Solen steker över konungahögarna i Uppsala. Några tunga moln, behagligt gråa, far då och då förbi medan svalkande vindar med jämna mellanrum böjer gräset i mönster och får träden att susa behagligt. Det hänger regn i luften, men det känns liksom som om det väntar på något. En signal, ett godkännande…? Olika krafter är påtagligt närvarande, men underligt nog är det inte en negativ känsla av till exempel hotande regn som genomsyrar oss, utan en känsla av förväntan, iakttagelse, nyfikenhet och längtan.
Året är 2017, och det är midsommar. En stor skara asatroende samlas vid fornminnet konungahögarna i gamla Uppsala. Här förbereds det för blot i Nordiska Asa-samfundets regi, och hela veckan har Asa-folk fyllt platsen med sin energi. Och vi känner ett gensvar! Det är som om marken, himlen och själva luften vibrerar förväntansfullt. Det är något urgammalt som vaknat på denna plats, och som inte riktigt verkar tro på vad som sker. Själva högarna vibrerar, och det är som om både rådare på platsen, naturen självt och gudamakterna iakttar för att bedöma hur de ska ställa sig till det som skall ske. Dag för dag känner vi hur spänningen ökar!
Denna midsommar känns Sunna i solens värme, Njords svalkande vind är behaglig, Tor visar sin närvaro i de gråa molnen och i det eventuella regnet och grönskan som omger oss känner vi livet och kraften från Freja. Det känns lite trångt, det är många krafter i rörelse som alla vill ta sin plats och utan att överrösta varandra vill de visa sin närvaro. Och de väntar ivrigt på att få se om vi motsvarar förväntningarna. Vi känner deras kraft, och hur de uppmuntrar oss och fyller oss med sin närvaro. Utmanar oss välvilligt att komma och släppa dem lösa…
Egentligen firades sommarsolståndet redan på onsdagen, men då vår almanacka inte medger ledighet för alla så sker blotet av praktiska skäl på midsommarafton. En röd dag i almanackan tillägnad detta blot vore något att införa! Hela veckan har NAS funnits på platsen, många har blotat privat och många har tillsammans väckt liv i de slumrande krafter som i åratal vilat här, och väntat.
Räknar man baklänges samtidigt som man gluttar försiktigt i våra historiska källor finner man en intressant detalj. Siffran 9 är laddad för oss troende, 9 dagar hängde till exempel Oden från världsträdet Yggdrasil för att lära runornas hemligheter, det finns 9 världar och med 9-talshopp bakåt från år 2014 när Asa-samfundet grundades, hamnar vi… Precis det år som man tror Asatemplet vid konungahögarna brändes ner! Tillfällighet? Kanske…
Numera ståtar en kyrka på denna fornnordiska kultplats, vars grundmur till viss del består av de runstenar de fromma kristna slet ner från vår heliga plats. Lunden som fanns, nedhuggen. Templet som stod, nedbränt. Runstenarna som restes, förstörda eller i delar använda som grund för en kyrka. Vår fornnordiska kultur slagen i spillror och spåren efter den så gott som förstörda. Gravarna lät man vara kvar, kanske krävdes för mycket jobb för att radera detta bronsåldersminne? Eller så var de kristna rädda för att störa den kraft som vilade i högarna? Inte nog med det, 1989 besökte den före detta påven Johannes Paulus III Uppsala och ”firade” gudstjänst på vår hedniskt heliga mark. Till minne av detta besudlades platsen med att man placerade ”Påvestenen” precis bredvid konungahögarna. Att göra så är i hederns namn att jämföra med att erbjuda fläskbuffe i en moské eller att ha Tysklands röd-vita flagga med en svastika hissad vid en synagoga under förintelsens minnesdag. Påvestenen, där den ligger, stör platsens flöde av kraft, och är en stark påminnelse om hur kyrkan gjort sitt bästa för att radera den fornnordiska kulturen till förmån för sin egen, och jag har svårt att tro att detta skedde fredligt. Och extremt svårt att tro att det inte fanns de som protesterade mot vanhelgandet av denna plats dåtidens kristna gjorde sig skyldiga till. Jag undrar hur det gick till då? Vilka medel den fromma och goda kyrkan använde sig av för att få folket att överge seder och bruk samt sina egna förfäder? Undrar om vi någonsin får veta?
Ett horn ljuder över platsen och ekar genom århundraden av saknad bakåt i tiden. Stenar Sonevang, talesperson för Nordiska Asa-samfundet, kallar de samlade till sig och överlämnar ordet till Riksblotsansvarig Peter Kåhl. Kort information ges, och sedan tågar med klar råge mer än ett 100-tal personer över konungahögarna till Blot! Det är en mäktig känsla att trampa samma mark som Asa-troende gjorde för mer än 1000 år sedan, med samma mål och krafterna nästan påtagligt virvlande runt oss. Luften nästan vibrerar av kraft, marken skälver och hela platsen verkar dra efter andan när blotet inleds.
När Peter Kåhl inleder blotet och cirkeln bildas känns det som ett crescendo nås, och efter att blotsfrid utlysts börjar åkallan av makter, rådare och förfäder. En efter en som de åkallas minskar spänningarna i luften, en suck av lättnad från de åkallade som nästan var fysiskt kännbar och en ordning infann sig bland de virvlande krafterna. När våra blotsoffer placeras på vårt offerbord sänker sig ett lugn över platsen och energi börjar laddas på ett nytt sätt. Mer strukturerat, mer samlat… mer med en känsla av syfte och mening.
Det är ett fridfullt blot, ett blot där något som slumrat länge väcktes och en känsla av att städa upp infinner sig. Mitt under blotet ser jag något i ögonvrån och tittar uppåt. En svart fågel korsar blotcirkeln, i solens skarpa sken är det svårt att avgöra om det är en korp eller någon annan fågel – men Odens närvaro och gillande är inte att ta fel på.
Blotet går till sist mot sitt slut. Det är ytterst kraftfullt och känslan är att mycket mer än ett fullbordat blot har skett, saker vi inte kan se eller förstå men likväl känna ett eko av inom oss själva. Ett band har knutits mellan oss alla, de kontakter jag knutit med en del av deltagarna lyser klart och en känsla av godkännande och tacksamhet infinner sig. Är den riktad till oss? Är det för att vi till slut väckt liv i det gamla och rensat bort det som tvingats på oss för längesedan?
Efter blotets avslut dröjer sig nästan alla kvar, och vi fyller denna plats med vår närvaro och kraft. Vi är många, nästan 90 personer i blotsringen gör detta till ett historiskt blot och det i särklass största midsommarblotet på över 1000 år på denna plats. Jag är tacksam över att få ha deltagit.
Några i taget ger sig både blotsdeltagare och åskådare av. Några beger sig mot sitt boende för att göra sig redo för kvällens gille medan andra vandrar runt på högarna och markerar med sin närvaro och energi vilka makter som styr på denna plats. Gensvaret är enormt, det känns som proppen har gått ur på något sätt. Men istället för en vild fors eller explosion känner man ett stort lugn. En långsam, oerhört kraftfull och ostoppbar puls känns. Den är lugnande, den känns bra och den ger en hint om kraften som släppts lös. Påvestenen skäms där den ligger, inte lika störande i kraftflödet längre men fortfarande lika vanhedrande på denna plats. Det är som en knut lösts upp och ett jämnt flöde pulserar ut från denna kraftkälla, och med varje puls minskar den störande kraften och energin från Påvestenen. Det känns rätt. Den har berövats sin makt, kyrkans korståg mot vårt fornnordiska kulturarv och tro har avstannat och slagits till spillror på denna plats.
På väg till bilen börjar de första stänken av regn kännas, det är ett renande regn Freja sänder för att tillsammans med övriga makter spola bort resterna av det som hållit dem fast så länge. Det är ett renande regn som under kvällen blir allt starkare och starkare i takt med skålarna på gillet och den puls som känns från högarna. Denna historiska dag renades denna plats (sånär som den fysiska Påvestenen som i hederns namn åtminstone bör forslas bort till kyrkan istället för att ligga kvar som en ständig påminnelse om hur kyrkan förgripit sig på vår tro och kultur). Denna historiska dag renades en av våra mest helgade platser och Asatrons puls kunde börja slå igen. Denna historiska dag väckte NAS liv i vårt slumrande kulturarv och vår sanna tro.
Och regnet faller renande över hela Norden…
Hell NAS,
Vid Oden!
Tommy Kilenius
