Alvíssmál – Sången om Allvis

Svensk översättning av Erik Brate.

Allvis sade:
1.
“Att bänkarne breda
skall bruden nu med mig
i sällskap hemåt hasta.
För att bli måg jag skyndat,
det menar nog envar;
man skall ej hänge sig åt vila hemma.”

Tor sade:
2.
“Vad är det för en bjässe?
Vi är så blek du på näsan?
Låg du i natt hos lik?
Tycke av en turs
tycks mig hos dig vara.
Du är ej för bruden boren.”

Allvis sade:
3.
“Allvis jag heter,
hålles under jorden,
under sten har jag varaktig stad.
Betalning för vapen
att taga jag kommit;
ingen bindande löfte bryte!”

Tor sade:
4.
“Jag skall bryta,
ty brudens gifte
jag främst bestämmer som fader.
Jag var ej hemma,
då hon dig lovades;
enda giftoman bland gudar är jag.”

Allvis sade:
5.
“Vad är det för en man,
som myndighet påstår
över fagerglänsande flicka?
Av folk, som vitt färdas,
dig få torde känna.
Vilkens maka har din moder varit?”

Tor sade:
6.
“Ving-Tor jag heter,
vida jag strövat,
son jag till Sidgrane är.
Utan mitt samtycke
ungmön du ej får
och gynnas ej med detta gifte.”

Allvis sade:
7.
“Samtycket ditt
vill snart jag hava
och gynnas med detta gifte;
äga vill jag hellre
än utan vara
denna mjällvita mö.”

Tor sade:
8.
“Möns älskog
skall icke förmenad
varda dig, vise gäst,
om du ur varje
värld kan säga
allt, vad jag veta vill.”

9.
“Säg du mig, Allvis –
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet –
vad månne väl den jord,
som framför människorna ligger
heter i varje värld?”

Allvis sade:
10.
“Jord säges bland människor,
men slätt hos asarne,
vanerna kalla den vägar;
alltid grön jättarne,
alferna den groende,
gudarne där uppe grus.”

Tor sade:
11.
“Säg du mig, Allvis –
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet –
vad himmelen,
som av havet föddes,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
12.
“Himmel den heter bland människor,
högvalv bland gudar,
vindvävare kalla den vaner,
uppvärlden jättar,
alferna fagertak,
dvärgarne drypande sal.”

Tor sade:
13.
“Säg du mig, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru månen
som människor se,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
14.
“Måne den heter bland människor,
men molntapp hos gudar,
svänghjul de säga hos Hel,
skyndaren jättarne
men skenet dvärgarne,
om tideräknarn alferna tala.”

Tor sade:
15.
“Säg du mig, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
hur den sol, som människors
söner skåda,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
16.
“Sol den heter bland människor,
“sunna” hos gudar,
den kalla dvärgar Dvalins leksak,
evigglöd jättar,
alferna fagerhjul
och allklar asars söner.”

Tor sade:
17.
“Säg du mig, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru de skyar,
som skicka oss skurar,
heta i varje värld!”

Allvis sade:
18.
“Skyar de heta hos människor,
skyfallshopp hos gudar,
vindflarn dem vanerna kalla,
ovädersväntan jättarne,
alferna väderkraft,
hölje de kallas hos Hel.”

Tor sade:
19.
“Säg du mig, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru vinden,
som vidast far,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
20.
“Vind den heter bland människor,
viftaren hos gudar,
gnäggarn hos de väldiga väsen,
gormaren hos jättar,
gnyfaren hos alfer,
vinaren han heter hos Hel.”

Tor sade:
21.
“Säg du mig, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru lugnet,
som ligga plär,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
22.
“Lugn det heter hos människor,
lindring hos gudar,
vindslut det vanerna kalla,
övervärme jättarne,
alferna dagsstillhet,
dvärgarne dagens ro.”

Tor sade:
23.
“Säg mig du, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru den sjön,
som skepp ro på,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
24.
“Sjö den heter bland människor,
vida skivan hos gudar,
vanerna kalla den våg,
jättarne ålhem
alferna vätskeämne,
namnet djupt hav giva den dvärgar.”

Tor sade:
25.
“Säg mig du, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru elden,
som för allt folk brinner,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
26.
“Eld den heter bland människor,
men bland asarne flamma,
vanerna kalla den våg,
jättarne slukaren,
den svedande dvärgar,
den hastige han kallas hos Hel.”

Tor sade:
27.
“Säg mig du, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru skogen,
som skuggar människorna,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
28.
“Skog den heter hos människor,
man på slätten hos gudar,
hos Hels folk höjdsidans tång,
eldaren hos jättar,
hos alferna fagergrenig,
hos vise vaner spö.”

Tor sade:
29.
“Säg mig du, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru natten,
Norves dotter,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
30.
“Natt hon heter bland människor,
mörker bland gudar,
mask kalla henne väldiga makter,
oljus jättarne,
alferna sömngamman,
drömväverska kalla henne dvärgar.”

Tor sade:
31.
“Säg mig du, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru säden,
som sås av människorna,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
32.
“Bjugg den heter bland människor
och ‘barr’ hos gudar,
hos vanerna heter den växt,
äta jättarne den kalla,
alferna vätskeämne,
hänghuvud heter den hos Hel.”

Tor sade:
33.
“Säg mig du, Allvis –
alla varelsers öden
väntar jag, dvärg, att du vet –
huru ölet,
som allt folk dricker,
heter i varje värld!”

Allvis sade:
34.
“Öl det heter bland människor,
bland asarne brygd,
rusande vätska hos vaner,
klar dryck det heter hos jättar
och kallas mjöd hos Hel,
supning hos Suttungs söner.”

Tor sade:
35.
“I ett bröst
jag aldrig såg
så många minne från fordom.
Dock av mycket svek
nu sviken du är:
kvar uppe till dagsljus, dvärg!
Nu skiner solen i salen.”

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Alvíss kvað:
1.
“Bekki breiða,
nú skal brúðr með mér
heim í sinni snúask;
hratat um mægi
mun hverjum þykkja,
heima skal-at hvíld nema.”

Þórr kvað:
2.
“Hvat er þat fira?
Hví ertu svá fölr um nasar?
Vartu í nótt með ná?
Þursa líki
þykki mér á þér vera;
ert-at-tu til brúðar borinn.”

Alvíss kvað:
3.
“Alvíss ek heiti,
bý ek fyr jörð neðan,
á ek undir steini stað;
vagna vers
ek em á vit kominn;
bregði engi föstu heiti fira.”

Þórr kvað:
4.
“Ek mun bregða
því at ek brúðar á
flest of ráð sem faðir;
vark-a ek heima,
þá er þér heitit var,
at sá einn, er gjöf er, með goðum.”

Alvíss kvað:
5.
“Hvat er þat rekka,
er í ráðum telsk
fljóðs ins fagrglóa?
Fjarrafleina
þik munu fáir kunna;
hverr hefr þik baugum borit?”

Þórr kvað:
6.
“Vingþórr ek heiti,
ek hef víða ratat,
sonr em ek Síðgrana;
at ósátt minni skal-at-tu
þat it unga man hafa
ok þat gjaforð geta.”

Alvíss kvað:
7.
“Sáttir þínar
er ek vil snemma hafa
ok þat gjaforð geta;
eiga vilja
heldr en án vera
þat it mjallhvíta man.”

Þórr kvað:
8.
“Meyjar ástum
mun-a þér verða,
vísi gestr, of varit,
ef þú ór heimi kannt
hverjum at segja
allt þat, er ek vil vita.”

9.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé sú jörð heitir,
er liggr fyr alda sonum
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
10.
“Jörð heitir með mönnum,
en með ásum fold,
kalla vega vanir,
ígræn jötnar,
alfar gróandi,
kalla aur uppregin.”

Þórr kvað:
11.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé sá himinn heitir,
erakendi,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
12.
“Himinn heitir með mönnum,
en hlýrnir með goðum,
kalla vindófni vanir,
uppheim jötnar,
alfar fagraræfr,
dvergar drjúpansal.”

Þórr kvað:
13.
“Segðu mér þat, Avlíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hversu máni heitir,
sá er menn séa,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
14.
“Máni heitir með mönnum,
en mylinn með goðum,
kalla hverfanda hvél helju í,
skyndi jötnar,
en skin dvergar,
kalla alfar ártala.”

Þórr kvað:
15.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé sú sól heitir,
er séa alda synir,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
16.
“Sól heitir með mönnum,
en sunna með goðum,
kalla dvergar Dvalins leika,
eygló jötnar,
alfar fagrahvél,
alskír ása synir.”

Þórr kvað:
17.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé þau ský heita,
er skúrum blandask,
heimi hverjum í?

Alvíss kvað:
18.
“Ský heita með mönnum,
en skúrván með goðum,
kalla vindflot vanir,
úrván jötnar,
alfar veðrmegin,
kalla í helju hjalm huliðs.”

Þórr kvað:
19.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé sá vindr heitir,
er víðast ferr,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
20.
“Vindr heitir með mönnum,
en váfuðr með goðum,
kalla gneggjuð ginnregin,
æpi jötnar,
alfar dynfara,
kalla í helju hviðuð.”

Þórr kvað:
21.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé þat logn heitir,
er liggja skal,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
22.
“Logn heitir með mönnum,
en lægi með goðum,
kalla vindlot vanir,
ofhlý jötnar,
alfar dagsefa,
kalla dvergar dags veru.”

Þórr kvað:
23.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé sá marr heitir,
er menn róa,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
24.
“Sær heitir með mönnum,
en sílægja með goðum,
kalla vág vanir,
álheim jötnar,
alfar lagastaf,
kalla dvergar djúpan mar.”

Þórr kvað:
25.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé sá eldr heitir,
er brennr fyr alda sonum,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
26.
“Eldr heitir með mönnum,
en með ásum funi,
kalla vág vanir,
frekan jötnar,
en forbrenni dvergar,
kalla í helju hröðuð.”

Þórr kvað:
27.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé viðr heitir,
er vex fyr alda sonum,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
28.
“Viðr heitir með mönnum,
en vallarfax með goðum,
kalla hlíðþang halir,
eldi jötnar
alfar fagrlima,
kalla vönd vanir.”

Þórr kvað:
29.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr,at vitir,
hvé sú nótt heitir,
in Nörvi kennda,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
30.
“Nótt heitir með mönnum,
en njól með goðum,
kalla grímu ginnregin,
óljós jötnar,
alfar svefngaman,
kalla dvergar draumnjörun.”

Þórr kvað:
31.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé þat sáð heitir,
er sá alda synir,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
32.
“Bygg heitir með mönnum,
en barr með goðum,
kalla vöxt vanir,
æti jötnar,
alfar lagastaf,
kalla í helju hnipin.”

Þórr kvað:
33.
“Segðu mér þat, Alvíss,
– öll of rök fira
vörumk, dvergr, at vitir -:
hvé þat öl heitir,
er drekka alda synir,
heimi hverjum í?”

Alvíss kvað:
34.
“Öl heitir með mönnum,
en með ásum bjórr,
kalla veig vanir,
hreinalög jötnar,
en í helju mjöð,
kalla sumbl Suttungs synir.”

Þórr kvað:
35.
“Í einu brjósti
ek sák aldrigi
fleiri forna stafi;
miklum tálum
kveð ek tældan þik:
Uppi ertu, dvergr, of dagaðr,
nú skínn sól í sali.”