Sigurðarkviða in skamma – Det korta kvädet om Sigurd

Svensk översättning av Erik Brate.

1.
En gång var det, Sigurd
till Gjuke kom,
den unge volsungen,
som ormen dödat;
fick tvänne bröders
tro och loven;
de växlade eder
de väldiga kämpar.

2.
Mö de honom bjödo
och en mängd av skatter,
unga Gudrun,
Gjukes dotter
Mången dag tillsammans
de drucko och språkade,
Sigurd den unge
och sönerna av Gjuke.

3.
Tills de foro att bedja
om Brynhilds hand
och Sigurd i deras
sällskap red,
den unge volsungen,
vapenövad;
han hade henne ägt,
om ödet så velat.

4.
Hjälten från södern
lade svärdet draget;
den sirade klingan
kom dem emellan.
Han kysste icke
tjusande mö,
ej hunske konungen
tog henne i famn,
åt Gjukes arvinge
ungmön bevarade.

5.
Vid sitt liv ej last
hon låda visste
och vid sin bana
ingen brist,
som vore en fläck
eller föreföll vara;
grymma skickelser
skilde dem åt.

6.
Ensam satt hon ute
på aftonen av dagen,
hon tog att tänka
och tala om mycket:
“Hava skall jag Sigurd
eller se honom död,
jag ynglingen skall
i mina armar sluta.

7.
Ett ord jag nu talte
och ångrar det sedan.
Hans hustru är Gudrun,
men Gunnars jag;
oss längtan lång
gåvo leda nornor.”

8.
Ofta går hon ut
av ondska fylld,
av isar och ispiggar,
om aftonstund,
när Gudrun med maken
går till sängs
och Sigurd i lakanet
sveper henne,
den hunske konungen
sin hustru att smeka.

9.
“Brudgum och lycka
bägge jag mister;
mig glädja jag skall
åt grymma tankar.”

10.
Av denna hätskhet
hon hetsade sig till dråp:
“Gunnar, mitt land
helt förlora du skall,
som jag skänkte dig,
och mig själv därhos;
lycklig jag aldrig
lever med dig, furste.

11.
Dit fara vill jag åter,
där jag förut var,
hos mina närskylde,
närmaste fränder.
Där vill jag sitta
och sova mitt liv,
om icke du Sigurd
omkomma låter
och en härskare bliver
högre än andra.

12.
Låtom sonen fara
i sällskap med fadern,
ej länge skall man ulvens
unge föda.
Vilken av hjältar
hjälper det väl hämnden
sedan att sona,
det att sonen lever?”

13.
Ledsen blev Gunnar,
förlorade modet,
satt dagen i ända
dystert grubblande.
Nu han icke
noga visste,
vad honom värdigast
vore att göra
eller honom bleve
bäst att göra,
då han visste sig i ed
av volsungen tagen
och efter Sigurd
saknad stor.

14.
Han lika länge
var lott betänkte:
förr det icke
förekommit,
att en konungs drottning
från kronan ginge.
Han kallade Hogne
till hemligt samtal;
han fann i honom
en fulltrogen vän.

15.
“Mig Brynhild ensam
är bättre än alla,
Budles dotter,
hon den bästa av kvinnor.
Förr mitt liv
jag låta skall
än mista denna
mös skatter.

16.
Vill du, att vi döda
drotten för hans gods?
Gott är att råda
för Renflodens malm
och i ro
rikedom äga,
sitta i fred
och sällhet njuta.”

17.
Hogne på detta
honom blott svarade:
“Oss höves icke
handskas med slikt,
med svärd att bryta
svurna eder,
svurna eder,
sagda löften.

18.
Visst leva ej på jorden
lyckligare män,
så länge vi fyra
för folket råda
och den hunske
hövdingen lever.
Ej funnes i världen
mer frejdat svågerlag,
om länge vi fem
föda söner
och ätten den goda
öka kunde.

19.
Väl jag vet,
vilken väg dit leder,
Brynhilds lidelse
brinner för häftigt.”

Gunnar sade:
20.
“Låtom oss Guttorm
locka till dråpet,
vår yngre broder,
den oerfarne!
Han var utanför
de eder, som svurits,
svurna eder,
sagda löften.”

21.
Lätt var att egga
den ej länge ville töva;
till hjärtat på Sigurd
svärdet stod.

22.
Härförarn redde sig
till hämnd i salen
och slungade svärdet
efter snarrådig yngling.
Grams glänsande järn
till Guttorm flög,
med kraft kastat
ur konungens hand.

23.
Hans fiende tumlade,
i två delar skuren,
hälften med händer
och huvud för sig,
men fotdelen
föll på stället

24.
Somnad var
i sängen Gudrun
vid Sigurds sida,
från sorger fri;
till ve och vånda
vaknade hon,
då hon flöt
i Frejs väns blod.

25.
Så hårt hon slog
med händerna sina,
att raske hjälten
reste sig vid sängen:
“Gråt icke, Gudrun,
och gräm dig ej,
min unga brud;
dina bröder leva.

26.
Alltför ung
arvinge har jag;
fly han kan ej
ur fiendegården.
Med sitt nya tilltag
för nära de sig tagit,
ett ödesdigert
och olyckligt steg.

27.
Ej med dem sedan,
fast söner sju du föder,
till tinget en sådan
systerson rider.
Väl jag vet,
på vad vis det är;
Brynhild ensam
allt ont vållar.

28.
Mig älskade mön
mera än någon,
dock grep jag ej in
i Gunnars rätt,
ej svågerskap jag svek
eller svurna eder,
på det icke jag hette
hans hustrus käresta.”

29.
Gudrun suckade,
men Sigurd gav upp andan.
Så hårt hon slog
med händerna sina,
att genljud bägarna
giva i vrån
och gässen på gården
gällt kacklade.

30.
Då skrattade Brynhild,
Budles dotter,
en enda gång
av all sin själ,
när hon till sängen
höra kunde
högljudd gråt
från Gjukes dotter.

31.
Då sade Gunnar,
godättades hövding:
“Ej skrattar du därför,
skadeglada kvinna,
nu glad på golvet,
att gott dig anar.
Vi förvandlas i vrede
din vita hy,
illdåds alstrare?
Ofärd dig väntar.

32.
Du vore av kvinnor
mest värd den lotten,
att för dina ögon
Atle vi dräpte,
att blodigt sår
på din broder du såge
och blödande hugg
förbinda du finge.”

Brynhild sade:
33.
“För feghet du ej förebrås,
fullt upp har du dräpit;
föga Atle fruktar
din fiendskap.
Han skall leva
längst av er båda
och alltid hava
övermakten.

34.
Jag säger dig, Gunnar,
vad du granneligen själv vet,
hurusom sakskyldige
snart I blivit.
Jag var ej förtryckt
och tvång jag ej led
eller brist på gods
i min broders hus.

35.
Ej heller maka
åt man jag ville bli,
innan ni gjukungar
till gården reden,
på hästarne trenne
härskare över folken,
och eder färd
onödig varit.

36.
Till mig i enrum
Atle sade,
att av egendomen
intet han gåve mig,
varken guld eller jordagods,
om mig gifta jag ej ville,
och intet av det gods,
som jag erhöll en gång,
när åt mig som liten
han lämnade det att äga
och åt mig som liten
mynt betalade.

37.
I tvekan då var
min tanke därom,
om väl jag skulle vapen
på valplats bära,
båld i brynja,
för min broders skull.
Vida bekant
vara det skulle
för mången man
till mycket bekymmer.

38.
Vi läto det så
till förlikning komma;
det lekte mig i hågen
att håvor få,
de röda ringar, som sonen
till Sigmund hade;
ej önskade jag äga
annan mans skatter.

39.
Åt den folkens furste
jag fäste mig då,
som med guldet satt
på Granes bogar.
Han var ej i ögonen
eder alls lik
och för ingen del
till utseende sådan,
och dock kommen I mig
som konungar före.

40.
En jag älskade,
ej ömsom flera,
ej visste valkyrian
om vacklan i håg.
Allt det skall Atle
efteråt finna,
när min hädanfärd
han höra får.

41.
Dock livet leva
som lättsinnig kvinna
med en annans man
man aldrig skall.
Hämnd jag skall då ha
för den harm, jag lidit.”

42.
Upp steg följets
furste Gunnar
och om hustruns hals
händerna lade.
Alla gingo
efter varandra
och avrådde henne
av all sin själ.

43.
Hon kastade från sig,
vem som kom henne när,
lät sig ej lockas
från långa färden.

44.
Han kallade Hogne
till hemligt samtal:
“Må männen alla,
mina och dina
i salen gå,
ty svår är nu nöden!
Må de se, om vi hindra
min hustrus dödsfärd,
tills med tiden
den timar sedan;
då låtom ödet
över den råda.”

45.
Hogne på detta
honom blott svarade:
“Locke henne ingen
från långa färden,
varifrån återfödd
hon aldrig blive!
Ett missfoster kom hon
framför moderns knän,
till elände född
för all sin tid
och mången man
till mycken sorg.”

46.
Sorgsen Gunnar
från samtalet gick,
då drottningen delade
dyrbarheterna.

47.
Hon såg sig om
på allt sitt gods,
på tärnorna, som dödats,
och trälkvinnorna,
drog guldbrynjan på,
var ej glad i håg,
innan hon sig sårade
med svärdets eggar.

48.
Bort åt sidan
mot bolstret hon sjönk
och, sårad av svärdet,
sade sin tanke.

49.
“Nu gånge de i döden,
som guld vilja
mottaga av mig
och mindre gåvor.
Jag giver envar
ett gyllene halssmycke,
lakan och sticktäcke,
lysande kläder.”

50.
De tego alla
och tänkte sig för
och på samma gång
svar de gåvo:
“Nog liv ha förlorats,
leva vi skola;
tärnorna få göra dig
tillräcklig heder.”

51.
Länge tänkte
linklädd kvinna,
ung till åren,
och orden talte:
“Jag vill ej, att någon
nödbjuden och trögt
livet för vår skull
förlora skall.

52.
Dock brinna på bålet
över benen av eder
färre skatter,
då fram I kommen
att mig besöka
och mindre guld.

53.
Sätt dig, Gunnar!
Säga dig skall jag,
att ljuslockig brud
bortgår ur livet.
Ej skall edert skepp
på sjön förgås,
fastän mitt liv
jag låtit har.

54.
Du och Gudrun försonas
snarare än du tror,
den kloka kvinnan
mot konungen har dock
bedrövat minne
av döda maken.

55.
En mö blir född,
modern henne fostrar;
vacker som dagen
och vitare i hyn
skall Svanhild vara
än solens stråle.

56.
Gudrun skall du giva
åt en god man,
hon är det vapen, som skall vålla
ve åt kämpar.
Mot sin vilja
åt man hon gives;
henne skall Atle
äga till hustru,
Budles son,
broder till mig.

57.
Mycket jag har att minnas,
hur mot mig de förforo,
då I mig svårligen
svikit haden;
min levnads lycka
förlustig jag gick.

58.
Du skall Oddrun
äga vilja,
men Atle skall
det icke tillåta;
I skolen eder luta
i löndom tillsamman,
hon skall dig älska
så ömt, som jag skolat,
om blid oss skickelsen
blivit hade.

59.
Dig skall Atle
illa göra,
i trånga ormgården
inlagd du bliver.

60.
Det lider ej heller
lång tid därefter,
förrn Atle skall
sin anda uppgiva,
sin sällhet mista
och sönernas liv,
ty i sängen honom Gudrun
med svärdets eggar
ur vägen röjer
vred till sinnes.

61.
Värdigare vore,
att vår syster Gudrun
följde i döden
sin förste make,
om henne gåves
gode mäns råd
eller hon lynne
likt oss hade.

62.
Tungt är det mig
att tala nu.
Ej livet för vår skull
förlora hon skall;
höga böljor
bära henne skola
till de jordagods,
som Jonakr ärvt.

63.
[Ättlingar hon föder
och arvtagare],
söner som arvingar
efter Jonakr.
Svanhild skall hon
sända ur landet,
sin dotter
och Sigurds barn.

64.
Bickes råd
henne bita skola,
ty Jormunrek
gör henne ont.
All Sigurds ätt
då omkommen är,
dess mer att begråta
för Gudrun finns.

65.
En enda bön
jag dig bedja vill,
i världen den sista
den vara skall
Låt bygga så brett
bål på slätten,
att rum åt oss alla
rikligt bliver
åt oss, som med Sigurd,
sökte döden!

66.
Gör tjäll över bålet
med bonad och sköldar,
sirat välskt tyg
och slavars mängd!
Må vid min sida
Sigurd brännas!

67.
Må på andra sidan
om Sigurd brännas
mina svenner,
med smycken prydda,
två vid huvudet
och hökar två;
då är allt skiftat
i skäligt mått.

68.
Vile ock mellan oss
vapnet med ringfästet,
eggvassa järnet,
åter så lagt,
som när vi båda
bädden delade
och makar hette,
man och hustru!

69.
Ej hittas han
på hälen då
av porten till salen,
som prydd är med ring,
om honom mitt folk
följer hädan;
ej skall vår färd
vanheder giva.

70.
Ty honom följa
fem tärnor,
åtta tjänare
av aktad släkt,
min fostersyster,
det fädernearv,
som Budle gav
åt barnet sitt.

71.
Mycket jag sade,
mera jag skulle
säga, om tala
jag tilläts av döden.
Såren svälla,
svag blir rösten,
blott sant jag sade,
så får jag sluta.”

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

1.
Ár var, þats Sigurðr
sótti Gjúka,
Völsungr ungi,
er vegit hafði;
tók við tryggðum
tveggja bræðra,
seldusk eiða
eljunfræknir.

2.
Mey buðu hánum
ok meiðma fjölð,
Guðrúnu ungu,
Gjúka dóttur;
drukku ok dæmðu
dægr margt saman
Sigurðr ungi
ok synir Gjúka.

3.
Unz þeir Brynhildar
biðja fóru,
svá at þeim Sigurðr
reið í sinni
Völsungr ungi,
ok vega kunni;
hann of ætti,
ef hann eiga knætti.

4.
Sigurðr inn suðræni
lagði sverð nökkvit,
mæki málfán,
á meðal þeirra;
né hann konu
kyssa gerði
né húnskr konungr
hefja sér at armi,
mey frumunga
fal hann megi Gjúka.

5.
Hon sér at lífi
löst né vissi
ok at aldrlagi
ekki grand,
vamm þat er væri
eða vera hygði;
gengu þess á milli
grimmar urðir.

6.
Ein sat hon úti
aftan dags,
nam hon svá margt
um at mælask:
“Hafa skal ek Sigurð,
– eða þó svelta, –
mög frumungan
mér á armi.

7.
Orð mæltak nú,
iðrumk eftir þess:
kván er hans Guðrún,
en ek Gunnars;
ljótar nornir
skópu oss langa þrá.”

8.
Opt gengr hon innan
ills of fylld,
ísa ok jökla,
aftan hvern,
er þau Guðrún
ganga á beð
ok hana Sigurðr
sveipr í rifti,
konungr inn húnski
kván frjá sína.

9.
“Vön geng ek vilja,
vers ok beggja,
verð ek mik gæla
af grimmum hug.”

10.
Nam af þeim heiftum
hvetjask at vígi:
“Þú skalt, Gunnarr,
gerst of láta
mínu landi
ok mér sjalfri;
mun ek una aldri
með öðlingi.

11.
Mun ek aftr fara,
þars ek áðan vark
með nábornum
niðjum mínum;
þar mun ek sitja
ok sofa lífi,
nema þú Sigurð
svelta látir
ok jöfurr öðrum
æðri verðir.

12.
Látum son fara
feðr í sinni,
skal-at ulf ala
ungan lengi.
Hveim verðr hölða
hefnd léttari
síðan til sátta,
at sonr lifi?”

13.
Hryggr varð Gunnarr
ok hnipnaði,
sveip sínum hug,
sat of allan dag;
hann vissi þat
vilgi görla,
hvat hánum væri
vinna sæmst
eða hánum væri
vinna bezt,
alls sik Völsung
vissi firrðan
ok at Sigurð
söknuð mikinn.

14.
Ýmist hann hugði
jafnlanga stund:
þat var eigi
afartítt,
at frá konungdóm
kvánir gengi.
Nam hann sér Högna
heita at rúnum,
þar átti hann
alls fulltrúa:

15.
“Ein er mér Brynhildr
öllum betri,
of borin Buðla,
hon er bragr kvenna;
fyrr skal ek mínu
fjörvi láta
en þeirar meyjar
meiðmum týna.

16.
Vildu okkr fylki
til fjár véla?
Gótt er at ráða
Rínar malmi
ok unandi
auði stýra
ok sitjandi
sælu njóta.”

17.
Einu því Högni
andsvör veitti:
“Samir eigi okkr
slíkt at vinna,
sverði rofna
svarna eiða,
eiða svarna,
unnar tryggðir.

18.
Vitum-a vit á moldu
menn in sælli,
meðan fjórir vér
folki ráðum
ok sá inn húnski
her-Baldr lifir,
né in mætri
mægð á foldu,
ef vér fimm sonu
fæðum lengi,
áttumgóða
æxla knættim.

19.
Ek veit görla,
hvaðan vegir standa:
eru Brynhildar
brek ofmikil.”

Gunnarr kvað:
20.
“Vit skulum Guthorm
gerva at vígi,
yngra bróður,
ofróðara;
hann var fyr útan
eiða svarna,
eiða svarna,
unnar tryggðir.”

21.
Dælt var at eggja
óbilgjarnan,
stóð til hjarta
hjörr Sigurði.

22.
Réð til hefnda
hergjarn í sal
ok eftir varp
óbilgjörnum;
fló til Guthorms
Grams ramliga
kynbirt járn
ór konungs hendi.

23.
Hné hans of dolgr
til hluta tveggja,
hendr ok höfuð
hné á annan veg,
en fóta hlutr
féll aftr í stað.

24.
Sofnuð var Guðrún
í sæingu
sorgalaus
hjá Sigurði,
en hon vaknaði
vilja firrð,
er hon Freys vinar
flaut í dreyra.

25.
Svá sló hon svárar
sínar hendr,
at rammhugaðr
reis upp við beð:
“Grát-a-ðu, Guðrún,
svá grimmliga,
brúðr frumunga,
þér bræðr lifa.

26.
Á ek til ungan
erfinytja,
kann-at hann firrask
ór fjándgarði;
þeir sér hafa
svárt ok dátt
enn nær numit
nýlig ráð.

27.
Ríðr-a þeim síðan,
þótt sjau alir,
systursonr
slíkr at þingi.
Ek veit görla,
hví gegnir nú:
ein veldr Brynhildr
öllu bölvi.

28.
Mér unni mær
fyr mann hvern,
en við Gunnar
grand ekki vannk;
þyrmða ek sifjum,
svörnum eiðum,
síðr værak heitinn
hans kvánar vinr.”

29.
Kona varp öndu,
en konungr fjörvi,
svá sló hon svárar
sínar hendr,
at kváðu við
kálkar í vá
ok gullu við
gæss í túni.

30.
Hló þá Brynhildr
Buðla dóttir
einu sinni
af öllum hug,
er hon til hvílu
heyra knátti
gjallan grát
Gjúka dóttur.

31.
Hitt kvað þá Gunnarr
gramr haukstalda:
“Hlær-a þú af því,
heiftgjörn kona,
glöð á gólfi,
at þér góðs viti.
Hví hafnar þú
inum hvíta lit,
feikna fæðir?
Hygg ek, at feig séir.

32.
Þú værir þess
verðust kvenna,
at fyr augum þér
Atla hjöggim,
sæir bræðr þínum
blóðugt sár,
undir dreyrgar
knættir yfir binda.”

Brynhildr kvað:
33.
“Frýr-a maðr þér engi,
hefir þú fullvegit;
lítt sésk Atli
ófu þína;
hann mun ykkar
önd síðari
ok æ bera
afl it meira.

34.
Segja mun ek þér, Gunnarr,
– sjalfr veiztu görla, –
hvé er yðr snemma
til saka réðuð;
varð ek til ung
né ofþrungin,
fullgædd féi
á fleti bróður.

35.
Né ek vilda þat,
at mik verr ætti,
áðr þér Gjúkungar
riðuð at garði,
þrír á hestum
þjóðkonungar,
en þeira för
þörfgi væri.

36.
Þeim hétumk þá
þjóðkonungi,
er með gulli sat
á Grana bógum;
var-at hann í augu
yðr um líkr
né á engi hlut
at álitum,
þó þykkizk ér
þjóðkonungar.

37.
Ok mér Atli þat
einni sagði,
at hvárki lézk
höfn of deila,
gull né jarðir,
nema ek gefask létak,
ok engi hlut
auðins féar,
þá er mér jóðungri
eigu seldi
ok mér jóðungri
aura talði.

38.
Þá var á hvörfun
hugr minn um þat,
hvárt ek skylda vega
eða val fella
böll í brynju
um bróður sök;
þat myndi þá
þjóðkunnt vera
mörgum manni
at munar stríði.

39.
Létum síga
sáttmál okkur
lék mér meir í mun
meiðmar þiggja,
bauga rauða
burar Sigmundar;
né ek annars manns
aura vildak.

40.
Unnak einum
né ýmissum,
bjó-at of hverfan
hug men-Skögul;
allt mun þat Atli
eftir finna,
er hann mína spyrr
morðför görva,

41.
at þeygi skal
þunngeð kona
annarrar ver
aldri leiða;
þá mun á hefndum
harma minna.”

42.
Upp reis Gunnarr
gramr verðungar,
ok um hals konu
hendr of lagði;
gengu allir
ok þó ýmissir
af heilum hug
hana at letja.

43.
Hratt af halsi
hveim þar sér,
lét-a mann sik letja
langrar göngu.

44.
Nam hann sér Högna
hvetja at rúnum:
“Seggi vil ek alla
í sal ganga
þína með mínum,
– nú er þörf mikil, –
vita, ef meini
morðför konu,
unz af méli
enn mein komi;
þá látum því
þarfar ráða.”

45.
Einu því Högni
andsvör veitti:
“Leti-a maðr hana
langrar göngu,
þars hon aftrborin
aldri verði;
hon kröng of komsk
fyr kné móður,
hon æ borin
óvilja til,
mörgum manni
at móðtrega.”

46.
Hvarf sér óhróðugr
andspilli frá,
þar er mörk menja
meiðmum deildi.

47.
Leit hon of alla
eigu sína,
soltnar þýjar
ok salkonur;
gullbrynju smó,
– var-a gott í hug, –
áðr sik miðlaði
mækis eggjum.

48.
Hné við bollstri
hon á annan veg
ok hjörunduð
hugði at ráðum:

49.
“Nú skulu ganga,
þeir er gull vili
ok minni því
at mér þiggja;
ek gef hverri
of hróðit sigli,
bók ok blæju,
bjartar váðir.”

50.
Þögðu allir,
við því orði
ok allir senn
andsvör veittu:
“Ærnar soltnar,
munum enn lifa.
Verða salkonur
sæmð at vinna.”

51.
Unz af hyggjandi
hörskrýdd kona,
ung at aldri
orð viðr of kvað:
“Vilk-at ek mann trauðan
né torbænan
um óra sök
aldri týna.

52.
Þó mun á beinum
brenna yðrum
færi eyrir,
þá er ér fram komið,
neitt Menju góð,
mín at vitja.

53.
Sezktu niðr, Gunnarr,
mun ek segja þér
lífs örvæna
ljósa brúði;
mun-a yðvart far
allt í sundi,
þótt ek hafa
öndu látit.

54.
Sátt munuð it Guðrún
snemr, en þú hyggir;
hefir kunn kona
við konungi
daprar minjar
at dauðan ver.

55.
Þar er mær borin,
– móðir fæðir, –
sú mun hvítari
en inn heiði dagr
Svanhildr vera,
sólar geisla.

56.
Gefa muntu Guðrúnu
góðra nökkurum
skeyti skæða
skatna mengi;
mun-at at vilja
versæl gefin;
hana mun Atli
eiga ganga,
of borinn Buðla,
bróðir minn.

57.
Margs á ek minnask,
hvé við mik fóru,
þá er mik sára
svikna höfðuð,
vaðin at vilja
vark, meðan ek lifðak.

58.
Muntu Oddrúnu
eiga vilja,
en þik Atli mun
eigi láta;
it munuð lúta
á laun saman,
hon mun þér unna
sem ek skyldak,
ef okkr góð of sköp
gerði verða.

59.
Þik mun Atli
illu beita,
muntu í öngan
ormgarð lagiðr.

60.
Þat mun ok verða
þvígit lengra,
at Atli mun
öndu týna,
sælu sinni,
ok sona lífi,
því at hánum Guðrún
grýmir á beð
snörpum eggjum
af sárum hug.

61.
Sæmri væri Guðrún,
systir ykkur,
frumver sínum
at fylgja dauðum,
ef henni gæfi
góðra ráða
eða ætti hon hug
ossum líkan.

62.
Ört mæli ek nú,
en hon eigi mun
of óra sök
aldri týna;
hana munu hefja
hávar bárur
til Jónakrs
óðaltorfu.

63.
[Ala mun hún sér jóð,
erfivörðu ],
erfivörðu,
Jónakrs sonum;
mun hon Svanhildi
senda af landi,
sína mey
ok Sigurðar.

64.
Hana munu bíta
Bikka ráð,
því at Jörmunrekkr
óþarft lifir;
þá er öll farin
ætt Sigurðar;
eru Guðrúnar
græti at fleiri.

65.
Biðja mun ek þik
bænar einnar,
– sú mun í heimi
hinzt bæn vera -:
Láttu svá breiða
borg á velli,
at undir oss öllum
jafnrúmt séi,
þeim er sultu
með Sigurði.

66.
Tjaldi þar um þá borg
tjöldum ok skjöldum,
valarift vel fáð
ok Vala mengi;
brenni mér inn húnska
á hlið aðra.

67.
Brenni inum húnska
á hlið aðra
mína þjóna
menjum göfga:
tveir at höfðum
ok tveir haukar;
þá er öllu skipt
til jafnaðar.

68
Liggi okkar enn í milli
malmr hringvariðr,
egghvast járn,
sem endr lagit,
þá er vit bæði
beð einn stigum
ok hétum þá
hjóna nafni.

69
Hrynja hánum þá
á hæl þeygi
hlunnblik hallar
hringi litkuð,
ef hánum fylgir
ferð mín heðan;
þeygi mun ór för
aumlig vera.

70
Því at hánum fylgja
fimm ambáttir,
átta þjónar,
eðlum góðir,
fóstrman mitt
ok faðerni,
þat er Buðli gaf
barni sínu.

71
Margt sagða ek,
munda ek fleira,
er mér meir mjötuðr
málrúm gæfi;
ómum þverr,
undir svella,
satt eitt sagðak,
svá mun ek láta.”