga nam
gunnarfúsum
sundr of síður
serkr járnofinn.
— — —

Högni kvað:
5.
“[hvat hefir Sigurðr
til] saka unnit,
er þú fræknan vill
fjörvi næma?”

Gunnar kvað:
6.
“Mér hefir Sigurðr
selda eiða,
eiða selda,
alla logna;
þá vélti hann mik,
er hann vera skyldi
allra eiða
einn fulltrúi.”

Högni kvað:
7.
“Þik hefir Brynhildr
böl at gerva
heiftar hvattan
harm at vinna;
fyrman hon Guðrúnu
góðra ráða,
en síðan þér
sín at njóta.”

8.
Sumir ulf sviðu,
sumir orm sniðu,
sumir Gotþormi
af gera deildu;
áðr þeir mætti
meins of lystir
á horskum hal
hendr of leggja.

9.
Soltinn varð Sigurðr
sunnan Rínar;
hrafn af meiði
hátt kallaði:
“Ykkr mun Atli
eggjar rjóða,
munu vígskáum
of viða eiðar.”

10.
Úti stóð Guðrún
Gjúka dóttir,
ok hon þat orða
alls fyrst of kvað:
“Hvar er nú Sigurðr,
seggja dróttinn,
er frændr mínir
fyrri ríða?”

11.
Einn því Högni
andsvör veitti:
“Sundr höfum Sigurð
sverði höggvinn;
gnapir æ grár jór
yfir gram dauðum.”

12.
Þá kvað þat Brynhildr
Buðla dóttir:
“Vel skuluð njóta
vápna ok landa;
einn mundi Sigurðr
öllu ráða,
ef hann lengr litlu
lífi heldi.

13.
Væri-a þat sæmt,
at hann svá réði
Gjúka arfi
ok Gota mengi,
er hann fimm sonu
at folkræði,
gunnarfúsa,
getna hafði.”

14.
Hló þá Brynhildr
– bær allr dunði –
einu sinni
af öllum hug:
“Lengi skuluð njóta
landa ok þegna,
er þér fræknan gram
falla létuð.”

15.
Þá kvað þat Guðrún
Gjúka dóttir:
“Mjök mælir þú
miklar firnar;
gramir hafi Gunnar,
götvað Sigurðar;
heiftgjarns hugar
hefnt skal verða.”

16.
Fram var kvelda,
fjölð var drukkit,
þá var hvívetna
vilmál talið,
sofnuðu allir,
er i sæing kómu,
einn vakði Gunnarr
öllum lengr.

17.
Fót nam-at hræra,
fjölð nam-at spjalla,
hitt herglötuðr
hyggja téði,
hvat þeir í bölvi
báðir sögðu
hrafn ey ok örn,
er þeir heim riðu.

18.
Vaknaði Brynhildr
Buðla dóttir,
dís skjöldunga,
fyr dag litlu:
“Hvetið mik eða letið mik
– harmr er unninn –
sorg at segja
eða svá láta.”

19.
Þögðu allir
við því orði,
fár kunni þeim
fljóða látum,
er hon grátandi
gerðisk at segja
þat er hlæjandi
hölða beiddi:

20.
“Hugða ek mér, Gunnarr,
grimmt í svefni,
svalt allt í sal,
ætta sæing kalda;
enn þú, gramr, riðir
glaums andvani,
fjötri fatlaðr,
í fjánda lið;
svá mun öll yður
ætt Niflunga
afli gengin,
eruð eiðrofa.

21.
Mant-at-tu, Gunnarr,
til görva þat,
er þit blóði í spor
báðir rennduð;
nú hefir þú hánum þat allt
illu launat,
er hann fremstan þik
finna vildi.

22.
Þá reyndi þat,
er riðit hafði
móðigr á vit
mín at biðja,
hvé herglötuðr
hafði fyrri
eiðum haldit
við inn unga gram.

23.
Benvönd of lét,
brugðinn gulli,
margdýrr konungr
á meðal okkar;
eldi váru eggjar
útan görvar,
en eitrdropum
innan fáðar.”

Frá dauða Sigurðar

Hér er sagt í þessi kviðu frá dauða Sigurðar, ok víkr hér svá til sem þeir dræpi hann úti, en sumir segja svá, at þeir dræpi hann inni í rekkju sinni sofanda. En þýðverskir menn segja svá, at þeir dræpi hann úti í skógi, ok svá segir í Guðrúnarkviðu inni fornu, at Sigurðr ok Gjúkasynir hefði til þings riðit, þá er hann var drepinn. En þat segja allir einnig, at þeir sviku hann í tryggð ok vógu at hánum liggjanda ok óbúnum.