Guðrúnarkviða in fyrsta – Första kvädet om Gudrun

I Codex Regius heter Första kvädet om Gudrun (Fornnordiska Guðrúnarkviða in fyrsta) helt enkelt bara Guðrúnarkviða, siffrorna (I-III) eller i skrivform in fyrsta (första kvädet), in forna (andra kvädet), in þriðja (tredje kvädet) har lagts till i nästan alla översättningar för att skilja den här dikten från de andra två dikterna om Gudrun.

Första kvädet om Gudrun (Fornnordiska Guðrúnarkviða in fyrsta) handlar om Gudrun, förlamad av sorg sitter hon vid Sigurds kropp och sörjer. Vad än de som kommer gör för att hjälpa henne hjälps inget.

Tillbaka till Litteratur |

Svensk översättning av Erik Brate.

Gudrun satt hos den döde Sigurd; hon grät icke som andra kvinnor, men hon var färdig att spricka av sorg. Både kvinnor och karlar kommo dit för att trösta henne, men det var icke lätt gjort. Det är en sägen bland folk, att Gudrun hade ätit av Favners hjärta, och att hon därför förstod fåglalåt. Följande är ocksa diktat om Gudrun:

1.
Det var en gång, som Gudrun
ville gå att dö,
då hon sorgfull satt
vid Sigurds lik.
Hon snyftade icke
eller slog med händerna,
ej heller klagade
som andra kvinnor.

2.
Visa jarlar
gingo fram,
som henne manade
så hårdsint ej vara;
dock icke Gudrun
gråta kunde,
var så djupt bedrövad,
att hjärtat ville brista.

3.
Där sutto högborna
hustrur till jarlar,
guldsmyckade,
framför Gudrun.
Sin egen sorg
sade envar av dem,
den bittraste,
hon burit hade.

4.
Då sade Gjavlaug,
Gjukes syster:
“Mig vet jag mest vanlottad
i världen på glädje:
fem mäns förlust
jag lida fick,
tvänne döttrars,
trenne systrars,
åtta bröders,
jag ensam dock lever.”

5.
Dock icke Gudrun
gråta kunde;
så bedrövad hon var
för sin döde make
och stel av kval
vid konungens lik.

6.
Då sade Herborg,
Hunalands drottning:
“Svårare sorg
att säga jag har:
mina söner sju
i södern föllo
och min man, den åttonde
med dem stupade.

7.
Fader och moder,
fyra bröder,
dem blåste på vågen
vinden i kvav,
böljan bröt
mot bordplankorna.

8.
Själv skulle jag sköta,
själv skulle jag kläda,
själv skulle jag låta
deras lik få vård.
Det allt jag utstod
på ett enda halvår,
utan att hugnad
jag hade av någon.

9.
Så fick jag fången
av fiendehär
samma halvår
sedan bliva.
Skruda jag skulle
och skorna binda
varje morgon
på makan till hersen.

10.
Hon sökte mig skrämma
av svartsjuka,
och drev till mig med hårda
hugg och slag.
Ej har i något hus
jag herre sett bättre,
men fru i huset
fann jag ej värre.”

11.
Dock icke Gudrun
gråta kunde,
så bedrövad hon var
för sin döde make
och stel av kval
vid konungens lik.

12.
Då sade Gullrond,
Gjukes dotter:
“Få trösteord, fast vis,
o fostermoder,
vet du det unga
vivet att säga.”
Hon ville ej längre
liket hölja.

13.
Snabbt hon lakanet
av Sigurd ryckte
och kastade en kudde
för knäna åt makan.
“Se på din käre!
Kyss hans läppar,
som om du famnade
fursten i livet!”

14.
En enda gång
såg Gudrun på honom,
såg furstens hår,
fläckat av blod,
den blixtrande blicken
brusten i döden,
hjärtats borg av svärdet
genomskuren.

15.
Då böjde Gudrun
mot bolstret knä,
lockarne lossnade,
i låga brann kinden,
och regnet av tårar
rann i hennes knä.

16.
Då grät Gudrun,
Gjukes dotter,
så att tårarne forsade
trädörr igenom
och gässen på gården
gällt kacklade,
de härliga fåglar,
som husfrun ägde.

17.
Då sade Gullrond,
Gjukes dotter:
“Eder kärlek vet jag
har varit den största
av alla människors
ovan mullen.
Ingenstädes trivdes du,
ute eller inne,
syster min,
om hos Sigurd du ej var.”

18.
Då sade Gudrun,
Gjukes dotter:
“Så var min Sigurd
mot sönerna av Gjuke,
som en vitlök vore,
vuxen ur gräset,
eller som bjärt juvel,
på band dragen,
en ädel opal,
över ädlingar han var.

19.
Jag föreföll också
furstens kämpar
högre än alla
Herjans diser.
Nu är jag så liten,
som lövet är
ofta på jolster,
efter avliden drott.

20.
Jag saknar, då jag sitter,
då i sängen jag vilar,
min vän att språka med;
det vålla Gjukes söner.
Mitt värsta ve
vålla Gjukes söner
och sin systers
svåra gråt.

21.
I läggen öde
landet på folk,
så visst som I svikit
svurna eder.
Guldet skall du ej,
Gunnar, njuta,
din död de ringar
bereda skola,
sedan du svor
Sigurd eder.

22.
I gården det ofta
gladare var,
så, när min Sigurd
sadlade Grane
och de foro att bedja
om Brynhilds hand,
en eländig varelse,
i olycklig stund.”

23.
Då sade Brynhild,
Budles dotter:
“Utan man och barnlös
blive den varelsen,
som bad dig, Gudrun,
att gråta du skulle,
och i morse gav dig
makt att tala!”

24.
Då sade Gullrond,
Gjukes dotter:
“Tig, du leda,
med att tala slikt!
Städs ädlingars onda
öde du varit,
var människa skyr dig,
skändliga stycke,
sju konungars
förkrossande sorg
och det värsta fördärv
av vänskap för kvinnor.”

25.
Då sade Brynhild,
Budles dotter:
“Atle allena
all olycka vållar,
son till Budle,
broder till mig.

26.
I hallen vi två då
hos hunska folket
sågo guldet
smycka fursten.
För detta besök
jag svårt har umgällt,
från denna syn
ser jag alltid bort.”

27.
Hon stod vid stolpen,
sin styrka hon samlade;
det brann på Brynhild,
Budles dotter,
eld ur ögonen;
etter fnyste hon,
då hon såg såren
på Sigurds lik.

Gudrun gick därifrån bort till skogs ut i ödemarken och begav sig ända till Danmark och var där sju halvår med Tora, Hakons dotter. Brynhild ville icke leva efter Sigurd, hon lät döda sina åtta trälar och fem trälinnor; därpa stack hon sig till döds med svärd, såsom det säges i den korta Sigurdarkvida.

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Guðrún sat yfir Sigurði dauðum. Hon grét eigi sem aðrar konur, en hon var búinn til at springa af harmi. Til gengu bæði konur ok karlar at hugga hana, en þat var eigi auðvelt. Þat er sögn manna, at Guðrún hefði etit af Fáfnis hjarta ok hon skilði því fugls rödd. – Þetta er enn kveðit um Guðrúnu:

1.
Ár var, þats Guðrún
gerðisk at deyja,
er hon sat sorgfull
yfir Sigurði;
gerði-t hon hjúfra
né höndum slá,
né kveina um
sem konur aðrar.

2.
Gengu jarlar
alsnotrir fram,
þeir er harðs hugar
hana löttu;
þeygi Guðrún
gráta mátti,
svá var hon móðug,
mundi hon springa.

3.
Sátu ítrar
jarla brúðir,
gulli búnar,
fyr Guðrúnu;
hvar sagði þeira
sinn oftrega,
þann er bitrastan
of beðit hafði.

4.
Þá kvað Gjaflaug,
Gjúka systir:
“Mik veit ek á moldu
munarlausasta;
hefi ek fimm vera
forspell beðit,
tveggja dætra,
þriggja systra,
átta bræðra,
þó ek ein lifi.”

5.
Þeygi Guðrún
gráta mátti,
svá var hon móðug
at mög dauðan
ok harðhuguð
of hrör fylkis.

6.
Þá kvað þat Herborg,
Húnalands dróttning:
“Hefi ek harðara
harm at segja;
mínir sjau synir
sunnan lands,
verr inn átti,
í val fellu.

7.
Faðir ok móðir,
fjórir bræðr,
þau á vági
vindr of lék,
barði bára
við borðþili.

8.
Sjalf skylda ek göfga,
sjalf skylda ek götva,
sjalf skylda ek höndla
hrör þeira;
þat ek allt of beið
ein misseri,
svá at mér maðr engi
munar leitaði.

9.
Þá varð ek hafta
ok hernuma
sams misseris
síðan verða;
skylda ek skreyta
ok skúa binda
hersis kván
hverjan morgin.

10.
Hon ægði mér
af afbrýði
ok hörðum mik
höggum keyrði;
fann ek húsguma
hvergi in betra,
en húsfreyju
hvergi verri.”

11.
Þeygi Guðrún
gráta mátti,
svá var hon móðug
at mög dauðan
ok harðhuguð
of hrör fylkis.

12.
Þá kvað þat Gullrönd
Gjúka dóttir:
“Fá kanntu, fóstra,
þótt þú fróð séir,
ungu vífi
andspjöll bera.”
Varaði hon at hylja
um hrör fylkis.

13.
Svipti hon blæju
af Sigurði
ok vatt vengi
fyr vífs knéum:
“Líttu á ljúfan,
leggðu munn við grön,
sem þú halsaðir
heilan stilli.”

14.
Á leit Guðrún
einu sinni,
sá hon döglings skör
dreyra runna,
fránar sjónir
fylkis liðnar,
hugborg jöfurs
hjörvi skorna.

15.
Þá hné Guðrún
höll við bolstri,
haddr losnaði,
hlýr roðnaði,
en regns dropi
rann niðr of kné.

16.
Þá grét Guðrún
Gjúka dóttir,
svá at tár flugu
tresk í gögnum
ok gullu við
gæss í túni,
mærir fuglar,
er mær átti.

17.
Þá kvað þat Gullrönd
Gjúka dóttir:
“Ykkrar vissa ek
ástir mestar
manna allra
fyr mold ofan;
unðir þá hvárki
úti né inni,
systir mín
nema hjá Sigurði.”

Guðrún kvað:
18.
“Svá var minn Sigurðr
hjá sonum Gjúka
sem væri geirlaukr
ór grasi vaxinn
eða væri bjartr steinn
á band dreginn,
jarknasteinn
yfir öðlingum.

19.
Ek þótta ok
þjóðans rekkum
hverri hæri
Herjans dísi;
nú em ek svá lítil
sem lauf séi
oft í jölstrum
at jöfur dauðan.

20.
Sakna ek í sessi
ok í sæingu
míns málvinar,
valda megir Gjúka;
valda megir Gjúka
mínu bölvi
ok systur sinnar
sárum gráti.

21.
Svá ér of lýða
landi eyðið
sem ér of unnuð
eiða svarða;
mun-a þú, Gunnarr,
gulls of njóta;
þeir munu þér baugar
at bana verða,
er þú Sigurði
svarðir eiða.

22.
Oft var í túni
teiti meiri,
þá er minn Sigurðr
söðlaði Grana
ok þeir Brynhildar
biðja fóru,
armar véttar,
illu heilli.”

23.
Þá kvað þat Brynhildr
Buðla dóttir:
“Vön sé sú véttr
vers ok barna,
er þik, Guðrún,
gráts of beiddi
ok þér í morgun
málrúnar gaf.”

24.
Þá kvað þat Gullrönd
Gjúka dóttir:
“Þegi þú, þjóðleið,
þeira orða;
urðr öðlinga
hefir þú æ verit;
rekr þik alda hver
illrar skepnu,
sorg sára
sjau konunga
ok vinspell
vífa mest.”

25.
Þá kvað þat Brynhildr
Buðla dóttir:
“Veldr einn Atli
öllu bölvi
of borinn Buðla
bróðir minn.

26.
Þá er vit í höll
húnskrar þjóðar
eld á jöfri
ormbeðs litum,
þess hefi ek gangs
goldit síðan,
þeirar sýnar,
sáumk ey.”

27.
Stóð hon und stoð,
strengði hon efli;
brann Brynhildi
Buðla dóttur
eldr ór augum,
eitri fnæsti,
er hon sár of leit
á Sigurði.

Guðrún gekk þaðan á braut til skógar á eyðimerkr ok fór allt til Danmarkar ok var þar með Þóru Hákonardóttur sjau misseri. Brynhildr vildi eigi lifa eftir Sigurð. Hon lét drepa þræla sína átta ok fimm ambóttir. Þá lagði hon sik sverði til bana, svá sem segir í Sigurðarkviðu inni skömmu.