Translate into
Svenska
I Codex Regius heter Tredje kvädet om Gudrun (Fornnordiska Guðrúnarkviða in þriðja) helt enkelt bara Guðrúnarkviða, siffrorna (I-III) eller i skrivform in fyrsta (första kvädet), in forna (andra kvädet), in þriðja (tredje kvädet) har lagts till i nästan alla översättningar för att skilja den här dikten från de andra två dikterna om Gudrun.
Gudrun blir falskt anklagad för äktenskapsbrott av Atles trälinna Herkja som påstår att hon sett Gudrun och kungen Tjodrek tillsammans. Atle konfronterar Gudrun som nekar till detta.
Svensk översättning av Erik Brate.
Herkja hette Atles trälkvinna; hon hade varit hans frilla.Hon sade för Atle, att hon hade sett Tjodrek och Gudrun tillsammans. Atle var då mycket ledsen.
Då sade Gudrun:
1.
“Varför är du, Atle,
alltid, du Budles son,
ledsen till sinnes?
Vi ler du aldrig?
Mer gärna ville
jarlarne väl,
att vid män du talte
och mig såge.”
Atle svarade:
2.
“Mig grämer, Gudrun,
Gjukes dotter,
vad Herkja mig
i hallen sade,
att hon såg dig och Tjodrek
sova under täcket
och lägga kärligt
linnet om er.”
3.
“Dig om allt det
eder jag svärja
vill vid den heliga
vita stenen,
att jag med Tjodrek
gjorde ej sådant,
som kvinna eller man
ej kunde få företa.
4.
Blott en enda gång
den orädde fursten,
härarnes hövding
om halsen jag föll.
Andra voro
våra samtal,
då vi två sorgsna
tillsamman språkade.
5.
Till oss kom Tjodrek
med trettio man,
ingen enda lever
av alla de trettio.
Du avhänt mig broder
och brynjeklädda kämpar,
du avhänt mig samtliga
släktingar, de närmaste.
6.
Sänd efter Saxe,
södermännens furste,
han kan viga vattnet
i vällande kittel.”
7.
Sju hundraden män
in i hallen gingo,
innan konungens hustru
stack handen i kitteln.
Gudrun sade:
8.
“Nu kommer ej Gunnar,
nu kallar jag ej Hogne,
aldrig mer jag ser
mina älskade bröder.
Med svärd skulle Hogne
slik orätt hämna,
nu har jag själv att visa
beskyllningens falskhet.”
9.
Till bottnen hon sträckte
bländvit handlove,
och upp hon tog
ädelstenar.
“Skåden nu, män,
skuldlös är jag vorden,
genom heligt prov,
hur än kitteln sjuder.”
10.
Då jublade Atles
hjärta i bröstet,
då Gudruns händer
han hela såg:
“Nu skall Herkja
hit till kitteln,
hon, som skyllde Gudrun
för skändlighet.”
11.
Något ömkligt den ej såg,
som ej åsåg det,
hur på Herkja
händerna skållades.
Ned i ruttnande kärr
de körde den mön.
Så blev oförrätten Gudrun
återgäldad.
Fornnordiska av Guðni Jónsson.
Herkja hét ambótt Atla. Hon hafði verit frilla hans. Hon sagði Atla, at hon hefði sét Þjóðrek ok Guðrúnu bæði saman. Atli var þá allókátr. Þá kvað Guðrún:
1.
“Hvat er þér, Atli,
æ, Buðla sonr?
Er þér hryggt í hug?
Hví hlær þú æva?
Hitt mundi æðra
jörlum þykkja,
at við menn mæltir
ok mik sæir.”
Atli kvað:
2.
“Tregr mik þat, Guðrún
Gjúka dóttir,
mér í höllu
Herkja sagði,
at þit Þjóðrekr
und þaki svæfið
ok léttliga
líni verðið.”
Guðrún kvað:
3.
“Þér mun ek alls þess
eiða vinna
at inum hvíta
helga steini,
at ek við Þjóðrek
þatki áttak,
er vörðr né verr
vinna knátti.
4.
Nema ek halsaða
herja stilli,
jöfur óneisinn,
einu sinni;
aðrar váru
okkrar spekjur,
er vit hörmug tvau
hnigum at rúnum.
5.
Hér kom Þjóðrekr
með þría tegu,
lifa þeir né einir
þriggja tega manna;
hnöggt þú mik at bræðrum
ok at brynjuðum,
hnöggt þú mik at öllum
höfuðniðjum.
6.
Sentu at Saxa,
Sunnmanna gram,
hann kann helga
hver vellanda.”
7.
Sjau hundruð manna
í sal gengu,
áðr kvæn konungs
í ketil tæki.
Guðrún kvað:
8.
“Kemr-a nú Gunnarr,
kallig-a ek Högna,
sékk-a ek síðan
svása bræðr;
sverði mundi Högni
slíks harms reka,
nú verð ek sjalf fyrir mik
synja lýta.”
9.
Brá hon til botns
björtum lófa
ok hon upp of tók
jarknasteina:
“Sé nú, seggir,
sykn em ek orðin
heilagliga,
hvé sá hverr velli.”
10.
Hló þá Atla
hugr í brjósti,
er hann heilar sá
hendr Guðrúnar:
“Nú skal Herkja
til hvers ganga,
sú er Guðrúnu
grandi vændi.”
11.
Sá-at maðr armligt,
hverr er þat sá-at,
hvé þar á Herkju
hendr sviðnuðu;
leiddu þá mey
í mýri fúla.
Svá þá Guðrún
sinna harma.
Translate into
Svenska
