Oddrúnarkviða – Oddruns gråt

Dikten Oddruns gråt (Fornnordiska Oddrúnarkviða, Oddrúnargrátr) handlar om Atlis syster Oddrun som besöker en väninna Borgny, som inte kan bli gravid, Oddrun hjälper då Borgny genom galder hjälpa henne att bli gravid. Oddrun berättar också om att hennes bror Atle ligger bakom Gunnars död.

Tillbaka till Litteratur |

Svensk översättning av Erik Brate.

Heidrek hette en konung; hans dotter hette Borgny. Vilmund hette den, som var hennes älskare. Hon kunde icke föda barn, innan Oddrun, Atles syster, kom tillstädes, och hon hade varit käresta åt Gunnar, Gjukes son. Om denna saga är här ett kväde:

1.
I gamla sagor
jag sägas hörde,
hur en mö kom
till Mornaland.
Ingen kunde
ovan jorden
Heidreks dotter giva
hjälp till förlossning.

2.
Det sporde Oddrun,
Atles syster,
att mön hon hade
mycken barnsnöd.
Från stallet tog hon häst,
styrd av betsel,
och på svarten
sadel lade.

3.
Hästen lät hon
löpa över slätten,
tills hon kom till hallen,
som hög där stod.
Hon slängde sadeln
av smäcker häst,
och in hon gick
upp längs salen,
och det första ord
hon fällde, var detta:

4.
“Vad talas om mest
i trakten här?
Vad höres mest
i Hunaland?”

Tärnan sade:
“Här ligger Borgny
bruten av värkar,
din väninna, Oddrun.
Överlägg, om du kan hjälpa!”

Oddrun sade:
5.
“Vilken furste har
fläckat hennes rykte?
Vi är Borgny
i barnsnöd kommen?”

Tärnan sade:
6.
“Vilmund heter
vännen till kämpar;
i varma lakanet
lindade han mön
hela fem vintrar,
och för fadern hon det dolde.”

7.
Jag tror ej att mera
de talade än detta,
mild hon gick att sitta
framför möns knän.
Mycket kvad Oddrun,
mäktigt kvad Oddrun
bitande trollsång
Borgny att hjälpa.

8.
Då kunde flicka och gosse
födas till världen,
hennes harmlösa barn
med Hognes baneman.
Då löstes tungan
på den livsfarligt sjuka,
och intet ord förr
hon yttrade än detta:

9.
“Dig hulda väsen
så visst må hjälpa,
Frigg och Freja
och flera gudar,
som från mig faran
du fjärmat har!”

Oddrun sade:
10.
“Till jord jag ej föll
för att hjälpa dig,
därför att värd det
du varit någonsin.
Jag lovade och uppfyllde,
vad om det jag sade,
då, när ädlingarne
arvet skiftade,
att nämligen giva
hjälp åt alla.”

Borgny sade:
11.
“Virrig är du, Oddrun,
och vanvettig,
då mig i fiendskap
de flesta ord du sade,
men jag gick
på jorden med dig,
som av två bröder
vi borna varit.”

Oddrun sade:
12.
“Än jag minnes,
vad om aftonen du sade,
när jag åt Gunnar
gav att dricka.
Något sådant du sade
sedermera skulle
ej hända en mö
mer än mig ensam.”

13.
Så satte hon sig
den sorgsna kvinnan
att tälja sina olyckor
i tröstlös sorg.

14.
“Jag fostrades upp
i furstars sal
– mest till glädje –
efter männens råd.
Jag fröjdades åt min ungdom
och min faders egendom
blott fem vintrar,
som min fader levde.

15.
Så sade han
sina sista ord,
innan han dog,
den dödssjuke konungen:
Jag, bjöd han, skulle rustas
med röda guldet
och söderut givas
åt sonen till Grimhild.

16.
Men Brynhild bjöd han
bära hjälmen,
valkyria, bjöd han,
hon bliva skulle.
Han sade, att ej märkligare
mö skulle födas
uti all världen,
om ödet henne sparde.

17.
Brynhild i jungfruburen
bonad vävde,
under sin lydnad,
hade land och folk.
Jorden och höga
himlen dånade,
när Favners baneman
borgen varsnade.

18.
Då slogs ett slag
med svärd från Valland,
och borgen bröts,
som Brynhild hade.
Långt var ej därefter
utan mycket litet,
förrn dessa svek
hon samtliga kände.

19.
Hård lät hon därföre
hämnden bliva,
så att riktigt vi alla
det rönt hava.
Till var bygd, som av bönder
bebos, skall det spridas,
att vid Sigurds sida
hon sökte döden.

20.
Men jag åt Gunnar
gav min kärlek,
ringars brytare,
som Brynhild skolat.

21.
Åt Atle de röda
ringar bjödo
och åt min broder
ej böter små.
Därtill femton gårdar
bjöd Gunnar för mig,
vad på Grane klövjats,
om han guld krävde.

22.
Men Atle sade sig
aldrig vilja
få gåva för brud
av Gjukes son.
Vår kärlek vi dock icke
bekämpa kunde,
utan huvudet jag gömde
vid hjältens bröst.

23.
Det sade många
mina släktingar,
påstodo sig oss
ertappat hava,
men Atle sade,
att icke jag komme
att låta mig något
till last bliva.

24.
Men dylikt ej någonsin
neka borde
en för en annan,
där älskog råder.

25.
Sina svenner
sände Atle
över mörka skogen
på mig att speja,
och de kommo dit,
där ej komma de skulle,
där vi båda tillsammans
bredde lakan.

26.
Vi bjödo röda
ringar åt männen,
att de intet skulle
till Atle säga,
men hasteligen
de hem skyndade
och ivrigt det
för Atle sade.

27.
För Gudrun dolde de
detta noga,
fast dubbelt hellre
hon det höra bort.

28.
Dån var att höra
av hovar med guldskor,
när Gjukes söner
in i gården redo.
Bort skuro de hjärtat
ur bröstet på Hogne,
men i ormgård
den andre lade.

29.
En annan gång
jag till Geirmund for
att också göra
och giva läkedryck.
På harpan tog kloke
konungen att spela,
ty han gissade, att jag
till hjälp åt honom,
den ättstore konungen,
då komma skulle.

30.
Från Lässö då
jag lyssnade till,
hur av stor sorg
strängarne talte.
Mina tärnor jag bjöd
att tänka på bortfärd,
furstens liv
jag frälsa ville.

31.
Vi läto fartyget
flyta över havet,
tills Atles gårdar
jag alla såg.

32.
Då kom Atles
usla moder
krälande ut –
må hon krympa ihop! –
och på Gunnar
hon grov till hjärtat,
att jag den frejdade
ej frälsa kunde.

33.
Ofta jag undrar,
hur efteråt jag kan,
du lindormsguldets dis,
livet behålla,
då jag tyckte mig älska
orädde stridshjälten,
svärdens skiftare,
som mig själv jag gör.

34.
Du satt och lyssnade,
medan jag sade dig
många olycksöden
för mig och dem.
Efter sin lidelse
lever en var.
Nu Oddruns gråt
gången är.”

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Frá Borgnýu ok Oddrúnu.

Heiðrekr hét konungr. Dóttir hans hét Borgný. Vilmundr hét sá, er var friðill hennar. Hon mátti eigi fæða börn, áðr til kom Oddrún Atlasystir. Hon hafði verit unnusta Gunnars Gjúkasonar. Um þessa sögu er hér kveðit:

1.
Heyrða ek segja
í sögum fornum,
hvé mær of kom
til Mornalands;
engi mátti
fyr jörð ofan
Heiðreks dóttur
hjalpir vinna.

2.
Þat frá Oddrún
Atla systir,
at sú mær hafði
miklar sóttir;
brá hon af stalli
stjórnbitluðum
ok á svartan
söðul of lagði.

3.
Lét hon mar fara
moldveg sléttan,
unz at hári kom
höll standandi;
svipti hon söðli
af svöngum jó,
ok hon inn of gekk
endlangan sal,
ok hon þat orða
alls fyrst of kvað:

4.
“Hvat er frægst
hér á foldu,
eða hvat er hlézt
Húnalands?”

Ambótt kvað:
“Hér liggr Borgný
of borin verkjum,
vina þín, Oddrún,
vittu, ef þú hjalpir.”

Oddrún kvað:
5.
“Hverr hefir vísir
vamms of leitat?
Hví eru Borgnýjar
bráðar sóttir?”

Ambótt kvað:
6.
“Vilmundr heitir
vinr haukstalda,
hann varði mey
varmri blæju
fimm vetr alla,
svá hon sinn föður leyndi.”

7.
Þær hykk mæltu
þvígit fleira,
gekk mild fyr kné
meyju at sitja;
ríkt gól Oddrún,
rammt gól Oddrún,
bitra galdra
at Borgnýju.

8.
Knátti mær ok mögr
moldveg sporna,
börn þau in blíðu
við bana Högna;
þat nam at mæla
mær fjörsjúka,
svá at hon ekki kvað
orð it fyrra:

9.
“Svá hjalpi þér
hollar véttir,
Frigg ok Freyja
ok fleiri goð,
sem þú feldir mér
fár af höndum.”

Oddrún kvað:
10.
“Hnék-at ek af því
til hjalpar þér,
at þú værir þess
verð aldregi;
hét ek ok efndak,
er ek hinig mælta,
at ek hvívetna
hjalpa skyldak,
þá er öðlingar
arfi skiptu.”

Borgný kvað:
11.
Ær ertu, Oddrún,
ok örvita,
er þú mér af fári
flest orð of kvatt,
en ek fylgðak þér
á fjörgynju,
sem vit bræðrum tveim
of bornar værim.”

Oddrún kvað:
12.
“Man ek, hvat þú
mæltir enn um aftan,
þá er ek Gunnari
gerðak drekku;
slíks dæmi kvað-at-tu
síðan mundu
meyja verða
nema mér einni.”

13.
Þá nam at setjask
sorgmóð kona
at telja böl
af trega stórum:

14.
“Var ek upp alin
í jöfra sal,
– flestr fagnaði –
at fira ráði;
unða ek aldri
ok eign föður
fimm vetr eina,
svá at minn faðir lifði.

15.
Þat nam at mæla
mál ið efsta
sjá móðr konungr,
áðr hann sylti:
mik bað hann gæða
gulli rauðu
ok suðr gefa
syni Grímhildar.

16.
En hann Brynhildi
bað hjalm geta,
hana kvað hann óskmey
verða skyldu;
kvað-a hann ina æðri
alna mundu
mey í heimi,
nema mjötuðr spillti.

17.
Brynhildr í búri
borða rakði,
hafði hon lýði
ok lönd um sik;
jörð dúsaði
ok upphiminn,
þá er bani Fáfnis
borg of þátti.

18.
Þá var víg vegit
völsku sverði
ok borg brotin,
sú er Brynhildr átti;
var-a langt af því
heldr válítit,
unz þær vélar
vissi allar.

19.
Þess lét hon harðar
hefndir verða,
svá at vér öll höfum
ærnar raunir;
þat mun á hölða
hvert land fara,
er hon lét sveltask
at Sigurði.

20.
En ek Gunnari
gatk at unna,
bauga deili,
sem Brynhildr skyldi.

21.
Buðu þeir árla
bauga rauða
ok bræðrum mínum
bætr ósmáar;
bað hann enn við mér
bú fimmtían,
hliðfarm Grana,
ef hann hafa vildi.

22.
En Atli kvaðsk
eigi vilja
mund aldrigi
at megi Gjúka;
þeygi vit máttum
við munum vinna,
nema ek helt höfði
við hringbrota.

23.
Mæltu margir
mínir niðjar,
kváðusk okkr hafa
orðit bæði;
en mik Atli kvað
eigi mundu
lýti ráða
né löst gera.

24.
En slíks skyli
synja aldri
maðr fyr annan,
þar er munúð deilir.

25.
Sendi Atli
áru sína
um myrkvan við
mín at freista;
ok þeir kómu þar,
er þeir koma né skyldu-t,
þá er breiddum vit
blæju eina.

26.
Buðum vit þegnum
bauga rauða,
at þeir eigi
til Atla segði,
en þeir hvatliga
heim skunduðu
ok óliga
Atla sögðu.

27.
En þeir Guðrúnu
görla leyndu því,
at hon heldr vita
halfu skyldi.

28.
Hlymr var at heyra
hófgullinna,
þá er í garð riðu
Gjúka arfar;
þeir ór Högna
hjarta skáru,
en i ormgarð
annan lögðu.

29.
Var ek enn farin
einu sinni
til Geirmundar
gerva drykkju;
nam horskr konungr
hörpu sveigja,
því at hann hugði mik
til hjalpar sér
kynríkr konungr,
of koma mundu.

30.
Nam ek at heyra
ór Hléseyju,
hvé þar af stríðum
strengir gullu;
bað ek ambáttir
búnar verða,
vilda ek fylkis
fjörvi bjarga.

31.
Létum fljóta
far sund yfir,
unz ek alla sák
Atla garða.

32.
Þá kom in arma
út skævandi
móðir Atla,
– hon skyli morna -,
ok Gunnari
gróf til hjarta,
svá at ek máttig-a-k
mærum bjarga.

33.
Oft undrumk þat,
hví ek eftir mák,
linnvengis Bil,
lífi halda;
er ek ógnhvötum
unna þóttumk
sverða deili,
sem sjalfri mér.

34.
Sattu ok hlýddir,
meðan ek sagðak þér
mörg ill of sköp
mín ok þeira;
maðr hverr lifir
at munum sínum;
nú er of genginn
grátr Oddrúnar.”