Gróttasöngr – Grottesången

Svensk översättning av Erik Brate.

Skjold hette Odens son, som skjoldungarne äro komna ifrån; han hade sitt säte och härskade över landet där, som det nu kallas Danmark men då kallades Gotland. Skjold hade en son, som hette Fridleiv och som rådde över landet efter honom. Fridleivs son hette Frode, han tog konungadömet efter sin fader, på den tid, då kejsar Augustus lyste frid över all världen; då blev Kristus född. Men därför att Frode var mäktigast av alla konungar i nordanlanden, så tillskrevs honom friden över hela danska språkområdet, och nordmännen kalla den Frodefriden. Ingen man skadade den andre, fast han träffade sin faders eller broders baneman lös eller bunden; då var icke heller någon tjuv eller rånare, så att en guldring länge låg på Jalangrs hed.

Konung Frode gästade i Sverge hos den konung, som kallas Fjolner; då köpte han två trälkvinnor, som hette Fenja och Menja; de voro stora och starka. På den tiden funnos i Danmark två kvarnstenar, så stora, att ingen var så stark, att han kunde draga dem, och den egenskapen var hos kvarnstenarne, att det maldes på kvarnen, som den uttalade önskan om, som malde. Denna kvarn hette Grotte; Hengikjopt kallas den, som gav kvarnen åt konung Frode.

Konung Frode lät leda trälkvinnorna till kvarnen och bad dem mala guld och frid och lycka åt Frode. Då gav han dem icke längre vila eller sömn, än göken teg eller en visa kunde sjungas. Då säges, att de framsade den sång, som kallas Grottesången, och innan de slutade kvädet, malde de en här åt Frode, så att under den natten kom den sjökonung, som hette Mysing, dit och dödade Frode och tog där stort byte. Då slutade Frodefriden.

Mysing tog med sig Grotte och likaledes Fenja och Menja och bad dem mala salt, och vid midnatt frågade de, om icke Mysing vore mätt på salt, men han bad dem mala längre. De malde blott en liten stund, innan skeppen sjönko ned, och därefter var en strömvirvel i havet, då sjön faller in i kvarnögat; då blev havet salt.

1.
Nu äro komna
till konungens hus
tvänne framsynta,
Fenja och Menja.
De äro hos Frode,
Fridleivs son,
de mäktiga möarna,
manade i träldom.

2.
Där blevo de ledda
till lådan för kvarnstenen,
bådo gråa stenen
i gång sig sätta.
Åt ingendera vila
han unnade och glädje,
förrän till honom trängde
tärnornas ljudande.

3.
De mumlade bullret av kvarnen,
som brutit sin tystnad:
“Läggom dem i lådan,
lyftom stenarne!”
Än mer bad han möarne,
att de mala skulle.

4.
De sjöngo och svängde
de snurrande stenarne,
så att de flesta somnade
av Frodes trälar.
Då sade Menja,
som till mäld hade kommit.

5.
“Må vi mala åt Frode
mycken rikedom,
fullt upp av gods
på fröjdekvarnen.
Må han sitta i överflöd,
sove han å dun!
Må han vakna med välbehag!
Väl är då malet.

6.
Här skall ingen
den andre skada,
ont anstifta
eller ofärd bereda,
eller hugga ändå
med sitt drabbande svärd,
fast sin broders baneman
bunden han finner.”

7.
Det första ord,
han yttrade, var:
“Soven, I två,
ej i taget ens som göken
eller längre än så,
att jag säger en strof!”

8.
“Till fullo förståndig
du, Frode, ej var,
du, förtrolig att tala med,
då träl du köpte.
Efter vacker växt
du valde och styrka,
men härkomsten
hörde du ej efter.

9.
Hård var Rungner
och hans fader,
mäktig var Tjatse
dock mer än dessa,
Ide och Orner,
ättemän våra,
bergresars bröder,
barn av dem vi äro.

10.
Ej Grotte kommit
ur gråa fjället
eller den hårda
hällen ur jorden,
ej bergresars mö
malde så,
hade ej hon
förhäxad blivit.

11.
Nio vintrar
voro vi leksystrar
djupt under jorden
i jättestyrka fostrade.
Om väldiga verk
sig vinnlade möarna,
flyttade ensamma
fjäll ur stället.

12.
Vi vältade sten
över stängslet för jättehem,
så att jorden sköts
skälvande undan.
Vi slungade så
de snurrande stenar,
de tunga hällar,
att de togos av människor.

13.
Sedan vi två
i Svitjods land,
framsynta flickor,
i fejd oss gåvo,
brynjor skuro
och bröto sköldar,
banade oss väg
genom brynjade grå.

14.
Störtade en furste,
stödde en annan,
den gode Guttorm
vi gåvo hjälp,
det kom ej lugn,
förrän Knue föll.

15.
Dessa halvår
vi höllo så på,
att vi som kämpar
kända blevo.
Där skuro vi
med skarpa spjut
blod ur dödliga sår
och svärden färgade.

16.
Nu äro vi komna
till konungens hus,
i tröstlöst tillstånd
och som trälar hållna.
Grus fotsulan fräter
och frost från ovan.
Vi draga fredskvarnen,
dystert är hos Frode.

17.
Händerna skola vila,
hällen skall stanna,
malit har jag nu
mitt varv till ända.
Någon vila nu
väntar ej händerna,
förrän för Frode
fullmalet tyckes.

18.
Händer skola hålla
hårda yxor,
hantera blodiga vapen.
Vakna nu, Frode!
Vakna nu, Frode,
vill du lyssna
till våra sånger
och sagor från forntid.

19.
Eld ser jag brinna
österut från borgen,
stridsbud vaka,
vårdkas skall det kallas.
En här skall hit
i hast komma
och bränna upp
boningen för fursten.

20.
Ej länge skall du inneha
Lejres kungatron,
röda ringar
eller runda kvarnstenar.
Tagom i handtaget,
tärna, stadigare!
Ej varma vi äro
i valplatsens blod.

21.
Min faders mö
malde kraftigt,
ty hon förutsåg åt många
män deras död.
Från lådan de stora
stolparne sprungo,
slitna från järnet.
Slutom ej att mala!

22.
Malom än mera!
Han vars moder är Yrsa,
för Halvdans dråp
skall hämnas på Frode.
Han till henne
heta skall både
barn och broder;
vi båda det veta.

23.
Möarne malde,
förmågan brukade
– unga de voro –
i ursinnig harm.
Kvarnbjälkar skälvde,
kvarnen sköts ned,
den tunga hällen
i tu stycken brast.

24.
Men bergresarnes
brud då sade:
“Malit ha vi, Frode
och må vi nu sluta;
möarne tillräckligt
vid mälden ha stått.”

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Skjöldr hét sonr Óðins, er Skjöldungar er frá komnir. Hann hafði atsetu ok réð löndum, þar sem nú er kölluð Danmörk, en þá var kallat Gotland. Skjöldr átti þann son, er Friðleifr hét, er löndum réð eftir hann. Sonr Friðleifs hét Fróði. Hann tók konungdóm eftir föður sinn í þann tíð, er Ágústus keisari lagði frið of heim allan. Þá var Kristr borinn. En fyrir því at Fróði var allra konunga ríkastr á Norðrlöndum, þá var honum kenndr friðrinn um alla danska tungu, ok kalla Norðmenn þat Fróðafrið. Engi maðr grandaði öðrum, þótt hann hitti fyrir sér föðurbana eða bróðurbana lausan eða bundinn. Þá var ok engi þjófr eða ránsmaðr, svá at gullhringr einn lá á Jalangrsheiði lengi.
Fróði konungr sótti heimboð í Svíþjóð til þess konungs, er Fjölnir er nefndr. Þá keypti hann ambáttir tvær, er hétu Fenja ok Menja. Þær váru miklar ok sterkar.
Í þann tíma fannst í Danmörk kvernsteinar tveir svá miklir, at engi var svá sterkr, at dregit gæti. En sú náttúra fylgði kvernunum, at þat mólst á kverninni, sem sá mælti fyrir, er mól. Sú kvern hét Grótti. Hengikjöftr er sá nefndr, er Fróða konungi gaf kvernina.

Fróði konungr lét leiða ambáttirnar til kvernarinnar ok bað þær mala gull ok frið ok sælu Fróða. Þá gaf hann þeim eigi lengri hvíld eða svefn en gaukrinn þagði eða hljóð mátti kveða. Þá er sagt, at þær kvæði ljóð þau, er kallat er Gróttasöngr. Ok áðr létti kvæðinu, mólu þær her at Fróða, svá at á þeiri nótt kom þar sá sækonungr, er Mýsingr hét, og drap Fróða, tók þar herfang mikit. Þá lagðist Fróðafriðr.

Mýsingr hafði með sér Grótta ok svá Fenju ok Menju ok bað þær mala salt. Hann bað þær mala lengr. Þær mólu litla hríð, áðr niðr sukku skipin, ok var þar eftir svelgr í hafinu, er særinn fellr í kvernaraugat. Þá varð sær saltr.

1.
Nú eru komnar
til konungs húsa
framvísar tvær,
Fenja ok Menja;
þær ro at Fróða
Friðleifssonar
máttkar meyjar
at mani hafðar.

2.
Þær at lúðri
leiddar váru
ok grjóts gréa
gangs of beiddu;
hét hann hvárigri
hvíld né ynði,
áðr hann heyrði
hljóm ambátta.

3.
Þær þyt þulu
þögnhorfinnar:
“Leggjum lúðra,
léttum steinum.”
Bað hann enn meyjar,
at þær mala skyldu.

4.
Sungu ok slungu
snúðga-steini,
svá at Fróða man
flest sofnaði;
þá kvað þat Menja,
var til meldrs komin:

5.
“Auð mölum Fróða,
mölum alsælan,
mölum fjölð féar
á feginslúðri;
siti hann á auði,
sofi hann á dúni,
vaki hann at vilja,
þá er vel malit.

6.
Hér skyli engi
öðrum granda,
til böls búa
né til bana orka,
né höggva því
hvössu sverði,
þó at bana bróður
bundinn finni.”

7.
En hann kvað ekki
orð it fyrra:
“Sofið eigi meir
en of sal gaukar
eða lengr en svá
ljóð eitt kveðak.”

8.
“Var-at-tu, Fróði,
fullspakr of þik,
málvinr manna,
er þú man keyptir;
kaustu at afli
ok at álitum,
en at ætterni
ekki spurðir.

9.
Harðr var Hrungnir
ok hans faðir,
þó var Þjazi
þeim öflgari;
Iði ok Aurnir,
okkrir niðjar,
bræðr bergrisa,
þeim erum bornar.

10.
Kæmi-a Grótti
ór gréa fjalli
né sá inn harði
hallr ór jörðu,
né mæli svá
mær bergrisa,
ef vissi vit
vætr til hennar.

11.
Vér vetr níu
várum leikur
öflgar alnar
fyr jörð neðan;
stóðu meyjar
at meginverkum,
færðum sjalfar
setberg ór stað.

12.
Veltum grjóti
of garð risa,
svá at fold fyrir
fór skjalfandi;
svá slöngðum vit
snúðga-steini,
höfga-halli,
at halir tóku.

13.
En vit síðan
á Svíþjóðu
framvísar tvær
í folk stigum,
beiddum björnu,
en brutum skjöldu,
gengum í gögnum
gráserkjat lið.

14.
Steypðum stilli,
studdum annan,
veittum góðum
Gothormi lið;
var-a kyrrseta,
áðr Knúi felli.

15.
Fram heldum því
þau misseri,
at vit at köppum
kenndar várum;
þar sorðu vit
skörpum geirum
blóð ór benjum
ok brand ruðum.

16.
Nú erum komnar
til konungs húsa
miskunnlausar
ok at mani hafðar;
aurr etr iljar,
en ofan kulði,
drögum dolgs sjötul,
daprt er at Fróða.

17.
Hendr skulu hvílask,
hallr standa mun,
malit hefi ek fyr mik;
mitt of leiti;
nú mun-a höndum
hvíld vel gefa,
áðr fullmalit
Fróða þykki.

18.
Hendr skulu höndla
harðar trjónur,
vápn valdreyrug,
vaki þú, Fróði,
vaki þú, Fróði,
ef þú hlýða vill
söngum okkrum
ok sögnum fornum.

19.
Eld sé ek brenna
fyr austan borg,
vígspjöll vaka,
þat mun viti kallaðr,
mun herr koma
hinig af bragði
ok brenna bæ
fyr buðlungi.

20.
Mun-at þú halda
Hleiðrar stóli,
rauðum hringum
né regingrjóti;
tökum á möndli
mær, skarpara,
erum-a varmar
í valdreyra.

21.
Mól míns föður
mær rammliga,
því at hon feigð fira
fjölmargra sá;
stukku stórar
steðr frá lúðri
járni varðar,
mölum enn framar!

22.
Mölum enn framar!
Mun Yrsu sonr,
niðr Halfdanar,
hefna Fróða;
sá mun hennar
heitinn verða
burr ok bróðir,
vitum báðar þat.”

23.
Mólu meyjar,
megins kostuðu,
váru ungar
í jötunmóði;
skulfu skaptré,
skauzk lúðr ofan,
hraut inn höfgi
hallr sundr í tvau.

24.
En bergrisa
brúðr orð of kvað:
“Malit höfum, Fróði,
sem munum hætta,
hafa fullstaðit
fljóð at meldri.”