Grógaldr – Groas trollsång

Svensk översättning av Erik Brate.

Sonen sade:
1.
“Vakna nu, Groa!
Vakna, goda kvinna!
Dig jag väcker vid de dödas dörrar,
om du minnes det,
att du manade din son
att komma till kumlet vid din grav.”

Modern sade:
2.
“Vad angeläget har
min enda son?
Vad ont har överfallit dig,
då din moder du kallar,
som i mullen är kommen
och ur människors värld har vandrat?”

Sonen sade:
3.
“Ett styggt spelbord
ställde åt mig onda kvinnan,
hon som famnade min fader,
då hon bjöd mig vandra,
dit man vet är omöjligt,
till möte med Menglod.”

Modern sade:
4.
“Lång är färden,
farvägar långa,
lång är människors längtan.
Om det varder så,
att din vilja du får,
efter nornors skön det då sker.”

Sonen sade:
5.
“Sjung för mig galdrar,
som goda äro!
Bärga, moder, ditt barn!
Jag är rädd, att på vägen
jag råkar i olycka.
En yngling för ung jag är.”

Modern sade:
6.
“Jag sjunger dig den första,
som man fördelaktig säger
– den sjöng Rane för Rind –
att från axeln du skjuter,
vad dig elakt tyckes.
Led du själv dig själv!

7.
Den andra jag dig sjunger,
om ute på vägar
du skall utan glädje gå.
Nornans huldhet
dig hägne överallt,
fast du dig smädad ser!

8.
Jag sjunger dig den tredje,
om sjudande älvar
dig forsa till livets förlust.
Horn och Rud hädan
till Hel strömma,
men städs minskas de må för dig!

9.
Den fjärde jag dig sjunger,
om fiender stå
färdiga att föra dig till galgen.
Deras håg må sig ändra
till hugnad för dig,
deras sinne till vänskap sig vända!

10.
Den femte jag dig sjunger,
om fjättrar bliva
dig bundna om armar och ben.
Lösetrollsång låter jag
framför läggen sjungas,
låset då av lemmarna springer,
och ifrån fötterna fjättern.

11.
Den sjätte jag dig sjunger,
om i sjögång du kommer
varre, än någon vet.
Lugn på sjö
i ditt skepp må komma
och förläne dig fridsäll färd!

12.
Den sjunde jag dig sjunger,
om med skärpa dig kniper
frosten på höga fjället.
Må likens kyla
ditt kött ej fördärva!
Må hullet vid lemmarne hållas!

13.
Jag sjunger dig den åttonde,
om på skymningens väg
du nås av natten ute,
att dess mindre måtte
dig men göra
en kristen död kvinna.

14.
Jag sjunger dig den nionde,
om du skiftar ord
med resen, som rosar sig av vapen.
Må mål och mannavett
i minne och hjärta
dig givas nog att dig hjälpa!

15.
Far du nu aldrig,
där fara är uppenbar,
och må ogagn din älskog ej hindra!
På jordfast sten
jag stod inom dörrgången,
medan dig trollsång jag täljde.

16.
Bär med dig härifrån
din moders ord, son,
och låt dem bo i ditt bröst,
ty lycka till fullo
skall i livet du ha,
så länge du mina ord minnes.”

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Sonr kvað:
1.
“Vaki þú, Gróa,
vaki þú, góð kona,
vek ek þik dauðra dura,
ef þú þat mant,
at þú þinn mög bæðir
til kumbldysjar koma.”

Gróa kvað:
2.
“Hvat er nú annt
mínum eingasyni,
hverju ertu nú bölvi borinn,
er þú þá móður kallar,
er til moldar er komin
ok ór ljóðheimum liðin?”

Sonr kvað:
3.
“Ljótu leikborði
skaut fyr mik in lævísa kona,
sú er faðmaði minn föður;
þar bað hon mik koma,
er kvæmtki veit,
móti Menglöðu.”

Gróa kvað:
4.
“Löng er för,
langir ro farvegar,
langir ro manna munir,
ef þat verðr,
at þú þinn vilja bíðr,
ok skeikar þá Skuld at sköpum.”

Sonr kvað:
5.
“Galdra þú mér gal,
þá er góðir eru,
bjarg þú, móðir, megi;
á vegum allr
hygg ek, at ek verða muna,
þykkjumk ek til ungr afi.”

Gróa kvað:
6.
“Þann gel ek þér fyrstan,
– þann kveða fjölnýtan,
þann gól Rindi Rani, –
at þú of öxl skjótir,
því er þér atalt þykkir;
sjalfr leið þú sjalfan þik.

7.
Þann gel ek þér annan,
ef þú árna skalt
viljalauss á vegum,
Urðar lokur
haldi þér öllum megum,
er þú á sinnum sér.

8.
Þann gel ek þér inn þriðja,
ef þér þjóðáar
falla at fjörlotum,
Horn ok Ruðr
snúisk til heljar meðan,
en þverri æ fyr þér.

9.
Þann gel ek þér inn fjórða,
ef þik fjándr standa
görvir á galgvegi,
hugr þeim hverfi
til handa þér,
ok snúisk þeim til sátta sefi.

10.
Þann gel ek þér inn fimmta,
ef þér fjöturr verðr
borinn at boglimum,
leysigaldr læt ek
þér fyr legg of kveðinn,
ok stökkr þá láss af limum,
en af fótum fjöturr.

11.
Þann gel ek þér inn sétta,
ef þú á sjó kemr
meira en menn viti,
logn ok lögr
gangi þér í lúðr saman
ok léi þér æ friðdrjúgrar farar.

12.
Þann gel ek þér inn sjaunda,
ef þik sækja kemr
frost á fjalli háu,
hræva kulði
megi-t þínu holdi fara,
ok haldisk æ lík at liðum.

13.
Þann gel ek þér inn átta,
ef þik úti nemr
nótt á niflvegi,
at því firr megi
þér til meins gera
kristin dauð kona.

14.
Þann gel ek þér inn níunda,
ef þú við inn naddgöfga
orðum skiptir jötun,
máls ok mannvits
sé þér á minni ok hjarta
gnóga of gefit.

15.
Far þú nú æva,
þar er forað þykkir,
ok standi-t þér mein fyr munum;
á jarðföstum steini
stóð ek innan dura,
meðan ek þér galdra gól.

16.
Móður orð
ber þú, mögr, heðan
ok lát þér í brjósti búa;
iðgnóga heill
skaltu of aldr hafa,
meðan þú mín orð of mant.”