Hamðismál – Sången om Hamder

Svensk översättning av Erik Brate.

1.
Sorgliga sysslor
sattes i gång
en glädjelös morgon
på gården framför dörren.
Tidigt på morgonen
många bekymmer
över världens ve
väcka sorgen.

2.
Ej har det skett nu,
ej heller i går,
lång tid har
lidit sedan dess,
få ting äro så forna,
att det ej framom är i ålder,
då Gudrun manade,
Gjukes dotter,
sina unga söner
att Svanhild hämna.

3.
“Eder syster
Svanhild hette,
som Jormunrek
givit att trampas
på stora vägen
av vita och svarta,
gråa, gångvana
gotiska hästar.

4.
Tillbaka I ären trängda
fast båda konungar;
av alla ättens grenar
I ensamma leven.

5.
Ensam jag blivit
som asp i skogsbacken,
fränder från mig fallit,
som från furan kvistar,
förlamad är livsfröjd
som lövet på trädet,
då kvistsvedande sol
kommer en het dag.”

6.
Då sade Hamder
i hågen djärv:
“Högt du ej lovade
Hognes gärning,
när Sigurd de väckte
ur sömnen upp.
Du satt på bädden,
men banemännen skrattade.

7.
Dina blåvita täcken
i blod av din man
färgades röda,
flöto i mordvätska.
Då dog Sigurd;
hos den döde du satt,
glömsk av all glädje;
så Gunnar dig velat.

8.
Mot Atle du ämnade strida
genom att Erp mörda
och Eitils liv taga;
det ännu värre dig själv var.
Så mot annan var och en
till dess ofärd sig må värja
med sårbitande svärd,
att han sig därvid ej skadar.”

9.
Det sade då Sorle,
snabbtänkt han var:
“Mot vår moder jag vill ej
motstridig vara.
Ett ord tyckes än osagt
av eder båda vara.
Varom beder du nu, Gudrun,
som till din gråt du ej får?

10.
Begråt dina bröder
och barnen kära,
dina nära fränder
förda i striden!
Oss båda ock, Gudrun,
begråta skall du,
som här dödsvigda rida;
dö vi skola fjärran.”

11.
Det talade den stolta,
stod ovan dem hon skyddat,
smalfingrad hon sade
till sonen detta.
– – – – – – – – – – – –
– – – – – – – – – – – –
ty fara då finnes
att i fred icke mäkta
två män ensamma
tio hundra goter,
binda och besegra
i borgen den höga.”

12.
I rasande vrede
de redo ut från gården
och sågo på gatan
sin sluge halvbror:
“Vad bistånd vill oss
brunhåringen giva?”

13.
Halvbrodern svarade
och sade sig skola
hjälpa sina fränder
som en fot den andre.
“Vad kan ena foten
den andre hjälp giva
eller handen, som hänger
vid hullet, åt den andra?

14.
Ännu en gång
Erp då talade,
härlig han lekte
på hästens rygg:
“Vanskligt är att visa
vägen åt en feg.”
Oförskräckt man säger
en oäkting vara.

15.
De drogo ur skidan
skidejärnet,
svärdets eggar,
till sötma för Hel.
Sin makt med en tredjedel
minskade de,
läto unge mannen
till marken segna.

16.
Över fuktiga fjäll
färdades de unge
på hunniska hästar
att hämna mordet.
De skakade sina kappor,
sina klingor omgjordade,
de ädelborna satte
silkeskläder på.

17.
Framåt förde vägen,
de funno olycksstigar,
och systerns son
hängd sårad på trädstammen,
vindkalla vargträdet
väster om byn;
tranans kost där krälade.
kusligt var att bida.

18.
Glam var i hallen
de voro glada av ölet,
och hörde icke
hästarne komma,
förrän modige kämpen
tjöt uti hornet.

19.
För Jormunrek
de gingo att säga,
att varsnade voro
väpnade med hjälmar.
“Styren om råd,
ty stormän hava kommit,
för mäktiga män
ni mön låtit trampa.”

20.
Storskrattade då Jormunrek,
mustaschen drog med handen,
önskade till sin ofärd,
uppeggade sig vid vinet.
Sitt bruna hår han skakade,
på blanka skölden såg,
lät guldbägaren
gunga i handen.

21.
“Säll jag mig syntes,
om se jag kunde
Hamder och Sorle
här i salen;
med bågsträngar båda
jag binda skulle,
Gjukes goda barn
på galgen fästa.”

22.
Strid blev i huset,
ned störtade bägare
i blodet, där männen lågo,
ur bröstet på goter kommet.

23.
Då sade Hamder,
i hågen djärv:
“Du önskade, Jormunrek,
att oss få se komma,
bröder med samma moder,
i borgen din.
Du ser dina fötter,
du ser dina händer
slungade, Jormunrek,
i svedande eld.”

24.
Då röt den gamle
från gudarne stammande
fursten i brynja,
som björnen ryter:
“Kasten sten på männen,
då de stå emot spjuten,
då järn icke biter
på Jonakrs söner!”

25.
Det sade då Hamder
i hågen djärv:
“Ej bra var det broder,
att den bälgen du löste;
fördärvliga råd
rikligt ur den komma.”

Sorle sade:
26.
“Mod hade du, Hamder,
blott hovsamhet du hade;
på en människa felas mycket,
då manvett fattas.”

Hamder sade:
27.
Av vore nu ock huvudet,
om Erp levde,
vår vapendjärve broder,
som på vägen vi dräpte,
den modige mannen
– därtill manade diser –
han som skyddade sig i striden;
vi skickade oss då till kamp.”

Sorle sade:
28.
“Ej oss anstår
ulvars vana
att sak med varandra söka,
likt nornors gråa,
glupska hundar,
som i ödemarken avlas.

29.
Väl hava vi stridit
vi stå över goter,
som av eggarne ödda blivit,
liksom örnar på kvist.
Gott namn ha vi vunnit,
dö vi nu eller i morgon;
till kvällen ej lever
den som kallats av
nornor.”

30.
Där föll Sorle
vid salens gavel,
och Hamder stupade
vid husets bakvägg.

Detta kallas gamla Hamdismal.

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

1.
Spruttu á tái
tregnar íðir,
græti alfa
in glýstömu;
ár of morgin
manna bölva
sútir hverjar
sorg of kveykva.

2.
Var-a þat nú
né í gær,
þat hefir langt
liðit síðan,
– er fátt fornara,
fremr var þat halfu, –
er hvatti Guðrún
Gjúka borin,
sonu sína unga
at hefna Svanhildar:

3.
“Systir var ykkur
Svanhildr of heitin,
sú er Jörmunrekkr
jóm of traddi,
hvítum ok svörtum
á hervegi,
grám, gangtömum
Gotna hrossum.

4.
Eftir er ykkr þrungit
þjóðkonunga;
lifið einir ér
þátta ættar minnar.

5.
Einstæð em ek orðin,
sem ösp í holti,
fallin at frændum
sem fura at kvisti,
vaðin at vilja,
sem viðr at laufi,
þá er in kvistskæða
kemr um dag varman.”

6.
Hitt kvað þá Hamðir
inn hugumstóri:
“Lítt myndir þú þá, Guðrún,
leyfa dáð Högna,
er þeir Sigurð vökðu
svefni ór,
saztu á beð,
en banar hlógu.

7.
Bækr váru þínar
inar bláhvítu
ofnar völundum,
flutu í vers dreyra;
svalt þá Sigurðr,
saztu yfir dauðum,
glýja þú né gáðir,
Gunnarr þér svá vildi.

8.
Atla þóttisk þú stríða
at Erps morði
ok at Eitils aldrlagi,
þat var þér enn verra;
svá skyldi hverr öðrum
verja til aldrlaga
sverði sárbeitu,
at sér né stríddi-t.”

9.
Hitt kvað þá Sörli,
– svinna hafði hann hyggju -:
“Vilk-at ek við móður
málum skipta;
orðs þykkir enn vant
ykkru hváru.
Hvers biðr þú nú, Guðrún,
er þú at gráti né fær-at?

10.
Bræðr grát þú þína
ok buri svása,
niðja náborna
leidda nær rógi;
okkr skaltu ok, Guðrún,
gráta báða,
er hér sitjum feigir á mörum,
fjarri munum deyja.”

11.
Gengu ór garði
görvir at eiskra,
liðu þá yfir ungir
úrig fjöll
mörum húnlenzkum
morðs at hefna.

12.
Fundu á stræti
stórbrögðóttan:
“Hvé mun jarpskammr
okkr fulltingja?”

13.
Svaraði inn sundrmæðri,
svá kvaðsk veita mundu
fullting frændum,
sem fótr öðrum.
“Hvat megi fótr
fæti veita
né holdgróin
hönd annarri?”

14.
Þá kvað þat Erpr
einu sinni,
– mærr of lék
á mars baki -:
“Illt er blauðum hal
brautir kenna.”
Kóðu harðan mjök
hornung vera.

15.
Drógu þeir ór skíði
skíðiéarn,
mækis eggjar,
at mun flagði;
þverrðu þeir þrótt sinn
at þriðjungi,
létu mög ungan
til moldar hníga.

16.
Skóku loða,
skalmir festu,
ok góðbornir
smugu í guðvefi.

17.
Fram lágu brautir,
fundu vástigu
ok systurson
sáran á meiði,
vargtré vindköld
vestan bæjar,
trýtti æ trönu hvöt,
titt var-at bíða.

18.
Glamr var í höllu,
halir ölreifir,
ok til gota ekki
gerðu at heyra,
áðr halr hugfullr
í horn of þaut.

19.
Segja fóru ærir
Jörmunrekki,
at sénir váru
seggir und hjalmum:
“Ræðið ér um ráð,
ríkir eru komnir,
fyr máttkum hafið ér mönnum
mey of tradda.”

20.
Hló þá Jörmunrekkr,
hendi drap á kampa,
beiddisk-at bröngu,
böðvaðisk at víni;
skók hann skör jarpa,
sá á skjöld hvítan,
lét hann sér í hendi
hvarfa ker gullit.

21.
“Sæll ek þá þóttumk,
ef ek sjá knætta
Hamði ok Sörla
í höllu minni,
buri mynda ek þá binda
með boga strengjum,
góð börn Gjúka
festa á galga.”

22.
Hitt kvað þá Hróðrglöð,
stóð of hleðum,
mæfingr mælti
við mög þenna:
— — —
“Því at þat heita,
at hlýðigi myni;
megu tveir menn einir
tíu hundruð Gotna
binda eða berja
í borg inni háu.”

23.
Styrr varð í ranni,
stukku ölskálir,
í blóði bragnar lágu,
komit ór brjósti Gotna.

24.
Hitt kvað þá Hamðir
inn hugumstóri:
“Æstir, Jörmunrekkr,
okkarrar kvámu
bræðra sammæðra
innan borgar þinnar;
fætr sér þína,
höndum sér þú þínum,
Jörmunrekkr, orpit
í eld heitan.”

25.
Þá hraut við
inn reginkunngi
baldr í hrynju,
sem björn hryti:
“Grýtið ér á gumna,
alls geirar né bíta,
eggjar né éarn
Jónakrs sonu.”

26.
Hitt kvað þá Hamðir
inn hugumstóri:
“Böl vanntu, bróðir,
er þú þann belg leystir;
oft ór þeim belg
böll ráð koma.”

Sörli Kvað:
27.
“Hug hefðir þú, Hamðir,
ef þú hefðir hyggjandi;
mikils er á mann hvern vant,
er mannvits er!”

Hamðir kvað:
28.
“Af væri nú höfuð,
ef Erpr lifði,
bróðir okkarr inn böðfrækni,
er vit á braut vágum,
verr inn vígfrækni,
– hvöttumk at dísir, –
gumi inn gunnhelgi,
– gerðumk at vígi -.”

Sörli kvað:
29.
“Ekki hygg ek okkr
vera ulfa dæmi,
at vit mynim sjalfir of sakask
sem grey norna,
þá er gráðug eru
í auðn of alin.

30.
Vel höfum vit vegit,
stöndum á val Gotna,
ofan eggmóðum,
sem ernir á kvisti;
góðs höfum tírar fengit,
þótt skylim nú eða í gær deyja;
kveld lifir maðr ekki
eftir kvið norna.”

31.
Þar fell Sörli
at salar gafli,
enn Hamðir hné
at húsbaki.
Þetta eru kölluð Hamðissmál in fornu.