Helgakviða Hundingsbana I – Första kvädet om Helge Hundingsbane

Svensk översättning av Erik Brate.

Här börjar kvädet om Helge Hundingsbane och Hodbrodd samt deras folk. Volsungakvida.

1.
En gång i avlägsen forntid
örnar skreko,
heliga vatten runno
från himlafjällen;
då blev Helge
den hugstore
född av Borghild
i Bralund.

2.
Natt blev i gården,
nornor kommo,
som livets lott
lade åt ädlingen;
de bådo honom bliva
den bästa hövding
och av furstar
mest frejdad tyckas.

3.
De snodde med eftertryck
ödets trådar,
medan borgar brötos,
i Bralund;
det gyllene repet
de redde ut
och fäste det mitt
under månens sal.

4.
De öster och väster
ändarne dolde,
däremellan landet
lydde under fursten;
Neres släkting
norrut slängde
ett band, som alltid
hon bad skulle hålla.

5.
Ett var ej till skada
för ylvingaättlingen,
som den unga kvinnan
i älskog födde:
korp till korp
kraxade hungrig
– i högt träd han satt –
“Hör, jag vet något!”

6.
“I brynja Sigmunds
son står pansrad,
ett dygn gammal,
nu är dagen kommen.
Vassa äro ögonen
som på väldiga krigare;
han är vargarnes vän.
Varom glade!”

7.
En hövding han tycktes
hovfolket vara,
goda år, de menade,
för männen hade kommit.
Själv gick konungen
ur kampens larm
att ädel lök giva
åt den unge fursten.

8.
Namnet Helge han gav
och gårdarne Ringstad,
Solfjäll, Snöfjäll
och Sigarsslätterna,
Ringstod, Hatun
och Himinvang,
ett sirat svärd
åt Sinfjotles broder

9.
Växa började
vid vänners bröst
ädelboren yngling
i ynnestens strålglans;
guld han gav
som gåva åt följet,
sin skatt ej ungdomsfriske
fursten skonade.

10.
Kort tid lät konungen
på kamp vänta,
när fursten var
femton vintrar
och han den hårde
Hunding dräpte,
som länge rådde
över länder och män.

11.
Av Sigmunds son
sedan fordrade
Hundings söner
håvor och ringar,
ty de ville fursten
vedergälla
för frånrövat gods
och faderns död.

12.
Men inga böter
bjöd dem fursten,
och fränderna ej heller
fingo mansbot;
de gråa spjutens
gräsliga storm
och Odens vrede
de vänta skulle.

13.
Furstarne fara
till fejden hän,
som till Logafjällen
förlagt de hade;
Frodes frid
mellan fiender brast,
Vidrers hundar löpa
likhungriga kring ön.

14.
Fursten sig satte,
då fällt han hade
Alf och Eyolf
under örnklippan,
Hjorvard och Havard,
Hundings söner,
och alldeles förintat
spjutjättens ätt.

15.
Då lyste ett sken
från Logafjällen
och ur bländande skenet
blixtar kommo;
[Fursten då märkte
möar rida]
höga i hjälmar
på himlafältet;
deras brynjor voro
med blod bestänkta
och från spjuten
spelade strålar.

16.
Arla frågade
ur ulvboet
fursten därom
diserna från södern,
om med härmännen
hem de ville
denna natt fara;
dån var av bågar.

17.
Men från hästen
Hognes dotter,
då sköldlarmet tystnade,
talte till fursten:
“Jag tycker, vi äga
andra sysslor
än med frikostig drott
att dricka öl.

18.
Min fader har
sin flicka lovat
åt Granmars
grymme son,
men jag har, Helge,
om Hodbrodd sagt,
att som en kattunge blott
den kungen är käck.

19.
Dock fursten kommer
inom få dagar,
om ej till strid
du stämmer honom
eller flickan bort
från fursten tager.”

Helge sade:
20.
“Ängslas ej
för Isungs baneman;
förr dåna skall striden,
om ej död jag blir.”

21.
Bud härskaren
bort skickade
över land och hav
att ledungsfölje bedja
och röda guldet
rikligt bjuda
åt kämparne
och kämparnes söner.

22.
“Beden dem skyndsamt
till skeppen gå
och att från Brandö
bort sig rusta!”
Där väntade drotten,
tills dit till mötes kommo
hopar av kämpar
från Hedinsö.

23.
Och där från stränderna
på Stavnsnäs
skepp ut skredo,
skinande av guld.
Helge gjorde
Hjorleif den frågan:
“Har du mönstrat
männen käcka?”

24.
Unge kungen
till den andre sade:
“Senräknat är talet
från Tranoören
på skepp med drakhuvud,
som sjöfolk bära
och segla in i Orvasund
utifrån havet.

25.
Tolv hundra
trofasta män,
och dock är i Hatun
hälften flera,
konungens stridsfolk;
om kamp har jag hopp.”

26.
Framstammens skeppstält
fursten strök av,
så att sina många
män han väckte,
och drottens krigare
se dagen gry,
och härmännen
hissade på masten
väven vita
på Varinsfjord.

27.
Det blev rammel av åror,
det blev rassel av järn,
sköld slog mot sköld,
sjömännen rodde;
uti ilande fart
med ädlingarna gick
furstens flotta
fjärran från land.

28.
Så det lät,
när de långa kölarna
och Kolgas syster
sammanstötte,
som om berg och bränning
sig bröto mot varandra.

29.
Helge bjöd högre
höga seglen draga;
från mötet med vågor
ej manskapet ryggade,
fast ångestväckande
Ägirs dotter
sjöhästarne
stjälpa ville.

30.
Men seglarne själva
Sigrun från ovan
skyddade stridsdjärv
samt skeppet deras;
raskt sig vred
Ran ur händerna
kungens gungande sjöhäst
vid Gnipalunden.

31.
Om aftonen satt han
i Unavåg,
de fagra fartygen
flöto på vattnet,
men de som sutto
på Svarinshög
med harmsen hug
hans här skådade.

32.
Därom godättade
Gudmund sporde:
“Vem är den furste,
som folket styr
och fiendens flock
för till land?”

33.
Sinfjotle talade,
och slängde på rån upp
den röda skölden,
randen var av guld.
Där var satt som vakt i sundet
den, som svara kunde
och ord växla
med ädlingar.

34.
“Säg du i afton,
när åt svinen du giver
och lockar edra hyndor
att lapa mjölkmaten,
att ylvingar kommit
östanifrån,
galna efter strid,
från Gnipalunden.

35.
Där skall Hodbrodd
Helge finna,
en furste, som ej flyr,
i flottans mitt.
Han har ofta
örnar mättat,
medan kvinnor du kysste
som vid kvarnarna trälade.”

Gudmund sade:
36.
“Föga minns du, furste,
forna sägner,
då osant du lägger
ädlingar till last.
Du har ätit
ulvars föda
och din broder
till bane blivit,
med sval mun sugit
sår ofta,
hatad överallt
du hållit dig i rösen.”

Sinfjotle sade:
37.
“Du var en vala
på Varinsö,
en listig kona,
du lögn bar ihop.
Ingen man
du äga ville
i brynja klädd,
blott Sinfjotle.

38.
Du var, förhatliga
häxa, valkyria,
elak, vedervärdig
hos Allfader.
Einhärjarne slogos
sinsemellan alla
för din skull,
din durkdrivna kona!

39.
På Sagunäs
tillsammans nio
ulvar vi födde,
deras fader var jag.”

Gudmund sade:
40.
“Fader var du ej
till fenrisulvar,
äldre än alla,
så vitt jag erinrar mig,
sedan vid Gnipalunden
grymt din manbarhet
tursamöar togo
på Torsnäset.

41.
Du var styvson till Siggeir;
i stamhållet för ulvar
du låg, van vid vargatjut,
i vilda skogen.
All slags olycka
över dig kom,
när din broders bröst
du borrade genom,
dig namnkunnig gjorde
av nidingsverk “

Sinfjotle sade:
42.
“Brud åt hästen Grane
på Bråvalla du var;
länkad med guldbetsel,
till lopp var du redo;
jag dig tröttridit utför backe
tämligen ofta,
smal, som du var,
under sadeln, ditt nöt!”

Gudmund sade:
43.
“Sedeslös sven
syntes du vara,
när du mjölkade Gullners
många getter
och en annan gång
var Imds dotter,
i trasor klädd.
Vill du träta längre?”

Sinfjotle sade:
44.
“Förr jag ville
vid Frekastenen
med din kropp
korpar mätta
än locka edra hyndor
att lapa mjölkmat
eller giva åt galtarne.
Förgöre dig de onda!”

Helge sade:
45.
“Mycket hellre, Sinfjotle,
hövdes eder
att gå till strids
och glädja örnar
än med onyttiga
ord att kivas,
om än hövdingarna
hätskhet söndrar.

46.
Ej goda tyckas mig
Granmars söner,
men sanning dock höves
en hövding att säga.
På Moinsheim
märka de läto,
att de saknade ej att svinga
svärden mod.”

47.
De läto hästarne
hastigt löpa,
Svipud och Sveggjod,
till Solheimar
genom daggiga dalar,
över dunkla lider,
skalv misthöljd mark;
där männen foro.

48.
Kungen i gårdsledet
kom dem till möte,
harmfullt de sade
för hövdingen deras ankomst.
Ute stod Hodbrodd
pa huvudet satt hjälmen,
han såg sönernas
snabba ritt:
“Vi varsnas på nivlungar
vredens färg?”

Gudmund sade:
49.
“Till sandstranden vända sig
snabba kölar,
rårepshjortar
och rår långa,
sköldar många
och skinande åror,
hövdingens härmän,
hurtiga ylvingar.

50.
Nu gå femton
flockar i land
dock ute på viken
vänta sjutusen;
inom grindar här ligga
framför Gnipalunden
svartblåa drakar,
sirade med guld;
där är allra mesta
mängden av krigsfolk.
Nu tövar ej Helge
att träffningen börja.”

Hodbrodd sade:
51.
“Löpe betslade hästar
bort till folktinget,
och Sporvitner
till Sparinsheid,
Melner och Mylner
till Myrkvid!
Låten ingen sig hålla
hemma kvar,
som sårande svärd
svänga kan!

52.
Samlen hit Hogne
och sönerna av Ring,
Atle och Yngve,
Alf den gamle;
god lust de äga
att gå till strids;
med motstånd låtom oss
möta volsungen.”

53.
Ett brak det blev,
då bleka uddar
flögo mot varandra
vid Frekastenen.
Alltid var Helge
Hundingsbane
främst i flocken,
då folket stred,
förträffligast i slaktningen,
högst trög till flykt;
den hövdingen hade
hårdhet i bröstet.

54.
Från himlen ned hjälmklädda
jungfrur kommo –
– vapnens gny växte –
som värnade fursten.
Så sade Sigrun,
svävande valkyrian,
– av korpens föda
frossade vargen -:

55.
“Hell dig, hövding!
Härska över män
Yngves ättling,
med ditt öde nöjd,
då du fällt har fursten,
som fly ej ville,
drotten, som härskarens
död har vållat!

56.
Och dig, ädling,
anstår bådadera,
de röda ringar
och den raska mö.
Hell dig, furste!
Över Hognes dotter
råda du skall,
Ringstad äga
och få seger och land;
slutad är då striden.”

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Hér hefr upp kvæði frá Helga Hundingsbana ok þeira Höðbrodds.

1.
Ár var alda,
þat er arar gullu,
hnigu heilög vötn
af Himinfjöllum;
þá hafði Helga
inn hugumstóra
Borghildr borit
í Brálundi.

2.
Nótt varð í bæ,
nornir kómu,
þær er öðlingi
aldr of skópu;
þann báðu fylki
frægstan verða
ok buðlunga
beztan þykkja.

3.
Sneru þær af afli
örlögþáttu,
þá er borgir braut
í Bráluni;
þær of greiddu
gullin símu
ok und mánasal
miðjan festu.

4.
Þær austr ok vestr
enda fálu,
þar átti lofðungr
land á milli;
brá nift Nera
á norðrvega
einni festi,
ey bað hon halda.

5.
Eitt var at angri
Ylfinga nið
ok þeiri meyju,
er munúð fæddi;
hrafn kvað at hrafni,
– sat á hám meiði
andvanr átu -:
“ek veit nökkut.

6.
Stendr í brynju
burr Sigmundar
dægrs eins gamall,
nú er dagr kominn;
hvessir augu
sem hildingar,
sá er varga vinr,
vit skulum teitir.”

7.
Drótt þótti sá
döglingr vera,
kváðu með gumnum
góð ár komin;
sjalfr gekk vísi
ór vígþrimu
ungum færa
ítrlauk grami.

8.
Gaf hann Helga nafn
ok Hringstaði,
Sólfjöll, Snæfjöll
ok Sigarsvöllu,
Hringstöð, Hátún
ok Himinvanga,
blóðorm búinn
bræðr Sinfjötla.

9.
Þá nam at vaxa
fyr vina brjósti
almr ítrborinn
ynðis ljóma;
hann galt ok gaf
gull verðungu,
sparði eigi hilmir
hodd blóðrækinn.

10.
Skammt lét vísi
vígs at bíða;
þá er fylkir var
fimmtán vetra,
ok hann harðan lét
Hunding veginn
þann er lengi réð
löndum ok þegnum.

11.
Kvöddu síðan
Sigmundar bur
auðs ok hringa
Hundings synir,
því at þeir áttu
jöfri at gjalda
fjárnám mikit
ok föður dauða.

12.
Lét-at buðlungr
bótir uppi
né niðja in heldr
nefgjöld fáa;
ván kvað hann mundu
veðrs ins mikla
grára geira
ok gremi Óðins.

13.
Fara hildingar
hjörstefnu til,
þeirar er lögðu
at Logafjöllum;
sleit Fróða frið
fjánda á milli;
fara Viðris grey
valgjörn of ey.

14.
Settisk vísi,
þá er vegit hafði
Alf ok Eyjólf,
und arasteini,
Hjörvarð ok Hávarð,
Hundings sonu;
farit hafði hann allri
ætt geirmímis.

15.
Þá brá ljóma
af Logafjöllum,
en af þeim ljómum
leiftrir kómu,
— — —
hávar und hjalmum
á Himinvanga,
brynjur váru þeira
blóði stokknar,
en af geirum
geislar stóðu.

16.
Frá árliga
ór úlfíði
döglingr at því
dísir suðrænar,
ef þær vildi heim
með hildingum
þá nótt fara;
þrymr var alma.

17.
En af hesti
Högna dóttir,
– líddi randa rym, –
ræsi sagði:
“Hygg ek, at vér eigim
aðrar sýslur
en með baugbrota
bjór at drekka.

18.
Hefir minn faðir
meyju sinni
grimmum heitit
Granmars syni,
en ek hef, Helgi,
Höðbrodd kveðinn
konung óneisan
sem kattar son.

19.
Þó kemr fylkir
fára nátta,
nema þú hánum vísir
valstefnu til
eða mey nemir
frá mildingi.”

Helgi kvað:
20.
“Uggi eigi þú
Ísungs bana;
fyrr mun dolga dynr,
nema ek dauðr séak.”

21.
Sendi áru
allvaldr þaðan
of land ok um lög
leiðar at biðja,
iðgnógan
Ógnar ljóma
brögnum bjóða
ok burum þeira.

22.
“Biðið skjótliga
til skipa ganga
ok ór Brandeyju
búna verða.”
Þaðan beið þengill,
unz þingat kómu
halir hundmargir
ór Heðinseyju.

23.
Ok þar af ströndum
ór Stafnsnesi
beit her út skriðu
ok búin gulli;
spurði Helgi
Hjörleif at því:
“hefir þú kannaða
koni óneisa?”

24.
En ungr konungr
öðrum sagði,
seint kvað at telja
af Trönueyri
langhöfðuð skip
und líðöndum,
þau er í Örvasund
útan fóru.

25.
“Tolf hundruð
tryggra manna;
þó er í Hátúnum
halfu fleira
víglið konungs;
ván erum rómu.”

26.
Svá brá stýrir
stafntjöldum af,
at mildinga
mengi vakði,
ok döglingar
dagsbrún séa
ok siklingar
sneru upp við tré
vefnistingum
á Varinsfirði.

27.
Varð ára ymr
ok járna glymr,
brast rönd við rönd,
reru víkingar;
eisandi gekk
und öðlingum
lofðungs floti
löndum fjarri.

28.
Svá var at heyra,
er saman kómu
kolgu systir
ok kilir langir,
sem björg eða brim
brotna myndi.

29.
Draga bað Helgi
há segl ofar,
varð-at hrönnum
höfn þingloga,
þá er ógurlig
Ægis dóttir
stagstjórnmörum
steypa vildi.

30.
En þeim sjalfum
Sigrún ofan
folkdjörf of barg
ok fari þeira;
snerisk ramliga
Rán ór hendi
gjalfrdýr konungs
at Gnipalundi.

31.
Sat þar um aftan
í Unavágum,
flaust fagrbúin
fljóta knáttu;
en þeir sjalfir
frá Svarinshaugi
með hermðar hug
her könnuðu.

32.
Frá góðborinn
Goðmundr at því:
“Hverr er landreki,
sá er liði stýrir
ok hann feiknalið
færir at landi?”

33.
Sinfjötli kvað
– slöng upp við rá
rauðum skildi,
rönd var ór gulli;
þar var sundvörðr,
sá er svara kunni
ok við öðlinga
orðum skipta –:

34.
“Segðu þat í aftan,
er svínum gefr
ok tíkr yðrar
teygir at solli,
at sé Ylfingar
austan komnir
gunnar gjarnir
fyr Gnipalundi.

35.
Þar mun Höðbroddr
Helga finna
flugtrauðan gram
í flota miðjum,
sá er oft hefir
örnu sadda,
meðan þú á kvernum
kystir þýjar.”

Guðmundr kvað:
36.
“Fátt mantu, fylkir,
fornra spjalla,
er þú öðlingum
ósönnu bregðr;
þú hefir etnar
ulfa krásir
ok bræðr þínum
at bana orðit,
oft sár sogin
með svölum munni,
hefr í hreysi
hvarleiðr skriðit.”

Sinfjötli kvað:
37.
“Þú vart völva
í Varinseyju,
skollvís kona,
bartu skrök saman;
kvaztu engi mann
eiga vilja,
segg brynjaðan,
nema Sinfjötla.

38.
Þú vart, in skæða,
skass, valkyrja,
ötul, ámátlig
at Alföður;
mundu einherjar
allir berjask,
svevís kona,
of sakar þínar.

39.
Níu áttu vit
á nesi Ságu
ulfa alna,
ek var einn faðir þeira.”

Guðmundr kvað:
40.
“Faðir var-at-tu
fenrisulfa
öllum ellri,
svá at ek muna,
síz þik geldu
fyr Gnipalundi
þursa meyjar
á Þórsnesi.

41.
Stjúpr vartu Siggeirs,
látt und stöðum heima,
vargljóðum vanr
á viðum úti;
kómu þér ógögn
öll at hendi,
þá er bræðr þínum
brjóst raufaðir;
gerðir þik frægjan
af firinverkum.”

Sinfjötli kvað:
42.
“Þú vart brúðr Grana
á Brávelli,
gullbitluð vart
gör til rásar;
hafða ek þér móðri
marg skeið riðit
svangri und söðli,
simul, forbergis.”

Guðmundr kvað:
43.
“Sveinn þóttir þú
siðlauss vera,
þá er þú Gullnis
geitr molkaðir,
en í annat sinn
Imðar dóttir
tötrughypja.
Vill þú tölu lengri?”

Sinfjötli kvað:
44.
“Fyrr vilda ek
at Frekasteini
hrafna seðja
á hræum þínum
en tíkr yðrar
teygja at solli
eða gefa göltum;
deili gröm við þik.”

Helgi kvað:
45.
“Væri ykkr, Sinfjötli,
Sæmra miklu
gunni at heyja
ok glaða örnu,
en sé ónýtum
orðum at bregðask,
þótt hringbrotar
heiftir deili.

46.
Þykkja-t mér góðir
Granmars synir,
þó dugir siklingum
satt at mæla;
þeir hafa markat
á Móinsheimum,
at hug hafa
hjörum at bregða.”

47.
Þeir af ríki
renna létu
Svipuð ok Sveggjuð
Sólheima til
dala döggótta,
dökkvar hlíðir;
skalf Mistar marr
hvar er megir fóru.

48.
Mættu þeir tyggja
í túnhliði,
sögðu stríðliga
stilli kómu;
úti stóð Höðbroddr
hjalmi faldinn,
hugði hann jóreið
ættar sinnar:
“Hví er hermðar litr
á Hniflungum?”

Guðmundr kvað:
49.
“Snúask hér at sandi
snævgir kjólar,
rakka-hirtir
ok ráar langar,
skildir margir,
skafnar árar,
göfugt lið gylfa,
glaðir Ylfingar.

50.
Ganga fimmtán
folk upp á land,
þó er í Sogn út
sjau þúsundir;
liggja hér í grindum
fyr Gnipalundi
brimdýr blásvört
ok búin gulli;
þar er miklu mest
mengi þeira;
mun-a nú Helgi
hjörþing dvala.”

Höðbroddr kvað:
51.
“Renni rökn bitluð
til Reginþinga,
en Sporvitnir
at Sparinsheiði,
Mélnir ok Mýlnir
til Myrkviðar;
látið engi mann
eftir sitja,
þeira er benlogum
bregða kunni.

52.
Bjóðið ér Högna
ok Hrings sonum,
Atla ok Yngva,
Alf inum gamla,
þeir ró gjarnir
gunni at heyja;
látum Völsunga
viðrnám fáa.”

53.
Svipr einn var þat,
er saman kómu
fölvir oddar
at Frekasteini;
ey var Helgi
Hundings bani
fyrstr í fólki,
þar er firar börðusk,
æstr á ímu,
alltrauðr flugar;
sá hafði hilmir
hart móðakarn.

54.
Kómu þar ór himni
hjalmvítr ofan,
– óx geira gnýr, –
þær er grami hlífðu;
þá kvað þat Sigrún,
sárvitr fluga
– át hálu skær
af hugins barri -:

55.
“Heill skaltu, vísi,
virða njóta,
áttstafr Yngva,
ok una lífi,
er þú fellt hefir
inn flugartrauða
jöfur, þann er olli
ægis dauða.

56.
Ok þér, buðlungr,
samir bæði vel
rauðir baugar
ok in ríkja mær;
heill skaltu, buðlungr,
bæði njóta
Högna dóttur
ok Hringstaða,
sigrs ok landa.
Þá er sókn lokit.