Translate into English
I Codex Regius heter Andra kvädet om Gudrun (Fornnordiska Guðrúnarkviða in forna) helt enkelt bara Guðrúnarkviða, siffrorna (I-III) eller i skrivform in fyrsta (första kvädet), in forna (andra kvädet), in þriðja (tredje kvädet) har lagts till i nästan alla översättningar för att skilja den här dikten från de andra två dikterna om Gudrun, och frasen “in forna” (den gamla) som Guðni Jónsson använder i sin version är lånad från en kommentar i slutet av dikten.
Dikten är en kortare överblick över Gudruns öden, från sin uppväxt, Sigurds död och framtill kort innan hennes hämnd på Atle som är skyldig till Gudruns bröders död.
Svensk översättning av Erik Brate.
Konung Tjodrek var hos Atle och hade där mist nästan alla sina män. Tjodrek och Gudrun klagade för varandra sina sorger; hon talade till honom och sade:
1.
“Jag var flicka bland flickor,
fostrad av min moder,
ljuslätt i jungfrubur,
med hjärtat för bröderna,
till dess att Gjuke
guld mig skänkte,
guld mig skänkte
och gav mig åt Sigurd.
2.
Så var Sigurd
över sönerna till Gjuke,
som grön vitlök
ur gräset vuxen,
som högbent hjort
över hårgråa rådjur,
eller glödrött guld
över grått silver.
3.
Tills mina bröder
mig ej unnade,
att en man jag hade,
förmer än alla.
Sova de ej kunde
eller saker döma,
förrn Sigurd de låtit
slå ihjäl.
4.
Grane sprang till tinget,
gny var att höra,
men Sigurd själv
sågs ej komma.
Alla sadeldjuren voro
av svett skummande,
hade dryg möda
med dråparne på ryggen.
5.
Gråtande gick jag
att med Grane tala,
med fuktiga kinder
jag frågade hästen.
Sorgsen blev då Grane,
sänkte huvudet i gräset;
hästen visste,
att hans herre ej levde.
6.
Länge jag tvekade,
länge var jag tvehågse,
förrn om fursten jag frågade
folkets styresman.
7.
Gunnar hängde huvudet,
men Hogne mig sade
om Sigurds
svåra död.
“Huggen ligger
på hinsidan vattnet
Guttorms baneman
ett byte för ulvar.
8.
Se där Sigurd
i söderled!
Då kommer du att höra
korpar kraxa,
örnar skria,
åt åteln glada,
vargar tjuta
vid kärestan din.”
9.
“Varför, Hogne,
vill du mig säga
sådan sorg,
som min sällhet rövar.
Ma korpar ditt hjärta
ur kroppen slita
över vida land!
Du värst är av män!”
10.
Då svarade Hogne
så en gång,
trög till godsinthet,
av tärande sorg:
“För det har du, Gudrun
att gråta mera,
om korpar mitt hjärta
ur kroppen slita.”
11.
Ensam gick jag bort
från ordskiftet,
att på skogen samla upp
vad ulven lämnat.
Jag snyftade icke
eller slog med händerna
eller kved och klagade,
som kvinnor göra,
då jag satt i sorg
vid Sigurds lik.
12.
Natten så mörk
som i nedan mig tycktes,
då i sorg jag satt
vid Sigurds lik;
ulvarna syntes mig
allra bäst vara,
om de läte mig
livet mista
och man mig brände
som björkens ved.
13.
Från fjället jag färdades
fem hela dagar,
tills Halvs höga
hall jag varsnade.
14.
Sju halva år
jag höll mig hos Tora,
dotter till Hakon,
i Danmarks land.
Mig till glädje
i guld hon sydde
sydländska salar
och svanor danska.
15.
Vi virkade på väven
vapenlekar,
på konstrikt arbete
konungens män;
röda sköldar
rustade kämpar,
svärdsflock, hjälmflock
hjältens följe.
16.
Sigmunds fartyg
foro från land,
med gyllene stävbild
och stammen sirad.
Vi stickade på stycket
de strider de hade,
Sigar och Siggeir
söderut på Five.
17.
Då frågade Grimhild,
gotiska kvinnan,
hurudan Tora
tyckte, att jag vore.
Hon slutade väva
och sönerna hämtade
för att enträget
åtspörja dem,
vem ville åt systern
för sonen böta
eller vedergälla makan
för mannens dråp.
18.
Gunnar var villig
att guld bjuda
för att böta för brottet;
det bjöd ock Hogne.
Hon frågade också,
vem färdig vore
att springare sadla,
att spänna för vagn,
att häst rida
och hök låta flyga,
att avsända pil
från idegransbåge.
19.
Valdar for till danskarna
jämte Jaritsleiv
Eymod den tredje
med Jaritsskar.
In gingo då
hjältars likar,
Långskäggs kämpar,
hade ludna röda kappor,
kort brynjor,
kupiga hjälmar,
vid bältet svärd
och brunt var håret.
20.
Envar mig ville
juveler skänka,
juveler skänka,
och vänligt tala,
om de måtte för mina
många sorger
tillgift vinna;
jag trodde dem icke.
21.
Grimhild bjöd mig
bägare att dricka,
sval och bitter,
att brottet jag ej mindes.
Kraften däri
var kommen av jord,
av sval, kall sjö
och svinets blod.
22.
Där voro i hornet
varjehanda stavar,
ristade och rödfärgade,
reda jag ej kunde dem:
ormen den långe,
oskuret ax
från sjökonungs land,
led inom dörr.
23.
I ölet var
mycket ont tillsamman,
blad från all skogen
och brända ollon,
offrade inälvor,
ärilens sot,
kokt svinlever,
som klagomål dövar.
24.
Att förgäta jag gick,
som de gissat hade,
av ölet i salen
all orätt mot fursten.
Tre konungar föllo
på knä framför mig,
innan hon sökte
samtal med mig själv.
Grimhild sade:
25.
“Jag giver dig, Gudrun,
guld till skänks
och en dryg del gods
efter din döde fader,
lödiga ringar,
Lodvers salar,
allt sängomhänget
efter slagne fursten.
26.
Hunska möar,
som handhava vävstol
och göra guldväv så fager,
att gamman du får.
Ensam skall du bjuda
över Budles skatter,
i gyllene prydnad
och given åt Atle.”
27.
“Jag önskar icke
äkta en man
och vill ej Brynhilds
broder äga.
Ej bra mig passar,
att med Budles son
ätten foröka
och åtnjuta lycka.”
Grimhild sade:
28.
“Bry dig ej, att hämnd
på hövdingar söka,
därför att vi
de vållande voro.
Så skall bliva,
som om båda levde,
Sigurd och Sigmund,
om söner du föder.”
29.
“Ej kan jag, Grimhild,
glädje känna
eller giva om mig
åt hjälten förhoppning,
sedan Sigurds hjärtblod
till min smärta drucko
vargen och korpen,
som voro vid liket.”
Grimhild sade:
30.
“Till ätt av alla
den yppersta är han,
den furste, jag funnit,
och främst för visso.
Honom skall du äga,
tills dig ålderdom besegrar,
eller sakna man,
försmår du honom.”
31.
“Bry dig ej du
att bjuda ut
denna ondskefulla ätt
så ivrigt åt mig!
Han skall Gunnar
grymt behandla
och bortslita hjärtat
ur bröstet på Hogne.
Innan livet jag tagit
från levnadslustige
stridens eggare
ej stanna jag skall.”
32.
Gråtande grep
Grimhild det ord,
som spådde, att ont
ej sparas skulle
hennes båda söner,
och ej barnen fördärv.
Grimhild sade:
33.
“Mer land jag dig giver
och lydande följe:
Vinbjorg, Valbjorg,
om du vill dem taga.
Äg dem i ditt liv
och var lycklig, dotter!”
34.
“Den skall jag kora
av konungar
och dock nödtvungen få
av närskylda fränder;
min man mig ej bliver
till mycken hugnad,
ej brödernas bane
till barnens skydd.”
35.
Snart sågs till häst
var hurtig sven,
och välska damer
i vagnar lyftes.
Sju dagar vi redo
och drogo över land,
påföljande sju
vi piskade böljorna,
trampade torrt land
de tredje sju.
36.
Den väldiga borgens
väktare vid porten
grinden öppnade,
förrn i gården vi redo.
37.
Atle mig väckte,
men vara jag kände mig
full av hätskhet
över frändernas död.
Atle sade:
38.
“Nyss mig sålunda
nornorna väckte”
– olycksspådom
han önskade, jag tydde –
“jag tyckte dig, Gudrun,
Gjukes dotter,
hjärtlöst med svärd
mig genomstinga.”
39.
“Det järtecknar eld,
när om järn man drömmer,
något inbilskt och vänligt,
när om vrede av kvinna;
som bot mot ont
jag dig bränna skall,
läka och lindra,
fast led du mig är.”
Atle sade:
40.
“Jag tyckte mig på gården
se telningar fallna,
sådana som jag ville
växa skulle,
rivna upp med rötter,
rödfärgade i blod,
burna fram på bänkarne,
bjudna mig att tugga.
41.
Jag tyckte av min hand
hökar flyga,
utan rov,
till olycksboning;
deras hjärtan jag mig tyckte
tugga till honung
med sorgmodigt sinne,
svullna av blod.
42.
Jag tyckte från min hand
hundvalpar lösa,
och glädjelöst
gnällde båda;
sen kropparna döda
mig kommo före,
och jag tyckte mig tvungen
att tära liken.”
43.
“Det betyder, att män
tala om fiskfångst
och vrida huvudet
av vitlingar,
innan dagen gryr,
vad de dragit upp, de smaka;
ej många nätter
de mera skola leva.”
Atle sade:
44.
“Jag tyckte sedan jag låg
och ej sova ville,
styvsint i sängen;
det stannat i minnet.”
Fornnordiska av Guðni Jónsson.
Þjóðrekr konungr var með Atla ok hafði þar látit flesta alla menn sína. Þjóðrekr ok Guðrún kærðu harma sín á milli. Hon sagði hánum ok kvað:
1.
Mær var ek meyja,
– móðir mik fæddi, –
björt í búri,
unna ek vel bræðrum, –
unz mik Gjúki
gulli reifði,
gulli reifði,
gaf Sigurði.
2.
Svá var Sigurðr
of sonum Gjúka
sem væri grænn laukr
ór grasi vaxinn
eða hjörtr hábeinn
of hvössum dýrum
eða gull glóðrautt
af gráu silfri.
3.
Unz mér fyrmunðu
mínir bræðr,
at ek ætta ver
öllum fremra;
sofa þeir né máttu-t
né of sakar dæma,
áðr þeir Sigurð
svelta létu.
4.
Grani rann at þingi,
– gnýr var at heyra, –
en þá Sigurðr
sjalfr eigi kom;
öll váru söðuldýr
sveita stokkin
ok of vanið vási
und vegöndum.
5.
Gekk ek grátandi
við Grana ræða,
úrughlýra
jó frá ek spjalla;
hnipnaði Grani þá,
drap í gras höfði,
jór þat vissi,
eigendr né lifðu-t.
6.
Lengi hvarfaðak,
lengi hugir deildusk,
áðr ek of frægak
folkvörð at gram.
7.
Hnipnaði Gunnarr,
sagði mér Högni
frá Sigurðar
sárum dauða:
“Liggr of höggvinn
fyr handan ver
Gothorms bani
of gefinn ulfum.
8.
Líttu þar Sigurð
á suðrvega;
þá heyrir þú
hrafna gjalla,
örnu gjalla
æzli fegna,
varga þjóta
of veri þínum.”
9.
“Hví þú mér, Högni,
harma slíka
viljalaussi
vill of segja?
Þitt skyli hjarta
hrafnar slíta
við lönd yfir
en þú vitir manna!”
10.
Svaraði Högni
sinni einu,
trauðr góðs hugar,
af trega stórum:
“Þess áttu, Guðrún,
græti at fleiri,
at hjarta mitt
hrafnar slíti.”
11.
Hvarf ek ein þaðan
annspilli frá
á við lesa
varga leifar;
gerðig-a ek hjúfra
né höndum slá
né kveina um
sem konur aðrar,
þá er sat soltin
of Sigurði.
12.
Nótt þótti mér
niðmyrkr vera,
er ek sárla satk
yfir Sigurði;
ulfar þóttumk
öllu betri,
ef þeir léti mik
lífi týna
eða brenndi mik
sem birkinn við.
13.
Fór ek af fjalli
fimm dægr talið,
unz ek höll Halfs
háva þekkðak.
14.
Sat ek með Þóru
sjau misseri,
dætr Hákonar
í Danmörku;
hon mér at gamni
gullbókaði
sali suðræna
ok svani danska.
15.
Hafðu vit á skriftum
þat er skatar léku,
ok á hannyrðum
hilmis þegna,
randir rauðar,
rekka Húna,
hjördrótt, hjalmdrótt,
hilmis fylgju.
16.
Skip Sigmundar
skriðu frá landi,
gylltar grímur,
grafnir stafnar;
byrðu vit á borða,
þat er þeir börðusk
Sigarr ok Siggeirr
suðr á Fjóni.
17.
Þá frá Grimildr,
gotnesk kona,
hvat ek væra
hyggjuð — –;
hon brá borða
ok buri heimti
þrágjarnliga
þess at spyrja,
hverr vildi son
systur bæta
eða ver veginn
vildi gjalda.
18.
Görr lézk Gunnarr
gull at bjóða
sakar at bæta,
ok it sama Högni.
Hon frétti at því,
hverr fara vildi
vigg at söðla
vagn at beita,
hesti ríða,
hauki fleygja,
öðrum at skjóta
af ýboga.
19.
Valdarr Dönum
með Jarizleifi,
Eymóðr þriði
með Jarizskári
inn gengu þá,
jöfrum líkir,
Langbarðs liðar,
höfðu loða rauða,
stuttar brynjur,
steypða hjalma,
skalmum gyrðir,
höfðu skarar jarpar.
20.
Hverr vildi mér
hnossir velja,
hnossir velja
ok hugat mæla,
ef þeir mætti mér
margra súta
tryggðir vinna, –
né ek trúa gerða.
21.
Færði mér Grímhildr
full at drekka
svalt ok sárligt,
né ek sakar munðak;
þat var of aukit
jarðar magni,
svalköldum sæ
ok sónum dreyra.
22.
Váru í horni
hvers kyns stafir
ristnir ok roðnir,
– ráða ek né máttak, –
lyngfiskr langr,
lands Haddingja
ax óskorit,
innleið dyra.
23.
Váru þeim bjóri
böl mörg saman,
urt alls viðar
ok akarn brunnin,
umdögg arins,
iðrar blótnar,
svíns lifr soðin,
því at hon sakar deyfði.
24.
En þá gleymðu,
er getit höfðu,
öll jöfurs
jórbjúg í sal;
kómu konungar
fyr kné þrennir,
áðr hon sjalfa mik
sótti at máli.
Grímhildr kvað:
25.
“Gef ek þér, Guðrún,
gull at þiggja,
fjölð alls féar,
at þinn föður dauðan,
hringa rauða,
Hlöðvés sali,
ársal allan
at jöfur fallinn.
26.
Húnskar meyjar,
þær er hlaða spjöldum
ok gera gull fagrt,
svá at þér gaman þykki;
ein skaltu ráða
auði Buðla,
gulli göfguð
ok gefin Atla.”
Guðrún kvað:
27.
“Vilk eigi ek
með veri ganga
né Brynhildar
bróður eiga;
samir eigi mér
við son Buðla
ætt at auka
né una lífi.”
Grímhildr kvað:
28.
“Hirð-a-ðu hölðum
heiftir gjalda,
því at vér höfum
valdit fyrri;
svá skaltu láta,
sem þeir lifi báðir
Sigurðr ok Sigmundr,
ef þú sonu fæðir.”
Guðrún kvað:
29.
“Mák-a ek, Grímhildr,
glaumi bella
né vígrisins
vánir telja,
siz Sigurðar
sárla drukku
hrægífr, huginn
hjartblóð saman.”
Grímhildr kvað:
30.
“Þann hefi ek allra
ættgöfgastan
fylki fundit
ok framast nökkvi;
hann skaltu eiga,
unz þik aldr viðr,
verlaus vera,
nema þú vilir þenna.”
Guðrún kvað:
31.
“Hirð-a-ðu bjóða
bölvafullar
þrágjarnliga
þær kindir mér;
hann mun Gunnar
grandi beita
ok ór Högna
hjarta slíta;
munk-at ek létta,
áðr lífshvatan
eggleiks hvötuð
aldri næmik.”
32.
Grátandi Grímhildr
greip við orði,
er burum sínum
bölva vætti
ok mögum sínum
meina stórra.
Grímhildr kvað:
33.
“Lönd gef ek enn þér,
lýða sinni,
Vinbjörg, Valbjörg,
ef þú vill þiggja;
eigðu um aldr þat
ok uni, dóttir.”
Guðrún kvað:
34.
“Þann mun ek kjósa
af konungum
ok þó af niðjum
nauðig hafa;
verðr eigi mér
verr at ynði
né böl bræðra
at bura skjóli.”
35.
Senn var á hesti
hverr drengr litinn,
en víf valnesk
hafið í vagna;
vér sjau daga
svalt land riðum,
en aðra sjau
unnir kníðum,
en ina þriðju sjau
þurrt land stigum.
36.
Þar hliðverðir
hárar borgar
grind upp luku,
áðr í garð riðum.
37.
Vakði mik Atli,
en ek vera þóttumk
full ills hugar
at frændr dauða.
Atli kvað:
38.
“Svá mik nýliga
nornir vekja,” –
vílsinnis spá
vildi, at ek réða, –
“hugða ek þik, Guðrún
Gjúka dóttir,
læblöndnum hjör
leggja mik í gögnum.”
Guðrún kvað:
39.
“Þat er fyr eldi,
er éarn dreyma,
fyr dul ok vil
drósar reiði;
mun ek þik við bölvi
brenna ganga,
líkna ok lækna,
þótt mér leiðir séir.”
Atli kvað:
40.
“Hugða ek hér í túni
teina fallna,
þá er ek vildak
vaxna láta,
rifnir með rótum,
roðnir í blóði,
bornir á bekki,
beðit mik at tyggva.
41.
Hugða ek mér af hendi
hauka fljúga
bráðalausa
bölranna til;
hjörtu hugða ek þeira
við hunang tuggin,
sorgmóðs sefa,
sollin blóði.
42.
Hugða ek mér af hendi
hvelpa losna,
glaums andvana,
gylli báðir;
hold hugða ek þeira
at hræum orðit,
nauðigr nái
nýta ek skyldak.”
Guðrún kvað:
43.
“Þar munu seggir
of sæing dæma
ok hvítinga
höfði næma;
þeir munu feigir
fára nátta
fyrir dag litlu,
drótt of bergja.”
Atli kvað:
44.
“Lægja ek síðan,
né ek sofa vildak,
þrágjarn í kör;
þat man ek görva.”
Translate into English