Reginsmál (Sigurðarkviða Fáfnisbana II) – Sången om Regin

Svensk översättning av Erik Brate.

Sigurd gick till Hjalpreks hästhjord och valde sig därav en häst, som sedan kallades Grane. Då hade Regin, Reidmars son, kommit till Hjalprek; han var händigare än varje annan och dvärg till växten; han var klok, grym och trollkunnig. Regin gav Sigurd uppfostran och undervisning och tyckte mycket om honom. Han sade Sigurd om sina föräldrar och hur det hänt sig, att Oden och Höner och Loke hade kommit till Andvarafors; i den forsen var en stor hop fiskar. En dvärg hette Andvare; han var länge i forsen i en gäddas skepnad och skaffade sig mat. Otr (utter) hette vår broder, sade Regin, och han gick ofta i forsen i en utters skepnad; han hade tagit en lax och satt på åstranden och åt den blundande. Loke kastade en sten på honom, så att han dog; asarne tyckte sig hava haft mycken lycka och flådde skinnet av uttern. Samma kväll sökte de att få gästa hos Reidmar och visade sitt jaktbyte. Då togo vi dem till fånga och ålade dem för att lösa sitt liv att fylla utterskinnet med guld och hölja det utanpå också med rött guld. Då sände de Loke att skaffa guldet; han gick till Ran och fick hennes nät och begav sig därpa till Andvarafors och kastade nätet för gäddan, men hon lopp i nätet.

Då sade Loke:
1.
“Vad är det för fisk,
som i floden ränner,
kan sig ej för fara frälsa.
Lös du ditt huvud
ur Hels våld,
skaffa mig guldets glans!”

Gäddan sade:
2.
“Andvare heter jag,
Oin hette min fader,
i mången fors jag farit;
en olycklig norna
i urtid bestämde,
att jag skulle i vattnet vada.”

Loke sade:
3.
“Säg du, Andvare,
om du äga vill
ditt liv i de levandes salar!
Vad straff möter
människors söner
om med ord de ömsesidigt såra?”

Andvare sade:
4.
“Mycken vedergällning
få människors söner,
som i Vadgelmer vada.
Från de osanna ord,
som på en annan man ljuger,
gå grenarna ganska långt.”

Loke såg allt det guld! som Andvare ägde, men då han hade lämnat fram guldet, så hade han kvar en ring, och den tog Loke av honom. Dvärgen gick in i stenen och sade:

5.
“Detta guld
som Gust hade,
skall tvänne bröder
till bane varda
och åtta furstar
egga till strid;
ingen människa skall
av mitt gods njuta.”

Asarne betalade Reidmar pengarne och stoppade upp utterskinnet och reste det på fötter; därpå skulle asarne stapla upp guldet och hölja. Men när det var gjort, gick Reidmar fram och såg ett morrhår och bad dem hölja. Da drog Oden fram ringen Andvaranaut och höljde håret.

Då sade Loke:
6.
“Guld är dig nu givet,
och gäldat är dig
mycket för mitt huvud.
Åt din son blir ej
sällhet bestämd,
det varder bådas eder bane.”

Reidmar sade:
7.
“Gåvor du gav,
du gav ej vängåvor,
du gav ej av gott hjärta.
Ert liv I skullen
förlora fått,
om jag anat er olycksspådom.”

Loke sade:
8.
“Än värre är
– det veta jag tror mig –
den fränders fejd, som hotar.
De furstar tror jag
ej födda ännu,
som till oenighet det är ämnat.”

Reidmar sade:
9.
“Över röda guldet
tror jag mig råda skola,
så länge som jag lever.
För ditt hot
ej ett dugg jag rädes.
Hållen nu hem härifrån!”

Favner och Regin krävde Reidmar på frändeböter efter sin broder Otr. Han sade nej därtill, och Favner stack igenom sin fader Reidmar med svärdet, medan han sov. Reidmar ropade då på sina döttrar:

10.
“Lyngheid och Lovnheid,
veten, livet mitt är ute!
Mycket är, vartill tvång tvingar.”

Lyngheid sade:
“Få systrar torde,
fast fadern mistats,
hämnas på broder sin harm.”

Reidmar sade:
11.
“En dotter dock föd,
du dis med ulvahåg,
om ej du får
med fursten en son.
Giv mön en man,
då så mycken är nöden,
då skall hennes son
hämnas din sorg.”

Då dog Reidmar, men Favner tog allt guldet. Då bad Regin att få sitt fadersarv, men Favner sade nej därtill. Då sökte Regin råd av Lyngheid, sin syster, hur han skulle få ut sitt fadersarv.

Hon sade:
12.
“Med blidhet din broder
du bedja skall
om arv och huldare håg.
Ej synes det rätt,
att med svärdet du skall
fordra av Favner gods.”

Dessa ting sade Regin för Sigurd. En dag då han kom till Regins hus, blev han väl emottagen.

Regin sade:
13.
“Hit är Sigmunds
son kommen,
snabbtänkt sven,
till salarne våra.
Mod har han mera
än man, som är gammal;
av vilde vargen
väntar jag rov.

14.
Stridsdjärve fursten
fostra jag skall,
nu är Yngves ättling
till oss kommen.
Han bliver den främste
furste under solen,
hans ödestråd ligger
kring alla land.”

Sigurd var sedan ständigt hos Regin, och han sade Sigurd, att Favner låg på Gnitaheden och var i en orms skepnad. Han hade en skräckhjälm, som allt levande räddes för. Regin gjorde åt Sigurd ett svärd, som hette Gram; det var så vasst, att han stack ned det i Ren och lät en ulltapp driva för strömmen, och det skar igenom ulltappen liksom vattnet. Med detta svärd klöv Sigurd sönder Regins städ. Därefter eggade Regin Sigurd att döda Favner, men han sade:

15.
“Hundings söner
högt skola skratta,
de som ändade
Eylimes liv,
om fursten mera
manas att söka
fagra ringar
än fadershämnd.”

Konung Hjalprek gav Sigurd skepp och folk för att hämna sin fader. De fingo en stor storm och kryssade framför en bergsudde. En man stod på berget och sade:

16.
“Vilka rida där
med Rävils hästar
på höga böljor,
på brusande hav?
Över segelspringarne
svallet sprutar;
mot vinden skola ej
vågfålar stå sig.”

Regin sade:
17.
“Här är Sigurd och jag
på simmande plankor,
by är oss given
vår bane nära,
över stävens plankor
störtsjön bryter,
fartygen sjunka.
Vem frågar oss därom?”

Mannen sade:
18.
“Jag kallades Nikar,
då jag korpen gladde,
volsung unge,
och på valplatsen stred.
Nu kan du kalla
karlen på berget
Feng eller Fjolner;
eder följa vill jag få.”

De lade då i land, karlen gick ombord, och då lade sig stormen.

Sigurd sade:
19.
“Säg mig, Nikar,
då således gudars
och människors varsel du vet!
Vilka varsel vittna,
då man väntar strid,
bäst vid svärdens svingning?”

Nikar sade:
20.
“Många äro goda,
om människor dem visste,
varsel vid svärdens svingning.
Pålitligt sällskap
tror jag svarte korpen
vara för väpnad man.

21.
Ett annat är,
om ut du kommit
och färdig är att fara,
du ser tvänne
tappra män
stå tätt utanför stugan.

22.
Ett tredje det är,
om det träffar in,
att ulv under askgrenar tjuter;
över hjälmklädda män
ges dig varsel om seger,
om först du ser deras färd.

23.
Ingen skall kämpa
med ansiktet vänt
mot månens syster,
då sent hon skiner.
Seger de hava,
som se kunna,
de käcka kämpar,
eller kilformigt fylka.

24.
Det är mycket farligt,
om med foten du snavar,
när du till valplats vandrar;
då stå på båda sidor
svekfulla diser
och vilja dig sårad se.

25.
Kammad och tvagen
var klok skall vara
och på morgonen mätt,
ty ovisst är,
var till afton han kommer;
illa är av järtecken gäckas.”

Sigurd hade en stor strid med Lyngve, Hundings son, och hans bröder; där föll Lyngve och hans två bröder. Efter striden sade Regin:

26.
“Nu är blodig örn
med bitande svärd
på ryggen av Sigmunds
baneman ristad;
ingen fursteson
främre varit,
som blodade jorden
och gödde korpen.”

Hem for Sigurd till Hjalprek; da eggade Regin Sigurd till att döda Favner.

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Sigurðr gekk til stóðs Hjálpreks ok kaus sér af hest einn, er Grani var kallaðr síðan.
Þá var kominn Reginn til Hjálpreks, sonr Hreiðmars. Hann var hverjum manni hagari ok dvergr of vöxt. Hann var vitr, grimmr ok fjölkunnigr. Reginn veitti Sigurði fóstr ok kennslu ok elskaði hann mjök. Hann sagði Sigurði frá forellri sínu ok þeim atburðum, at Óðinn ok Hænir ok Loki höfðu komit til Andvarafors. Í þeim forsi var fjölði fiska. Einn dvergr hét Andvari. Hann var löngum í forsinum í geddu líki ok fekk sér þar matar.

“Otr hét bróðir várr,” kvað Reginn, “er oft fór í forsinn í otrs líki. Hann hafði tekit einn lax ok sat á árbakkanum ok át blundandi. Loki laust hann með steini til bana. Þóttust æsir mjök heppnir verit hafa ok flógu belg af otrinum. Þat sama kveld sóttu þeir gisting til Hreiðmars ok sýndu veiði sína. Þá tókum vér þá höndum ok lögðum þeim fjörlausn at fylla otrbelginn með gulli ok hylja útan með rauðu gulli. Þá sendu þeir Loka at afla gullsins. Hann kom til Ránar ok fekk net hennar ok fór þá til Andvarafors ok kastaði netinu fyrir gedduna, en hon hljóp í netit. Þá mælti Loki:

1.
“Hvat er þat fiska,
er renn flóði í,
kann-at sér við víti varask?
Höfuð þitt
leystu helju ór,
finn mér lindar loga.”

Geddan kvað:
2.
“Andvari ek heiti,
Óinn hét minn faðir,
margan hef ek fors of farit;
aumlig norn
skóp oss í árdaga,
at ek skylda í vatni vaða.”

Loki kvað:
3.
“Segðu þat, Andvari,
ef þú eiga vill
líf í lýða sölum,
hver gjöld fáa
gumna synir,
ef þeir höggvask orðum á?”

Andvari kvað:
4.
“Ofrgjöld fáa
gumna synir,
þeir er Vaðgelmi vaða;
ósaðra orða,
hverr er á annan lýgr,
oflengi leiða limar.”

Loki sá allt gull þat, er Andvari átti. En er hann hafði framreitt gullit, þá hafði hann eftir einn hring, ok tók Loki þann af hánum. Dvergrinn gekk inn í steininn ok mælti:

5.
“Þat skal gull,
er Gustr átti,
bræðrum tveim
at bana verða
ok öðlingum
átta at rógi;
mun míns féar
manngi njóta.”

Æsir reiddu Hreiðmari féit ok tráðu upp otrbelginn ok reistu á fætr. Þá skyldu æsirnir hlaða upp gullinu ok hylja. En er þat var gört, gekk Hreiðmarr fram ok sá eitt granahár ok bað hylja. Þá dró Óðinn fram hringinn Andvaranaut ok hulði hárit. Loki kvað:

6.
“Gull er þér nú reitt,
en þú gjöld hefir
mikil míns höfuðs;
syni þínum
verðr-a sæla sköpuð;
þat verðr ykkarr beggja bani.”

Hreiðmarr sagði:
7.
“Gjafar þú gaft,
gaft-at-tu ástgjafar,
gaft-at-tu af heilum hug;
fjörvi yðru
skylduð ér firrðir vera,
ef ek vissa ek þat fár fyrir.”

Loki kvað:
8.
“Enn er verra
– þat vita þykkjumk –
niðja stríð of neppt;
jöfra óborna
hygg ek þá enn vera
er þat er til hatrs hugat.”

Hreiðmarr kvað:
9.
“Rauðu gulli
hygg ek mik ráða munu,
svá lengi sem ek lifi;
hót þín
hræðumk ekki lyf,
of haldið heim heðan.”

Fáfnir ok Reginn kröfðu Hreiðmarr niðgjalda eftir Otr bróður sinn. Hann kvað nei við. En Fáfnir lagði sverði Hreiðmar, föður sinn, sofanda. Hreiðmarr kallaði á dætr sínar:

10.
“Lyngheiðr ok Lofnheiðr,
vitið mínu lífi farit,
mart er þat, er þörf þéar.”

Lyngheiðr sagði:
“Fá mun systir,
þótt föður missi,
hefna hlýra harms.”

Hreiðmarr kvað:
11.
“Al þú þó dóttur,
dís ulfhuguð,
ef þú getr-at son
við siklingi;
fá mey mann
í meginþarfar;
þá mun þeirar sonr
þíns harms reka.”

Þá dó Hreiðmarr, en Fáfnir tók gullit allt. Þá beiddist Reginn at hafa föðurarf sinn, en Fáfnir galt þar nei við. Þá leitaði Reginn ráða við Lyngheiði, systur sína, hvernig hann skyldi heimta föðurarf sinn. Hon kvað:

12.
“Bróður kveðja
skaltu blíðliga
arfs ok æðra hugar;
er-a þat hæft,
at þú hjörvi skylir
kveðju Fáfni féar.”

Þessa hluti sagði Reginn Sigurði. Einn dag, er hann kom til húsa Regins, var hánum vel fagnat. Reginn kvað:

13.
“Kominn er hingat
konr Sigmundar,
seggr inn snarráði,
til sala várra,
móð hefir meira
en maðr gamall,
ok er mér fangs ván
at frekum ulfi.

14.
Ek mun fæða
folkdjarfan gram;
nú er Yngva konr
með oss kominn;
sjá mun ræsir
ríkstr und sólu;
þrymr um öll lönd
örlögsímu.”

Sigurðr var þá jafnan með Regin, ok sagði hann Sigurði, at Fáfnir lá á Gnitaheiði ok var í orms líki. Hann átti ægishjalm, er öll kvikendi hræddust við. Reginn gerði Sigurði sverð, er Gramr hét. Þat var svá hvasst, at hann brá því ofan í Rín ok lét reka ullarlagð fyrir straumi ok tók í sundr lagðinn sem vatnit. Því sverði klauf Sigurðr í sundr steðja Regins. Eftir þat eggjaði Reginn Sigurð at vega Fáfni. Hann sagði:

15.
“Hátt munu hlæja
Hundings synir,
þeir er Eylima
aldrs synjuðu,
ef meir tyggja
munar at sækja
hringa rauða
en hefnd föður.”

Hjálprekr konungr fekk Sigurði skipalið til föðurhefnda. Þeir fengu storm mikinn ok beittu fyrir bergsnös nökkura. Maðr einn stóð á berginu ok kvað:

16.
“Hverir ríða þar
Ræfils hestum
hávar unnir,
haf glymjanda?
Seglvigg eru
sveita stokkin,
mun-at vágmarar
vind of standask.”

Reginn svaraði:
17.
“Hér ro vér Sigurðr
á sætréum;
er oss byrr gefinn
við bana sjalfan;
fellr brattr breki
bröndum hæri,
hlunnvigg hrapa.
Hverr spyrr at því?”

Maðr kvað:
18.
“Hnikar hétu mik,
þá er hugin gladdak
Völsungr ungi,
ok vegit hafðak;
nú máttu kalla
karl af bergi
Fengi eða Fjölni;
far vil ek þiggja.”

Þeir viku at landi, ok gekk karl á skip, ok lægði þá veðrit. Sigurðr kvað:

19.
“Segðu mér þat, Hnikarr,
alls þá hvárttveggja veizt
goða heill ok guma:
hver bözt eru,
ef berjask skal,
heill at sverða svipun.”

Hnikarr kvað:
20.
“Mörg eru góð,
ef gumar vissi,
heill at sverða svipun;
dyggva fylgju
hygg ek ins dökkva vera
hrottameiði hrafns.

21.
Þat er annat,
ef þú ert út of kominn
ok ert á braut búinn,
tvá þú lítr
á tái standa
hróðrfúsa hali.

22.
Þat er it þriðja,
ef þú þjóta heyrir
ulf und asklimum;
heilla auðit
verðr þér af hjalmstöfum,
ef þú sér þá fyrri fara.

23.
Engr skal gumna
í gögn vega
síð skínandi
systur Mána;
þeir sigr hafa,
er séa kunnu,
hjörleiks hvatir,
eða hamalt fylkja.

24.
Þat er fár mikit,
ef þú fæti drepr,
þars þú at vígi veðr;
tálar dísir
standa þér á tvær hliðar
ok vilja þik sáran sjá.

25.
Kembður ok þveginn
skal kænna hverr
ok at morgni mettr,
því at ósýnt er,
hvar at aftni kemr;
illt er fyr heill at hrapa.”

Sigurðr átti orrostu mikla við Lyngva Hundingsson ok bræðr hans. Þar fell Lyngvi ok þeir þrír bræðr. Eftir orrostu kvað Reginn:

26.
“Nú er blóðugr örn
bitrum hjörvi
bana Sigmundar
á baki ristinn;
engr var fremri,
sá er fold ryði,
hilmis arfi,
ok hugin gladdi.”

Heim fór Sigurðr til Hjálpreks. Þá eggjaði Reginn Sigurð til at vega Fáfni.