Forspjallsljóð (Hrafnagaldr Óðins) – Odens korpgalder

Svensk översättning av Nils Fredrik Sander.

1.
Allfader verkar,
alfer urskilja,
vaner veta,
nornor visa väg,
jättemö närer,
åldrar föda,
tursar trängta,
valkyrjor trosta

2.
Asarne illa
sin aning Iedo,
fel togo frettmän
om fruktdisens runor;
Urds Odrörer
hon akta skulle,
ej mäktig att den
mot mängden värna.

3.
Förty hastar Hugen
att henne söka,
mannen ängslas
för ofärd, om hon dröjer;
ledsnad är för Tråens
lidande drömmen,
för Dåens dvalsömn
drömmen en leda.

4.
Dvärgarnes krafter
krympa och världar
på nytt i Ginnungs
nedan sjunka;
Allsvinn ofta
från ofvan dödar,
ofta de fallna
åter samlar.

5.
Fast ståndar ej mera
mark eller sol,
i luften ej stannar
strömmen af arglist;
dold i Mimers
djupa brunn
lär gåtan vara —
Veten I än eller hvad?

6.
Dväljes i dalarna
disen den nyfikna,
ned från Yggdrasil,
asken, fallen;
alfers ätter
henne Idun nämnde,
den äldre af Ivaldes
yngsta barn.

7.
Illa lät hon
om detta ofall,
hållen kvar
under högan trädstam;
Narfves dotter
dåligt led hon,
van att hafva
världar till hemvist.

8.
Segergudarne sågo
sorgen hos Nanna,
sände till hästdisens
hus en ulfpäls:
hon iklädde sig den,
ändrade lynne,
villade med svek,
växlade skepnad.

9.
Vidrer valde
väktarn å Bäfrast
att gällar-soIens
sorgvif spörja
allt hvad hon visste
om världens öde;
vittnesbörd buro
Brage och Lopt.

10.
Galdrar de instämde,
och på ulfvar redo
anförarn och vittnena
till världens ände.
Lyssnande Oden
i Lidskälf sitter,
låter dem färdas
de långa vägar.

11.
Drotten sporde
om för dryckgifverskan,
för gudars ättlingar
och egna vägkamrater,
för himmel, afgrund
och jord hon kände
ursprung, ålder
och ändalykt.

12.
Intet hon sade,
ej ett ord hon kunde
de ädla till svar gifva
eller glamma med dem:
blott tårar från hjärnans
sköldar tillrade,
den inhöljda kraften,
som återger hälsan.

13.
Med ens kommer östan
ur elivågor
flodträ-törnet,
den frostkalle jättens,
hvars drottmän alla
Dåen dräper
i nyväckt Midgård
natt för natt.

14.
Då dignar dådkraft,
domna händer,
en svindel den hvite
svärdås söfver:
vanmakt faller
å nattdisens vindfläkt,
å skälfvande säf,
öfver skapelsen all.

15.
Med julgästerna
tycktes Jorun kommen,
svullen af gråt,
när svar de ej fingo;
dess mer de sökte besked,
som syn var för saken,
men föga dock månde
deras mäle hjälpa.

16.
For så den främste
vid frågefärden,
väktarn öfver Herjans
Gjallarhorn;
den af Nål födde
till följes tog han,
Grimners skald
skulle grunden vakta.

17.
Vingolf nådde
Vidrers kämpar,
brådt flyktande bägge
för Fornjots söner;
in där trädde
förtroendemännen
att asarne hälsa
vid Yggs ölgille.

18.
De önskade Hangatyr
bland asar lyckligast
i välmakt städse
sin vörtbrygd laga,
och diarne att sälla
sitta vid bägarn
och för alltid glädje
hos Yggjung njuta.

19.
Bänksatt enhvar
efter Bölverks råd,
härskarne samman
af Särimner mättas;
med Nikars skaftkar
Skögul vid borden
utskänkte mjöd
i minneshornen.

20.
Vid denna måltid
mycket fråga
gudarne Heimdall,
hargmörna Loke,
— tills dagen framled
och dunklet inbröt — ,
om kvinnan dem spått
eller klokt råd yppat.

21.
Illa man tyckte
utförd vorden
frågans lösning
och föga berömvärdt:
nödgas man torde
ty till konstgrepp,
att så af kvinnan
kräfva ett svar.

22.
Mulnande Oden talar,
alla lyssna:
»Natt skall nyttjas
till nya rådslag;
enhvar, som mäktar,
må tills i morgon
tänka ut ett råd
till asarnes välfärd!«

23.
Vid randen af höjderna
kring Rinds vallar
Fenrers afskum
föll förtröttadt.
Från gillet gudarne
gingo, hälsande
Ropt och Frigg
vid Rimfaxes affärd.

24.
Men Dellings son
sin dragare framdref,
ypperligt prydd
med ädelstenar:
öfver Manhem vardt glans
af gångarens man,
i vagnen drog han
Dvalens leksyster.

25.
Vid närande jordens
nordliga hästdörr
under ädla askens
yttersta rot
gingo till gömslena
gygjor och tursar,
spöken, dvärgar
och döckalfer.

26.
Härskarne reste sig,
högt rann solen,
norr ut till Niflhem
natten vek undan;
upp tog morgonväkten
Ulfruns ättling,
den i hornklang väldige
å himmelsbergen.

Fornnordisk version.

1.
Alföðr orkar,
álfar skilja,
Vanir vitu,
vísa nornir,
elr íviðja,
aldir bera,
þreyja þursar,
þrá valkyrjur.

2.
Ætlun Æsir
illa gátu,
verpir villtu
vættar rúnum;
Óðhrærir skyldi
Urðr geyma
máttk at verja
mestum þorra.

3.
Hverfr því Hugr,
hinna leitar,
grunar guma
grand, ef dvelr;
þótti er Þráins
þunga draumr;
Dáins dulu
draumr þótti.

4.
Dugir með dvergum
dvína, heimar
niðr at Ginnungs
niði sökkva;
oft Alsviðr
ofan fellir
oft of föllnum
aftr safnar.

5.
Stendr æva
strind né röðull,
lofti með lævi
linnir ei straumi;
mærum dylst
í Mímis brunni
vissa vera;
vitið enn eða hvað?

6.
Dvelr í dölum
dís forvitin,
Yggdrasils frá
aski hnigin;
álfa ættar
Iðunni hétu
Ívalds eldri
yngsta barna.

7.
Eirði illa
ofankomu
hárbaðms undir
haldin meiði;
kunni sízt
at kundar Nörva
vön at værri
vistum heima.

8.
Sjá sigtívar
syrgja Naumu,
Viggjar at véum
vargsbelg seldu;
lét í færast
lyndi breytti,
lék at lævísi,
litum skipti.

9.
Valdi Viðrir
vörð Bifrastar
Gjallar sunnu
gátt at frétta,
heims hvívetna
hvert er vissi.
Bragi ok Loftr
báru kviðu.

10.
Galdr gólu,
göndum riðu
Rögnir og Reginn
at ranni heimis;
hlustar Óðinn
Hliðskjálfu í,
lét braut vera
langa vegu.

11.
Frá enn vitri
veiga selju
banda burða
ok brauta sinna;
hlýrnis, heljar,
heims ef vissi,
ártíð, æfi,
aldrtila.

12.
Né mun mælti
né mál knátti
Gefjun greiða
né glaum hjaldi;
tár af tíndust
törgum hjarnar,
eljun faldin
endrrjóða.

13.
Eins kemr austan
úr Elivágum
þorn af akri
þurs hrímkalda,
hveim drepr dróttir
Dáinn allar
mæran of Miðgarð
með nátt hver.

14.
Dofna þá dáðir,
detta hendr,
svífr of svimi
sverð áss hvíta;
rennir örvit
rýgjar glýgju
sefa sveiflum
sókn gjörvallri.

15.
Jamt þótti Jórunn
jólnum komin,
sollin sútum,
svars er ei gátu;
sóttu því meir
at syn var fyrir,
mun þó miðr
mælgi dugði.

16.
Fór frumkvöðull
fregnar brauta
hirðr at Herjans
horni Gjallar;
Nálar nefa
nam til fylgis,
greppr Grímnis
grund varðveitti.

17.
Vingólf tóku
Viðars þegnar,
Fornjóts sefum
fluttir báðir;
iðar ganga,
æsi kveðja,
Yggjar þegar
við ölteiti.

18.
Heilan Hangatý
heppnastan ása,
virt öndvegis
valda báðu;
sæla at sumbli
sitja día,
æ með Yggjungi
yndi halda.

19.
Bekkjarsett
at Bölverks ráði
sjöt Sæhrímni
saddist rakna;
Skögul at skutlum
skaptker Hnikars
mat af miði
Mímis hornum.

20.
Margs of frágu
máltíð yfir
Heimdall há goð,
hörgar Loka,
spár eða spakmál
sprund ef kenndi,
undorn of fram,
unz nam húma.

21.
Illa létu
orðið hafa
erindisleysu
oflítilfræga;
vant að væla
verða myndi,
svá af svanna
svars of gæti.

22.
Ansar Ómi,
allir hlýddu:
“Nótt skal nema
nýræða til;
hugsi til myrgins
hverr sem orkar
ráð til leggja
rausnar ásum!”

23.
Rann með röstum
Rindar móðr
föðrlarðr
Fenris valla;
gengu frá gildi
goðin, kvöddu
Hropt ok Frigg
sem Hrímfaxa fór.

24.
Dýrum settan
Dellings mögr
jó fram keyrði
jarknasteinum;
mars of manheim
mön af glóar,
dró leik Dvalins
drösull í reið.

25.
Jörmungrundar
í jódyr nyrðra
und rót yztu
aðalþollar,
gengu til rekkju
gýgjur ok þursar,
náir, dvergar,
ok dökkálfar.

26.
Risu raknar,
rann álfröðull,
norðr at Niflheim
njóla sótti;
upp nam árgjöll
Úlfrúnar niðr,
hornþytvaldr
Himinbjarga.