Guðrúnarhvöt – Gudruns eggelse

Gudruns Eggelse (normaliserad Fornnordiska Guðrúnarhvöt / Guðrúnarhvǫt) är ytterligare en dikt om Gudrun Gjukesdotter, här hetsar hon sina söner att hämnas den mördade dottern Svanhild, dottern hon fick tillsammans med Sigurd Favnesbane. Svanhild blev mördad av hennes friare Kung Jörmunek i tron att hon hade svikit honom.
Bröderna ger sig av trots att de har varnat Gudrun att de troligtvis kommer att dö, vilket de också gör. Detta leder till att Gudrun berättar om sitt olyckliga öde. När hon är ensam kallar hon på Sigurd och hoppas att han ska komma tillbaka från Hel för att träffa henne.

Tillbaka till Litteratur |

Svensk översättning av Erik Brate.

Om Gudrun

Gudrun gick därpå ned till havet, när hon hade dödat Atle; hon gick ut i sjön och ville taga livet av sig, men hon kunde icke sjunka. Hon drev över fjorden till konung Jonakrs land, han tog henne till äkta; deras söner voro Sorle och Erp och Hamder. Där uppfostrades Svanhild, Sigurds dotter; hon förmäldes med Jormunrek den mäktige. Hos honom var Bicke; han rådde till att Randver, konungens son, skulle taga henne… Det sade Bicke för konungen. Konungen lät hänga Randver och lät Svanhild trampas under hästars fötter. Men när Gudrun fick veta detta, då talade hon till sina söner.

1.
Den ordväxling sporde jag
mest olycksbringande,
tunga ord, talade
av tyngsta sorg,
då Gudrun hårdsint
hetsade till strid
med bistra ord
sina båda söner.

2.
“Vi sitten I stilla
och soven bort livet?
Vi ledsnen I ej
vid lättsinnigt tal,
då Jormunrek
givit eder syster,
ung till åren,
att på allmän väg
söndertrampas
av svarta och vita,
gråa, gångvana,
gotiska hästar?

3.
I bleven ej lika
den bragdrike Gunnar,
ej heller modiga,
som Hogne var.
Henne skullen I
hämna söka,
om mod I haden
som mina bröder
eller hunkonungarnes
hårda sinne.”

4.
Då sade Hamder,
i hågen djärv:
“Högt du ej lovade
Hognes gärning,
när Sigurd de väckte
ur sömnen upp.
Dina blåvita täcken
i blod av din man
färgades röda,
flöto i mordvätska.

5.
Dig blev för dina båda
bröder hämnden
svår och smärtsam,
då du sönerna mördat.
Jämte dem vi
på Jormunrek
samstämmiga
vår syster kunnat hämna.

6.
Hämten oss hit
hunkonungarnas praktvapen!
Sporrat oss har du
till spjutens ting.”

7.
Leende begav sig
Gudrun till fatburn,
konungarnas hjälmar
ur gömmorna upptog,
sida brynjor,
och till sönerna förde;
de satte sig hurtiga
på hästarnes rygg.

8.
Då sade Hamder
i hågen djärv:
“Så kommer jag sedermera
att besöka min moder,
sen i gräset jag bitit
i goternas land,
att över oss alla
du arvöl dricker,
över Svanhild men ock
över sönerna dina.”

9.
Gråtande Gudrun,
Gjukes dotter,
gick att sig sätta
i sorg vid husväggen
och att tälja
med tårade kinder
sagan om sina
sorger många.

10.
“Tre eldar jag kände,
tre ärilar kände jag,
till tre mäns hem
som hustru jag fördes.
Av dem alla var Sigurd
den allra bästa,
som mina bröder
till bane blevo.

11.
Svårt och smärtsamt
[sin syster de bedrogo,
så att svårare]
ej jag såg eller de kunde.
Mot mig än mer
de menade illa,
när ädlingarne mig
åt Atle gåvo.

12.
Mina hurtiga småttingar
jag hemligen kallade;
jag ej kunde för mitt onda
upprättelse få,
förr än jag huvudet
högg av nivlungarne.

13.
Jag begav mig till stranden,
gramse på nornorna,
stäcka jag ville
deras starka anlopp.
Höga böljor
buro mig, ej dränkte mig,
och på land jag steg,
att leva jag skulle.

14.
I brudsäng jag gick
– bättre jag förr tyckte det –
gav för tredje gången
min tro åt en folkkonung;
barn jag födde,
födde arvingar,
söner som arvingar
efter Jonakr.

15.
Men kring Svanhild
sutto tärnor,
och jag tyckte av barnen
bäst om henne.
Sådan var Svanhild
i salen hos mig,
som solens stråle
med sitt starka ljus.

16.
Jag gav henne guld
och glänsande siden,
förrn jag gav henne bort
till goternas land.
Bland mina sorger
den svåraste är,
när på Svanhilds linvita
lockar jag tänker,
som de i gruset under hästars
hovar läto trampas.

17.
Den smärtsammaste
då min Sigurd,
seger berövad,
i sängen de dödade,
och den grymmaste,
då mot Gunnars liv
glittrande ormar
gaddarne stucko,
och kvalfullast den,
då med kortsvärd de skuro
till hjärtat på levande
hjältemodig konung.

18.
Av ont minns jag mycket
[och många sorger].
Betsla, Sigurd,
din becksvarta häst,
låt raska springaren
spränga hitåt.
Här sitter icke
sonhustru eller dotter,
som åt Gudrun
gåve klenoder.

19.
Minns nu, Sigurd,
vad vi sade varandra,
då vi på bädden
båda sutto,
att mig du skulle,
modige, gästa
som vålnad från Hel
och ur världen jag dig!

20.
Byggen nu, karlar,
bålet av ekved,
till högsta höjd
det höjen under fursten!
Må eld bränna bröstet,
bräddfullt av olycka!
Må sorgerna tina
kring tryckta hjärtat!

21.
För alla karlar
ont må bättras,
må för alla kvinnor
klagan bli mindre,
då denna lidandens lista
läses för dem!”

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Frá Guðrúnu.

Guðrún gekk þá til sævar, er hon hafði drepit Atla. Gekk hon út á sæinn ok vildi fara sér. Hon mátti eigi sökkva. Rak hana yfir fjörðinn á land Jónakrs konungs. Hann fekk hennar. Þeira synir váru þeir Sörli ok Erpr ok Hamðir. Þar fæddist upp Svanhildr Sigurðardóttir. Hon var gift Jörmunrekk inum ríkja. Með honom var Bikki. Hann réð þat, at Randvér konungs son skyldi taka hana. Þat sagði Bikki konungi. Konungr lét hengja Randvé, en troða Svanhildi undir hrossa fótum. En er þat spurði Guðrún, þá kvaddi hon sonu sína.



1.
Þá frá ek sennu
slíðrfengligsta,
trauð mál, talið
af trega stórum,
er harðhuguð
hvatti at vígi
grimmum orðum
Guðrún sonu:

2.
“Hví sitið ér,
hví sofið lífi,
hví tregr-at ykkr
teiti at mæla,
er Jörmunrekkr
yðra systur,
unga at aldri,
jóm of traddi,
hvítum ok svörtum,
á hervegi,
grám, gangtömum
Gotna hrossum?

3.
Urðu-a it glíkir
þeim Gunnari
né in heldr hugðir
sem var Högni;
hennar munduð it
hefna leita,
ef móð ættið
minna bræðra
eða harðan hug
Húnkonunga.”

4.
Þá kvað þat Hamðir
inn hugumstóri:
“Lítt myndir þú
leyfa dáð Högna,
þá er Sigurð vökðu
svefni ór;
bækr váru þínar
enar bláhvítu
roðnar í vers dreyra,
folgnar í valblóði.

5.
Urðu þér beggja
bræðra hefndir
slíðrar ok sárar,
er þú sonu myrðir;
knættim allir
Jörmunrekki
samhyggjendr
systur hefna.

6.
Berið hnossir fram
Húnkonunga;
hefir þú okkr hvatta
at hjörþingi.”

7.
Hlæjandi Guðrún
hvarf til skemmu,
kumbl konunga
ór kerum valði,
síðar brynjur,
ok sonum færði,
hlóðusk móðgir
á mara bógu.

8.
Þá kvað þat Hamðir
inn hugumstóri:
“Svá kemsk meir aftr
móður at vitja
geir-Njörðr hniginn
á Goðþjóðu,
at þú erfi
at öll oss drykkir,
at Svanhildi
ok sonu þína.”

9.
Guðrún grátandi,
Gjúka dóttir,
gekk hon tregliga
á tái sitja
ok at telja
tárughlýra
móðug spjöll
á margan veg:

10.
“Þrjá vissa ek elda,
þrjá vissa ek arna,
var ek þrimr verum
vegin at húsi;
einn var mér Sigurðr
öllum betri,
er bræðr mínir
at bana urðu.

11.
Svárra sára
sák-at ek né kunna,
— — —
meir þóttusk
mér of stríða,
er mik öðlingar
Atla gáfu.


12.
Húna hvassa
hét ek mér at rúnum;
máttig-a-k bölva
betr of vinna,
áðr ek hnóf höfuð
af Hniflungum.

13.
Gekk ek til strandar,
gröm vark nornum,
vilda ek hrinda
stríð grið þeira;
hófu mik, né drekkðu,
hávar bárur,
því ek land of sték,
at lifa skyldak.

14.
Gekk ek á beð,
hugðak mér fyr betra,
þriðja sinni
þjóðkonungi;
ól ek mér jóð,
erfivörðu,
erfivörðu,
Jónakrs sonum.

15.
En um Svanhildi
sátu þýjar,
er ek minna barna
bazt fullhugðak;
svá var Svanhildr
í sal mínum
sem væri sæmleitr
sólar geisli.

16.
Gædda ek gulli
ok guðvefjum,
áðr ek gæfak
Goðþjóðar til;
þat er mér harðast
harma minna
of þann inn hvíta
hadd Svanhildar,
auri tröddu
und jóa fótum.

17.
En sá sárastr,
er þeir Sigurð minn,
sigri ræntan,
í sæing vágu,
en sá grimmastr,
er þeir Gunnari
fránir ormar
til fjörs skriðu,
en sá hvassastr,
er til hjarta
konung óblauðan
kvikvan skáru.

18.
Fjölð man ek bölva,
— — —
Beittu, Siguðr,
inn blakka mar,
hest inn hraðfæra
láttu hinig renna;
sitr eigi hér
snör né dóttir,
sú er Guðrúnu
gæfi hnossir.

19.
Minnsktu, Sigurðr,
hvat vit mæltum,
þá er vit á beð
bæði sátum,
at þú myndir mín,
móðugr, vitja,
halr, ór helju,
en ek þín ór heimi.

20.
Hlaðið ér, jarlar,
eikiköstinn,
látið þann und hilmi
hæstan verða;
megi brenna brjóst
bölvafullt eldr,
þrungit um hjarta
þiðni sorgir.”

21.
Jörlum öllum
óðal batni,
snótum öllum
sorg at minni,
at þetta tregróf
of talit væri.