Völundarkviða – Kvädet om Volund

Svensk översättning av Erik Brate.

Nidud hette en konung i Sverge; han hade två söner och en dotter, hon hette Bodvild. Det fanns tre bröder, söner av lappkonungen[1]: den ene hette Slagfinn, den andre Egil, den tredje Volund; de åkte skidor och jagade djur. De kommo till Ulvdalarne och gjorde sig hus där; där är ett vatten, som heter Ulvsjön. Tidigt om morgonen funno de på sjöstranden tre kvinnor, som spunno lin; bredvid dem lågo deras svanhamnar; det var valkyrior. Det var två döttrar av konung Lodver: Ladgunn svanvit och Hervor allvitr, men den tredje var Olrun, Kjars dotter från Valland. De togo dem med sig hem till sin stuga. Egil äktade Olrun, Slagfinn Svanvit men Volund Allvitr. De bodde där sju år; därpå flögo kvinnorna att deltaga i drabbningar och kommo icke åter. Då skidade Egil att leta efter Olrun, och Slagfinn sökte Svanvit, men Volund stannade kvar i Ulvdalarne. Han var den händigaste man, som man känner i fornsagor. Konung Nidud lät taga honom till fånga, såsom här omtalas:

1.
Möar flögo sunnan
Mörkskogen igenom,
Allvitr den unga
att örlog föra.
På sjöstrand sig satte
de sköna att vila,
kvinnor från södern,
kostbart lin spunno.

2.
Egil slöts
av en av dem,
en fager mö,
i famnen den vita;
den andra var Svanvit,
med svanfjädrar flög;
den tredje systern
slog sin arm
omkring Volunds
vita hals.

3.
Sju år sutto de
sedan stilla,
hela det åttonde
hyste de trånad,
men det nionde
de nödgades skiljas.
Möarna längtade
till mörkan skog
– Allvitr den unga –
att örlog föra.

4.
Hem väderbitne skytten
vände från jakten;
Slagfinn och Egil
funno salarne öde,
gingo ut och in
och om sig sågo.
Åt öster åkte Egil
efter Olrun
men åt söder Slagfinn
efter Svanvit.

5.
Ensam satt Volund
i Ulvdalarne,
slog guldet röda
kring glimmande sten,
alla ringarna på lindebast
lyckte han väl;
sitt väna viv
väntade han så,
i hopp, att hon skulle
till honom komma.

6.
Det spörjer Nidud,
njarernas drott,
att ensam Volund
i Ulvdalarne satt.
Om natten kommo män
med nitade brynjor,
deras sköldar blänkte
vid skenet av nedanet.

7.
De stego ur sadlarne
vid salens gavel
gingo därifrån in,
och upp längs salen;
de sågo på bast
bundna ringar,
sju hundra av alla,
som husbonden ägde.

8.
De togo dem av,
och de trädde dem på,
förutom en,
som de av läto bliva.
Hem vände från jakten
väderbitne skytten,
Volund, vandrande
en väg så lång.

9.
Han gick att av bruna
björnhonan steka,
snart den torra
tallens ris,
den vindtorra veden,
för Volund brann.

10.
På huden av björnen
satt härskaren över alfer,
räknade ringarne,
rövad var en.
Han tänkte, att den lånats
av Lodvers dotter,
Allvitr den unga,
att hon återkommit.

11.
Han satt så länge,
att han somnade,
i ve och vånda
han vaknade åter;
kände bojor tunga
bundna på händerna
och på fötterna
en fjätter spänd.

Volund sade:
12.
“Vilka krigare är det,
som knöto på mig
band av bast
och bundo mig?”

13.
Nu ropade Nidud,
njarernas drott:
“Var fick du, Volund,
furste för alfer,
vårt egna guld
i Ulvdalarne?

14.
Guld fanns där icke
på Granes väg,
fjärran är vårt land
från fjällen vid Ren.”

Volund sade:
“Mera kostbarheter
minns jag, att vi ägde,
då vi bröder med hustrur
ännu hemma voro.

15.
Ladgunn och Hervor,
av Lodver var hon barn,
bekant var Olrun
som Kjars dotter.”

16.
[Ute står Niduds
illsluga drottning,
och] in hon gick
och upp längs salen.
Hon stod på golvet
och stämman sänkte:
“Fredlig är ej han,
som föres ur skogen.”

Konung Nidud gav sin dotter Bodvild den guldring, som han tog av bastet hos Volund, men han själv bar svärdet, som Volund ägde och, drottningen sade:

17.
“Hans tänder synas,
då svärdet visas honom
och den ring, som Bodvild
bär, han varsnar;
ögonen likna
den lömske ormens.
Skären sönder
hans senors styrka
och sätten honom sedan
i Sävarstad!”

Så gjordes, att hans senor skuros av i knävecken och han sattes på en holme, som var där utanför land och hette Sävarstad. Där förfärdigade han allehanda dyrbarheter åt konungen. Ingen människa tordes gå till honom utom konungen allena.

Volund sade:
18.
“Jag ser på Nidud
ett svärd vid bältet,
som jag vässat har,
så väl jag kunnat,
och vilket jag härdade,
som helst jag ville.
Borta från mig bäres
denna blixtrande klinga,
jag ser den ej buren
till smedjan åt Volund.

19.
Nu bär Bodvild
min bruds
röda ringar
– rånet ej bötas.”

20.
Han satt och sov ej
och slog med hammaren,
gjorde ganska snart
ett svek mot Nidad.
Att kostbarheter se
kommo de två unga
sönerna av Nidad
till Sävarstad.

21.
De kommo till kistan,
krävde nycklarne,
uppenbar var ondskan,
när i den de sågo.
En mängd smycken där fanns,
som för sönerna vistes,
att rött guld det vore
och rikedomar.

Volund sade:
22.
“Kom allena, ni två!
Kom en annan dag!
Som gåva åt eder
detta guldet jag lämnar.
Säg det ej för flickorna
och folket i salen,
för ingen människa,
att mig ni träffat!”

23.
Snart ropade
småttingen den andre,
broder till broder:
“Bort att se ringar!”
De kommo till kistan,
krävde nycklarne,
uppenbar var ondskan
när i den de sågo.

24.
Gossarnas huvud
högg han av
och lade benen
under blåsbälgens vattengrop,
men huvudskalarna,
som under håret voro,
svepte han i silver
och sände till Nidad.

25.
Men av ögonen gjorde han
ädelstenar,
sände dem till Nidads
sluga drottning,
men av tänderna
på de två gossarne
smidde han bröstsmycken
och sände till Bodvild.

26.
Ringen Bodvild
att rosa begynte
– – –
[bar den till Volund],
då hon brutit den sönder:
“Annat än åt dig
jag dristar ej säga det.”

Volund sade:
27.
“Bräckan på guldet
botar jag så,
att din fader
det fagrare synes
och din moder
mycket bättre
och dig själv
lika skönt också.”

28.
Genom öl han henne
överlistade,
så att hon somnade,
där hon satt på bänken:
“Nu har jag hämnat,
vad mig harm har gjort,
allt utom ett
av det ondskefulla.”

29.
“Bra”, sade Volund,
“må på benen jag komma,
som Nidads kämpar
mig nekade bruka.”
Leende Volund
i luften sig höjde,
gråtande Bodvild
fick gå från ön,
sörjde älskarens färd
och sin faders vrede.

30.
Ute stod Niduds
illsluga drottning,
och in hon gick
upp genom salen,
– men på salens hägnad
han satte sig att vila –
“Är du vaken, Nidud,
njarernas drott?”

Nidud sade:
31.
“Jag vakar alltid,
välbehag saknar,
jag sover föga,
sedan sönerna dogo,
i mitt huvud det kyler,
köld ge dina råd,
jag vill nu gärna
med Volund tala.”

32.
“Yppa mig, Volund,
alfernas furste,
vad blev av blomstrande
barnen mina!”

Volund sade:
33.
“Först skall du alla
eder svärja:
vid skeppets bord
och vid sköldens rand,
vid hästens bog
och vid huggsvärdets egg,
att du Volunds viv
ej vållar kval
eller min brud
till bane varder,
fast jag käresta har,
som I kännen,
eller i din boning
barn jag äger.

34.
Gå bort till den smedja,
du byggt åt mig,
där finner du bälgarne
med blod bestänkta.
Dina gossars huvud
högg jag av
och lade benen
under bälgens vattengrop.

35.
Men huvudskålarna,
som under håret voro,
svepte jag i silver
och sände till Nidad,
och av ögonen gjorde jag
ädelstenar,
sände dem till Nidads
sluga drottning.

36.
Men av tänderna
på de två gossarne
smidde jag bröstsmycken
och sände till Bodvild.
Nu Bodvild bär
ett barn under hjärtat,
enda dottern
till eder båda.”

Nidud sade:
37.
“Ej något du sagt mig,
som jag sörjt över mera
eller ville, att det värre
dig, Volund, må bekomma.
Så hög är ingen man,
att från hästen han dig tager,
inga nävar nog starka
att här nedifrån dig skjuta,
där du hänger svävande
i högan sky.”

38.
Leende Volund
i luften sig höjde
och kvar, i sorg
sänkt, satt Nidud.

Nidud sade:
39.
“Stig upp, Tackrad,
min träl den bäste,
bed du Bodvild,
den bländvita mön,
gå fagert smyckad
med sin fader att tala.”

40.
“Är det sant, Bodvild,
som de sagt till mig?
Var du på holmen
till hopa med Volund?”

Bodvild sade:
41.
“Sant är det, Nidad,
som man sade dig.
Jag var på holmen
tillhopa med Volund,
en olycksstund,
som aldrig bort komma.
Honom jag icke
hindra kunde;
honom jag icke
hindra förmådde.”

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Níðuðr hét konungr í Svíþjóð. Hann átti tvá sonu ok eina dóttur. Hon hét Böðvildr. Bræðr váru þrír, synir Finnakonungs. Hét einn Slagfiðr, annarr Egill, þriði Völundr. Þeir skriðu ok veiddu dýr. Þeir kómu í Úlfdali ok gerðu sér þar hús. Þar er vatn, er heitir Úlfsjár. Snemma of morgin fundu þeir á vatnsströndu konur þrjár, ok spunnu lín. Þar váru hjá þeim álftarhamir þeira. Þat váru valkyrjur. Þar váru tvær dætr Hlöðvés konungs, Hlaðguðr svanhvít ok Hervör alvitr, in þriðja var Ölrún Kjársdóttir af Vallandi. Þeir höfðu þær heim til skála með sér. Fekk Egill Ölrúnar, en Slagfiðr Svanhvítrar, en Völundr Alvitrar. Þau bjuggu sjau vetr. Þá flugu þær at vitja víga ok kómu eigi aftr. Þá skreið Egill at leita Ölrúnar, en Slagfiðr leitaði Svanhvítrar, en Völundr sat í Úlfdölum. Hann var hagastr maðr, svá at menn viti, í fornum sögum. Níðuðr konungr lét hann höndum taka, svá sem hér er um kveðit:

1.
Meyjar flugu sunnan
myrkvið í gögnum,
Alvitr unga,
örlög drýgja;
þær á sævarströnd
settusk at hvílask
drósir suðrænar,
dýrt lín spunnu.

2.
Ein nam þeira
Egil at verja,
fögr mær fira,
faðmi ljósum;
önnur var Svanhvít,
svanfjaðrar dró,
en in þriðja
þeira systir
varði hvítan
hals Völundar.

3.
Sátu síðan
sjau vetr at þat,
en inn átta
allan þráðu,
en inn níunda
nauðr of skilði;
meyjar fýstusk
á myrkvan við,
Alvitr unga,
örlög drýgja.

4.
Kom þar af veiði
veðreygr skyti,
[Völundr, líðandi
um langan veg],
Slagfiðr ok Egill,
sali fundu auða,
gengu út ok inn
ok um sáusk;
austur skreið Egill
at Ölrúnu,
en suðr Slagfiðr
at Svanhvítu.

5.
En einn Völundr
sat í Ulfdölum,
hann sló gull rautt
við gim fastan,
lukði hann alla
lind baugum vel;
svá beið hann
sinnar ljóssar
kvánar, ef hánum
koma gerði.

6.
Þat spyrr Níðuðr,
Níára dróttinn,
at einn Völundr
sat í Ulfdölum;
nóttum fóru seggir,
neglðar váru brynjur,
skildir bliku þeira
við inn skarða mána.

7.
Stigu ór söðlum
at salar gafli,
gengu inn þaðan
endlangan sal;
sáu þeir á bast
bauga dregna,
sjau hundruð allra,
er sá seggr átti.

8.
Og þeir af tóku
ok þeir á létu,
fyr einn útan,
er þeir af létu.
Kom þar af veiði
veðreygr skyti,
Völundr, líðandi
um langan veg.

9.
Gekk hann brúnni
beru hold steikja,
ár brann hrísi
allþurr fura,
viðr inn vindþurri,
fyr Völundi.

10.
Sat á berfjalli,
bauga talði,
alfa ljóði,
eins saknaði;
hugði hann, at hefði
Hlöðvés dóttir,
Alvitr unga,
væri hon aftr komin.

11.
Sat hann svá lengi,
at hann sofnaði,
ok hann vaknaði
viljalauss;
vissi sér á höndum
höfgar nauðir,
en á fótum
fjötur of spenntan.

Völundr kvað:
12.
“Hverir ro jöfrar,
þeir er á lögðu
besti bör síma
ok mik bundu?”

13.
Kallaði nú Níðuðr
Níara dróttinn:
“Hvar gaztu, Völundr,
vísi alfa,
vára aura
í Ulfdölum?”

Völundr Kvað:
14.
“Gull var þar eigi
á Grana leiðu,
fjarri hugða ek várt land
fjöllum Rínar;
man ek, at vér meiri
mæti áttum,
er vér heil hjú
heima várum.

15.
Hlaðguðr ok Hervör
borin var Hlöðvé
kunn var Ölrún
Kíárs dóttir.”

16.
[Úti stóð kunnig
kván Níðaðar],
hon inn of gekk
endlangan sal,
stóð á golfi,
stillti röddu:
“Er-a sá nú hýrr,
er ór holti ferr.”

Níðuðr konungr gaf dóttur sinni, Böðvildi gullhring þann, er hann tók af bastinu at Völundar, en hann sjálfr bar sverðit, er Völundr átti. En dróttning kvað:

17.
“Ámun eru augu
ormi þeim inum frána,
tenn hánum teygjask,
er hánum er tét sverð
ok hann Böðvildar
baug of þekkir;
sníðið ér hann
sina magni
ok setið hann síðan
í Sævarstöð.”

Svá var gert, at skornar váru sinar í knésfótum, ok settr í hólm einn, er þar var fyrir landi, er hét Sævarstaðr. Þar smíðaði hann konungi alls kyns görsimar. Engi maðr þorði at fara til hans nema konungr einn.

18.
“Skínn Níðaði
sverð á linda,
þat er ek hvessta,
sem ek hagast kunna
ok ek herðak,
sem mér hægst þótti;
sá er mér fránn mækir
æ fjarri borinn,
sékk-a ek þann Völundi
til smiðju borinn.

19.
Nú berr Böðvildr
brúðar minnar
– bíðk-a ek þess bót, –
bauga rauða.”

20.
Sat hann, né hann svaf, ávallt
ok hann sló hamri;
vél gerði hann heldr
hvatt Níðaði.
Drifu ungir tveir
á dýr séa
synir Níðaðar,
í Sævarstöð.

21.
Kómu þeir til kistu,
kröfðu lukla,
opin var illúð
er þeir í sáu;
fjölð var þar menja,
er þeim mögum sýndisk
at væri gull rautt
ok görsimar.

Völundr kvað:
22.
“Komið einir tveir,
komið annars dags;
ykkr læt ek þat gull
of gefit verða;
segið-a meyjum
né salþjóðum,
manni engum,
at it mik fyndið.”

23.
Snemma kallaði
seggr annan,
bróðir á bróður:
“Göngum baug séa!”
Kómu til kistu,
kröfðu lukla,
opin var illúð,
er þeir í litu.

24.
Sneið af höfuð
húna þeira
ok und fen fjöturs
fætr of lagði;
en þær skálar,
er und skörum váru,
sveip hann útan silfri,
seldi Níðaði.

25.
En ór augum
jarknasteina
sendi hann kunnigri
konu Níðaðar,
en ór tönnum
tveggja þeira
sló hann brjóstkringlur
sendi Böðvildi.

26.
Þá nam Böðvildr
baugi at hrósa
— — —
[bar hann Völundi],
er brotit hafði:
“Þorig-a ek at segja
nema þér einum.”

Völundr kvað:
27.
“Ek bæti svá
brest á gulli
at feðr þínum
fegri þykkir
ok mæðr þinni
miklu betri
ok sjalfri þér
at sama hófi.”

28.
Bar hann hana bjóri,
því at hann betr kunni
svá at hon í sessi
of sofnaði.
“Nú hef ek hefnt
harma minna
allra nema einna
íviðgjarna.”

29.
“Vel ek,” kvað Völundr,
“verða ek á fitjum
þeim er mik Níðaðar
námu rekkar.”
Hlæjandi Völundr
hófsk at lofti,
grátandi Böðvildr
gekk ór eyju,
tregði för friðils
ok föður reiði.

30.
Úti stendr kunnig
kván Níðaðar,
ok hon inn of gekk
endlangan sal,
– en hann á salgarð
settisk at hvílask -:
“Vakir þú, Níðuðr
Níara dróttinn?”

Níðuðr kvað:
31.
“Vaki ek ávallt
viljalauss,
sofna ek minnst
síz mína sonu dauða;
kell mik í höfuð,
köld eru mér ráð þín,
vilnumk ek þess nú,
at ek við Völund dæma.

32.
Seg þú mér þat, Völundr,
vísi alfa,
af heilum hvat varð
húnum mínum.”

Völundr kvað:
33.
“Eiða skaltu mér áðr
alla vinna,
at skips borði
ok at skjaldar rönd,
at mars bægi
ok at mækis egg,
at þú kvelj-at
kván Völundar
né brúði minni
at bana verðir,
þótt vér kván eigim,
þá er ér kunnið,
eða jóð eigim
innan hallar.

34.
Gakk þú til smiðju,
þeirar er þú gerðir,
þar fiðr þú belgi
blóði stokkna;
sneið ek af höfuð
húna þinna,
ok und fen fjöturs
fætr of lagðak.

35.
En þær skálar,
er und skörum váru,
sveip ek útan silfri,
selda ek Níðaði;
en ór augum
jarknasteina
senda ek kunnigri
kván Níðaðar.

36.
En úr tönnum
tveggja þeira
sló ek brjóstkringlur,
senda ek Böðvildi;
nú gengr Böðvildr
barni aukin,
eingadóttir
ykkur beggja.”

Níðuðr kvað:
37.
“Mæltir-a þú þat mál,
er mik meir tregi,
né ek þik vilja, Völundr,
verr of níta;
er-at svá maðr hár,
at þik af hesti taki,
né svá öflugr,
at þik neðan skjóti,
þar er þú skollir
við ský uppi.”

38.
Hlæjandi Völundr
hófsk at lofti,
en ókátr Níðuðr
sat þá eftir.

Níðuðr kvað:
39.
“Upp rístu, Þakkráðr,
þræll minn inn bezti,
bið þú Böðvildi,
meyna bráhvítu,
ganga fagrvarið
við föður ræða.

40.
Er þat satt, Böðvildr,
er sögðu mér:
Sátuð it Völundr
saman í holmi?”

Böðvildr kvað:
41.
“Satt er þat, Níðuðr,
er sagði þér:
Sátum vit Völundr
saman í holmi
eina ögurstund,
æva skyldi;
ek vætr hánum
vinna kunnak,
ek vætr hánum
vinna máttak.”