Atlakviða – Kvädet om Atle

Kvädet om Atle (Fornnordiska Atlakviða) anses vara en av de äldsta dikterna i Codex Regius, ursprungligen från 800-talet.

Atle Budlasson gifter sig med Gudrun för hennes rika släkts skull, och för att få ta del av rikedomen låter Atle mörda Gudruns bröder, varpå Gudrun hämnas sina bröder.

Tillbaka till Litteratur |

Svensk översättning av Erik Brate.

Gudrun, Gjukes dotter, hämnade sina bröder, så som frejdat har blivit. Hon dödade först Atles söner, men därefter dödade hon Atle och brände hallen och hela hovet. Om detta är följande kväde diktat:


1.
Atle sänder
en sven till Gunnar,
att rida, en klok karl,
Knefröd han hette.
Han kom till Gjukes gårdar
och till Gunnars sal,
till bänkar omkring elden
och till ölet ljuva.

2.
Drottens män de drucko,
medan dolske gäster tego,
vin i vapensalen,
vreden från hunnerna räddes.
Då ropade Knefröd
med kallsinnig röst,
de sydländske sändemannen,
som satt i högbänk:

3.
“Atle hit mig sände
att hans ärende rida
på häst, som tuggar munbett,
över Mörkskogen djupa,
att bedja eder, Gunnar,
att på bänken I kommen
i hjälmar med ringband
att gästa Atle.

4.
Sköldar I där fån välja,
och skönglättade askspjut,
förgylda hjälmar
er givas och hunniska trälar,
silversytt sadeltyg,
sydländska brynjor,
kastspjut och fålar
med fradga om betslen.

5.
Den vidsträckta Gnitaheden
vill han eder giva,
förutom ljungande kastspjut
och förgyllda stammar,
stora dyrbarheter
och Danparstaden,
den märkliga skog,
som man Mörkskogen kallar.”

6.
På huvudet vände Gunnar
och till Hogne sade:
“Vad säger du, ungersven,
då sådant vi höra.
Jag visste ej guld
på Gnitaheden,
vartill vi ej också
ägde maken.

7.
Sju salar vi äga,
med svärd fulla,
fäste av guld
finnes på varje.
Bäst vet jag min häst
och bäst bita mitt svärd,
bänksmyckande bågar
och brynjor av guld,
hjälm och sköld vitast,
vandrad ur Kjars hall,
ett mitt är bättre
än alla hunnernas.”

Hogne sade:
8.
“Vad råd tror du Gudrun mente,
när ring till oss hon sände,
virad med vargens hår,
varning tror jag hon gav.
Ett hår jag fann av vargen
vridet i röda ringen;
vargar oss vänta
på den väg vi rida.”

9.
Ej eggade fränder
eller andra närskylda,
ej vänner, ej vise,
ej väldiga herrar.
Dem hälsade Gunnar
som hövdes en konung,
stolt i mjödsal,
mycket upprörd.

10.
“Stig upp nu, Fjorner!
Låt ut på bänkarna
guldskålar i modiga
mäns händer vandra.

11.
För nivlungars arv
skall ulven råda,
de gamla gråben,
om Gunnar förloras.
Brunpälsade björnar
skola bita med huggtand
göra gamman åt hundflock,
om Gunnar ej kommer.”

12.
Sin stridsdjärve härskare
stridbara kämpar
gråtande följde
ur hunners gård.
Då sade den unge
sonen till Hogne:
“Hell, faren hurtiga,
dit hugen er lockar!”

13.
Över fjället läto krigarne
i fullt språng löpa
hästarne med munbett
genom Mörkskog den okända.
Allt Hunnerlandet darrade,
där dristige de redo,
gåvo gångarne fart
över grönskande slätter.

14.
Atles jord de sågo,
ovan djupen vallar,
– Bickes män stå
på borgen den höga –
sal över söderfolk
med sittplatser utstyrd
med bundna bröstskydd
och bleka sköldar.
Med spjut och spetsar
spridda voro vakter
– vin drack Atle
i väldiga salen –
att på Gunnars folk akta,
om de gåve sig hit
med vinande kastspjut
att kriga mot fursten.

15.
Snart varsnade deras syster,
att i salen de kommo,
båda hennes bröder;
ej brydde henne ölet:
“Förrådd är du, Gunnar
Vad rår du väl att göra
mot hunners onda anslag?
Gå ut ur salen genast!

16.
Bättre vore, broder,
att i brynja du komme
och i hjälmar med ringband
att gästa Atles hem,
att du sutte i sadel
på solheta dagar,
läte kvinnor kvida
över kallnade lik
och hunnernas sköldmör
härverk känna,
men Atle själv läte du
i ormgård komma;
nu är den ormgården
eder beredd.”

Gunnar sade:
17.
“För sent är nu, syster,
att samla nivlungar;
långt är att leta
till ledung följe,
från Rens Rosmofjäll
raska kämpar.”

18.
De fångade Gunnar
och i fjättrar satte
burgundernas hövding
och hår honom bundo.

19-20.
Sju dödade Hogne
med sitt drabbande svärd,
i heta elden
den åttonde han stötte,
– så sig mot fienden värja
skall frejdad hjälte –
men i hunnernas händer
Hogne föll.
De frågade Gunnar,
goternas furste,
om den djärve sitt liv
ville lösa med guldet.

Gunnar sade:
21.
“Hognes hjärta
i min hand skall ligga,
blodigt, skuret
ur bröstet på hjälten,
med skarpslipat kortsvärd,
på konungasonen.”

22.
Hjärtat de skuro
ur Hjalles bröst,
blodigt, och på bricka
det buro till Gunnar.

23.
Då sade Gunnar,
gode kämpars drott:
“Här har jag hjärtat
av Hjalle den fege,
olikt hjärtat
av den djärve Hogne,
då det mycket bävar,
där på brickan det ligger;
det bävade dubbelt
när i bröstet det låg.”

24.
Då skrattade Hogne,
när de skuro till hjärtat
på levande krigshjälten;
han klagan lät ej höra.
De på brickan blodigt lade det
och buro det till Gunnar.

25.
Då sade Gunnar,
glänsande spjut-nivlung:
“Här har jag hjärtat
av Hogne den djärve,
olikt hjärtat
på Hjalle den fege;
det föga bävar,
där på brickan det ligger,
bävade ej ens så,
när i bröstet det låg.

26.
Atle, så fjärran
från intet du blir,
som bliva du skall
från skatterna våra.
Jag är den ende,
som gömstället vet
för all nivlungaskatten;
nu lever ej Hogne.

27.
Alltid tvivel jag hyste,
medan två vi levde,
nu har jag intet,
då jag ensam lever.
Ren för guldet skall råda,
som retar till strid,
fors för nivlungars arv,
som från asarne kommit.
I virvlande vatten
skola välska ringar lysa,
hellre än guld på händerna
av hunners barn må skina.”

Atle sade:
28.
“Faren med vagnarna!
Fången är i band nu.”
Och bort dädan
betselskakaren
till döden drog
dådrike kungen.

29.
Då red Atle den mäktige
manyvige Glaum,
ledsagad av krigare;
deras svåger han var
[Gunnars och Hognes];
Gudrun, i krigarnes
glamsal gången,
gråten sväljde.

Hon sade:
30.
“Så gånge dig, Atle,
som med Gunnar du haver
eder ofta svurit
och uttalat fordom
vid sol i söder
och vid Sigtyrs berg,
vid vilobäddens rum
och vid Ulls ring!”

31.
Krigarhopen lade
levande fursten,
i den gård, varest runt om
ringlade sig
ormar inne.
Men ensam Gunnar
harmsen harpan
med handen slog,
strängarne klingade.
En konung med mod
skall så i säkerhet
sätta sitt guld.

32.
Atle lät löpa
till sitt lantgods från mordet
sin gode gångare,
som i gruset travade.
Larm på gården hördes,
hästarne trängdes,
ett hiskligt vapenslammer,
från heden de kommo.

33.
Ut gick då Gudrun
Atle till mötes
med gyllene bägarn
att hans gengäld kungöra:
“Få kan du, furste,
i festsalen din
glad hos Gudrun
grisar hädanfarna!”

34.
Vinfyllda skålar
skramlade hos Atle,
när hunnerna sutto
i hallen och språkade.
Raska karlar kommo
med knävelborrar långa.

35.
Då skred den ljushylta
att skålar åt dem bära,
den bistra kvinnan, åt männen,
och mat till ölet valde
av tvång, men till bleke Atle
hon talade hånfullt:

36.
“Dina söners hjärtan,
du svärdsutdelare,
har du blodiga
med honung tuggat.
Du, modige, nu kan smälta
människostekar,
äta dem till ölet,
undfägna gäster i högbänk.

37.
Du kallar ej att sitta
i knä hos dig sedan
Erp eller Eitil
att två åt ölet glädjas;
du ser ej sedan,
sittande mitt på bänken,
de unga skattskänkarne
skafta spjut,
ansa manar
och egga hästar.”

38.
På bänkarne blev larm,
– bistra läto männen –
gny under guldväv,
gråt från hunners barn,
utom Gudrun ensam,
som aldrig begrät
sina björndjärva bröder
och båda kära söner,
unga, oskuldsfulla,
som med Atle hon hade.

39.
Guld sådde
den svanvita,
röda ringar
räckte hon huskarlarne,
sitt öde lät hon fyllas,
ädelmetallen vandra,
kvinnan alls intet
aktade deras liv.

40.
Intet anade Atle,
yr han sig druckit,
vapen han ej bar,
var på vakt ej mot Gudrun.
Bättre var det ofta,
då båda kärligt
för ädlingarnes ögon
omfamnade varandra.

41.
Medelst svärdsudd hon bädden
gav blod att dricka,
med mordgirig hand,
och hundarne löste,
framför hallens dörr dem hävde.
Med het brand väckte
husfrun sina huskarlar;
det var hämnden för bröderna.

42.
Åt elden gav hon alla,
som inne voro,
som från mordet på Gunnar
ur Mörkhem kommit.
Då ramlade timret
och rykte kropparne
samt budlungarnes gård.
Där brunno ock sköldmör,
livet förlustiga
i lågan de föllo.

43.
Nog härom är talat,
ej någon gör så mer
brud i brynja
sina bröder att hämna.
Tre konungars bane
hon blivit har,
förrn hon skildes hädan
den sköna kvinnan.

Än tydligare säges härom i den grönländska sången om Atle.

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Dauði Atla
Guðrún Gjúkadóttir hefndi bræðra sinna, svá sem frægt er orðit. Hon drap fyrst sonu Atla, en eftir drap hon Atla ok brenndi höllina ok hirðina alla. Um þetta er sjá kviða ort:

1.
Atli sendi
ár til Gunnars
kunnan segg at ríða,
Knéfröðr var sá heitinn;
at görðum kom hann Gjúka
ok at Gunnars Höllu,
bekkjum aringreypum
ok at bjóri svásum.

2.
Drukku þar dróttmegir,
en dyljendr þögðu,
vín í valhöllu,
vreiði sásk þeir Húna;
kallaði þá Knéfröðr
kaldri röddu,
seggr inn suðræni
sat hann á bekk háum:

3.
“Atli mik hingat sendi
ríða erendi
mar inum mélgreypa
myrkvið inn ókunna,
at biðja yðr, Gunnarr,
at it á bekk kæmið
með hjalmum aringreypum
at sækja heim Atla.

4.
Skjöldu kneguð þar velja
ok skafna aska,
hjalma gullroðna
ok Húna mengi,
silfrgyllt söðulklæði,
serki valrauða,
dafar darraðar,
drösla mélgreypa.

5.
Völl lézk ykkr ok mundu gefa
víðrar Gnitaheiðar,
af geiri gjallanda
ok af gylltum stöfnum,
stórar meiðmar
ok staði Danpar,
hrís þat it mæra,
er meðr Myrkvið kalla.”

6.
Höfði vatt þá Gunnarr
ok Högna til sagði:
“Hvat ræðr þú okkr, seggr inn æri,
alls vit slíkt heyrum?
Gull vissa ek ekki
á Gnitaheiði,
þat er vit ættim-a
annat slíkt.

7.
Sjau eigum vit salhús
sverða full,
hverju eru þeira
hjölt ór gulli;
minn veit ek mar beztan,
en mæki hvassastan,
boga bekksæma,
en brynjur ór gulli,
hjalm ok skjöld hvítastan
kominn ór höll Kíars,
einn er minn betri
en sé allra Húna.”

Högni kvað:
8.
“Hvat hyggr þú brúði bendu,
þá er hon okkr baug sendi,
varinn váðum heiðingja?
Hygg ek, at hon vörnuð byði.
Hár fann ek heiðingja
riðit í hring rauðum,
ylfskr er vegr okkarr
at ríða erendi.”

9.
Niðjar hvöttu Gunnar
né náungr annarr,
rýnendr né ráðendr
né þeir er ríkir váru;
kvaddi þá Gunnarr,
sem konungr skyldi,
mærr í mjöðranni
af móði stórum:

10.
“Rístu nú, Fjörnir,
láttu á flet vaða
greppa gullskálir
með gumna höndum.

11.
Ulfr mun ráða
arfi Niflunga,
gamlir, gránvarðir,
ef Gunnars missir,
birnir blakkfjallir
bíta þreftönnum,
gamna greystóði,
ef Gunnarr né kemr-at.”

12.
Leiddu landrögni
lýðar óneisir,
grátendr gunnhvata
ór garði húna.
Þá kvað þat inn æri
erfivörþr Högna:
“Heilir farið nú ok horskir,
hvars ykkr hugr teygir!”

13.
Fetum létu fræknir
um fjöll at þyrja
mari ina mélgreypu
Myrkvið inn ókunna;
hristisk öll Húnmörk
þar er harðmóðgir fóru,
ráku þeir vandstyggva
völlu algræna.

14.
Land sáu þeir Atla
ok liðskjalfar djúpa,
Bikka greppar standa
á borg inni háu,
sal of suðrþjóðum
sleginn sessmeiðum,
bundnum röndum,
bleikum skjöldum,
dafar darraðar;
en þar drakk Atli
vín í valhöllu,
verðir sátu úti
at varða þeim Gunnari,
af þeir hér vitja kvæmi
með geiri gjallanda
at vekja gram hildi.

15.
Systir fann þeira snemst,
at þeir í sal kómu
bræðr hennar báðir, –
bjóri var hon lítt drukkin:
“Ráðinn ertu nú, Gunnarr.
Hvat muntu, ríkr, vinna
við Húna harmbrögðum?
Höll gakk þú ór snemma.

16.
Betr hefðir þú, bróðir,
at þú í brynju færir,
sem hjalmum aringreypum
at séa heim Atla,
sætir þú í söðlum
sólheiða daga,
nái nauðfölva
létir nornir gráta,
Húna skjaldmeyjar
herfi kanna,
en Atla sjalfan
létir þú í ormgarð koma,
nú er sá ormgarðr
ykkr of folginn.”

Gunnarr kvað:
17.
“Seinat er nú, systir,
at samna Niflungum;
langt er at leita
lýða sinnis til,
ef rosmufjöll Rínar
rekka óneissa.”

18.
Fengu þeir Gunnar
ok í fjötur settu
vin Borgunda
ok bundu fastla.

19.
Sjau hjó Högni
sverði hvössu,
en inum átta
hratt hann í eld heitan;
svá skal frækn
fjándum verjask
[sem] Högni varði
hendr [sínar].

20.
— — Gunnars;
frágu fræknan,
ef fjör vildi,
gotna þjóðann,
gulli kaupa.

Gunnarr kvað:
21.
“Hjarta skal mér Högna
í hendi liggja
blóðugt, ór brjósti
skorit baldriða
saxi slíðrbeitu,
syni þjóðans.”

22.
Skáru þeir hjarta
Hjalla ór brjósti
blóðugt ok á bjóð lögðu
ok báru þat fyr Gunnar.

23.
Þá kvað þat Gunnarr,
gumna dróttinn:
“Hér hefi ek hjarta
Hjalla ins blauða,
ólíkt hjarta
Högna ins frækna,
er mjök bifask,
er á bjóði liggr,
bifðisk halfu meir,
er í brjósti lá.”

24.
Hló þá Högni,
er til hjarta skáru
kvikvan kumblasmið,
klökkva hann sízt hugði;
blóðugt þat á bjóð lögðu
ok báru fyr Gunnar.

25.
Mærr kvað þat Gunnarr
geirniflungr:
“Hér hefi ek hjarta
Högna ins frækna,
ólíkt hjarta
Hjalla ins blauða,
er lítt bifask,
er á bjóði liggr,
bifðisk svági mjök,
þá er í brjósti lá.

26.
Svá skaltu, Atli,
augum fjarri,
sem munt
menjum verða;
er und einum mér
öll of folgin
hodd Niflunga,
lifir-a nú Högni.

27.
Ey var mér týja,
meðan vit tveir lifðum,
nú er mér engi,
er ek einn lifik.
Rín skal ráða
rógmalmi skatna,
svinn, áskunna
arfi Niflunga,
– í veltanda vatni
lýsask valbaugar, –
heldr en á höndum gull
skíni Húna börnum.”

Atli kvað:
28.
“Ýkvið ér hvélvögnum,
haftr er nú í böndum.”

29.
Atli inn ríki
reið Glaum mönum,
sleginn rógþornum,
sifjungr þeira.
— — —
Guðrún sigtífa,
varnaði við tárum,
vaðin í þyshöllu.

Guðrún kvað:
30.
“Svá gangi þér, Atli,
sem þú við Gunnar áttir
eiða oft of svarða
ok ár of nefnda,
at sól inni suðrhöllu
ok at Sigtýs bergi,
hölkvi hvílbeðjar
ok at hringi Ullar.”::
Ok meir þaðan
menvörð bituls
dolgrögni dró
til dauðs skokkr.

31.
Lifanda gram
lagði í garð,
þan er skriðinn var,
skatna mengi,
innan ormum,
en einn Gunnarr
heiftmóðr hörpu
hendi kníði,
glumðu strengir;
svá skal gulli
frækn hringdrifi
við fira halda.

32.
Atli lét
lands síns á vit
jó eyrskáan
aftr frá morði;
dynr var í garði,
dröslum of þrungit,
vápnsöngr virða,
váru af heiði komnir.

33.
Út gekk þá Guðrún
Atla í gögn
með gylltum kálki
at reifa gjöld rögnis:
“Þiggja knáttu, þengill,
í þinni höllu
glaðr at Guðrúnu
gnadda niflfarna.”

34.
Umðu ölskálir
Atla vínhöfgar,
þá er í höll saman
Húnar tölðusk,
gumar gransíðir,
gengu inn hvatir.

35.
Skævaði þá in skírleita
— — —
veigar þeim at bera,
afkár dís jöfrum
ok ölkrásir valði
nauðug neffölum,
en níð sagði Atla:

36.
“Sona hefir þinna,
sverða deilir,
hjörtu hrædreyrug
við hunang of tuggin;
melta knáttu, móðugr,
manna valbráðir,
eta at ölkrásum
ok í öndugi at senda.

37.
Kallar-a þú síðan
til knéa þinna
Erp né Eitil,
ölreifa tvá;
sér-a-ðu síðan
í seti miðju
gulls miðlendr
geira skefta,
manar meita
né mara keyra.”

38.
Ymr varð á bekkjum,
afkárr söngr virða,
gnýr und guðvefjum,
grétu börn Húna;
nema ein Guðrún,
er hon æva grét
bræðr sína berharða
ok buri svása,
unga, ófróða,
þá er hon við Atla gat.

39.
Gulli söri
in gaglbjarta,
hringum rauðum
reifði hon húskarla;
sköp lét hon vaxa,
en skíran malm vaða,
æva fljóð ekki
gáði fjarghúsa.

40.
Óvarr Atli
óðan hafði hann sik drukkit,
vápn hafði hann ekki,
varnaði-t hann við Gudrúnu,
oft var sá leikr betri,
þá er þau lint skyldu
oftar um faðmask
fyr öðlingum.

41.
Hon beð broddi
gaf blóð at drekka
hendi helfússi
ok hvelpa leysti,
hratt fyr hallar dyrr
ok húskarla vakði
brandi brúðr heitum,
þau lét hon gjöld bræðra.

42.
Eldi gaf hon þá alla,
er inni váru
ok frá morði þeira Gunnars
komnir váru ór Myrkheimi;
forn timbr fellu,
fjarghús ruku,
bær Buðlunga,
brunnu ok skjaldmeyjar
inni aldrstamar,
hnigu í eld heitan.

43.
Fullrætt er um þetta,
ferr engi svá síðan
brúðr í brynju
bræðra at hefna;
hon hefir þriggja
þjóðkonunga
banorð borit,
björt, áðr sylti.

Enn segir gleggra í Atlamálum inum grænlenzkum.