Hymiskviða – Kvädet om Hymer

Svensk översättning av Erik Brate.

1.
Det var en gång, som stridsgudar
stek av villebråd
och mjöd desamma njöto,
innan mätta de blevo;
de skakade spådomskvistar,
skådade på offerblod
och funno hos Äger
överflöd på kittlar.

2.
Bergsbon satt
barnaglad framför dem,
mycket lik sonen
av Miskorblinde.
Yggs son honom trotsigt
i ögat såg:
“Gör du rikligt
gille åt asarne!”

3.
Brydd blev jätten
av den bistres ord,
på hämnd mot gudarne
han härefter tänkte;
han bad Sivs man
sörja för en kittel,
“så att åt eder alla
jag öl må brygga.”

4.
Det stod ej till
för de store gudar
och heliga makter
att hitta den någonstädes,
tills i förtroende
Tyr vänskapligt
ensamt åt Lorride
en utväg sade.

5.
“Där bor i öster
om Elivågorna
den högvise Hymer
vid himmelens ända;
min käcka fader
en kittel äger,
ett mycket stort kärl,
en mil djupt.”

Tor sade:
6.
“Vet du, om vi kunna
den kokaren få?”

Tyr sade:
“Visst, vän, om listigt
till väga vi gå.”

7.
De färdades duktigt
den dagen fram
från Asgård,
tills till Egil de kommo.
Hos honom de insatte
hornprydda bockarne
och begåvo sig till hallen,
som Hymer ägde.

8.
Sonen fann där farmodern,
faslig att skåda,
hon nio hundra
huvuden hade;
då går, som guld
glänsande, en annan
ljuslätt, att bära
en bägare åt sonen.

9.
“Jättars frände!
Gömma jag ville
er båda käcka
under kittlarne.
Maken min
är mången gång
snål mot gäster,
snar till ondska.”

10.
Sent färdig, vände
den vanskaplige,
hårdsinte Hymer
hem från jakten.
In gick han i salen,
istappar slamrade,
kindskogen på karlen,
som kom, var tjälad.

Frillan sade:
11.
“Var hälsad, Hymer,
och i hågen god;
till dina salar
nu sonen kommit
han, som vi väntat
från vägar långa.
Den frejdade fienden,
följer honom,
vännen till människor;
Veor han heter.

12.
Ser du, var de sitta
under salens gavel,
bakom en stolpe
de stå till skydd.”
För jättens syn
sönder sprang stolpen,
innan bjälken
brast i tu.

13.
Åtta föllo,
men en av dem,
en hårdhamrad kittel,
föll hel från stocken.
Fram de gingo,
men fornåldrig jätte
följde med ögonen
sin fiende.

14.
Ej sade honom då
hans sinne något gott,
när han såg på sitt golv,
den att gråta kom jättekvinnor.
Där togos nu
trenne tjurar,
tillsammans dem jätten
sände att koka.

15.
De höggo dem alla
ett huvud kortare
och i kokgropen
kastade dem sedan.
Sivs man åt ensam,
innan sova han gick,
hela och hållna
två Hymers oxar.

16.
För Rungners gråe,
gode vän
tycktes Lorrides måltid
väl mycken vara.
“Nästa afton
nödgas nog
av villebråd
vi tre leva.”

17.
Veor sade sig vilja
på vågen ro ut,
om bålde jätten
bete gåve.

Hymer sade:
“Gå till horden,
om du djärves det,
du bergfolkets krossare,
att bete söka!

18.
Det jag väntar,
att dig skall ej lätt
agn av oxen
att erhålla bliva.”
Svennen styrde
strax till skogs,
där ramsvart oxe
råmande stod.

19.
Tursars baneman
bröt från tjuren
de båda hornens
högborg upptill.

Hymer sade:
“Vida värre
dina verk tyckas
du, styrare av kölar,
än då du stilla sitter.”

20.
Båten bad
bockarnes herre
den hisklige jätten
ut till havs att föra,
men apors släkting
sade sig äga
liten lust
att längre ro.

21.
Dristige Hymer
drog två valar
ensam på kroken
upp tillsammans,
men akterut
Odens son,
Veor, sig redde
en rev med list.

22.
Han, som människor skyddar
och mäter sig med ormen,
hängde på kroken
huvudet av oxen.
Mot betet gapade,
den som gudarne hata,
som runt kring världen
sig ringlar i djupet.

23.
Dristigt drog
dådkraftige Tor
etterglänsande ormen
upp på båtkanten;
hårets högfjäll
med hammaren han slog,
det omåttligt fula
på ulvens broder.

24.
Ulvar tjöto,
ödemarker ljödo,
urgamla jorden
av ångest skalv;
sedan i sjön
sjönk den fisken.

25.
Oglad var jätten,
när de åter rodde,
så att Hymer att börja med
bara teg;
på en annan bog
sen böjde han av.

Hymer sade:
26.
“Halva mödan
med mig du dele:
hem till gården
du går med valarne
eller binder böljornas
bock vid stranden.”

27.
Gick Lorride och tog
tag i stammen,
svängde sjöhäst
med sump upp på axeln.
Ensam med åror
och med öskar
till gårds bar han båten,
som bränningen klyver,
åt jätten igenom
djupa klyftor.

28.
Men ännu om styrka
strida ville
med Tor jätten,
vid trots van.
“Intet rår man”, han sade,
fast ro man kan;
den som bägare ej krossar,
icke kraftig är.”

29.
Men när den lades
i Lorrides hand,
lät han strax för kristallen
stenstod brista,
stolpen han sittande
slog den igenom;
de buro den dock hel
till Hymer sedan.

30.
Till dess den fagra
frillan lärde
ett vänskapsråd,
som hon visste:
“Slå mot Hymers huvud,
ty det hårdare på jätten,
som vill dig pröva,
än varje kalk är.”

31.
Barsk reste sig på knä
bockarnas herre,
iförde sig all
sin asakraft;
helt var på jätten
hjälmens underlag,
men i tu rämnade
runda vinkärlet.

32.
“Mycket dyrbart
mist jag vet mig hava,
då kalken jag ser
ur knäna på mig stött.”
Så karlen talade:
“Jag kan ej taga
åter mitt ord.
Du, öl, är för hett.”

33.
“Ett villkor är,
att ni väldiga ölskeppet
bort från vår gård
bringa mäkta.”
Tyr försökte
två gånger den röra;
stilla ändock
stod kittlen.

34.
Modes fader
fick fatt i kanten
och från stället vid elden
han steg ned i salen.
Sivs man hävde
på huvudet kitteln,
men på hälarne
handtagen skramlade.

35.
Ej länge de färdades,
förrän litet
Odens son
såg sig om;
då såg han en månghövdad
mängd med Hymer
strömma från öster
ur stenrösena.

36.
Kitteln från axeln
av sig han lyfte,
svängde Mjollner,
mordlystne hammarn,
och bergöknars bestar
till bane han slog.

37.
Ej länge de färdades,
förrän Lorrides bock
halvdöd föll
framför kärran;
betseldjuret
på benet var halt,
och det hade lömske
Loke vållat.

38.
Men hört I haven –
– ho kan väl det
av i gudasägner kunniga
klarare reda –
vilken bot honom bergöknens
bonde lämnade,
då båda sina barn
han bötade därför.

39.
Kraftig han trädde
på tinget till gudarne
och hade kitteln,
som Hymer ägde.
Men varje vinter
väldigt dricka
gudarne hos Äger
det öl, han måst lova.

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

1.
Ár valtívar
veiðar námu
ok sumblsamir,
áðr saðir yrði,
hristu teina
ok á hlaut sáu;
fundu þeir at Ægis
örkost hvera.

2.
Sat bergbúi
barnteitr fyr
mjök glíkr megi
miskorblinda;
leit í augu
Yggs barn í þrá:
“Þú skalt ásum
oft sumbl gera.”

3.
Önn fekk jötni
orðbæginn halr,
hugði at hefndum
hann næst við goð,
bað hann Sifjar ver
sér færa hver, –
“þanns ek öllum öl
yðr of heita.”

4.
Né þat máttu
mærir tívar
ok ginnregin
of geta hvergi,
unz af tryggðum
Týr Hlórriða
ástráð mikit
einum sagði:

5.
“Býr fyr austan
Élivága
hundvíss Hymir
at himins enda;
á minn faðir
móðugr ketil,
rúmbrugðinn hver,
rastar djúpan.”

Þórr kvað:
6.
“Veiztu ef þiggjum
þann lögvelli?”

Týr kvað:
“Ef, vinr, vélar
vit gervum til.”

7.
Fóru drjúgum
dag þann fram
Ásgarði frá,
unz til Egils kvámu;
hirði hann hafra
horngöfgasta;
hurfu at höllu,
er Hymir átti.

8.
Mögr fann ömmu
mjök leiða sér,
hafði höfða
hundruð níu,
en önnur gekk
algullin fram
brúnhvít bera
bjórveig syni:

9.
“Áttniðr jötna,
ek viljak ykkr
hugfulla tvá
und hvera setja;
er minn fríi
mörgu sinni
glöggr við gesti,
görr ills hugar.”

10.
En váskapaðr
varð síðbúinn
harðráðr Hymir
heim af veiðum,
gekk inn í sal,
glumðu jöklar,
var karls, en kom,
kinnskógr frörinn.

Frilla kvað:
11.
“Ver þú heill, Hymir,
í hugum góðum,
nú er sonr kominn
til sala þinna,
sá er vit vættum
af vegi löngum;
fylgir hánum
hróðrs andskoti,
vinr verliða;
Véurr heitir sá.

12.
Sé þú, hvar sitja
und salar gafli,
svá forða sér,
stendr súl fyrir.”
Sundr stökk súla
fyr sjón jötuns,
en áðr í tvau
áss brotnaði.

13.
Stukku átta,
en einn af þeim
hverr harðsleginn
heill af þolli;
fram gengu þeir,
en forn jötunn
sjónum leiddi
sinn andskota.

14.
Sagði-t hánum
hugr vel þá,
er hann sá gýgjar græti
á golf kominn,
þar váru þjórar
þrír of teknir,
bað senn jötunn
sjóða ganga.

15.
Hvern létu þeir
höfði skemmra
ok á seyði
síðan báru;
át Sifjar verr,
áðr sofa gengi,
einn með öllu
öxn tvá Hymis.

16.
Þótti hárum
Hrungnis spjalla
verðr Hlórriða
vel fullmikill:
“Munum at aftni
öðrum verða
við veiðimat
vér þrír lifa.”

17.
Véurr kvaðzk vilja
á vág róa,
ef ballr jötunn
beitr gæfi.

Hymir kvað:
“Hverf þú til hjarðar,
ef þú hug trúir,
brjótr berg – Dana,
beitur sækja.

18.
Þess vænti ek,
at þér myni-t
ögn af oxa
auðfeng vera.”
Sveinn sýsliga
sveif til skógar,
þar er uxi stóð
alsvartr fyrir.

19.
Braut af þjóri
þurs ráðbani
hátún ofan
horna tveggja.

Hymir kvað:
“Verk þykkja þín
verri miklu
kjóla valdi
en þú kyrr sitir.”

20.
Bað hlunngota
hafra dróttinn
áttrunn apa
útar færa,
en sá jötunn
sína talði
lítla fýsi
at róa lengra.

21.
Dró meir Hymir
móðugr hvali
einn á öngli
upp senn tváa,
en aftr í skut
Óðni sifjaðr
Véurr við vélar
vað gerði sér.

22.
Egndi á öngul,
sá er öldum bergr,
orms einbani
uxa höfði;
gein við agni,
sú er goð fía,
umgjörð neðan
allra landa.

23.
Dró djarfliga
dáðrakkr Þórr
orm eitrfáan
upp at borði;
hamri kníði
háfjall skarar
ofljótt ofan
ulfs hnitbróður.

24.
Hraungalkn hlumðu,
en hölkn þutu,
fór in forna
fold öll saman;
sökkðisk síðan
sá fiskr í mar.

25.
Óteitr jötunn,
er aftr reru,
svá at ár Hymir
ekki mælti,
veifði hann ræði
veðrs annars til.

Hymir kvað:
26.
“Mundu of vinna
verk halft við mik,
at þú heim hvali
haf til bæjar
eða flotbrúsa
festir okkarn.”

27.
Gekk Hlórriði,
greip á stafni
vatt með austri
upp lögfáki,
einn með árum
ok með austskotu
bar hann til bæjar
brimsvín jötuns
ok holtriða
hver í gegnum.

28.
Ok enn jötunn
um afrendi,
þrágirni vanr,
við Þór sennti,
kvað-at mann ramman,
þótt róa kynni
kröfturligan,
nema kálk bryti.

29.
En Hlórriði,
er at höndum kom,
brátt lét bresta
brattstein gleri;
sló hann sitjandi
súlur í gögnum;
báru þó heilan
fyr Hymi síðan.

30.
Unz þat in fríða
frilla kenndi
ástráð mikit,
eitt er vissi:
“Drep við haus Hymis,
hann er harðari,
kostmóðs jötuns
kálki hverjum.”

31.
Harðr reis á kné
hafra dróttinn,
færðisk allra
í ásmegin;
heill var karli
hjalmstofn ofan,
en vínferill
valr rifnaði.

32.
“Mörg veit ek mæti
mér gengin frá,
er ek kálki sé
ór knéum hrundit;”
karl orð of kvað:
“knákat ek segja
aftr ævagi,
þú ert, ölðr, of heitt.

33.
Þat er til kostar,
ef koma mættið
út ór óru
ölkjól hofi.”
Týr leitaði
tysvar hræra;
stóð at hváru
hverr kyrr fyrir.

34.
Faðir Móða
fekk á þremi
ok í gegnum steig
golf niðr í sal;
hóf sér á höfuð upp
hver Sifjar verr,
en á hælum
hringar skullu.

35.
Fóru-t lengi,
áðr líta nam
aftr Óðins sonr
einu sinni;
sá hann ór hreysum
með Hymi austan
folkdrótt fara
fjölhöfðaða.

36.
Hóf hann sér af herðum
hver standanda,
veifði hann Mjöllni
morðgjörnum fram,
ok hraunhvala
hann alla drap.

37.
Fóru-t lengi,
áðr liggja nam
hafr Hlórriða
halfdauðr fyrir;
var skær skökuls
skakkr á beini,
en því inn lævísi
Loki of olli.

38.
En ér heyrt hafið, –
hverr kann of þat
goðmálugra
görr at skilja? –
hver af hraunbúa
hann laun of fekk,
er hann bæði galt
börn sín fyrir.

39.
Þróttöflugr kom
á þing goða
ok hafði hver,
þanns Hymir átti;
en véar hverjan
vel skulu drekka
ölðr at Ægis
eitt hörmeitið.