Hárbarðsljóð – Sången om Harbard

Svensk översättning av Erik Brate.

Tor for hem från österfärd och kom till ett sund; på andra sidan om sundet var färjkarlen med farkosten.

Tor ropade:
1.
“Vem är den svennernas sven,
som på andra sidan sundet står?”

Färjkarlen sade:
2.
“Vem är den karlarnas karl,
som kallar på mig över vågen?”

Tor sade:
3.
“För mig över sundet
och frukost jag dig giver;
matsäck har jag på ryggen,
mat ej bättre finnes.
Jag åt i ro,
förrn jag reste hemifrån,
sill och havregröt,
hungrig jag ej än är.”

Färjkarlen sade:
4.
“Såsom morgonbragder
du måltiden prisar,
men mycket du förutser ej;
dystert är ditt hem,
död tror jag din moder är.”

Tor sade:
5.
“Det säger du nu,
som synes envar
mest märkligt att veta,
att min moder är död.”

Färjkarlen sade:
6.
“Ej tyckes du mig,
som tre gårdar du ägde;
barbent du står,
som en buse klädd,
så att icke ens byxor du har.”

Tor sade:
7.
“Styr du ekan hitåt,
ställe att landa jag visar,
eller vem är herre till båten,
som du håller vid land?”

Färjkarlen sade:
8.
“Hildolv han heter,
som hålla den mig bad,
den rådkloke kämpen,
som i Rådsösund bor;
han bad mig landstrykare ej färja
eller frakta hästtjuvar,
endast redligt folk,
som jag riktigt kände.
Säg mig ditt namn,
om över sundet du vill fara!”

Tor sade:
9.
“Mitt namn skall jag säga,
fast jag sakskyldig vore,
och nämna all min ätt.
Jag är Odens son,
Meiles broder
och Magnes fader,
styrkans herre bland gudar;
du står med Tor och språkar.
Det vill jag nu spörja,
vad du heter.”

Färjkarlen sade:
10.
“Harbard jag heter,
håller ej namnet hemligt.”

Tor sade:
11.
“Varför hemlighålla namnet,
om ej hämnd för brott du rädes?”

Harbard sade:
12.
“Om än hämnd jag räddes,
jag mig reda skulle
mot en sådan, som du är,
om ej till döden jag bestämts.”

Tor sade:
13.
“Otäckt jag tycker att vada
över vågen till dig
och väta min börda.
Jag skulle ge dig, ditt kräk,
för dina kränkande ord,
komme jag blott över sundet.”

Harbard sade:
14.
“Här skall jag stå,
och härifrån dig bida;
efter Rugners död
du ej dråpligare mött.”

Tor sade:
15.
“Det vill du nu nämna,
då jag nappades med Rungner,
den stormodige jätten,
av sten var hans huvud;
dock fick jag honom att falla
och för mig segna.
Vad tog du dig till, medan dess, Harbard?”

Harbard sade:
16.
“Med Fjolvar jag var
hela fem vintrar
på den ö
som Allgrön heter.
Där fingo vi strida
och stridsmän fälla,
mycket fresta
och mö vinna.”

Tor sade:
17.
“Hur artade sig kvinnorna edra?”

Harbard sade:
18.
“Muntra kvinnor hade vi,
om de kloka mot oss varit;
gott huvud de hade,
om oss hulda de varit.
De av sand
snodde rep
och ur djupan dal
däld grävde;
dem alla jag ensam
överlistade,
sov hos systrar sju,
hade all deras ynnest och älskog.
Vad tog du dig till medan dess, Tor?”

Tor sade:
19.
“Jag dräpte Tjatse,
dem kärve jätten;
Allvaldes sons
ögon jag kastade
högt upp på klara himlen.
Dessa äro minnen
av mina storverk,
som alla människor sedan se.
Vad tog du dig till medan dess, Harbard?”

Harbard sade:
20.
“Trolöst svek
jag mot trollpackor övade
och lockade dem med list från männen.
För en hård jätte,
höll jag Lebard;
han lät mig taga trollstav,
men jag villade honom från vettet.”

Tor sade:
21.
“Med elakhet gav du då
för goda gåvor lön.”

Harbard sade:
22.
“Den ena eken får,
vad av den andra den skaver,
sig själv sköter envar om.
Vad tog du dig till medan dess, Tor?”

Tor sade:
23.
“Jag var i öster
och ihjälslog jättars
ondskefulla brudar,
som till berget gingo.
Jättars ätt vore stor,
om alla levde,
inga människor skulle
inom Midgård dväljas.
Vad tog du dig till medan dess, Harbard?”

Harbard sade:
24.
“Jag var i Valland
och i vapenskiften deltog,
jag hetsade furstar,
men fred ej mäklade.
Oden får jarlar,
som hjältemodigt falla,
med Tor får trälars släkt.”

Tor sade:
25.
“Ojämnt du skulle skifta
mellan asarne folket,
om du mäktade så mycket.”

Harbard sade:
26.
“Tor har jättelik styrka
men intet hjärta i bröstet;
av rädsla och skrämsel
du skvatt in i handsken,
och tycktes du då Tor ej vara.
Du tordes varken,
betagen av fruktan,
fnysa eller nysa,
så att Fjalar hörde.”

Tor sade:
27.
“Harbard, din svinpäls!
Jag sloge dig ihjäl,
om jag nådde dig nu över sundet.”

Harbard sade:
28.
“Varför nå mig över sundet,
då sak därtill ej finnes.
Vad tog du dig till, då, Tor?”

Tor sade:
29.
“Jag var österut
och ån värjde,
när Svarangs söner
satte mig an;
sten de på mig slungade,
åt seger föga gladdes,
ty de måste först
om fred mig bedja.
Vad tog du dig till medan dess, Harbard?”

Harbard sade:
30.
“Jag var österut,
med älskarinna jag pratade,
lekte med den linvita
och lönligt möte hade,
gladde den guldbjärta,
som gamman mig unnade.”

Tor sade:
31.
“Bra kvinnfolk ni kom till där.”

Harbard sade:
32.
“Jag behövde din hjälp, Tor,
att behålla den linvita mö.”

Tor sade:
33.
“Jag skulle dig den lämna,
om det lämpade sig.”

Harbard sade:
34.
“Jag lita på dig skulle,
om du ej lurade mig.”

Tor sade:
35.
“Ej biter jag dig bakifrån,
som brukad sko om våren.”

Harbard sade:
36.
“Vad tog du dig till medan dess, Tor?”

Tor sade:
37.
“Berserkars brudar
jag bultade på Lässö;
det värsta de förskyllat,
villat hela folket.”

Harbard sade:
38.
“Neslig sak det var, Tor,
då du slogs med kvinnor.”

Tor sade:
39.
“Varginnor de voro
men visst icke kvinnor;
de stötte kull min farkost,
som jag stöttat hade,
hotade mig med järnklubba
och jagade Tjalve.
Vad tog du dig till medan dess, Harbard?”

Harbard sade:
40.
“Jag var i hären,
som hit lät sina
fanor fladdra
och färga spjut röda.”

Tor sade:
41.
“Det vill du nämna,
att du kom att oss olust bereda.”

Harbard sade:
42.
“Det skall jag dig böta
med buktig armring,
som de skiljemän sagt,
som skötte vår förlikning.”

Tor sade:
43.
“Var hämtade du dessa
så hånande ord,
att jag aldrig hörde
mera hånande.”

Harbard sade:
44.
“Dem har jag av de gamla
gubbar lärt,
som bo i hemmets högar.”

Tor sade:
45.
“Ett gott namn dock
gav du stendösar,
då du kallar dem hemmets högar.”

Harbard sade:
46.
“Om slik sak
så jag dömer.”

Tor sade:
47.
“Din munvighet
dig mindre väl bekommer,
om jag tar och vadar över vågen;
värre än vargen
du vråla skall,
om du får av hammaren hugg.”

Harbard sade:
48.
“Siv har en älskare hemma,
honom vill du nog träffa;
det storverket vill du öva,
större skäl har du därtill.”

Tor sade:
49.
“Vad i munnen dig kommer, du talar,
för att mig det värst må tyckas.
Din fega fähund,
för mig du ljuger.”

Harbard sade:
50.
“Sant jag tror mig säga,
sen är du på din resa;
långt du vore kommen, Tor,
om i lånad hamn du farit.”

Tor sade:
51.
“Harbard, din hare,
du hindrat mig mycket.”

Harbard sade:
52.
“För Asa-Tor tänkte jag,
att aldrig skulle
en fäherde färden hindra.”

Tor sade:
53.
“Ett råd skall jag dig råda,
ro du hit med båten;
låt oss mer ej munhuggas,
kom till Magnes fader!”

Harbard sade:
54.
“Far från sundet fjärran,
färjan jag dig nekar.”

Tor sade:
55.
“Visa mig då vägen,
när över vågen du vill mig ej färja!”

Harbard sade:
56.
“För litet är det att neka,
långt det är att fara:
en stund det är till stocken,
en annan till stenen,
håll så vägen till vänster,
tills till Verland du kommer;
där träffar Fjorgyn
Tor, sin son,
och skall lära vägen åt ättlingen
till Odens länder.”

Tor sade:
57.
“Skall dit i dag jag hinna?”

Harbard sade:
58.
“Hinna med slit och möda.
Snön nog smälter,
då solen stiger.”

Tor sade:
59.
“Kort blir vårt samtal,
då med smädelse blott du svarar;
att du med färjan mig vägrat,
skall du få för, när vi träffas.”

Harbard sade:
60.
“Traska du i väg,
dit där trollen dig tage!”

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Þórr fór ór Austrvegi ok kom at sundi einu. Öðrum megin sundsins var ferjukarlinn með skipit.

Þórr kallaði:
1.
“Hverr er sá sveinn sveina,
er stendr fyr sundit handan?”

Ferjukarlinn kvað:
2.
“Hverr er sá karl karla,
er kallar of váginn?”

Þórr kvað:
3.
“Fer þú mik um sundit,
fæði ek þik á morgun;
meis hef ek á baki,
verðr-a matr in betri;
át ek í hvíld,
áðr ek heiman fór,
síldr ok hafra;
saðr em ek enn þess.”

Ferjukarlinn kvað:
4.
“Árligum verkum
hrósar þú, verðinum;
veizt-at-tu fyrir görla,
döpr eru þín heimkynni,
dauð, hygg ek, at þín móðir sé.”

Þórr kvað:
5.
“Þat segir þú nú,
er hverjum þykkir
mest at vita,
at mín móðir dauð sé.”

Ferjukarlinn kvað:
6.
“Þeygi er sem þú
þrjú bú góð eigir;
berbeinn þú stendr
ok hefr brautinga gervi,
þatki, at þú hafir brækr þínar.”

Þórr kvað:
7.
“Stýrðu hingat eikjunni,
ek mun þér stöðna kenna, –
eða hverr á skipit,
er þú heldr við landit?”

Ferjukarlinn kvað:
8.
“Hildolfr sá heitir,
er mik halda bað,
rekkr inn ráðsvinni,
er býr í Ráðseyjarsundi;
bað-at hann hlennimenn flytja
eða hrossaþjófa,
góða eina
ok þá, er ek görva kunna;
segðu til nafns þíns,
ef þú vill um sundit fara!”

Þórr kvað:
9.
“Segja mun ek til nafns míns,
þótt ek sekr séak,
ok til alls eðlis:
Ek em Óðins sonr,
Meila bróðir,
en Magna faðir,
þrúðvaldr goða,
við Þór knáttu hér dæma!
Hins vil ek nú spyrja,
hvat þú heitir.”

Ferjukarlinn kvað:
10.
“Hárbarðr ek heiti,
hylk um nafn sjaldan.”

Þórr kvað:
11.
“Hvat skaltu of nafn hylja,
nema þú sakar eigir?”

Hárbarðr kvað:
12.
“En þótt ek sakar eiga,
þá mun ek forða fjörvi mínu
fyr slíkum sem þú ert,
nema ek feigr sé.”

Þórr kvað:
13.
“Harm ljótan
mér þykkir í því
at vaða um váginn til þín
ok væta ögur minn;
skylda ek launa
kögursveini þínum
kanginyrði,
ef ek kæmumk yfir sundit.”

Hárbarðr kvað:
14.
“Hér mun ek standa
ok þín heðan bíða;
fannt-a þú mann in harðara
at Hrungni dauðan.”

Þórr kvað:
15.
“Hins viltu nú geta,
er vit Hrungnir deildum,
sá inn stórúðgi jötunn,
er ór steini var höfuðit á;
þó lét ek hann falla
ok fyrir hníga.
Hvat vanntu þá meðan, Hárbarðr?”

Hárbarðr kvað:
16.
“Var ek með Fjölvari
fimm vetr alla
í ey þeiri,
er Algræn heitir;
vega vér þar knáttum
ok val fella,
margs at freista,
mans at kosta.”

Þórr kvað:
17.
“Hversu snúnuðu yðr konur yðrar?”

Hárbarðr kvað:
18.
“Sparkar áttu vér konur,
ef oss at spökum yrði;
horskar áttu vér konur,
ef oss hollar væri;
þær ór sandi
síma undu,
ok ór dali djúpum
grund of grófu;
varð ek þeim einn öllum
efri at ráðum;
hvílda ek hjá þeim systrum sjau,
ok hafða ek geð þeira allt ok gaman.
Hvat vanntu þá meðan, Þórr?”

Þórr kvað:
19.
“Ek drap Þjaza,
inn þrúðmóðga jötun,
upp ek varp augum
Alvalda sonar
á þann inn heiða himin;
þau eru merki mest
minna verka,
þau er allir menn síðan of séa.
Hvat vanntu þá meðan, Hárbarðr?”

Hárbarðr kvað:
20.
“Miklar manvélar
ek hafða við myrkriður,
þá er ek vélta þær frá verum;
harðan jötun
ek hugða Hlébarð vera,
gaf hann mér gambantein,
en ek vélta hann ór viti.”

Þórr kvað:
21.
“Illum huga
launaðir þú þá góðar gjafar.”

Hárbarðr kvað:
22.
“Þat hefr eik,
er af annarri skefr,
of sik er hverr í slíku.
Hvat vanntu þá meðan Þórr?”

Þórr kvað:
23.
“Ek var austr
ok jötna barðak
brúðir bölvísar,
er til bjargs gengu;
mikil myndi ætt jötna,
ef allir lifði
vætr myndi manna
undir Miðgarði.
Hvat vanntu þá meðan, Hárbarðr?”

Hárbarðr kvað:
24.
“Var ek á Vallandi
ok vígum fylgdak,
atta ek jöfrum,
en aldri sættak;
Óðinn á jarla,
þá er í val falla,
en Þórr á þrælakyn.”

Þórr kvað:
25.
“Ójafnt skipta
er þú myndir með ásum liði,
ef þú ættir vilgi mikils vald.”

Hárbarðr kvað:
26.
“Þórr á afl ærit,
en ekki hjarta;
af hræðslu ok hugbleyði
þér var í hanzka troðit,
ok þóttisk-a þú þá Þórr vera;
hvárki þú þá þorðir
fyr hræðslu þinni
hnjósa né físa,
svá at Fjalarr heyrði.”

Þórr kvað:
27.
“Hárbarðr inn ragi,
ek mynda þik í hel drepa,
ef ek mætta seilask um sund.”

Hárbarðr kvað:
28.
“Hvat skyldir um sund seilask,
er sakir ro alls engar?
Hvat vanntu þá, Þórr?”

Þórr kvað:
29.
“Ek var austr
ok ána varðak,
þá er mik sóttu
þeir Svárangs synir;
grjóti þeir mik börðu,
gagni urðu þeir þó lítt fegnir,
þó urðu þeir mik fyrri
friðar at biðja.
Hvat vanntu þá meðan, Hárbarðr?”

Hárbarðr kvað:
30.
“Ek var austr
ok við einhverja dæmðak,
lék ek við ina línhvítu
ok launþing háðak;
gladdak ina gullbjörtu,
gamni mær unði.”

Þórr kvað:
31.
“Góð átt þú þér mankynni þar þá.”

Hárbarðr kvað:
32.
“Liðs þíns
væra ek þá þurfi, Þórr,
at ek helda þeiri inni línhvítu mey.”

Þórr kvað:
33.
“Ek munda þér þá þat veita,
ef ek viðr of kæmumk.”

Hárbarðr kvað:
34.
“Ek mynda þér þá trúa,
nema þú mik í tryggð véltir.”

Þórr kvað:
35.
“Emk-at ek sá hælbítr
sem húðskór forn á vár.”

Hárbarðr kvað:
36.
“Hvat vanntu þá meðan, Þórr?”

Þórr kvað:
37.
“Brúðir berserkja
barðak í Hléseyju;
þær höfðu verst unnit,
vélta þjóð alla.”

Hárbarðr kvað:
38.
“Klæki vanntu þá, Þórr,
er þú á konum barðir.”

Þórr kvað:
39.
“Vargynjur þat váru,
en varla konur,
skelldu skip mitt,
er ek skorðat hafðak,
ægðu mér járnlurki
en eltu Þjalfa.
Hvat vanntu meðan, Hárbarðr?”

Hárbarðr kvað:
40.
“Ek vark í hernum,
er hingat gerðisk
gnæfa gunnfana,
geir at rjóða.”

Þórr kvað:
41.
“Þess viltu nú geta,
er þú fórt oss óljúfan at bjóða.”

Hárbarðr kvað:
42.
“Bæta skal þér þat þá
munda baugi,
sem jafnendr unnu,
þeir er okkr vilja sætta.”

Þórr kvað:
43.
“Hvar namtu þessi
in hnæfiligu orð,
er ek heyrða aldregi
in hnæfiligri?”

Hárbarðr kvað:
44.
“Nam ek at mönnum
þeim inum aldrænum,
er búa í heimis skógum.”

Þórr kvað:
45.
“Þó gefr þú gott nafn dysjum,
er þú kallar þær heimis skóga.”

Hárbarðr kvað:
46.
“Svá dæmi ek of slíkt far.”

Þórr kvað:
47.
“Orðkringi þín
mun þér illa koma,
ef ek ræð á vág at vaða;
ulfi hæra
hygg ek þik æpa munu,
ef þú hlýtr af hamri högg.”

Hárbarðr kvað:
48.
“Sif á hó heima,
hans muntu fund vilja,
þann muntu þrek drýgja,
þat er þér skyldara.”

Þórr kvað:
49.
“Mælir þú at munns ráði,
svá at mér skyldi verst þykkja,
halr inn hugblauði,
hygg ek, at þú ljúgir.”

Hárbarðr kvað:
50.
“Satt hygg ek mik segja;
seinn ertu at för þinni,
langt myndir þú nú kominn, Þórr,
ef þú litum færir.”

Þórr kvað:
51.
“Hárbarðr inn ragi,
heldr hefr þú nú mik dvalðan.”

Hárbarðr kvað:
52.
“Ása-þórs hugða ek
aldregi mundu
glepja féhirði farar.”

Þórr kvað:
53.
“Ráð mun ek þér nú ráða;
ró þú hingat bátinum,
hættum hætingi,
hittu föður Magna.”

Hárbarðr kvað:
54.
“Farðu firr sundi,
þér skal fars synja.”

Þórr kvað:
55.
“Vísa þú mér nú leiðina,
alls þú vill mik eigi um váginn ferja.”

Hárbarðr kvað:
56.
Lítit er at synja,
langt er at fara;
stund er til stokksins,
önnur til steinsins,
haltu svá til vinstra vegsins,
unz þú hittir Verland;
þar mun Fjörgyn
hitta Þór, son sinn,
ok mun hon kenna hánum áttunga brautir
til Óðins landa.”

Þórr kvað:
57.
“Mun ek taka þangat í dag?”

Hárbarðr kvað:
58.
“Taka við víl ok erfiði,
at upprennandi sólu,
er ek get þána.”

Þórr kvað:
59.
“Skammt mun nú mál okkat,
alls þú mér skætingu einni svarar;
launa mun ek þér farsynjun,
ef vit finnumk í sinn annat.”

Hárbarðr kvað:
60.
“Far þú nú,
þars þik hafi allan gramir.”