Fáfnismál – Sången om Favner

Svensk översättning av Erik Brate.

Sigurd och Regin begåvo sig upp på Gnitaheden och funno där spåret efter Favner, när han skred till vatten. Där gjorde Sigurd en stor grop på vägen, och Sigurd gick ned däri. Men när Favner skred från guldet, blåste han ut etter, och det föll ned ovanför huvudet på Sigurd. Men när Favner skred över gropen, stack Sigurd med svärdet till hjärtat på honom. Favner skakade på sig och slog med huvud och stjärt. Sigurd sprang upp ur gropen, och de sågo varandra.

Om Favners död

Favner sade:
1.
“Du sven, du sven,
som son åt vem är, sven, du född,
som vilka människors barn är du boren,
då på Favner du blodade
det blixtrande svärdet;
i mitt hjärta jagad är klingan.”

Sigurd dolde sitt namn, ty det var folks tro i forntiden, att döende mans ord förmådde mycket, om han förbannade sin ovän med nämnande av namn.

Han sade:
2.
“Härligt djur jag heter
och har hankat mig fram
som en man utan moder,
fader jag har ej,
som folk brukar,
jag vandrar i världen ensam.”

Favner sade:
3.
“Vet du, om fader du ej har,
som folk brukar,
av vad under blev du avlad?”

Sigurd sade:
4.
“Min ätt jag säger
dig okänd vara
och likaledes mig själv.
Sigurd jag heter,
Sigmund hette min fader,
med svärd jag dig slagit har.”

Favner sade:
5.
“Vem hetsade dig,
vi har du hetsa dig låtit
att fara efter mitt fall?
Bjärtögde sven,
bister fader hade du,
fram att rusa hans barn icke rädas.”

Sigurd sade:
6.
“Hågen mig hetsade,
händerna hjälpte
och mitt vassa vapen.
Ej mången är modig
vid mogen ålder,
som blödig i barndomen varit.”

Favner sade:
7.
“Vet du, om växa
vid vänners bröst du fått,
man såge dig käckt kämpa.
Nu är du fjättrad
och fången i krig,
en bunden man alltid bävar.”

Sigurd sade:
8.
“Du förebrår mig, Favner,
att för fjärran jag är
ifrån faders arvedel faren.
Icke är jag fjättrad,
om ock fången i krig,
du fann, att jag lös var och ledig.”

Favner sade:
9.
“Hatets ord
du hör i allt,
men ett jag säger dig sant:
guldet, som klingar,
och glänsande skatten,
ringarne, bliva din bane.”

Sigurd sade:
10.
“Sin rikedom envar
råda vill
ända till sin yttersta dag,
ty varje människa
måste en gång
fara hädan till Hel.”

Favner sade:
11.
“Nornors dom
vid näsen du får
och ovis dåres öde.
I vattnet du drunknar,
om i vind du ror,
för dödsdömd är allt fördärv.”

Sigurd sade:
12.
“Säg mig, Favner,
då du frejdad är för kunskap
och att veta mycket väl!
Vilka äro de nornor,
som i nöd hjälpa
och förlossa från livsfrukt mödrar?”

Favner sade:
13.
“Av skilda ätter vara
skönjer jag nornor,
de äro ej av samma släkt:
somliga äro av asar,
somliga av alfer,
somliga Dvalins döttrar.”

Sigurd sade:
14.
“Säg du mig, Favner,
då du frejdad är för kunskap
och att veta mycket väl,
vad den holme heter,
där huggsaft asarne
och Surt samman blanda.”

Favner sade:
15.
“Oskopner han heter,
och alla gudar där
med spjut och stång skola stinga.
Bifrost brister,
då på bron de komma,
och i floden fålarne simma.

16.
Skräckhjälm jag bar
att skrämma människor,
så länge jag på smyckena låg.
Allra starkast vara
av alla jag trodde mig,
hur många män jag än fann.”

Sigurd sade:
17.
“Skräckhjälm skänker
ej skydd åt någon,
där vreda vapen skifta.
Då han märker,
när bland modiga han kommer,
att ingen är djärv framför alla.”

Favner sade:
18.
“Etter jag fnyste,
då på arvet jag låg,
det stora, jag fått av min fader.”

Sigurd sade:
19.
“Glänsande orm,
gräsligt du fräste
och hug du visade hård.
Hetare varder
hatet hos folk,
som den hjälmen på huvudet hava.”

Favner sade:
20.
“Jag råder dig nu, Sigurd,
men råd må du taga
och rid hädan hem!
Det glödröda gods
och guldet det klingande,
dig ringarna bliva till bane.”

Sigurd sade:
21.
“Ditt råd har du rådit,
men rida jag skall
till det guld, som i ljungen är gömt;
men ligg du, Favner,
och lid din död,
till dess att Hel dig har!”

Favner sade:
22.
“Regin mig förrådde,
förråda dig han skall,
han skall bliva oss båda till bane.
Sitt liv tror jag Favner
låta skall,
din styrka nu större blev.”

Regin hade gått bort, medan Sigurd dödade Favner, och kom tillbaka, när Sigurd strök blodet av svärdet.

Regin sade:
23.
“Hell dig, Sigurd,
seger du vunnit,
Favner fällt du har.
Bland alla de män,
som mullen trampa,
ej käckare kämpe är född.”

Sigurd sade:
24.
“Ovisst är att veta,
då alla komma samman,
segergudars söner,
vem den käckaste kämpen är;
mången är rask,
som ej rödfärgar svärdet
med blod ur annans bröst.”

Regin sade:
25.
“Glad är du, Sigurd,
av segern du fröjdas,
där du Gram på gräset torkar.
Min broder har du
banesår givit,
något själv jag ock skyldig är.”

Sigurd sade:
26.
“Du rådde därtill,
att jag rida skulle
hit över frostiga fjäll.
Gods och liv ägde
än glänsande ormen,
om mig feghet du ej förevitat.”

Då gick Regin till Favner och skar hjärtat ur honom med det svärd, som heter Ridil, och därefter drack han blod ur såret.

Regin sade:
27.
“Sitt du nu, Sigurd,
men att sova jag skall gå,
och håll Favners hjärta
vid flamman;
det alltid slående
jag äta vill
efter drycken av blod, som jag drack.”

Sigurd sade:
28.
“Fjärran du flydde,
medan på Favner
jag blodade mitt bitande svärd.
Jag eggade min kraft
mot ormens styrka,
medan du låg i ljungen gömd.”

Regin sade:
29.
“Länge i ljungen
jätten du låtit,
ligga gammal och grå,
om ej svärdet du nyttjat,
som jag smidde själv,
ditt vassa, bitande vapen.

Sigurd sade:
30.
“Mod är bättre
än makten i svärdet,
där i vrede vapen skiftas,
ty en duktig karl
såg jag dristigt vinna
segern med slött svärd.

31.
Bättre för den raske
än den rädde det är
att stå i stridens lek;
bättre vara glad
än gapa av häpnad
för vad helst som för handen är.”

Sigurd tog Favners hjärta och stekte det på en trädgren. När han tänkte, att det var färdigstekt och blodet fradgade ur hjärtat, tog han på det med sitt finger och provade, om det var fullstekt. Han brände sig och stack fingret i munnen på sig. Men när Favners hjärtblod kom på tungan på honom, då förstod han fåglalåt; han hörde, att mesar kvittrade i buskarne.

Mesen sade:
32.
“Där sitter Sigurd,
sölad med blod,
och Favners hjärta
vid flamman steker;
rådig syntes mig
ringklyvaren,
om själv han åte
skimrande hjärtat.”

Den andra mesen sade:
33.
“Där ligger Regin,
och ränker smider,
med list vill svika,
den som litar på honom,
samkar i vrede
vrånga ord,
den brottstämplarn
sin broder vill hämna.”

Den tredje mesen sade:
34.
“Ett huvud kortare gråhårig
gubbe han låte
fara hädan till Hel!
Allt guld han kan
då ensam råda,
den mängd, som under Favner fanns.”

Den fjärde mesen sade:
35.
“Klok han mig tycktes,
kunde han följa
det råd, ni gåvo, systrar,
som goda vänner,
och tänkte på sin fördel
och fägnade korpen;
ulven är att vänta,
då man öronen ser.”

Den femte mesen sade:
36.
“Så klok är icke
krigshjälten,
som härens främste
jag finna tänkte,
om han brodern låter
bort komma,
då den andre han har
avdagatagit.”

Den sjätte mesen sade:
37.
“Mycket ovis han är,
om han yttermera
farlig fiende spar.
Där Regin ligger,
som honom ränker smidit;
han kan sig ej mot falskhet fria.”

Den sjunde mesen sade:
38.
“Ett huvud kortare låte han
kalle jätten
bli och fran guldringar gå!
Då ensam skall han härska
över allt det gods,
som Favner en gång ägde.”

Sigurd sade:
39.
“Ej råde så hårt öde,
att Regin skall
namn av min bane bära,
ty båda bröderna
i brådkastet skola
fara hädan till Hel.”

Sigurd högg huvudet av Regin, och sedan åt han Favners hjärta och drack blodet av både Regin och Favner. Då hörde han, hur mesarne sade:

40.
“Bind ihop röda
ringarne, Sigurd,
konungsligt är ej
att kvida mycket.
En flicka jag vet
fagrast av alla,
med gyllene smycken;
om det ginge henne vinna!

41.
Till Gjuke gå
gröna vägar,
framåt visar ödet
för frejdade krigaren;
den dråplige drotten
en dotter fostrat,
henne skall du, Sigurd,
hava till äkta.

42.
En sal är på höga
Hindarfjället,
av eld omsvept
allt utomkring;
den hava vise
väsen uppbyggt
av lysande guld,
som glänser och skimrar.

43.
Jag vet, att på fjället
en fejdjungfru sover,
lindens härjare
leker däröver.
Ygg med törne
ungmön stuckit,
då andra hon fällde,
än han erhålla ville.

44.
Se kan du, hjälte,
hjälmklädda mön,
som från valplats
på Vingskorner red.
Det är ödets skickelse,
sköldungaättling,
att Sigrdriv ej
ur sömnen kan väckas.”

Sigurd red efter Favners spår till hans bo och fann det öppet och dörrar och dörrposter av järn; av järn voro ock alla timmerstockar i huset, och det var nedgrävt i jorden. Där fann Sigurd övermåttan mycket guld och fyllde där tvänne kistor; där tog han skräckhjälmen och guldbrynjan och svärdet Rotte och många dyrbarheter och klövjade dem på Grane, men hästen ville icke gå från stället, förrän Sigurd steg på ryggen på honom.

Fornnordiska av Guðni Jónsson.

Sigurðr ok Reginn fóru upp á Gnitaheiði ok hittu þar slóð Fáfnis, þá er hann skreið til vatns. Þar gerði Sigurðr gröf mikla á veginum, ok gekk Sigurðr þar í.
En er Fáfnir skreið af gullinu, blés hann eitri, ok hraut þat fyrir ofan höfuð Sigurði. En er Fáfnir skreið yfir gröfina, þá lagði Sigurðr hann með sverði til hjarta. Fáfnir hristi sik ok barði höfði ok sporði. Sigurðr hljóp ór gröfinni, ok sá þá hvárr annan. Fáfnir kvað:

1.
“Sveinn ok sveinn,
hverjum ertu svein of borinn?
Hverra ertu manna mögr,
er þú á Fáfni rautt
þinn inn frána mæki?
Stöndumk til hjarta hjörr.”

Sigurðr dulði nafn síns, fyrir því at þat var trúa þeira í forneskju, at orð feigs manns mætti mikit, ef hann bölvaði óvin sínum með nafni. Hann kvað:

2.
“Göfugt dýr ek heiti,
en ek gengit hefk
inn móðurlausi mögr,
föður ek ákk-a
sem fira synir;
æ geng ek einn saman.”

Fáfnir kvað:
3.
“Veiztu, ef föður né átt-at
sem fira synir,
af hverju vastu undri alinn?”

Sigurðr kvað:
4.
“Ætterni mitt
kveð ek þér ókunnigt vera
ok mik sjalfan it sama;
Sigurðr ek heiti,
Sigmundr hét minn faðir,
er hefk þik vápnum vegit.”

Fáfnir kvað:
5.
“Hverr þik hvatti?
Hví hvetjask lézt
mínu fjörvi at fara?
Inn fráneygi sveinn,
þú áttir föður bitran;
óbornum skjór á skeið.”

Sigurðr kvað:
6.
“Hugr mik hvatti,
hendr mér fulltýðu
ok minn inn hvassi hjörr;
fár er hvatr,
er hröðask tekr,
ef í barnæsku er blauðr.”

Fáfnir kvað:
7.
“Veit ek, ef þú vaxa næðir
fyr þinna vina brjósti,
sæi maðr þik vreiðan vega;
nú ertu haftr
ok hernuminn;
æ kveða bandingja bifask.”

Sigurðr kvað:
8.
“Því bregðr þú mér, Fáfnir,
at til fjarri séak
mínum feðrmunum;
eigi em ek haftr,
þótt ek væra hernumi;
þú fannt, at ek laus lifi.”

Fáfnir kvað:
9.
“Heiftyrði ein
telr þú þér í hvívetna,
en ek þér satt eitt segik:
It gjalla gull
ok it glóðrauða fé,
þér verða þeir baugar at bana.”

Sigurðr kvað:
10.
“Féi ráða
vill fyrða hverr
æ til ins eina dags;
því at einu sinni
skal alda hverr
fara til heljar heðan.”

Fáfnir kvað:
11.
“Norna dóm
þú munt fyr nesjum hafa
ok ósvinns apa;
í vatni þú drukknar,
ef í vindi rær;
allt er feigs forað.”

Sigurðr kvað:
12.
“Segðu mér, Fáfnir,
alls þik fróðan kveða
ok vel margt vita,
hverjar ro þær nornir,
er nauðgönglar ro
ok kjósa mæðr frá mögum.”

Fáfnir kvað:
13.
“Sundrbornar mjök
segi ek nornir vera,
eigu-t þær ætt saman;
sumar eru áskunngar,
sumar alfkunngar,
sumar dætr Dvalins.”

Sigurðr kvað:
14.
“Segðu mér þat, Fáfnir,
alls þik fróðan kveða
ok vel margt vita,
hvé sá holmr heitir,
er blanda hjörlegi
Surtr ok æsir saman.”

Fáfnir kvað:
15.
“Óskópnir hann heitir,
en þar öll skulu
geirum leika goð;
Bilröst brotnar,
er þeir á brú fara,
ok svima í móðu marir.”

16.
Ægishjalm
bar ek of alda sonum,
meðan ek of menjum lák;
einn rammari
hugðumk öllum vera,
fannk-a ek svá marga mögu.”

Sigurðr kvað:
17.
“Ægishjalmr
bergr einungi,
hvar skulu vreiðir vega;
þá þat finnr,
er með fleirum kemr,
at engi er einna hvatastr.”

Fáfnir kvað:
18.
“Eitri ek fnæsta,
er ek á arfi lá
miklum míns föður.”
— — — —

Sigurðr kvað:
19.
“Inn fráni ormr,
þú gerðir fræs mikla
ok galzt harðan hug;
heift at meiri
verðr hölða sonum,
at þann hjalm hafi.”

Fáfnir kvað:
20.
“Ræð ek þér nú, Sigurðr,
en þú ráð nemir,
ok ríð heim heðan;
it gjalla gull
ok it glóðrauða fé,
þér verða þeir baugar at bana.”

Sigurðr kvað:
21.
“Ráð er þér ráðit,
en ek ríða mun
til þess gulls, er í lyngvi liggr,
en þú, Fáfnir,
ligg í fjörbrotum,
þar er þik hel hafi.”

Fáfnir kvað:
22.
“Reginn mik réð,
hann þik ráða mun,
hann mun okkr verða báðum at bana;
fjör sitt láta,
hygg ek, at Fáfnir myni;
þitt varð nú meira megin.”

Reginn var á brott horfinn, meðan Sigurðr vá Fáfni, ok kom þá aftr, er Sigurðr strauk blóð af sverðinu. Reginn kvað:

23.
“Heill þú nú, Sigurðr,
nú hefir þú sigr vegit
ok Fáfni of farit;
manna þeira,
er mold troða,
þik kveð ek óblauðastan alinn.”

Sigurðr kvað:
24.
“Þat er óvíst at vita,
þá er komum allir saman,
sigtíva synir,
hverr óblauðastr er alinn;
margr er sá hvatr,
er hjör né rýðr
annars brjóstum í.”

Reginn kvað:
25.
“Glaðr ertu nú, Sigurðr,
ok gagni feginn,
er þú þerrir Gram á grasi;
bróður minn
hefr þú benjaðan,
ok vald ek þó sjalfr sumu.”

Sigurðr kvað:
26.
“Þú því rétt,
er ek ríða skyldak
hélug fjöll hinig;
féi ok fjörvi
réði sá inn fráni ormr,
nema þú frýðir mér hvats hugar.”

Þá gekk Reginn at Fáfni ok skar hjarta ór hánum með sverði, er Riðill heitir, ok þá drakk hann blóð ór undinni eftir. Reginn kvað:

27.
“Sittu nú, Sigurðr,
en ek mun sofa ganga,
ok halt Fáfnis hjarta við funa;
eisköld ek vil
etin láta
eftir þenna dreyra drykk.”

Sigurðr kvað:
28.
“Fjarri þú gekkt,
meðan ek á Fáfni rauðk
minn inn hvassa hjör;
afli mínu
atta ek við orms megin,
meðan þú í lyngvi látt.”

Reginn kvað:
29.
“Lengi liggja
létir þú lyngvi í
þann inn aldna jötun,
ef þú sverðs né nytir,
þess er ek sjalfr gerða,
ok þíns ins hvassa hjörs.”

Sigurðr kvað:
30.
“Hugr er betri
en sé hjörs megin,
hvars vreiðir skulu vega,
því at hvatan mann
ek sé harðliga vega
með slævu sverði sigr.”

31.
“Hvötum er betra
en sé óhvötum
í hildileik hafask;
glöðum er betra
en sé glúpnanda,
hvat sem at hendi kemr.”

Sigurðr tók Fáfnis hjarta ok steikði á teini. Er hann hugði, at fullsteikt væri ok freyddi sveitinn ór hjartanu, þá tók hann á fingri sínum ok skynjaði, hvárt fullsteikt væri. Hann brann ok brá fingrinum í munn sér. En er hjartablóð Fáfnis kom á tungu hánum, ok skilði hann fugls rödd. Hann heyrði, at igður klökuðu á hrísinu. Igðan kvað:

32.
“Þar sitr Sigurðr
sveita stokkinn,
Fáfnis hjarta
við funa steikir;
spakr þætti mér
spillir bauga,
ef hann fjörsega
fránan æti.”

Önnur kvað:
33.
“Þar liggr Reginn,
ræðr um við sik,
vill tæla mög,
þann er trúir hánum,
berr af reiði
röng orð saman,
vill bölvasmiðr
bróður hefna.”

In þriðja kvað:
34.
“Höfði skemmra
láti hann inn hára þul
fara til heljar heðan;
öllu gulli
þá kná hann einn ráða,
fjölð því er und Fáfni lá.”

In fjórða kvað:
35.
Horskr þætti mér,
ef hafa kynni
ástráð mikit
yðvar systra,
hygði hann of sik
ok hugin gleddi;
þar er mér ulfs ván,
er ek eyru sék.”

In fimmta kvað:
36.
“Er-at svá horskr
hildimeiðr
sem ek hers jaðar
hyggja myndak,
ef hann bróður lætr
á brot komask,
en hann öðrum hefir
aldrs of synjat.”

In sétta kvað:
37.
“Mjök er ósviðr,
ef hann enn sparir
fjánda inn folkskáa,
þar er Reginn liggr,
er hann ráðinn hefr,
kann-at hann við slíku at séa.”

In sjaunda kvað:
38.
“Höfði skemmra láti hann
þann inn hrímkalda jötun
ok af baugum búa;
þá mun hann fjár þess,
er Fáfnir réð,
einvaldi vera.”

Sigurðr kvað:
39.
“Verða-t svá rík sköp,
at Reginn skyli
mitt banorð bera;
því at þeir báðir bræðr
skulu bráðliga
fara til heljar heðan.”

Sigurðr hjó höfuð af Regin, ok þá át han Fáfnis hjarta ok drakk blóð þeira beggja, Regins ok Fáfnis. Þá heyrði Sigurðr, hvar igður mæltu:

40.
“Bitt þú, Sigurðr,
bauga rauða;
er-a konungligt
kvíða mörgu.
Mey veit ek eina
miklu fegrsta,
gulli gædda,
ef þú geta mættir.”

41.
“Liggja til Gjúka
grænar brautir,
fram vísa sköp
folklíðöndum;
þar hefir dýrr konungr
dóttur alna;
þá muntu, Sigurðr,
mundi kaupa.”

42.
“Salr er á háu
Hindarfjalli,
allr er hann útan
eldi sveipinn,
þann hafa horskir
halir of görvan
ór ódökkum
Ógnar ljóma.”

43.
“Veit ek á fjalli
folkvitr sofa
ok leikr yfir
lindar váði;
Yggr stakk þorni,
aðra felldi
hör-Gefn hali
en hafa vildi.”

44.
“Knáttu, mögr, séa
mey und hjalmi,
þá er frá vígi
Vingskorni reið;
má-at Sigrdrífar
svefni bregða
skjöldunga niðr
fyr sköpum norna.”

Sigurðr reið eftir slóð Fáfnis til bælis hans ok fann þat opit ok hurðir af járni ok gætti. Af járni váru ok allir timbrstokkar í húsinu, en grafit í jörð niðr. Þar fann Sigurðr stórmikit gull ok fylldi þar tvær kistur. Þar tók hann ægishjálm ok gullbrynju ok sverðit Hrotta ok marga dýrgripi ok klyfjaði þar með Grana, en hestrinn vildi eigi fram ganga, fyrr en Sigurðr steig á bak hánum.