Grípisspá (Sigurðarkviða Fáfnisbana I) – Gripers Spådom

Svensk översättning av Erik Brate.

Griper hette Eylimes son, broder till Hjordis; han rådde över land och var klokast av alla människor och spåkunnig. Sigurd red ensam och kom till Gripers sal. Sigurd var lätt igenkännlig; han träffade en man utanför salen, som kallade sig Geiter. Honom tilltalade Sigurd och frågar:

1.
“Vem bor väl här
i denna borg?
Vad kalla krigarne
konungen över folket?”

Geiter sade:
“Griper heter
hövdingen över män,
som fasta jorden
och folket styr.”

Sigurd sade:
2.
“Är vise härskaren
hemma i landet?
Skall kungen med mig
komma till tals?
Okänd man
önskar hans samtal;
fort jag vill
finna Griper.”

Geiter sade:
3.
“Den glade konungen
skall Geiter spörja,
vem mannen är,
som möta vill Griper.”

Sigurd sade:
“Sigurd jag heter,
av Sigmund boren,
men Hjordis är
hjältens moder.”

4.
Då gick Geiter
åt Griper att säga:
“Härute står kommen
en okänd man;
ädel han är
till utseendet;
inför dig, konung,
han komma vill.”

5.
Då träder krigarnes
konung ur salen
och hjärtligt hälsar
hjälten, som kommit:
“Välkommen, Sigurd!
Vi såg jag dig ej förr?
Men du, Geiter,
om Grane tag hand!”

6.
De togo till att språka
och tala om mycket,
när rådvisa männen
råkade varandra.

Sigurd sade:
“Säg mig, morbror,
om du ser förut,
hur livet för Sigurd
löpa skall?”

Griper sade:
7.
“En man skall du bliva,
mest ärad under sol,
och alla furstar
överlägsen,
slösande guld
men snålande flykt,
ädel att åse
och i ord vis.”

Sigurd sade:
8.
“Säg, kloke konung,
klarare än jag spörjer,
vis, för Sigurd,
om se du tycker dig,
vad först skall ske
till framgång för mig,
då ur din gård
gått jag har.”

Griper sade:
9.
“Först skall du, furste,
din fader hämna
och allt ont
åt Eylime straffa;
du skall Hundings
hårda, djärva
söner fälla
och seger vinna.”

Sigurd sade:
10.
“Säg, ädle konung,
min släkting, för mig,
med stor klokhet,
då förstånd vi tala;
ser du för Sigurd
snara bragder,
som högst stiga
mot himlens valv?”

Griper sade:
11.
“Ensam du skall dräpa
ormen den glänsande,
som glupsk ligger
på Gnitaheden.
Du skall båda
till bane varda,
Regin och Favner;
rätt säger Griper.”

Sigurd sade:
12.
“Ymnig blir min rikedom,
om jag utföra kan
i världen den strid,
som visst du spår mig.
Tänk dig om;
förtälj än längre,
vad mera skall hända
i mitt liv!”

Griper sade:
13.
“Favners bo
du finna skall
och föra bort
den fagra skatten.
Guld skall du lasta
på Granes bogar;
ryktbar av striden,
du rider till Gjuke.”

Sigurd sade:
14.
“Med kloka ord
för konungen skall du,
modige furste,
än mera säga.
Hos Gjuke är jag gäst
och går därifrån;
vad skall mera hända
i mitt liv?”

Griper sade:
15.
“På fjället sover,
furstens dotter,
bjärt i brynja
efter bane på Helge.
Vassa svärdet
svänga skall du,
med Favners bane
brynjan rista.”

Sigurd sade:
16.
“Bruten är brynjan,
bruden begynner
att tala, då vivet
vaknat ur sömnen.
Vad säger sedan
till Sigurd jungfrun,
som till fördel
för fursten bliver?”

Griper sade:
17.
“Hon skall dig, ryktbare,
runor lära,
alla, som människor
ernå vilja,
och på varje mål
av människor tala,
och helande läkedom.
Var lycklig, konung!”

Sigurd sade:
18.
“Lyktat är nu detta,
lärd är visdomen,
och redo jag är
att rida därifrån.
Tänk dig om,
förtälj än längre,
vad mera skall hända
i mitt liv!”

Griper sade:
19.
“Hinna skall du
Heimers bygder
och glad komma
till kungen som gäst.
Slut är nu, Sigurd,
vad jag såg av framtiden;
längre fram det Griper
ej lönt är att spörja.”

Sigurd sade:
20.
“Ängslan mig vållar
det ord, du sade,
ty, furste, längre
fram du ser.
För mycken sorg
för Sigurd vet du,
därför, Griper,
den du ej säger.”

Griper sade:
21.
“Av livet ditt
låg mig ungdomen
ljusast före
att genomskåda.
Med rätta jag icke
räknas för vis,
ej heller för framsynt;
vad jag förutsåg, är borta.”

Sigurd sade:
22.
“Ovan jord
ingen jag vet
som framtiden ser
fjärmare än Griper.
Du skall ej dölja,
fast dåligt det är
och mig min ställning
menlig bliver.”

Griper sade:
23.
“Med laster är icke
ditt liv dig bestämt,
låt, ädle furste,
lära dig det;
ty minnas skall ditt namn,
medan människor leva,
du vållare av vapnens
vinande storm!”

Sigurd sade:
24.
“Illa sker mig.
Skiljas måste
Sigurd från fursten,
då så är.
Visa mig vägen,
om du vill, morbroder!
I livet på förhand
allt ligger bestämt.”

Griper sade:
25.
“Nu skall för Sigurd
Jag säga noga,
då drotten mig
därtill nödgar.
Veta du skall,
att jag visst icke ljuger:
en dag åt dig,
döden är ämnad.”

Sigurd sade:
26.
“Vrede jag vill ej
från väldige konungen
men goda råd
av Griper få.
Nu vill visst jag veta,
fast ej väl behagligt,
vad som dig synes
Sigurd vänta.”

Griper sade:
27.
“En flicka är hos Heimer,
fager att åse,
och Brynhild henne
borgmännen nämna,
dotter till Budle,
men bålde konungen,
Heimer, fostrar
hårdsinta mön.”

Sigurd sade:
28.
“Vad gör det mig,
att en mö finnes,
fager att åse,
fostrad hos Heimer?
Det skall du, Griper,
grant mig säga,
ty ödet mitt
allt du förutser.”

Griper sade:
29.
“Hon gör, att glädjen
går ifrån dig,
Heimers fosterdotter,
fager att åse.
Sömn du ej sover,
ej om sak dömer,
på man du ej aktar,
om ej mön du ser.”

Sigurd sade:
30.
“Vad skall till lisa
lända Sigurd?
Säg du det, Griper,
om se du tycker dig!
Kan jag mön
till maka vinna,
denna furstens
fagra dotter?”

Griper sade:
31.
“I skolen alla
eder svära
fullt och fast,
få I skolen hålla.
Gästat en natt
du gjort hos Gjuke,
så minns du ej mera
mön hos Heimer.”

Sigurd sade:
32.
“Vad för något?
Nämn mig det, Griper!
Ser du flyktighet
i furstens lynne,
då bryta löftet
mot bruden jag skall,
som jag trodde mig älska
av all min själ?”

Griper sade:
33.
“Du snärjes, ädling,
av annans svek,
för Grimhilds list
du lida skall.
Hon vill giva dig
ljushårig mö,
sin egen dotter;
anslag hon spinner.”

Sigurd sade:
34.
“Blir jag med Gunnar
och hans bröder svåger
och går att taga
Gudrun till äkta?
Fullgott gifte
fursten då hade,
om ånger icke
ängslade mig.”

Griper sade:
35.
“Svika dig Grimhild
söka skall,
egga dig att bedja
om Brynhilds hand
för Gunnars räkning,
goterfurstens;
raskt furstens moder
färden du lovar.”

Sigurd sade:
36.
“Något menligt mig möter,
det märker jag grant;
svårligen vacklar
Sigurds ställning,
om bedja jag skall
till brud åt en annan
den sköna mö,
som själv jag älskar.”

Griper sade:
37.
“I skolen alla
eder svära,
Gunnar och Hogne
och du, hövding, den tredje.
Då på vägen I ären,
växlen I skepnad,
Gunnar och du;
Griper ej ljuger.”

Sigurd sade:
38.
“Vad är skälet till det?
Vi skola vi skifta
sätt och utseende
samman på vägen?
Annan falskhet
följa det torde,
mycket elak.
Säg mera, Griper!”

Griper sade:
39.
“Gunnars skepnad
och skick du har,
ditt eget tal
och tankekraft.
Du fäster den käcka
fosterdottern
till Heimer, men henne
till hustru ej får.”

Sigurd sade:
40.
“Mycket illa det mig tyckes.
Usel bland män
skall Sigurd sägas,
då sådant sker.
List jag icke
lägga vill
mot furstedottern,
den främsta, jag vet.”

Griper sade:
41.
“Du, härens hövding,
härlig du skall
vila hos mön,
som din moder hon vore.
Därför skall minnas,
medan människor leva,
du folkens furste,
ditt frejdade namn.”

Sigurd sade:
42.
“Skall Gunnar äga
den goda till hustru,
ryktbar bland män
– berätta mig, Griper! –
fast trenne nätter
hans trotsiga brud
har sovit hos mig?
Sådant har ej timat.”

Griper sade:
43.
“Samman skola bådas
bröllop drickas,
Sigurds och Gunnars,
i Gjukes salar.
Hamn I växlen,
då hem I kommit,
till själen var
sig själv förbliver.”

Sigurd sade:
44.
“Hur skall sedan
svågerskapet
till gamman oss bliva,
Griper, säg det!
Skall det Gunnar
till glädje lända
eller mig själv
skänka hugnad?”

Griper sade:
45.
“Du minns ederna åter,
kan ingenting säga,
du unnar Gudrun
äktenskapets lycka;
men Brynhild som bortslumpad
brud sig tycker,
den sluga söker
med svek att hämnas.”

Sigurd sade:
46.
“Vad skall bruden
som böter taga,
för att vi smidde
svek mot vivet?
Hon äger av mig
eder svurna,
inga fyllda,
och föga kärlek.”

Griper sade:
47.
“Hon skall gå
att Gunnar säga,
att icke du aktade
ederna väl,
då Gjukes arving,
den ädle konungen,
all sin lit
på ditt löfte satte.”

Sigurd sade:
48.
“Vad för något!
Nämn mig det, Griper!
Skall sant det vara,
som säges om mig,
eller ljuger på mig
hjältekvinnan
och på sig själv?
Skönjer du det, Griper?”

Griper sade:
49.
“Ej väl, av vrede
och värkande sorg,
dig mäktiga bruden
bemöta skall.
Den goda kvinnan
du kränkte icke,
dock drottningen I
bedrogen med list.”

Sigurd sade:
50.
“Skall Gunnar, den kloke,
och Guttorm och Hogne
av hennes eggelse
sig hetsa låta?
Skola Gjukes söner
svärden bloda
på mig, sin svåger?
Säg du det, Griper!”

Griper sade:
51.
“Gruvligt det Gudrun
går till hjärtat;
dig hennes bröder
din bane vålla.
Till intet bliver
all glädje sedan
för visa vivet;
det vållar Grimhild.

52.
Det hugna dig skall,
du härens ledare,
att den lyckan för furstens
liv är bestämd:
ej märkligare man
ovan mullen skall födas
under solens säte
än, Sigurd, du anses.”

Sigurd sade:
53.
“Skiljoms i vänskap!
Man skickelsen ej motstår.
Väl har du, Griper,
vad jag ville, gjort.
Visst du skulle
vackrare spå
livet åt mig,
om du mäktade det.”

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Frá dauða Sinfjötla
(Om Sinfjotles död)

Sigmundr Völsungsson var konungr á Frakklandi. Sinfjötli var elztr hans sona, annarr Helgi, þriði Hámundr. Borghildr, kona Sigmundar, átti bróður, er hét . . . . . . En Sinfjötli, stjúpson hennar, ok . . . . . . báðu einnar konu báðir, ok fyrir þá sök drap Sinfjötli hann.
En er hann kom heim, þá bað Borghildr hann fara á brott, en Sigmundr bauð henni fébætr, ok þat varð hon at þiggja. En at erfinu bar Borghildr öl. Hon tók eitr mikit, horn fullt, ok bar Sinfjötla.
En er hann sá í hornit, skilði hann, at eitr var í, ok mælti til Sigmundar: “Göróttr er drykkrinn, ái.”
Sigmundr tók hornit ok drakk af. Svá er sagt at Sigmundr var harðgörr, at hvárki mátti hánum eitr granda útan né innan, en allir synir hans stóðust eitr á hörund útan.
Borghildr bar annat horn Sinfjötla ok bað drekka, ok fór allt sem fyrr. Ok enn it þriðja sinn bar hon hánum hornit ok þó ámælisorð með, ef hann drykki eigi af. Hann mælti enn sem fyrr við Sigmund.
Hann sagði: “Láttu grön sía þá, sonr.”
Sinfjötli drakk ok varð þegar dauðr. Sigmundr bar hann langar leiðir í fangi sér ok kom at firði einum mjóvum ok löngum, ok var þar skip eitt lítit ok maðr einn á. Hann bauð Sigmundi far of fjörðinn. En er Sigmundr bar líkit út á skipit, þá var bátrinn hlaðinn. Karl mælti, at Sigmundr skyldi fara fyrir innan fjörðinn. Karl hratt út skipinu ok hvarf þegar.
Sigmundr konungr dvalðisk lengi í Danmörk í ríki Borghildar, síðan er hann fekk hennar. Fór Sigmundr þá suðr í Frakkland til þess ríkis, er hann átti þar. Þá fekk hann Hjördísar, dóttur Eylima konungs. Þeira son var Sigurðr.
Sigmundr konungr fell í orrostu fyrir Hundingssonum, en Hjördís giftist þá Álfi, syni Hjálpreks konungs. Óx Sigurðr þar upp í barnæsku. Sigmundr ok allir synir hans váru langt um fram alla menn aðra um afl ok vöxt ok hug ok alla atgervi. Sigurðr var þó allra framastr, ok hann kalla allir menn í fornfræðum um alla menn fram ok göfgastan herkonunga.

Grípisspá

Grípir hét sonr Eylima, bróðir Hjördísar. Hann réð löndum ok var allra manna vitrastr ok framvíss. Sigurðr reið einn saman ok kom til hallar Grípis. Sigurðr var auðkenndr. Hann hitti mann at máli úti fyrir höllini. Sá nefndist Geitir. Þá kvaddi Sigurðr hann máls ok spyrr:

1.
“Hverr byggir hér
borgir þessar?
Hvat þann þjóðkonung
þegnar nefna?”

Geitir kvað:
“Grípir heitir
gumna stóri,
sá er fastri ræðr
foldu ok þegnum.”

Sigurðr kvað:
2.
“Er horskr konungr
heima í landi?
Mun sá gramr við mik
ganga at mæla?
Máls er þarfi
maðr ókunnigr,
vil ek fljótliga
finna Grípi.”

Geitir kvað:
3.
“Þess mun glaðr konungr
Geiti spyrja,
hverr sá maðr sé,
er máls kveðr Grípi.”

Sigurðr kvað:
“Sigurðr ek heiti,
borinn Sigmundi,
en Hjördís er
hilmis móðir.”

4.
Þá gekk Geitir
Grípi at segja;
“Hér er maðr úti
ókuðr kominn;
hann er ítarligr
at áliti;
sá vill, fylkir,
fund þinn hafa.”

5.
Gengr ór skála
skatna dróttinn
ok heilsar vel
hilmi komnum:
“þiggðu hér, Sigurðr,
væri sæmra fyrr,
en þú, Geitir, tak
við Grana sjalfum.”

6.
Mæla námu
ok margt hjala
þá er ráðspakir
rekkar fundusk.

Sigurðr kvað:
“Segðu mér, ef þú veizt,
móðurbróðir:
Hvé mun Sigurði
snúna ævi.”

Grípir kvað:
7.
“Þú munt maðr vera
mæztr und sólu
ok hæstr borinn
hverjum jöfri,
gjöfull af gulli,
en glöggr flugar,
ítr áliti
ok í orðum spakr.”

Sigurðr kvað:
8.
“Segðu, gegn konungr,
gerr en ek spyrja,
snotr, Sigurði,
ef þú sjá þykkisk:
Hvat mun fyrst gerask
til farnaðar,
þá er ór garði emk
genginn þínum?”

Grípir kvað:
9.
“Fyrst muntu, fylkir,
föður of hefna,
ok Eylima
alls harms reka;
þú munt harða
Hundings sonu
snjalla fella,
muntu sigr hafa.”

Sigurðr kvað:
10.
“Segðu, ítr konungr,
ættingi, mér
heldr horskliga,
er vit hugat mælum:
Sér þú Sigurðar
snör brögð fyrir,
þau er hæst fara
und himinskautum?”

Grípir kvað:
11.
“Muntu einn vega
orm inn frána,
þann er gráðugr liggr
á Gnitaheiði;
þú munt báðum
at bana verða
Regin ok Fáfni,
rétt segir Grípir.”

Sigurðr kvað:
12.
“Auðr mun ærinn,
ef ek eflik svá
víg með virðum,
sem víst segir;
leið at huga
ok lengra seg:
Hvat mun enn vera
ævi minnar?”

Grípir kvað:
13.
“Þú munt finna
Fáfnis bæli
ok upp taka
auð inn fagra,
gulli hlæða
á Grana bógu;
ríðr þú til Gjúka,
gramr vígrisinn.”

Sigurðr kvað:
14.
“Enn skaltu hilmi
í hugaðsræðu,
framlyndr jöfurr,
fleira segja.
Gestr em ek Gjúka
ok ek geng þaðan,
hvat mun enn vera
ævi minnar?”

Grípir kvað:
15.
“Sefr á fjalli
fylkis dóttir
björt í brynju
eftir bana Helga;
þú munt höggva
hvössu sverði,
brynju rísta
með bana Fáfnis.”

Sigurðr kvað:
16.
“Brotin er brynja,
brúðr mæla tekr,
er vaknaði
víf ór svefni.
Hvat mun snót at heldr
við Sigurð mæla,
þat er at farnaði
fylki verði?”

Grípir kvað:
17.
“Hon mun ríkjum þér
rúnar kenna,
allar þær er aldir
eignask vildu,
ok á manns tungu
mæla hverja,
líf með lækning;
lifðu heill, konungr.”

Sigurðr kvað:
18.
“Nú er því lokit,
numin eru fræði
ok em braut þaðan
búinn at ríða,
leið at huga
ok lengra seg:
Hvat mun meir vera
minnar ævi?”

Grípir kvað:
19.
“Þú munt hitta
Heimis byggðir
ok glaðr vera
gestr þjóðkonungs;
farit er, Sigurðr,
þats ek fyrir vissak,
skal-a fremr en svá
fregna Grípi.”

Sigurðr kvað:
20.
“Nú fær mér ekka
orð þatstu mæltir,
því at þú fram of sér
fylkir, lengra;
veiztu ofmikit
angr Sigurði,
því þú, Grípir, þat
gerr-a segja.”

Grípir kvað:
21.
“Lá mér um æsku
ævi þinnar
ljósast fyrir
líta eftir;
rétt em ek
ráðspakr taliðr
né in heldr framvíss,
farit þats ek vissak.”

Sigurðr kvað:
22.
“Mann veit ek engi
fyr mold ofan,
þann er fleira sé
fram en þú, Grípir;
skal-at-tu leyna,
þótt ljót séi,
eða mein gerisk
á mínum hag.”

Grípir kvað:
23.
“Er-a með löstum
Iögð ævi þér,
láttu, inn ítri, þat,
öðlingr, nemask,
því at uppi mun,
meðan öld lifir,
naddéls boði,
nafn þitt vera.”

Sigurðr kvað:
24.
“Verst hyggjum því,
verðr at skiljask
Sigurðr við fylki
at sógöru;
leið vísa þú,
– lagt er allt fyrir –
mærr, mér, ef þú vilt,
móðurbróðir.”

Grípir kvað:
25.
“Nú skal Sigurði
segja görva,
alls þengill mik
til þess neyðir;
muntu víst vita
at vætki lýgr;
dægr eitt er þér
dauði ætlaðr.”

Sigurðr kvað:
26.
“Vilk-at ek reiði
ríks þjóðkonungs,
góð ráð at heldr
Grípis þiggja;
nú vill víst vita,
þótt viltki sé,
hvat á sýnt Sigurðr
sér fyr höndum.”

Grípir kvað:
27.
“Fljóð er at Heimis
fagrt álitum,
hana Brynhildi
bragnar nefna,
dóttir Buðla,
en dýrr konungr
harðugðigt man
Heimir fæðir.”

Sigurðr kvað:
28.
“Hvat er mik at því,
þótt mær séi
fögr áliti
fædd at Heimis?
Þat skaltu, Grípir,
görva segja,
því at þú öll of sér
örlög fyrir.”

Grípri kvað:
29.
“Hon firrir þik
flestu gamni,
fögr áliti,
fóstra Heimis,
svefn þú né sefr
né of sakar dæmir,
gár-a þú manna
nema þú mey séir.”

Sigurðr kvað:
30.
“Hvat mun til líkna
lagt Sigurði?
Segðu, Grípir, þat,
ef þú sjá þykkisk:
Mun ek mey ná
mundi kaupa,
þá ina fögru
fylkis dóttur?”

Grípir kvað:
31.
“It munuð alla
eiða vinna
fullfastliga,
fá munuð halda;
verit hefr þú Gjúka
gestr eina nótt,
mant-at-tu horska
Heimis fóstru.”

Sigurðr kvað:
32.
“Hvat er þá, Grípir,
get þú þess fyr mér,
sér þú geðleysi
í grams skapi,
er ek skal við mey þá
málum slíta,
er ek alls hugar
unna þóttumk.”

Grípir kvað:
33.
“Þú verðr, siklingr,
fyr svikum annars,
muntu Grímhildar
gjalda ráða,
mun bjóða þér
bjarthaddat man
dóttur sína,
dregr hon vél at gram.”

Sigurðr kvað:
34.
“Mun ek við þá Gunnar
görva hleyti
ok Guðrúnu
ganga at eiga?
Fullkvæni þá
fylkir væri,
ef meintregar
mér angraði-t.”

Grípir kvað:
35.
“Þik mun Grímhildr
görva véla,
mun hon Brynhildar
biðja fýsa
Gunnari til handa,
Gotna dróttni,
heitr þú fjótliga för
fylkis móður.”

Sigurðr kvað:
36.
“Mein eru fyr höndum,
má ek líta þat;
ratar görliga
ráð Sigurðar,
ef ek skal mærrar
meyjar biðja
öðrum til handa,
þeirar ek unna vel.”

Grípir kvað:
37.
“Ér munuð allir
eiða vinna
Gunnar ok Högni,
en þú, gramr, þriði;
þá it litum víxlið,
er á leið eruð,
Gunnar ok þú;
Grípir lýgr eigi.”

Sigurðr kvað:
38.
“Hví gegnir þat?
Hví skulum skipta
litum ok látum,
er á leið erum?
Þar mun fláræði
fylgja annat
atalt með öllu;
enn segðu, Grípir.”

Grípir kvað:
39.
“Lit hefir þú Gunnars
ok læti hans,
mælsku þína
ok meginhyggjur;
muntu fastna þér
framlundaða
fóstru Heimis,
sér vætr fyr því.”

Sigurðr kvað:
40.
“Verst hyggjum því,
vándr munk heitinn
Sigurðr með seggjum
at sógöru;
vilda ek eigi
vélum beita
jöfra brúði,
er ek æðsta veitk.”

Grípir kvað:
41.
“Þú munt hvíla,
hers oddviti
mærr, hjá meyju
sem þín móðir sé;
því mun uppi,
meðan öld lifir,
þjóðar þengill,
þitt nafn vera.”

Sigurðr kvað:
42.
“Mun góða kván
Gunnarr eiga,
mærr með mönnum,
– mér segðu, Grípir, –
þótt hafi þrjár nætr
þegns brúðr hjá mér
snarlynd sofit?
Slíks eru-t dæmi.”

Grípir kvað:
43.
“Saman munu brullup
bæði drukkin
Sigurðar ok Gunnars
í sölum Gjúka;
þá hömum víxlið,
er it heim komið;
hefr hvárr fyr því
hyggju sína.”

Sigurðr kvað:
44.
“Hvé mun at ynði
eftir verða
mægð með mönnum?
Mér segðu, Grípir.
Mun Gunnari
til gamans ráðit
síðan verða
eða sjalfum mér?”

Grípir kvað:
45.
“Minnir þik eiða,
máttu þegja þó,
anntu Guðrúnu
góðra ráða;
en Brynhildr þykkisk
brúðr vargefin,
snót fiðr vélar
sér at hefndum.”

Sigurðr kvað:
46.
“Hvat mun at bótum
brúðr sú taka,
er vélar vér
vífi gerðum?
Hefir snót af mér
svarna eiða
enga efnda,
en unað lítit.”

Grípir kvað:
47.
“Mun hon Gunnari
görva segja,
at þú eigi vel
eiðum þyrmðir,
þá er ítr konungr
af öllum hug,
Gjúka arfi,
á gram trúði.”

Sigurðr kvað:
48.
“Hvat er þá, Grípir,
get þú þess fyr mér,
mun ek saðr vera
at sögu þeiri,
eða lýgr á mik
lofsæl kona
ok á sjalfa sik?
Segðu, Grípir, þat.”

Grípir kvað:
49.
“Mun fyr reiði
rík brúðr við þik
né af oftrega
allvel skipa;
viðr þú góðri
grand aldrigi,
þó ér víf konungs
vélum beittuð.”

Sigurðr kvað:
50.
“Mun horskr Gunnarr
at hvötun hennar
Gutþormr ok Högni
ganga síðan?
Munu synir Gjúka
á sifjugum mér
eggjar rjóða?
Enn segðu, Grípir.”

Grípir kvað:
51.
“Þá er Guðrúnu
grimmt um hjarta;
bræðr hennar
þér til bana ráða,
ok at engu verðr
ynði síðan
vitru vífi;
veldr því Grímhildr.

52.
Því skal hugga þik,
hers oddviti,
sú mun gift lagið
á grams ævi:
Mun-at mætri maðr
á mold koma
und sólar sjöt,
en þú, Sigurðr, þykkir.”

Sigurðr kvað:
53.
“Skiljumk heilir,
mun-at sköpum vinna.
Nú hefir þú, Grípir, vel
gört sem ek beiddak.
Fljótt myndir þú
fríðri segja
mína ævi,
ef þú mættir þat.”