Rígsþula – Rigstula

Svensk översättning av Erik Brate.

Så säges det i fornsagor, att en av asarne, som hette Heimdall, färdades fram längs havets strand, kom till en gård och kallade sig Rig. Efter denna saga är detta kväde.

1.
En gång gå man sade
på gröna vägar
en kraftfull, åldrig,
kunnig asagud;
den raske, starke
Rig kom stigande.

2.
Han vandrade vidare
på vägens mitt,
han kom till ett hus,
mot sin karm var dörren.
In han gick,
eld var på golvet;
hjon sutto vid härden,
med håren grå:
Ae och Edda
med åldrigt huckle.

3.
Rig kunde dem
råd säga,
sedan på bänken
han satte sig mittpå,
och på vardera sidan
salens hjon.

4.
Då tog Edda
en degig bulle,
tung och tjock,
och tät av sådor;
mitt på en bricka
bar hon den sedan;
spad var i bunken,
som på bordet hon satte,
en kalv var kokt
av kräsligheter ypperst.

5.
Rig kunde dem
råd säga;
han reste sig upp
och redde sig att sova,
lade sig sedan
i sängens mitt,
men på vardera sidan
salens hjon.

6.
Där han dröjde
i dagar tre,
gick därpå vidare
på vägens mitt,
ledo medan
månader nio.

7.
Ett barn fick Edda,
som östes med vatten
– – – – – –
i lin den svarte (klädde),
kallade honom Träl.

8.
Han tog att växa
och väl trivas,
på händerna var
huden skrynklig,
knogarne knotiga
– – – – – –
fingrarne tjocka,
fult var ansiktet,
lutande ryggen
och långa hälarne.

9.
Han började sedan
försöka sin kraft,
binda bast
och bördor göra,
och drog hem ris
dagen i ända.

10.
Där kom till gården
krokbenta mön,
hade ärr under foten,
armen solbränd,
nedböjd är näsan,
hon nämndes Trälinna.

11.
Mitt på bänken
sig mön satte,
hos henne satt
sonen i huset.
De språkade och viskade,
vilade i säng,
Träl och Trälinna,
under tunga dagar.

12.
Barn de födde,
bodde nöjda.
Följande voro namnen:
Reim och Fjosner,
Klur och Klegge,
Kefser, Fulner,
Drumb, Digralde,
Drott och Hosver,
Lut och Leggialde;
de lade stengärdsgårdar,
gödslade åkrar,
gödde svin,
vallade getter,
gingo på torvtäkt.

13.
Döttrar funnos där:
Drumba och Kumba,
Ökkvenkalva
och Arinnevja,
Ysja och Ambatt,
Eikintjasna,
Totrughypja
och Tronubeina;
upphov till trälars
ätter de äro.

14.
Rig gick därpå
raka vägen,
kom till en hall,
mot sin karm var dörren.
In han gick,
eld var på golvet,
satt där ett äkta par,
sysslorna skötte.

15.
Mannen täljde
trä till vävbom,
skägget han hyfsat,
håret låg i pannan,
glatt satt skjortan;
på golvet var en kista.

16.
Hustrun satt där,
svängde spinnrocken,
bredde famnen för sländan,
förberedde tyg.
Klädsel var på huvudet,
krås på bröstet,
duk var på halsen,
“dvärgar” på axlarna.
Ave och Amma
ägde huset.

17.
Rig kunde dem
råd säga;
sedan han på bänken
satte sig mittpå
och på vardera sidan
salens hjon.

18.
Då tog Amma etc.
(Se strof 4)

19.
[Rig kunde dem
råd säga],
reste sig från bordet,
redde sig att sova;
lade sig sedan
i sängens mitt,
men på vardera sidan
salens hjon.

20.
Där han dröjde
i dagar tre,
[gick därpå vidare
på vägens mitt],
ledo medan
månader nio.

21.
Ett barn fick Amma,
som östes med vatten,
de kallade det Karl;
i kläde han lindades,
hår och hy voro rödlätta,
rappa hans ögon.

22.
Han tog till att växa
och väl trivas,
oxar han tämde,
årder han gjorde,
timrade hus,
och hopsatte lador,
gjorde kärror
och körde plog.

23.
Hem förde de mön
med hängande nycklar
och getskinnskjortel
och gifte med Karl.
Snör heter hon,
satte sig under kläde.
Tillhopa bodde makarna,
håvor utdelade,
bäddade säng
och bo satte.

24.
Barn de födde,
bodde nöjda.
De hette Hal och Dräng,
Hold, Tägn och Smed,
Bred, Bonde,
Bundinskegge,
Bue och Bodde,
Brattskegg och Segg.

25.
Dessa namn vidare
döttrarna hade:
Snot, Brud, Svanne,
Svarre, Spracke,
Fljod, Sprund, Viv,
Feima, Ristil.
Början det var
till böndernas ätter.

26.
Rig gick därpå
raka vägen,
han kom till en sal,
åt söder vette dörren,
dörren var öppen,
vid dörrkarmen ringen.

27.
Så in han steg,
strött var golvet;
makarne sutto där
och sågo på varandra,
Fader och Moder,
och med fingrarne lekte.

28.
Husfadern satt
och snodde bågsträng,
pilbågen krökte
och pilar skaftade.
Men husmodern armarna
ihågkom på sig,
strök linnet,
stärkte ärmarna.

29.
Satte duk högt på huvudet,
hängsmycke på bröstet.
Blått sirat var linnet
med släpande ärmar;
brynen bjärtare,
bröstet ljusare,
halsen vitare
än vitaste snö.

30.
Rig kunde dem
råd säga;
sedan han på bänken
satte sig mittpå
och på vardera sidan
salens hjon.

31.
Då tog Moder
en märkt duk,
vit av lin,
och lade på bordet.
Därpå tog hon
tunna kakor
och lade dem, vita
av vete, på duken.

32.
Fulla fat
fram hon satte,
silverbeslagna,
med sovel på bordet:
fett fläsk
och fåglar stekta;
vin var i kannan,
kalkar beslagna;
de drucko och språkade;
dagen gick till ända.

33.
Rig kunde dem
råd säga,
reste sig därpå,
redd blev sängen.
Där han dröjde
i dagar tre,
gick därpå vidare
på vägens mitt,
ledo medan
månader nio.

34.
En son födde Moder
och i siden lindade;
på honom vatten de göto,
läto Jarl honom heta.
Blekt var håret,
blomstrande kinderna,
ögonen skarpa
som på ormyngel.

35.
Upp där växte
den unge Jarl,
sköld han bar
och bågsträngar fäste,
pilbågar krökte
och pilar skaftade,
slungade spjut
och svängde lansar,
hetsade hundar
och på hästar red,
svängde svärd
och simning övade.

36.
Kom då ur risbuskar
Rig gående,
Rig gående,
runor honom lärde.
Sitt namn gav han honom,
son honom nämnde.
Han bad honom intaga
odalmarkerna,
odalmarkerna,
de urgamla bygder.

37.
Jarl red sedan
över svartan skog,
över frostiga fjäll
och kom fram till en hall.
Han sköt med spjut,
svängde skölden till värn,
hästen sporrade
och högg med svärd,
väckte strid,
och valplats blotade,
stridsmän han fällde
och stred för landvinning.

38.
Därpå ensam han rådde
över aderton gårdar,
gods han skiftade.
gav åt alla
smycken, klenoder
och smärta hästar,
slösade ringar,
högg sönder guldten.

39.
Sändemän på våta
vägar åkte,
kommo till den hall,
där Herser bodde.
En mö han hade
med mjuka fingrar,
ljuslätt och klok,
kallad Erna.

40.
Till henne de friade
och hem henne förde,
gifte henne med Jarl,
hon gick under brudlin;
de levde tillsammans
och lycka njöto,
fostrade ättlingar,
fröjdades åt livet.

41.
Bur var den äldste,
och Barn den andre,
Jod och Adal,
Arve, Mog;
lekar Nid
och Nidjung lärde
samt Son och Sven
simning och brädspel;
Kund hette en,
Kon var den yngste.

42.
Jarls arvingar
upp där växte,
redo in hästar,
rundade sköldar,
skavde pilar
och skakade spjut.

43.
Men Kon den unge
kunde runor,
livsrunor
och levnadsrunor;
mäktig han var ock
att människor frälsa,
döva eggar
och dämpa hav.

44.
Fåglars låt han lärde,
lågor att släcka,
sorger att söva,
sinnen att stilla,
hade åtta karlars
kraft och styrka.

45.
Han med Rig Jarl
i runor tävlade,
konstgrepp brukade
och bättre kunde;
då förvärvade han
och vann åt sig
att heta Rig
och runor kunna.

46.
Kon den unge red käckt
genom kärr och skogar,
lät trubbig pil flyga,
fåglar lockade.

47.
Då sade kråkan,
på kvisten satt ensam:
“Vi sätter du, Kon unge,
försåt för fåglar?
Hellre du kunde
hästar rida,
[hugga med svärd]
och här fälla.

48.
Dan och Damp
äga dyrbara salar,
yppare odal,
än I haven;
de skicklige äro
att skepp rida,
svärd att svinga
och sår öppna.”

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Svá segja menn í fornum sögum, at einnhverr af ásum, sá er Heimdallr hét, fór ferðar sinnar ok fram með sjóvarströndu nökkurri, kom at einum húsabæ ok nefndist Rígr. Eftir þeiri sögu er kvæði þetta:

1.
Ár kváðu ganga
grænar brautir
öflgan ok aldinn
ás kunnigan,
ramman ok röskvan
Ríg stíganda.

2.
Gekk hann meir at þat
miðrar brautar;
kom hann at húsi,
hurð var á gætti;
inn nam at ganga,
eldr var á golfi;
hjón sátu þar
hár at arni,
Ái ok Edda,
aldinfalda.

3.
Rígr kunni þeim
ráð at segja;
meir settisk hann
miðra fletja,
en á hlið hvára
hjón salkynna.

4.
Þá tók Edda
ökkvinn hleif,
þungan ok þykkvan,
þrunginn sáðum;
bar hon meir at þat
miðra skutla,
soð var í bolla,
setti á bjóð;
var kalfr soðinn
krása beztr.

5.
Rígr kunni þeim
ráð at segja;
reis hann upp þaðan,
réðsk at sofna;
meir lagðisk hann
miðrar rekkju,
en á hlið hvára
hjón salkynna.

6.
Þar var hann at þat
þríar nætr saman,
gekk hann meir at þat
miðrar brautar;
liðu meir at þat
mánuðr níu.

7.
Jóð ól Edda
jósu vatni,
hörvi svartan,
hétu Þræl.

8.
Hann nam at vaxa
ok vel dafna;
var þar á höndum
hrokkit skinn,
kropnir knúar,
fingr digrir,
fúlligt andlit,
lotr hryggr,
langir hælar.

9.
Nam han meir at þat
magns of kosta,
bast at binda,
byrðar gerva;
bar hann heim at þat
hrís gerstan dag.

10.
Þar kom at garði
gengilbeina,
aurr var á iljum,
armr sólbrunninn,
niðrbjúgt er nef,
nefndisk Þír.

11.
Miðra fletja
meir settisk hon;
sat hjá henni
sonr húss;
ræddu ok rýndu,
rekkju gerðu
Þræll ok Þír
þrungin dægr.

12.
Börn ólu þau,
– bjuggu ok unðu, –
hygg ek at héti
Hreimr ok Fjósnir,
Klúrr ok Kleggi,
Kefsir, Fúlnir,
Drumbr, Digraldi,
Dröttr ok Hösvir.
Lútr ok Leggjaldi;
lögðu garða,
akra töddu,
unnu at svínum,
geita gættu,
grófu torf.

13.
Dætr váru þær
Drumba ok Kumba,
Ökkvinkalfa
ok Arinnefja,
Ysja ok Ambátt,
Eikintjasna,
Tötrughypja
ok Trönubeina.
Þaðan eru komnar
þræla ættir.

14.
Gekk Rígr at þat
réttar brautir,
kom hann at höllu,
hurð var á skíði,
inn nam at ganga,
eldr var á golfi,
hjón sátu þar,
heldu á sýslu.

15.
Maðr teglði þar
meið til rifjar;
var skegg skapat,
skör var fyrir enni,
skyrtu þröngva,
skokkr var á golfi.

16.
Sat þar kona,
sveigði rokk,
breiddi faðm,
bjó til váðar;
sveigr var á höfði,
smokkr var á bringu,
dúkr var á halsi,
dvergar á öxlum.
Afi ok Amma
áttu hús.

17.
Rígr kunni þeim
ráð at segja;
[meir settisk hann
miðra fletja,
en á hlið hvára
hjón salkynna].::

18.
[Þá tók Amma]
— — —
var kalfr soðinn
krása beztr.

19.
[Rígr kunni þeim
ráð at segja]
reis frá borði,
réð at sofna;
meir lagðisk hann
miðrar rekkju,
en á hlið hvára
hjón salkynna.

20.
Þar var hann at þat
þríar nætr saman;
liðu meir at þat
mánuðr níu.

21.
Jóð ól Amma
jósu vatni,
kölluðu Karl,
kona sveip rifti,
rauðan ok rjóðan,
riðuðu augu.

22.
Hann nam at vaxa
ok vel dafna,
öxn nam at temja,
arðr at gerva,
hús at timbra
ok hlöður smíða,
karta at gerva
ok keyra plóg.

23.
Heim óku þá
hanginluklu,
geitakyrtlu,
giftu Karli;
Snör heitir sú,
settisk und rifti;
bjuggu hjón,
bauga deildu,
breiddu blæjur
ok bú gerðu.

24.
Börn ólu þau,
– bjuggu ok unðu, –
hét Halr ok Drengr,
Hölðr, Þegn ok Smiðr,
Breiðr, Bóndi,
Bundinskeggi,
Búi ok Boddi,
Brattskeggr ok Seggr.

25.
Enn hétu svá
öðrum nöfnum,
Snót, Brúðr, Svanni,
Svarri, Sprakki,
Fljóð, Sprund ok Víf,
Feima, Ristill.
Þaðan eru komnar
karla ættir.

26.
Gekk Rígr þaðan
réttar brautir;
kom hann at sal,
suðr horfðu dyrr,
var hurð hnigin,
hringr var í gætti.

27.
Gekk hann inn at þat,
golf var stráat;
sátu hjón,
sáusk í augu,
Faðir ok Móðir,
fingrum at leika.

28.
Sat húsgumi
ok sneri streng,
alm of bendi,
örvar skefti;
en húskona
hugði at örmum,
strauk of rifti,
sterti ermar.

29.
Keisti fald,
kinga var á bringu,
síðar slæður,
serk bláfáan;
brún bjartari,
brjóst ljósara,
hals hvítari
hreinni mjöllu.

30.
Rígr kunni þeim
ráð at segja;
meir settisk hann
miðra fletja,
en á hlið hvára
hjón salkynna.

31.
Þá tók Móðir
merkðan dúk,
hvítan af hörvi,
hulði bjóð,
hon tók at þat
hleifa þunna,
hvíta af hveiti,
ok hulði dúk.

32.
Framm setti hon
fulla skutla,
silfri varða, á bjóð,
fáin fleski
ok fugla steikða,
vín var í könnu,
varðir kálkar;
drukku ok dæmðu,
dagr var á sinnum.

33.
Rígr kunni þeim
ráð at segja;
reis hann at þat,
rekkju gerði.
Þar var hann at þat
þríar nætr saman;
gekk hann meir at þat
miðrar brautar;
liðu meir at þat
mánuðr níu.

34.
Svein ól Móðir,
silki vafði,
jósu vatni,
Jarl létu heita;
bleikt var hár,
bjartir vangar,
ötul váru augu
sem yrmlingi.

35.
Upp óx þar
Jarl á fletjum;
lind nam at skelfa,
leggja strengi,
alm at beygja,
örvar skefta,
flein at fleygja,
frökkur dýja,
hestum ríða,
hundum verpa,
sverðum bregða,
sund at fremja.

36.
Kom þar ór runni
Rígr gangandi,
Rígr gangandi,
rúnar kendi;
sitt gaf heiti,
son kveðsk eiga;
þann bað hann eignask
óðalvöllu,
óðalvöllu,
aldnar byggðir.

37.
Reið hann meir þaðan
myrkvan við,
hélug fjöll,
unz at höllu kom;
skaft nam at dýja,
skelfði lind,
hesti hleypði
ok hjörvi brá;
víg nam at vekja,
völl nam at rjóða,
val nam at fella,
vá til landa.

38.
Réð hann einn at þat
átján búum,
auð nam skipta,
öllum veita
meiðmar ok mösma,
mara svangrifja,
hringum hreytti,
hjó sundr baug.

39.
Óku ærir
úrgar brautir,
kómu at höllu,
þar er Hersir bjó;
mey átti hann
mjófingraða,
hvíta ok horska,
hétu Erna.

40.
Báðu hennar
ok heim óku,
giftu Jarli,
gekk hon und líni;
saman bjuggu þau
ok sér unðu,
ættir jóku
ok aldrs nutu.

41.
Burr var inn ellsti,
en Barn annat,
Jóð ok Aðal,
Arfi, Mögr,
Niðr ok Niðjungr,
– námu leika, –
Sonr ok Sveinn,
– sund ok tafl, –
Kundr hét enn,
Konr var inn yngsti.

42.
Upp óxu þar
Jarli bornir,
hesta tömðu,
hlífar bendu,
skeyti skófu,
skelfðu aska.

43.
En Konr ungr
kunni rúnar,
ævinrúnar
ok aldrrúnar;
meir kunni hann
mönnum bjarga,
eggjar deyfa,
ægi lægja.

44.
Klök nam fugla,
kyrra elda,
sefa of svefja,
sorgir lægja,
afl ok eljun
átta manna.

45.
Hann við Ríg jarl
rúnar deildi,
brögðum beitti
ok betr kunni;
þá öðlaðisk
ok þá eiga gat
Rígr at heita,
rúnar kunna.

46.
Reið Konr ungr
kjörr ok skóga,
kolfi fleygði,
kyrrði fugla.

47.
Þá kvað þat kráka,
sat kvisti ein:
“Hvat skaltu, Konr ungr,
kyrra fugla?
Heldr mætti ér
hestum ríða,
[hjörvi bregða]
ok her fella.

48.
Á Danr ok Danpr
dýrar hallir,
æðra óðal
en ér hafið;
þeir kunnu vel
kjóli at ríða,
egg at kenna,
undir rjúfa.”

49.
Brún bjartari,
brjóst ljósara,
hals hvítari
hreinni mjöllu.

50.
Bjuggu hjón,
bauga deildu.